Armén växer.
Grovt räknat innebär förslagen i propositionen att Armén kommer fördubblas i
storlek. Två ofullständiga brigader kommer att bli tre och en halv. Två
artilleribataljoner kommer att bli sex. Fem lokalförsvarsbataljoner ska sättas
upp. Logistikfunktionen ska förstärkas, mm. De föreslagna åtgärderna innebär en
tydlig förstärkning av armén. Men innan jublet, eller kritiken, tar sig allt
för höga toner kan det finnas skäl att titta närmare på vad detta innebär
kopplat till uppgifter och reell förmåga.
Det första
och kanske viktigaste konstaterandet är att det vi ser är del i en process för att
omforma en organisation, som tidigare hade uppgiften att kunna ha 2000 personer
tjänstgörande utomlands, till en armé som primärt ska bidra till försvaret av
Sverige. Förbandsstrukturer, utbildning, logistik och ledning var utformade mot
vad som krävdes för att lösa internationella uppgifter. Visserligen innebar
försvarsbeslutet 2015 en läpparnas bekännelse till att Försvarsmakten skulle
ominriktas mot nationellt försvar, men de medel som avdelades räckte inte
långt. Det är först nu som vi kan förvänta oss mer omfattande förändringar.
Men vad
innebär det i ökad försvarseffekt? Här gäller det att inte låta sig förledas
till att bara se till antalet organisationsklossar av ett eller annat slag, utan
att också ta hänsyn till deras innehåll. Inte heller är antalet soldater, som kommer
bli avsevärt fler, ett effektivitetsmått. Få skulle bedöma Flottans förmåga
genom att räkna antalet matroser. Idag har armén 120 stycken stridsvagnar och
cirka 500 Stridsfordon 90 i olika versioner. När nu två mekaniserade brigader
ska bli tre innebär det inte att antalet stridsfordon av olika slag ökar med
femtio procent. Det som kommer ske är att befintliga fordon omfördelas inom
organisationen. Brigaderna blir fler, men svagare. Dessutom, fordonen kommer vara
cirka fyrtio år gamla år 2030, när de i propositionen föreslagna förbanden ska
vara färdigorganiserade. Armén kommer
bli starkare, men kanske inte så mycket som många gärna vill tro.
Att den
planerade utökningen av arméns organisation, och behovet av att lösa nya operativa
uppgifter, kräver en utökning av fredsorganisationen är tämligen uppenbart. Att
ha två brigader i södra Sverige, men bibehålla all artilleriutbildning i Boden
vore en orimlighet. Det såväl av utbildnings- som beredskapsskäl. En ny
artillerigarnison i Kristinehamn är därför befogad. Upprättandet av två
garnisoner, en i Falun och en i Mellannorrland, för att på vardera platsen
utbilda två lokalförsvarsbataljoner ter sig dock som mera tveksamt. Det
operativa skälet, att skydda förbindelserna till Norge är berättigat, men
präglas i alltför stor utsträckning av ett ”statiskt” tänkande. Med den
utformning förbanden kommer att få, lokalförsvarsbataljoner, kommer de ha
problem att hantera en modern angripare. Inte heller kommer de lämpa sig för
att ingripa i något annat område än där de är utgångsgrupperade. Här hade det,
enligt min mening, varit klokare att bara välja en av platserna och där utbilda
och organisera ett större och mer kvalificerat förband, en brigad. Det hade
givit större handlingsfrihet att möta en angripare på fler platser än bara där
man är på plats från början, och även ökat sannolikheten att nå framgång där
förbandet sätts in. Dessutom hade möjligheterna att utnyttja förbandet i andra
delar av landet ökat. Utbildningen hade då också kunnat göras mer rationell och
mångsidig. Att dessutom, som det föreslås, dela utbildningen i Mellannorrland på
två plattformar, Östersund och Sollefteå, förefaller mer än egendomligt.
Förutsatt
att Armén utvecklas som det föreslås i propositionen; är det en godtagbar volym
med hänsyn till tänkbara uppgifter? Svaret är enkelt - nej. Armén kommer stå
inför ett dilemma mycket likt Flottans. Antalet fartyg räcker bara till att
antingen bedriva operationer på Västkusten, då för att skydda den sjöfart som
krävs för landets försörjning och för att ta emot eventuell utländsk hjälp,
eller för att bedriva operationer i Östersjön. I det senare fallet försvåra ett
angrepp över havet, men även skydda svensk (och finsk) sjöfart.
Arméns
väst-östkustdilemma är södra eller norra Sverige. Skulle hela Armén kunna
kraftsamlas till endera landsändan så skulle tröskeln för ett angrepp, i den
del av landet där Armén är utgångsgrupperad, bli hög. Ingen av landsändarna kan
dock lämnas ”trupptom” då det skulle innebära att det området i så fall skulle
kunna tas med en minimal styrkeinsats från angriparens sida. Den lilla volymen
av markstridsförband leder till att vi har, och kommer att ha, otillräckligt
med stridskrafter i så väl norr som söder.
Att tro att det vid behov skulle gå att flytta större förband mellan
norra och södra Sverige är orealistiskt. Mellan Stockholm och Boden finns det
tio större älvar, med ett fåtal broar över varje. Att med dagens långräckviddiga
precisionsvapen slå ut en av älvlinjerna, och därmed hindra större
förflyttningar mellan norra och södra Sverige, är nog en av de mindre utmaningarna
en angripare står inför.
Ja, det är
viktigt att återskapa en rimlig volym. Där innebär propositionen ett stort, om
än otillräckligt, steg i rätt riktning. Men vad om kvalitet? Det är inte utan
att såväl Försvarsberedningens rapport från i maj 2019 som
försvarspropositionen ger lite av en déjà vu känsla, man känner igen det mesta
från hur det var förr. Var finns framtiden? Var finns de långräckviddiga
indirekta bekämpningssystemen, var finns motmedlen mot en angripares drönare,
var tar vi höjd för morgondagens angripare? Situationen för de andra
försvarsgrenarna, Marinen och Flygvapnet, är likartad. Svaret på denna
avslutande fråga är inte att medel för det ena eller andra borde omfördelas, då
skulle det redan otillräckliga antalet plattformar som ska tillföras modern
teknik bli än färre. Snarare är det en tydlig illustration av att 1,5 % av BNP
inte räcker till att skapa ett trovärdigt, framtidsanpassat, försvar.
*****
Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.