Artikeln finns också publicerad i Timbros nättidning Smedjan.se med titeln "Svensk avskräckning i Nato" (fast då med snyggare layout och fina bilder😊)
Bakgrund
Hur bör den försvarsmakt
som Sverige ska bidra med till Natos gemensamma avskräckningsförmåga se ut?
Försvarsberedningen ska om lite drygt en månad, den 26 april, ge svar på den
frågan. Här några förslag som jag gärna skulle vilja se i beredningens rapport.
Försvarsbeslutet
2020 var ett framsynt beslut. Redan då lades grunden till att Sverige ska
försvaras tillsammans andra, och att vi ska kunna bidra till försvaret av våra
grannländer. Vi har därför redan ett omfattande samarbete med våra grannländer,
främst Finland. Vi deltar också sedan flera år i olika Natoövningar. Interoperabilitet,
det vill säga att kunna samverka med andra länders förband, blev också ett
krav. Natoanslutningen är därför inte en revolutionerande förändring som
ställer alla tidigare beslut på huvudet. Snarare institutionaliserar vårt
medlemskap att Sverige försvaras tillsammans med andra och tydliggör att
försvaret av Sverige nu börjar vid Natos yttre gräns. Något som illustreras tydligast
på Nordkalotten och vid Baltikums östgräns. Två sårbara landgränser, där det kommer
krävas omfattande insatser av alliansen för att avvärja ett eventuellt ryskt angrepp.
Natos i alla
avseenden största militära problem i regionen, och Europa, är alliansens
generella brist på markstridskrafter, och de tidsförhållanden och
transporttekniska utmaningar som det innebär att föra hit sådana, framför allt
då från USA och Kanada. Det rör sig om någon månad, kanske några månader, innan
vi kan räkna med att de kan vara i vårt närområde i någon större omfattning.
Den typ av
förstärkningar som snabbast kan nå det nordiska området är flygstridskrafter. De
kan spela en viktig roll för att i tidiga skeden möta angrepp mot såväl Finland
som de baltiska staterna, men kommer inte ensamma kunna hejda ett angrepp på
marken.
Sveriges
bidrag till alliansens möjligheter att avskräcka Ryssland från angrepp mot
någon alliansmedlem i regionen berör därför främst två förmågor:
-
att
generera förband som tidigt kan agera främst på Nordkalotten och i Baltikum för
att skapa tid för andra länder att föra förstärkningar till regionen, innan
Ryssland vunnit avgörande framgångar,
-
att
utgöra ett nav och uppmarschområde genom vilket förstärkningar och
förnödenheter kan föras till Finland och Baltikum, samt att skapa
förutsättningar för utländska främst flyg-, men också marinstridskrafter att
basera i Sverige.
Förutom att
konstatera vilka uppgifter som kan vara aktuella och vilka förmågor som krävs
för att lösa uppgifterna finns ytterligare en utomordentligt viktig faktor som
måste tas med när vi talar om Försvarsmaktens utveckling: hur lång tid har vi
på oss för att skapa dessa förmågor? Såväl Tysklands, Estlands som Danmarks
försvarsministrar har gjort bedömningen att det kan ta i storleksordningen fem
år för Ryssland, efter ett avslutat krig i Ukraina, att återskapa en krigsmakt
som skulle kunna hota andra grannländer, exempelvis de baltiska staterna.
Den
generella slutsatsen, som knappast borde väcka någon debatt, borde därför vara att
inriktningen i det kommande försvarsbeslutet ska vara att genomföra det som
redan beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och där möjligt skynda på genomförandet.
Frågan är snarare vad den sedan 2020 försämrade säkerhetspolitiska situationen,
Natoanslutningen och att vi sedan 2022 har ett pågående storkrig i Europa,
ställer för nya krav. Nedan pekar jag på några av de åtgärder jag anser bör
vidtas.
Försvarsgrenarna
Om vi börjar
med Armén. Försvarsbeslutet 2020 innebar att armén år 2030 skulle bestå av tre
allsidigt användbara brigader plus en halv brigad för försvaret av Stockholm
och en bataljonsstridsgrupp på Gotland. Därutöver skulle det finnas ett antal
fristående skyttebataljoner, två luftvärnsbataljoner, ingenjör och
ledningsförband mm. Den målsättningen har spruckit. Planen kommer inte kunna
förverkligas utan ganska stora ekonomiska tillskott. Sverige har skänkt
materiel till Ukraina för över 20 miljarder kronor, materiel som var planerad
att ingå i svenska förband, den måste återanskaffas. Det kommer kosta stora
summor, långt mer än det tidigare anskaffningsvärdet då priserna på
försvarsmateriel ökat dramatiskt de senaste två åren. Men det krävs även
förbättrade beslutsprocesser. Exempelvis angavs i försvarsbeslutet 2020 att Dalregementet
skulle återupprättas. Fortfarande, tre år senare, har inga byggnationer
påbörjats, bland annat beroende på utredningar om markbeskaffenhet och
miljöpåverkan. Problemen i Falun är inte unika.
Vad bör då
göras, förutom det generella behovet att genomföra det som redan är beslutat
och skynda på genomförandet?
När det
gäller markstridsförband bör vi inrikta oss på att, tillsammans med våra
grannar, täcka det den tidslucka som finns, mellan ett eventuellt ryskt angrepp
på något land i regionen, till det att förstärkningar från främst USA och
Kanada skulle kunna anlända. Det vill säga några månader.
Ser vi till
vad ”fronstaterna”, Finland och de baltiska länderna, kan förväntas bidra med,
inklusive de förband från andra allierade stater som finns där permanent,
skulle en insats av i storleksordningen två svenska brigader i vardera
riktningen vara ett viktigt tillskott. Eventuellt tillräckligt stort för att
vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar,
innan ytterligare förstärkningar hinner anlända. Här är det inte bara en fråga
om vilken effekt förbanden kan utveckla när angreppet är ett faktum. Existensen
av förband vilka är förberedda att sättas in i ett visst område påverkar också
en presumtiv angripares riskkalkyl. Blir risken att misslyckas för stor om han
måste ta med dessa eventuella förstärkningar i sina beräkningar? Det vill säga,
bara det att på ett trovärdigt sätt förbereda en insats kan bidra till ökad
avskräckning, och därmed förhindra ett angrepp.
För att
skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av
de två svenska brigader som borde kunna uppträda på Nordkalotten, främst då i
norra Finland. Dock, förutsättningarna för att sätta upp en brigad med förmåga
att verka under de speciella klimat- och terrängförhållanden som råder där, grundlades
redan i det förra försvarsbeslutet genom att garnisonerna i Östersund och
Sollefteå återupprättades. Här öppnas också möjligheten att återskapa en
förbandstyp som fanns tidigare, Norrlandsbrigad. Ett allsidigt anfallsförband
som hade speciellt god förmåga att uppträda i vägfattig terräng under kärva
klimatförhållanden. En förbandstyp som skulle vara ett mycket värdefullt
komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de
finska och norska förband som också kommer uppträda i området.
Ser vi till alla
brigader skulle vi då få en bild där den nybildade norrlandsbrigaden och
brigaden från I 19 i Boden skulle öronmärkas för insatser på Nordkalotten och
brigaderna som sätts upp av P 4 i Skövde och P 7 på Revinge inriktades mot
insatser i Baltikum. Dessutom, den nuvarande planeringen att vi i fredstid, på
rotationsbasis, ska ha en bataljon stationerad i Lettland kommer antagligen
vara mycket svår att förverkliga om det bara är P 7-brigaden som ska ansvara
för den uppgiften. Det talar också för att de två sydliga mekaniserade brigaderna
bör ha fokus på Baltikum och hantera den uppgiften såväl i fred som krig. Här
kan det finnas skäl att avfärda argumentet att förstärkningar från Sverige bara
har en begränsad betydelse, det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps
Northeast (MNCNE), som ska vara den som, via det så kallade Suwalkigapet, ska
stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker
planeringsförutsättning. Att i ett krigsfall slå sig genom det endast 60
kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland
kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i
Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär.
Sannolikt en avsevärt mer långdragen operation än den tid det tar att föra
förstärkningar över Östersjön, genom luften och via havet.
Förutom att
det är bråttom att genomföra organiseringen av stridsgruppen på Gotland, det
kan knappast vänta till 2030, så finns det skäl att se över den tänkta
förbandsstrukturen. En reducerad mekaniserad bataljon, plus en mindre
luftvärnsenhet och ett artillerikompani är inte mycket. Rysslands klart uttalade
ambition att inkorporera tidigare delar av sitt imperium innebär ett mycket
påtagligt hot mot Baltikum. Behovet för alliansen av att kunna förstärka
Baltikum har därmed blivit än mer uppenbart. Ryssland skulle därifrån med
långräckviddiga vapensystem kunna skydda militära operationer mot Baltikum,
främst genom att försvåra för Natoförstärkningar att nå Baltikum. Ön har blivit
en sockerbit för Ryssland.
Genom att
ett angrepp mot ön mycket sannolikt skulle vara det första (plus spärra
Suwalkigapet) som sker kopplat till en rysk militär operation i Baltikum så
kommer det inte finnas mycket förvarning för att vi själva, eller allierade,
ska hinna föra dit förstärkningar. Det talar för att den mekaniserade
bataljonen på ön bör vara en avsevärt förstärkt mekaniserad bataljon när det
gäller markstridsförmåga, inte en reducerad sådan, och att luftvärnet på ön bör
vara det bästa vi har, Patriot. Hur krasst det än låter, det är avsevärt
viktigare att försvara Gotland än att skydda någon anläggning eller ort på
fastlandet. I det ena fallet kan det innebära att alliansen inte lyckas
försvara en eller flera sina medlemmar, medan det andra fallet visserligen
innebär att viktig svensk infrastruktur eller materiel på fastlandet kanske förstörs
- tråkigt. Men det är sannolikt ett mycket måttligt problem jämfört med att
Nato skulle behöva försöka återerövra hela eller delar av Baltikum. Eller i
värsta fall konstatera att alliansen saknade förmågan att skydda sina medlemmar,
med oöverskådliga följder för alliansens trovärdighet och sammanhållning.
Kopplat till Sveriges roll som ett nav i
regionen för transporter och basering så uppstår ett stort behov av bland annat
luftvärns- och förbindelseförband vilka ska verka på svenskt territorium för
att skydda och återställa vital infrastruktur. Här bör man exempelvis ha i
minnet att det är tio älvar som ska passeras på sträckan Mälardalen till Luleå.
Antalet förbindelser över varje älv är inte stort. När det gäller järnvägsbroar
är det i de flesta fall bara två. Här finns en klar svaghet när det gäller möjligheterna
att transportera mekaniserade förband och stora förnödenhetsmängder från
Mellansverige till Norrland. Förbindelserna måste skyddas och det måste finnas
en hög beredskap att reparera eller ersätta skadade broar.
Marinens
roll är redan nu, och kommer i framtiden än mer vara, att säkerställa fungerande
sjöförbindelser i Östersjön och i Västerhavet. Det är en förutsättning för
såväl svenska som andra länders förstärkningstransporter till Baltikum och
Finland. Sjötransporter över Östersjön är också avgörande för Finlands och de
baltiska ländernas försörjning. Varken antalet fartyg i flottan eller deras
förmåga är idag tillräcklig för att lösa det omfattande behovet av sjöfartskydd.
Alla idag
tillgängliga ytstridsfartyg: fem av Visby-, två av Stockholms- och två av
Gävleklass bör därför renoveras och modifieras så långt möjligt. För
Visby-klassen är det redan beslutat att de ska utrustas med kvalificerade
luftvärnsrobotar. Alla fartyg bör hållas i tjänst så länge som möjligt då
ledtiden för anskaffning av nya fartyg är lång, 5-6 år, och det annars skulle
ta för lång tid att öka antalet fartyg i Flottan. Införandet av de planerade
fartygen av Luleå-klass bör om möjligt påskyndas. De kommer med sina
kvalificerade luftvärns- och ubåtsjaktsystem vara ett avgörande tillskott när
det gäller Marinens förmåga till sjöfartsskydd. Möjligheterna att ytterligare
öka antalet fartyg i närtid bör undersökas, då främst genom köp av
färdigutvecklade fartyg från utlandet.
Marinens
minröjningsförmåga måste utvecklas genom införande av ny teknik och att fler
fartyg för denna uppgift tillförs. Det
är en förutsättning för att hålla hamnar och leder öppna, vilket i sin tur är
en förutsättning för att Sverige ska fungera som det nav för Natoförstärkningar
och logistiktransporter som kommer vara en av våra roller i Nato.
Försvaret av
Åland är av geografiska skäl i praktiken ett gemensamt svensk-finskt problem.
Med hänsyn till ögruppens stora betydelse för att hålla en angripare utanför
Bottenhavet (sjöförbindelserna till Finland får inte bli avbrutna) bör Sverige
redan från början ha hög beredskap för att delta i försvaret av Åland. Det talar för att det bör sättas upp en
tredje amfibiebataljon, utöver dagens två, med förstahandsuppgift att bidra
till försvaret av Åland.
Den stora,
och ökande, betydelsen av olika kablar och rörledningar på havsbotten talar för
att Marinen bör ges förmågan att övervaka och skydda dessa, något som kommer
kräva nya kompetenser och ny teknik.
Sverige är
det land med kanske bäst kännedom om Östersjöns hydrografi, och med en redan
idag i många stycken högkvalificerad marin. Dessutom har Sverige som den
störste strandägaren i Östersjön bäst förutsättningar av alla strandstater att skapa
goda baseringsmöjligheter för egna såväl som allierade marinförband. Den
svenska skärgården är där en stor tillgång.
Sverige bör därför erbjuda sig att vara värd för ett Nato
”Östersjökommando”.
Flygvapnet
kommer antagligen vara den försvarsgren som kommer bli tätast integrerad i
Natos operativa ledningssystem, och också samverka närmast med olika
Natofunktioner. Mycket kommer att vara en fråga om att bli del av olika alliansgemensamma
tekniska system och funktioner. Det kommer visserligen vara kostsamma åtgärder,
men de kommer bidra till att ett plus ett blir mer än två när flygoperationerna
kan samordnas i en Natokontext. Ur rysk synvinkel kommer det bland annat
innebära att man i det nordiska området kommer tvingas möta samordnade insatser
från alla de fyra nordiska flygvapnen, en gemensam styrka som motsvarar
brittiska Royal Air Force eller tyska Luftwaffe.
För
närvarande pågår leverans av den senaste versionen av JAS 39 Gripen. Vad Sverige
kommer behöva därefter är inte klart. I väntan på svaren från den utredning som
tittar på vårt framtida luftförsvar, och som ska rapportera 2027, bör medel
reserveras för att kunna påbörja mer praktiskt inriktade åtgärder, som fördjupade
studier, projektering och försök. Åtgärder som kommer att behöva göras
oberoende om vi själva avser att utveckla flygplan i framtiden, ingå i ett
något större samarbetsprojekt eller köpa något färdigt utländskt flygplan.
Antalet
flygbasbataljoner bör utökas för att möjliggöra ökad spridning av våra
flygstridskrafter och därmed öka deras överlevnadsmöjligheter på marken, men
också för att skapa en större flexibilitet vad avser basering av egna och
allierade flygstridskrafter. Likaså bör vissa flygbaser, och civila flygfält,
utvecklas för att snabbt kunna ta emot omfattande militära logistiktransporter
med allt vad det kräver av fortifikatoriska förberedelser, skydd,
lasthanteringssystem mm.
Det
beslutade införandet av det flygande radar- och stridsledningssystemet S106
(GlobalEye) i det svenska flygvapnet kommer visserligen innebära en viss överlappning
med Natos AWACS men också tillföra unika förmågor. Även Polen har beslutat att
anskaffa denna typ av system. Här bör möjligheterna att skapa en gemensam
nordisk flygande stridslednings- och spaningsfunktion, genom att anskaffa
ytterligare några flygplan av den här typen, undersökas som ett tänkbart
gemensamt nordiskt projekt. Förutom att det skapar en ökad redundans i regionen
så skulle det utgöra en viss gardering för en situation där USA i framtiden kanske
inte kan eller vill avdela omfattande resurser till det nordiska-baltiska
området.
Andra frågor
Anskaffningen
av det förhållandevis långräckviddiga luftvärnssystemet Patriot, och
samordningen inom Nato, bland annat projekten, Integrated Air and Missile
Defence (IAMD) och Sky Shield, gör att det finns skäl att överväga om den typen
av luftvärn inte borde utgöra en del av Flygvapnet. Systemet bekämpar till del
samma typer av mål som jaktflyg, något som kräver en omfattande samordning med
egen och allierades flygverksamhet, inte minst för att undvika vådabekämpning.
Det förbandsbundna luftvärnet, som främst är avsett för markstridsförbandens självskydd
bör däremot kvarstå som en del av armén (för amfibieförbandens del ingå i Marinen)
då systemens uppträdande och användning är helt beroende av markförbandens
verksamhet på stridsfältet. Denna uppdelning vore för övrigt inte ny, det var
så förra gången Sverige hade långräckviddigt luftvärn, Rb 68 Bloodhound.
Sveriges
roll som baseringsområde för allierade stridskrafter och att vara ett nav för
Nato transporter och logistik kommer ställa mycket höga krav på samordning av
olika territoriellt bundna verksamheter, i såväl fred som krig. Bland annat
kommer det innebära planläggning för och ledning av: kvalificerade
territorialförsvarsförband, hemvärn, förbindelsebataljoner, värdlandsstöd,
militär transportsamordning över hela landet, logistik, territoriellt luftvärn
samt samverkan med civila myndigheter avseende sjukvård, utrymning mm. Det i
kombination med att den operativa ledningen av våra stridskrafter i huvudsak
kommer utföras av multinationella Natostaber talar för att den territoriella
ledningen på svenskt territorium bör ses över. De operativa Natostaberna bör
dessutom bara ha en samtalspartner i Sverige. Här bör till delar den
territoriella ledningsstruktur som fanns under kalla kriget återskapas. När det
gäller central nivå, Högkvarteret, kanske territoriell ledning ska vara Operationsledningens
framtida huvuduppgift, nu när operativ ledning till stor del blir ett
Natoansvar.
Dagens system
för officersutbildning och bemanning av staber och förband är inte utformat för
Försvarsmaktens nuvarande och framtida uppgifter: att kunna planera och leda
storskaligt konventionell stridsverksamhet. Nuvarande system skapades när det
så kallade insatsförsvaret (avsett för mindre insatser utomlands) infördes med
det därmed begränsade behovet av att ha en officerskår med kompetens att kunna planera
och genomföra storskaliga, komplexa, militära operationer. Bland annat
avskaffades den i tidigare officersutbildning systematiska och målinriktade utbildningen
i taktik och krigsstabstjänst på brigad- och divisionsnivå. De två ämnen som
var grundstenarna i den högre officersutbildningen under kalla kriget. Förmågor
som åter är oundgängliga i såväl i nationella som internationella
sammanhang. Likaså försvann kravet att
officerare skulle vara direkt krigsplaceringsbara direkt efter genomförda
nivåhöjande utbildningar, något som i praktiken minskar den tid som en officer
kan utnyttjas i ”skarp” tjänst under sin karriär. Även den tidigare
obligatoriska växlingen mellan förbands- och stabstjänst för att få bli
befordrad till högre grader (överstelöjtnant och högre) urholkades, med
allvarliga konsekvenser för den nödvändiga bredden i officerarnas kompetens. Dessa
brister kommer inte kunna avhjälpas inom nuvarande
officersutbildnings-/utvecklingssystem. En utredning med uppgift att se över
officersförsörjningssystemet bör snarast tillsättas.
Ekonomi
Ovanstående
inriktning måste, trots den ökade ambitionen i förhållande till
försvarsbeslutet 2020, betraktas som tämligen blygsam i beaktande av
omvärldssituationen. I år avdelar Estland 3 % och Polen 4 % av BNP till
försvarsändamål, jämfört med Sveriges 2 % (enligt Natos beräkningsmodell). Det
går knappast att skylla på att de är ”frontstater” och därmed löper större risk
att bli angripna än Sverige, vi är nu med i samma allians, angrips de så är
även vi med i kriget. Men i gengäld så utgör deras, och alliansens i övrigt,
försvarsansträngningar en väsentlig del av försvaret av Sverige. Här uppstår
den moraliska frågan varför dessa, jämfört med Sverige tämligen fattiga länder,
relativt sett ska bidra avsevärt mer till vårt gemensamma försvar än vad vi
gör? Våra hotbedömningar är dessutom väldigt lika.
Att
genomföra det som beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och de ambitionshöjningar
som nu behövs, kommer kräva avsevärt ökade anslag. Om det rör sig om en
anslagsnivå på 2,9 % eller 3,2 % av BNP är omöjligt att ange i nuläget. Endast
Försvarsmakten och Försvarets Materielverk kan i detalj redovisa hur de olika
förslagen kan och bör utformas avseende personalinnehåll, materiel mm, och är
därmed de som måste ges uppgiften att göra mer detaljerade kostnadsberäkningar.
Detta får
dock inte hindra Försvarsberedningen att tydligt peka på de förmågor som
beredningen bedömer är nödvändiga för att bygga ett försvar som kan ge ett
positivt bidrag till Natos avskräckningsförmåga i regionen, och om så skulle
krävas också avvärja ett ryskt angrepp.
Utöver bedömningen
av vad som krävs ekonomiskt på längre sikt bör ett ”startbidrag”, vid sidan om
ordinarie försvars(stats)budget, på i storleksordningen 100 miljarder kronor
övervägas för att omedelbart kunna påbörja återanskaffning av sådan materiel
som skänkts till Ukraina samt anskaffning av sådant som det råder akut brist
på, till exempel olika typer av ammunition och reservdelar. Och inte minst
sådana basala ting som uniformer, kroppsskydd och personliga eldhandvapen för
den enskilde soldaten. Det krävs även stora summor för att i en del fall beta
av långa reparationsköer.
Behovet att
snabbt anskaffa stora mängder materiel innebär, bland mycket annat, att vi
måste frigöra oss från vissa invanda sätt att tänka. Till exempel att vi tänker
i ekonomiskt optimala omsättningscykler och att vi alltför mycket fokuserar på
det långsiktiga. Det senare har vi ibland kallat medveten risktagning. Idag
känns det argumentet måttligt gångbart. Snarare bör vi tänka som man gjorde vid
upprustningen under beredskapsåren 1939-1945: det är bråttom, materielen kan
behöva komma till användning, vi får acceptera att det kostar mycket ”up front”
och att vi skapar ”omsättningspucklar” när mycket materiel som blir gammal
samtidigt ska omsättas någon gång i framtiden.
Slutligen,
trots de stora behov som vi själva har, stödet till Ukraina får inte minskas,
tvärtom, det bör öka. Skulle Ryssland inkassera vinster, stora men även små, med
sitt anfallskrig mot Ukraina ökar risken för ryska militära äventyrligheter också
i vårt närområde, och därmed behovet av dramatiskt större svenska försvarssatsningar
än vad som skissats här.
*****
