Inlägget finns också publicerat på
Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrv.se
Att försvara
Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra
länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är
det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers
försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras
(grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i
vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår
försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder,
kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.
I ett tidigare inlägg Finland diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till
försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt
agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för
försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges
roll alltid måste ses i ett natoperspektiv.
Om vi kan vi
bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna
för Nato:
-
Att
stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)
-
Att
skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,
-
Att
stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över
Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.
Övre
Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är
gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på
Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att
påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit
aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka
förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig.
Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen.
Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.
Skulle
Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst
luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring
Murmansområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och
närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl
försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på
Nordkalotten skulle öka.
I det fall
en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde
fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över
Norskehavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön
skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt
mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s
atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter
till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör
noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i
Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om
Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i
Nordnorge.
Det finns
också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till
försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna
understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).
Geografin är
här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra
”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell,
eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra
satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika
framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.
Kopplat till
Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien
finns här även ett tydligt svenskt intresse. Norska hamnar och flygfält i mellersta och
södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och
i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte
skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit
militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till
del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim.
Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna
bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt
territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på
Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ
försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt
till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också
viktigt för Norge.
Eventuella direkta
Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också
till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare
ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser
med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av
Sverige.
Här bör det
även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato
ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan
vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens
avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och
säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska
äventyrligheter i regionen skulle minska.
Som det
framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade
beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå
att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige
tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras”
operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att
försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt
av resonemangen ovan.
Karlis Neretnieks