Armén i försvarspropositionen

 

 Detta inlägg är tidigare publicerat av mig på Folk och Försvar hemsida den 23 november.

Armén växer. Grovt räknat innebär förslagen i propositionen att Armén kommer fördubblas i storlek. Två ofullständiga brigader kommer att bli tre och en halv. Två artilleribataljoner kommer att bli sex. Fem lokalförsvarsbataljoner ska sättas upp. Logistikfunktionen ska förstärkas, mm. De föreslagna åtgärderna innebär en tydlig förstärkning av armén. Men innan jublet, eller kritiken, tar sig allt för höga toner kan det finnas skäl att titta närmare på vad detta innebär kopplat till uppgifter och reell förmåga.

Det första och kanske viktigaste konstaterandet är att det vi ser är del i en process för att omforma en organisation, som tidigare hade uppgiften att kunna ha 2000 personer tjänstgörande utomlands, till en armé som primärt ska bidra till försvaret av Sverige. Förbandsstrukturer, utbildning, logistik och ledning var utformade mot vad som krävdes för att lösa internationella uppgifter. Visserligen innebar försvarsbeslutet 2015 en läpparnas bekännelse till att Försvarsmakten skulle ominriktas mot nationellt försvar, men de medel som avdelades räckte inte långt. Det är först nu som vi kan förvänta oss mer omfattande förändringar. 

Men vad innebär det i ökad försvarseffekt? Här gäller det att inte låta sig förledas till att bara se till antalet organisationsklossar av ett eller annat slag, utan att också ta hänsyn till deras innehåll.  Inte heller är antalet soldater, som kommer bli avsevärt fler, ett effektivitetsmått. Få skulle bedöma Flottans förmåga genom att räkna antalet matroser. Idag har armén 120 stycken stridsvagnar och cirka 500 Stridsfordon 90 i olika versioner. När nu två mekaniserade brigader ska bli tre innebär det inte att antalet stridsfordon av olika slag ökar med femtio procent. Det som kommer ske är att befintliga fordon omfördelas inom organisationen. Brigaderna blir fler, men svagare. Dessutom, fordonen kommer vara cirka fyrtio år gamla år 2030, när de i propositionen föreslagna förbanden ska vara färdigorganiserade.  Armén kommer bli starkare, men kanske inte så mycket som många gärna vill tro.

Att den planerade utökningen av arméns organisation, och behovet av att lösa nya operativa uppgifter, kräver en utökning av fredsorganisationen är tämligen uppenbart. Att ha två brigader i södra Sverige, men bibehålla all artilleriutbildning i Boden vore en orimlighet. Det såväl av utbildnings- som beredskapsskäl. En ny artillerigarnison i Kristinehamn är därför befogad. Upprättandet av två garnisoner, en i Falun och en i Mellannorrland, för att på vardera platsen utbilda två lokalförsvarsbataljoner ter sig dock som mera tveksamt. Det operativa skälet, att skydda förbindelserna till Norge är berättigat, men präglas i alltför stor utsträckning av ett ”statiskt” tänkande. Med den utformning förbanden kommer att få, lokalförsvarsbataljoner, kommer de ha problem att hantera en modern angripare. Inte heller kommer de lämpa sig för att ingripa i något annat område än där de är utgångsgrupperade. Här hade det, enligt min mening, varit klokare att bara välja en av platserna och där utbilda och organisera ett större och mer kvalificerat förband, en brigad. Det hade givit större handlingsfrihet att möta en angripare på fler platser än bara där man är på plats från början, och även ökat sannolikheten att nå framgång där förbandet sätts in. Dessutom hade möjligheterna att utnyttja förbandet i andra delar av landet ökat. Utbildningen hade då också kunnat göras mer rationell och mångsidig. Att dessutom, som det föreslås, dela utbildningen i Mellannorrland på två plattformar, Östersund och Sollefteå, förefaller mer än egendomligt.

Förutsatt att Armén utvecklas som det föreslås i propositionen; är det en godtagbar volym med hänsyn till tänkbara uppgifter? Svaret är enkelt - nej. Armén kommer stå inför ett dilemma mycket likt Flottans. Antalet fartyg räcker bara till att antingen bedriva operationer på Västkusten, då för att skydda den sjöfart som krävs för landets försörjning och för att ta emot eventuell utländsk hjälp, eller för att bedriva operationer i Östersjön. I det senare fallet försvåra ett angrepp över havet, men även skydda svensk (och finsk) sjöfart.  

Arméns väst-östkustdilemma är södra eller norra Sverige. Skulle hela Armén kunna kraftsamlas till endera landsändan så skulle tröskeln för ett angrepp, i den del av landet där Armén är utgångsgrupperad, bli hög. Ingen av landsändarna kan dock lämnas ”trupptom” då det skulle innebära att det området i så fall skulle kunna tas med en minimal styrkeinsats från angriparens sida. Den lilla volymen av markstridsförband leder till att vi har, och kommer att ha, otillräckligt med stridskrafter i så väl norr som söder.  Att tro att det vid behov skulle gå att flytta större förband mellan norra och södra Sverige är orealistiskt. Mellan Stockholm och Boden finns det tio större älvar, med ett fåtal broar över varje. Att med dagens långräckviddiga precisionsvapen slå ut en av älvlinjerna, och därmed hindra större förflyttningar mellan norra och södra Sverige, är nog en av de mindre utmaningarna en angripare står inför.

Ja, det är viktigt att återskapa en rimlig volym. Där innebär propositionen ett stort, om än otillräckligt, steg i rätt riktning. Men vad om kvalitet? Det är inte utan att såväl Försvarsberedningens rapport från i maj 2019 som försvarspropositionen ger lite av en déjà vu känsla, man känner igen det mesta från hur det var förr. Var finns framtiden? Var finns de långräckviddiga indirekta bekämpningssystemen, var finns motmedlen mot en angripares drönare, var tar vi höjd för morgondagens angripare? Situationen för de andra försvarsgrenarna, Marinen och Flygvapnet, är likartad. Svaret på denna avslutande fråga är inte att medel för det ena eller andra borde omfördelas, då skulle det redan otillräckliga antalet plattformar som ska tillföras modern teknik bli än färre. Snarare är det en tydlig illustration av att 1,5 % av BNP inte räcker till att skapa ett trovärdigt, framtidsanpassat, försvar.  

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.

Försvarspropositionen ur ett familjeperspektiv

 

Hurra! Försvarsmakten får rejäla ekonomiska påslag de närmaste fem åren, och blir det bara ytterligare lite mer pengar efter 2025 så kan i stort sett allt som Försvarsberedningen föreslagit genomföras. Då blir allt frid och fröjd. Nedan en lite annorlunda tolkning ur ett familjeperspektiv.

Sofia och Peter bor i ett äldre, mycket charmigt, men tämligen nedgånget, hus. Det tränger in fukt i grunden. Det har dykt upp några fuktfläckar i taket i ett av sovrummen. Köket är gammalt, bland annat diskmaskinen sjunger på sista versen. Huset är dåligt isolerat och uppvärmningen sker med gamla elradiatorer. Familjen har just köpt en ny bil som Sofia behöver för att komma till arbetet. De har två barn, Filip och Lina, sex respektive nio år gamla, som delar rum då huset bara har två sovrum. Semestrarna tillbringar familjen hos Sofias föräldrar vilka har ett stort sommarställe (Solskär), men som de eventuellt inte kommer ha råd att behålla när de går i pension om några år.

I dagarna har familjen fått glädjande nyheter. Företaget där Sofia arbetar med PR och kommunikation ska utvidga den delen av sin verksamhet. Hon kommer därför att bli befordrad, och kan förvänta sig en god löneutveckling. Omkring fyrtio procent de närmaste fem åren. När Sofia berättade det vid en familjemiddag utbrast flera kring bordet ”grattis, då kan ni ju renovera huset”. Sofias svärfar (gammal projektledare på ett byggföretag) muttrade dock för sig själv ”det är inte billigt att renovera hus”.

Glädjen blev inte mindre när Peter, som är officer, talade om att han dagarna innan hade fått en uppmaning av regementschefen att om något år vara beredd att eventuellt gå högre utbildning i Stockholm. Vilket även för honom skulle kunna leda till högre lön. I storleksordningen tjugo procent den dag han blir överstelöjtnant, om kanske fem år.

Glada i hågen beslutar Sofia och Peter att göra en tioårsbudget. Peter hade, tidigare på Karlberg, inte för inte, skrivit en uppsats ”Ekonomisk planering – en framgångsfaktor för plutonchefer”. Med lite smart planering borde det vara möjligt att fixa till huset och även bädda för framtiden. Det är ju ganska stora slantar som är på väg. De kommer snabbt fram till att familjens nuvarande löner räcker till räntor, amorteringar och hushållsutgifter som mat, kläder, etc. Bra, då kan det mesta av de nya pengarna gå till förbättringar av olika slag. Kanske inte allt - det vore skönt att slutbetala bilen rakt upp och ned. Hur använda de ”friska” pengarna?

Efter lite räknande fram och tillbaka kommer Sofia och Peter fram till att de skulle ha råd att ta ett lån för att dränera grunden, lägga om taket och kanske också tilläggsisolera vinden. Räknar de även in Peters (eventuella) löneförhöjning om några år så skulle de nog också kunna renovera köket, byta bil om sådär sju-åtta år och bygga till ett rum (för Lina).

När Peter, van som han är att planera för worst case scenarier, påpekar ”älskling det är ju inte helt säkert att jag får gå högre kursen” säger Sofia lite skarpt ”ja, i så fall får du ge dig upp på taket och silikona skarvarna (plåttak) och så får vi hoppas att taket håller i tio år till, för diskmaskinen kan ge upp vilken dag som helst och Lina behöver ett eget rum om några år, det måste vi ha pengar till – förresten, är det inte viktigt att vi minskar husets energiförbrukning också?”. Peter svarar ”men älskling du inser väl …….”.

Det blir en lång, bitvis animerad, diskussion om olika alternativ: bygga en avbalkning i vardagsrummet som kan bli Linas rum, istället för att bygga till; måste man ha diskmaskin; hur länge håller en bil; vad tjänar man på att isolera vinden, mm. 

Förutom denna lilla dispyt, blir de lite ledsna när de inser att slantarna, även om båda skulle få sina löneökningar, inte kommer att räcka till framtidsinvesteringar som att installera treglasfönster, skaffa bergvärme och lägga undan pengar för språkresor till barnen. Ytterligare en liten gnagande tanke uppstår när Lina påpekar ”tänk om mamma och pappa inte har råd att behålla Solskär, var ska vi då åka på semester, vi kommer ju inte ha råd att skaffa ett eget sommarställe”.

Var finns då likheterna mellan Försvarsmaktens och familjen Svenssons problem? Här de tre kanske tydligaste:

-          Blir prioriteringarna desamma om man kan räkna med ett fyrtioprocentigt påslag (försvarspropositionen) som i det fall där man kan räkna med ett sextioprocentigt påslag (kostnaden för att genomföra Försvarsberedningens förslag)? Eller byter vissa åtgärder plats, alternativt ges de en annan ambitionsnivå? För Sofia och Peter: lägga om taket och sänka ambitionen för Linas rum, eller laga taket provisoriskt och bygga till ett rum? I Försvarsmaktens fall, bara som ett exempel: sätta upp flera skyttebataljoner, eller ge redan existerande förband, ett adekvat luftvärnsskydd? Svaren är på inget sätt självklara.

 

-          På samma sätt som för familjen Svensson går Försvarsmaktens ökade anslag i huvudsak åt till att sätta organisationen (huset) i skick, plus att genomföra vissa helt nödvändiga förbättringar. I Försvarsmaktens fall t ex: fylla upp existerande förband personellt, skapa en fungerande logistikorganisation och renovera vissa redan befintliga system så att de kan användas ytterligare 10-15 år. Den utökning av organisationen som görs blir därför i huvudsak ”more of the same”. Helt nödvändiga åtgärder då organisationen idag är obalanserad och alldeles för liten, men som gör att utrymmet för framtidsinriktade åtgärder blir ytterst begränsat. Detta även om Försvarsberedningens förslag skulle genomföras fullt ut. För att knyta an till en aktuell konflikt, Nagorno Karabach. Vilka medel är avdelade för: beväpnade drönare, obemannade spaningsfarkoster med stor uthållighet, ”undervattensdrönare” och långräckviddiga indirekta eldsystem? Listan skulle kunna göras lång - vi håller på att hamna i ett teknikunderläge.

 

-          Familjen Svenssons sommarstugeproblem skulle kunna illustrera frågan; hur mycket mer måste vi själva satsa om sannolikheten för stöd från andra går ned? Det vill säga, vad innebär det att stå utanför Nato, speciellt om organisationen dessutom försvagas?

Sannolikt har Sofias svärfar också en poäng. Renoveringar brukar ofta bjuda på överraskningar som kostar pengar.

Sammantaget. Ett försvarsanslag på 1,5 % (försvarspropositionen) eller 1,6 % (genomföra Förvarberedningens förslag) av BNP räcker inte så långt som många gärna vill tro. Risken är också stor för att idag oförutsebara kostnader tvingar fram ambitionssänkningar.

                                                                 *****