US presidential election and Baltic Sea Region Security

 My introductory comments at the GMFUS conference on regional security 25-26 October in Warsaw. 

I will comment on two aspects – one where the result will be the same regardless who wins the election and one where the damage is already done.

A credible defence, or deterrence, in the region is totally dependent on American military support. The capabilities of Nato´s European members are totally insufficient to conduct large scale military operations anywhere in Europe. Especially on short notice, here I am speaking of months.

The logistic apparatus is not there, and the training and knowledge when it comes to handle large formations as divisions and corps size units has deteriorated drastically during the last 15-20 years. 

Only the US has the means to fight a full spectrum war.

Although Europe is making some efforts to catch up, some countries are doing more than others, Poland and the Baltic States being the good examples. Germany and Norway have also started do something. But it will take several years before the European part of Nato is back on the playing field.

We need US support.  Mr. Trump has made it quite clear that he regards the present situation when it comes to defence spending to be “unfair”. But he is not alone in his assessment, the same goes for Mrs. Clinton, perhaps not to the same degree, but nevertheless.

So, regardless of the outcome of the elections in the US we, the Europeans, will have to spend more on defence.

That is a practical problem. It can be quite easily solved given time and money, if we want to. Money might be found, but do we have the time?

In the meantime, before we have rearmed, perhaps we should consider to cover the costs for the US for an early increase of its military presence in Europe. If the US has the resources to spare? Things are not getting better in other parts of the world.

Although Europe´s military weakness is a serious problem, there is one other aspect that to my mind is far more important and dangerous.

That is how the presidential candidates are assessed in Moscow. Will the new president stand up for US allies regardless of what the consequences? Is the US prepared to risk a major war for Riga, Warsaw or whatever territory in Europe. 

Here the damage has already been done by Mr. Trump and his associates.

Just two quotes:

When asked by the New York Times in July if he would come to the aid of the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – if they were attacked by Russia, Trump said he would only do so if the countries “have fulfilled their obligations to us,” (N Y Times)

.” And Newt Gingrich has amplified Trump’s words by declaring that it’s not worth risking a nuclear confrontation over Estonia, since it is hardly more than “the suburbs of St. Petersburg.”(Washington Post)

Regardless of any excuses or clarifications, comments like that made by men that might have decisive influence on US foreign policy, are extremely dangerous.

Not because of negative reactions among allies and friends but how it might be interpreted in the Kremlin.

Decisions regarding war and peace are seldom made on the basis of detailed calculations regarding measurable, objective, factors. They are very often based on attempts to analyze what your opponents might do or not do.

Two key factors play an important role in such deliberations:

-       An analysis of the innermost mindset of the opposing leaders and their advisors, a very subjective science to say the least, but here Clausewitz has a point – your will against the will of your opponent.

-       What do, often more or less convoluted, signals sent by officials really mean?

History is full of examples how brinkmanship based on such calculations has led to disaster.

Just to mention some:

The perhaps most obvious one is Hitler´s belief that Great Britain and France would not go to war over Poland, based on earlier behavior of British and French leaders.

Here one could also add the resolution in the Oxford Union 1933 when the students voted no - if it came to fight for King and Country. It is said to have influenced both Hitler and Mussolini to regard the British as soft and decadent. They were not alone at that time. Another man who made the same interpretation was Mr. Joseph Kennedy, later US ambassador to the Court of St. James.

The Cuban Missile Crisis 1961 could be an example of how Mr. Chrustjev misinterpreted President Kennedy´s resolve, nearly starting the Third World War in the process. 

Another example, in this case interpreting official signals, was Mr. Saddam Hussein who probably thought that some less careful statements by the US ambassador Ms. April Glaspie meant that he had a free hand in Kuwait in 1990.

We should do well to remember that the truth is in the eye of the beholder (our opponent) – not what we know, think or assume.

I am afraid that when it comes to the mindset and inner convictions of Mr. Trump and his advisors the Russian analysis already has led to a quite clear conclusion. Quite scary for us who live here. 

                                                                 *****

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck

Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum

Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta - min kommentar).

Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

-          Inget utbyte av planer,

-          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

-          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.

                                                                 *****

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    -------

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd - USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång - de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

---

[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Uppdragstaktik

Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.

Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  

Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.

Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.

Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga - uppdragstaktik. Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.

I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

-          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

-          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

-          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

-          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

-          Stridsmoral, hos oss som hos fienden - kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,

Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.

2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. 

Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”

Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.

3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.

Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera - det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.

Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.

Som en personlig reflektion - faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.

Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser - tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.

1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den "fege" om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.

4.      Förtroende - uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”

5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar - beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.

6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.

Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.

7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

-          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

-          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

-          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation - i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt - så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.

Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.

---