När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på
90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen
kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem. Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min
prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur
begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom
att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras
kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende
komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst
(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)
Inlägget
består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför
Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka
skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på
att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.
Del 1 Varför Gotland så viktigt,
när i en kris eller konflikt är ön hotad
Gotlands betydelse
Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska
staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de
senaste tjugo åren.
Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen
har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det
skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då
med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora
fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön,
men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av
Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna.
Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett
måste.
Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade
möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett
trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri
grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde
utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och
sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers
avstånd.
Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det
mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från
Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till
Baltikum i öster.
I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer
Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För
Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa
till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns-
och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle
också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.
Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa
denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som
i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften
för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller
understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter
att kunna uppträda på och över Östersjön.
Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger
sig självt.
Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet,
främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans
(ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära
områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för
möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta
Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden?
Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och
kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som
Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara
svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland
först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord
fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.
Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en
angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande
operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering
och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya
försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.
När är Gotland hotat
En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur
utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå
först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns
redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen
eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande
att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle
övergå till en väpnad konflikt.
Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan
tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det
kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I
allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv
motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär
konflikt i östersjöområdet.
Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle
kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de
baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det
som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett
”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då
återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.
Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan
ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för
säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.
Del 2 Styrande principer för
försvaret av Gotland
Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar
Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så
kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla
inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att
vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär
närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem
risktagning.
Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller
att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på
en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket
reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan?
Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större
enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren
dumdristighet.
Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det
klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett
strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid
kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri
från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och
därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha
information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och
marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera
i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.
Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt
skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början
av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband
utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad
verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta
in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte
har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller
Gotland.
Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att
stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper
om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika
faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan
samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan
kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar
bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att
försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i
huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker
inte. Mer om det nedan.
En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i
att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot
Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst
till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är
tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll,
förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer
omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer
systemet vara av mycket stort värde.
Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora
markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där
angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora
strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns
de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå
dem, och det tar tid.
Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli
”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina
(överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra
flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften,
försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller
landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba
banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en
fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla
stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och
marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.
Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t
ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att
snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats.
Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris.
Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan,
stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer
som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall
skeppas till ön.
Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system
kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns
lösningar.
Lösningen
Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara
markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och
marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra
sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över
en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en
situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden
utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den
mycket stora potential som finns i systemen.
Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är
relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande
förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för
att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från
kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa
upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett
mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm)
redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden
(brigaderna) inom senast 96 timmar.
För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden.
Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det
skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation
i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter
att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära
hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt
territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.
Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en
angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste
räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att
sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna
erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så
omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma
till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft
svårigheter att utveckla full effekt.
En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation
eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten
på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget
luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där
flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att
de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en
förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas.
Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga
enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.
En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret
av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga
attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska
effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd
mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby
flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också
kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av
vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga
ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste
tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid
och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar
avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.
Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av
tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och
det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön),
är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas
tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt
förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska
läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.
Avslutning
Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara
en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade.
Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta
in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris
eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är
att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De
utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt
luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan
tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen
tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas
möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och
marinstridskrafter kan utveckla.
Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste
vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser
kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där
han avstår.
Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten
där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten
på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som
mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att
avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten
i alla delsystem nedgår.
För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se
ut mer i detalj se:
http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/
KN