Det glesa slagfältet – ett bidrag till debatten

Inlägget har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg KKrVA.se och till min glädje även väckt viss debatt på Twitter @neretnieks , en i mina ögon nödvändig debatt om den framtida markstriden och arméns utveckling.



Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVa Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7. januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den relativt sett Sverige avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att han kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där han hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer mm, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Han är rörligare och de enskilda förbanden är har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi längre inte har alls samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk.  Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

-          en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,

-          långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,

-          jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,

-          helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,

-          god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp. 

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja mm, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40 -90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng.  Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl. a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om han måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.  

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.  

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettio åriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tysklandför att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag i det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”.  Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl. a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“.  En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest med mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

-          Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.

-          Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.

-          Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.

-          Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).

-          Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.

-          Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.

-          Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”.  I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

-          Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.

-          En inneboende svaghet i hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.

-          En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

-          Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat hans möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.

-          Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.

-          Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.

-          I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.   

-          Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena är i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVa blogg, 14.januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.

-          De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg.  De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.

-          Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför var en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet. 

-          Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet - det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafterna goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

                                                                 *****