Tidsberäkningar och Sveriges roll i Nato

 

Artikeln har tidigare publicerats i Officerstidningen nr 2, 2024

”Git thar fustest with the mostest”. Citatet, på sin udda engelska, tillskrivs ibland generalen Nathan Bedford Forrest, en lysande taktiker under amerikanska inbördeskriget.  Han var dock inte först med att uttala sig om tidens betydelse i krig. Redan 500 f.Kr skrev Sun Tzu  “The value of time, that is of being a little ahead of your opponent, often provides greater advantage than superior numbers or greater resources.”

Vad har då det att göra med vår roll i Nato - mer än vad man kan tro.

I de flesta diskussioner om Sveriges bidrag till Nato pekas på betydelsen av Sverige som basområde och som ett nav för logistik- och förstärkningstransporter till grannländerna. Det med all rätt. Mer sällan diskuteras dock den stora betydelsen av att kunna sätta in svenska förband på våra grannländers territorium kopplat till alliansens avskräcknings- och försvarsförmåga. Beror det på att vi inte gjort våra tidsberäkningar?

Såväl Finland som de baltiska staterna är beroende av förstärkningar för att framgångsrikt kunna möta ett ryskt angrepp. Det kommer dock ta tid innan substantiella förstärkningar kan nå fram. Den stora bristvaran är markstridsförband, något som saknas i hela Europa. Att tillföra sådana, främst då från USA, tar i storleksordningen någon månad. Allierade flygstridskrafter kan antagligen komma till insats inom dagar, men lär knappast på egen hand kunna hejda ett angrepp.

En insats av ungefär två svenska brigader i vardera riktningen, Nordkalotten respektive Baltikum, skulle göra skillnad. Eventuellt tillräckligt stor för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare allierade förstärkningar hinner anlända. Här måste även avskräckningsfaktorn vägas in: om det hos försvararen finns ett väl förberett förstärkningsalternativ, hur förändras då en presumtiv angripares riskkalkyl - blir risken för stor? Blir den tillräckligt stor för att han ska avstå från ett angrepp?

För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som skulle kunna uppträda på Nordkalotten. Kanske bör vi fundera på att återskapa en norrlandsbrigad? En förbandstyp som skulle vara ett värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området. Kanske en gemensam uppgift för garnisonerna i Östersund och Sollefteå (och dessutom ge en rationellare volym åt funktionsutbildningarna i Boden).

Ser vi till alla brigader så skulle den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 då kunna öronmärkas för insatser i norr, och brigaderna som sätts upp av P 4 och P 7 inriktas mot Baltikum. Det skulle också skapa bättre förutsättningar för att rotera den bataljon som periodvis ska finnas i Lettland om båda de sydliga brigaderna delade på den uppgiften.

Emellanåt framförs att svenska förstärkningar till Baltikum bara skulle ha begränsad betydelse. Det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast som ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att slå sig igenom det endast 70 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär.

Tidsberäkningar är inte bara viktiga på taktisk nivå, de kan också ha strategisk betydelse.

                                                                                  *****

Undervattenskränkningar varför? - Det kommer fler

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Det blev lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara, just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten komponent in i en större bild diskuterades sällan.

 Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de ögon vi då använde för att betrakta problemet.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats, och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

Idag, kanske mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent – när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.