Efter flera
års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation
i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon
(Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser,
ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus
ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och
skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var
något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något
som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.
Det blev
lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara,
just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten
komponent in i en större bild diskuterades sällan.
Nu är det konstaterat att det verkligen var en
kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende
motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man
in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock
motiven som tämligen klara.
Under det
Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av
ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de
ögon vi då använde för att betrakta problemet.
Vid den
tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett
antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både
över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade
brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband,
bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet
hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns
och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av
krig.
För det
andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska
flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut
minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen
med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den
svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas.
En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att
stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga
stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.
För det
tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom
att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt
säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man
planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna
utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.
För det
fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en
motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man
nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta
åtgärder.
Endast en
mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som
undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt
uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de
hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket
svår att upptäcka.
Det är
därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska
utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar
ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare.
Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin
Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem
av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare
motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än
mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre
geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.
Det leder
till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt
är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte
upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt.
Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara
ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut
gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat
från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats,
och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.
Även om
vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och
förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan
ersätta volym.
Idag, kanske
mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett
ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om
det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt
territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en
överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet
eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i
rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av
”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent –
när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur
andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?
Sammantaget:
vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och
väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.
