Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).
Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit
viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller
strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?
Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden.
Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika
chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest
resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något
som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/
Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare
försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia
Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från
tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter
mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på
ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.
I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när
organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och
styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod
i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att
skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma”
mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta
”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc
skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det
utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner
i hela armén. Samtidigt kunde han, när
så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.
Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973,
visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger
i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att
anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster. De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade
med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna
hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till
katastrofala följder.
Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt
exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under
Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme
och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de
rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor
framgång.
Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig
för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från
Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att
engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.
Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller
mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika,
ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken
illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär
ledningskultur.
Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en
uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att
strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas
därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att
målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som
är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste
chefsegenskaperna.
Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn.
Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i
varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom
noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg
planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner
och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och
att ingripa i det som sker.
I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de
intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i
civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste
total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås,
vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap
om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera
framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är
lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara
snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen
uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.
Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller
lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja
ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära
sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för
prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses
också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade
militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga
faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken
för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen.
Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör
prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila
eller militära.
Karlis Neretnieks,
generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan
Marco Smedberg,
överstelöjtnant och militärhistoriker