Detta inlägg från mig finns också på KKrVa blogg sedan några dagar.
Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan
uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs
för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015.
Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter
vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten:
vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten
öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).
Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av
frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av
olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka
landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi
förbereda utrymning av vissa orter mm.
Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika
ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan
försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara
den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika
säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade
medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina
beslut.
Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa
delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het
potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna
känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska
försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett
klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets-
och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse
av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.
Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.
I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta
hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver
uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är
otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades
mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i
söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att
striden måste föras på ett sätt att den möjliggjorde eventuell hjälp från andra
länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna”
koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt.
I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.
Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar
var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att
kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964
ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort
upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra
riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja
en angripares framryckning.
Modellen både dog, och levde vidare, även efter de
nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att
neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga
omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning
att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja
oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna
medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade
varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i
behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.
Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att
vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en
kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att
fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan
ifrågasättas.
Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning
till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå
den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick
för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som
gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav
regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna
hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.
Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter
även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp
under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet,
samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande
av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas
oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också
noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ
förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som
alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan
uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.
Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker
att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar
ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett
hot om angrepp mot Sverige skulle innebära? Anser de också att detta upplägg bidrar till
en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för
ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara
säkerhetspolitikens yttersta mål.
I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor
motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner
mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:
1.
Vilka egenskaper och förmågor krävs hos
Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland
och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och
Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat
till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad
skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att
utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd,
alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?
2.
I händelse av att Ryssland skulle se en
anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att
framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas
av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en
sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt
skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle
innebära mot Nordnorge och delar av Norskehavet? Vad skulle krävas av oss för
att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?
3.
Vilka delar av landet är speciellt intressanta,
och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi
säkerställa att skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga
skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att
nå dessa områden?
4.
Vilka förmågor krävs för att säkerställa
åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed
säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra
oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka
behovet av egna förmågor?
5.
Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta
eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att
ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt
i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i
Östersjöregionen?
Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den
här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som
olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.
Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur att agera
i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att
inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad
handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare
i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller
militärt.
*****
[1] Termen operationer används här i dess klassiska
betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att
genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera
försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat
sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att
antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska
insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en
viss del av Sverige, som utgör en operation.
