Låt ÖB bestämma – eller?

 

Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022

När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.

Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.

Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.

Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.

Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.

Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.

Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?

                                                                   *****

Nato – nordiska försvarsperspektiv

 

Finska Försvarshögskolans tidskrift Maanpoulustus hade vänligheten att publicera nedanstående artikel av mig i sitt senaste nummer, september 2022.

Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering, och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.

Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några tankar.

Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.

De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater” kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”

Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum. Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera Baltikum från omvärlden.

Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva, och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?

Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas” territorium.

 Det indirekta stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35 systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt frambasera till det nordiska området.

Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge substantiella och viktiga bidrag.

 Inom ramen för den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.

Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv, trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband till försvaret av Estland.

Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp. Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.

 

 

Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet ger.

                                                    *****

 

Nato, den nordiska dimensionen – ”poola” resurser

 

I mitt förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land annars inte skulle ha råd med.

USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.

Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35.  Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.

Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.

Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.

Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom.

Den beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye, skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.  

Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.

Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom ramen för ländernas medlemskap i Nato.

                                                                              *****

Sveriges roll i Nato

 

Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022

Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.

Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.

Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.

Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.

Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.

De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.

Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt.  Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet.  Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.

En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.

Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.

Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.  

Luftrummet i vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas. 

Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.

Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Ny försvarsberedning – dags att tänka annorlunda

 Inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg.

En svensk och finsk anslutning till Nato innebär att Försvarsberedningens betänkande Värnkraft och försvarspropositionen från november 2020 kan läggas till handlingarna.  Rådande planering avseende Försvarsmaktens struktur och inriktning kommer då till stora delar inte längre vara ändamålsenlig. Likaså kommer Sveriges (och Finlands) integrering i alliansen med stor sannolikhet leda till nya militära ledningsförhållanden i det nordisk-baltiska området. I alla fall om man vill utnyttja de fördelar ett svenskt och finskt medlemskap kan ge när det gäller att stärka ländernas egen säkerhet och alliansens avskräckningsförmåga.

Förändringarna är av den digniteten att de kommer kräva en bred politisk förankring. Det finns därför starka skäl att så snart som möjligt kalla in Försvarsberedningen för att hantera den processen. Dessutom, våra försvarspolitiker kommer ha ett stort behov av att bygga upp sin kunskap om alliansens sätt att fungera. Få en fördjupad kunskap om lednings- och beslutsprocesser och hur Sverige kan bidra för att stärka alliansens förmågor i olika avseenden. Alliansen ger också möjligheter till en arbetsfördelning mellan olika länder, något som Sverige hittills bara kunnat dra nytta av i mycket begränsad omfattning. Faktorer som alla borde påverka Försvarsmaktens struktur och uppgifter. Enbart utbildningsbehovet för ledamöterna, förutom sakfrågorna som ska behandlas, är ett starkt skäl till att en ny försvarsberedning bör sammankallas och påbörja sin verksamhet omedelbart efter valet i höst. 

Nedan några tankar om en del av de utmaningar en ny försvarsberedning kan ställas inför och några förslag om hur de skulle kunna hanteras. Tonvikten i artikeln ligger på tänkbara ledningsstrukturer utformade för att samordna militära insatser i det nordiska området, i såväl fred som krig. Antagligen det sakområde som kommer kräva den största mentala omställningen hos svenska militärer och politiker. Lite som kuriosa kan man fråga sig om inte acceptansen för den nedan skissade modellen kommer vara större i Finland?  Den historiskt bevandrade kommer se stora likheter med ledningsstrukturen, i och kring Finland, från fortsättningskriget 1941-44. Då som nu med grund i tämligen oföränderliga militärgeografiska realiteter.  Utöver ledningsaspekterna diskuteras också några organisatoriska förändringar i Försvarsmakten vilka skulle kunna bidra till att öka alliansens gemensamma förmåga i det nordisk-baltiska området, och därigenom bidra till en ökad stabilitet och säkerhet i vår del av världen.  

Sverige kommer inte längre vara en måttligt stor, tämligen utsatt, stat som ser försvaret av landet ur ett i huvudsak snävt nationellt perspektiv. I stället kommer Sverige bli en viktig kugge i en större gemensamskap där vi, förutom att vara garanterade stöd, också kommer kunna bidra till att öka alliansens gemensamma avskräckningspotential i norra Europa. Något som borde minska Rysslands lust att ge sig in på militära äventyr i vårt närområde.

Här nedan några av de utmaningar vi bör ha tänkt igenom och bör ha en mening om i de förhandlingar som kommer bli aktuella i samband med en anslutning till Nato.

 Nordkalotten där det vid en kris kan finnas ett starkt ryskt intresse av att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön är ett gemensamt norskt, svenskt och finskt problem. De där baserade strategiska atomubåtarna, och de flyg och marinstridskrafter som är avsedda för att avskära Natos atlantförbindelser, gör att även andra Natostater, främst USA, också kan se skäl att agera. Områdets stora betydelse och de omfattande stridskrafter av olika slag vilka kan bli engagerade talar för att det redan i fredstid bör finnas en kvalificerad ledningsorganisation på plats i norra Skandinavien. Den bör ha förmåga att samordna och leda styrkor från flera länder som genomför gemensam strid på marken, i luften och på havet samt också leda en omfattande och komplicerad logistikverksamhet. Vi talar här om något som skulle likna en multinationell kårstab förstärkt med extra kapacitet att leda tämligen omfattande flyg- och sjöstridsverksamhet.

Operationsområdet bör vara avdelat på förhand för att underlätta förberedelser i fred och undvika gränsdragningsproblem och kompetenstvister vid en allvarlig kris eller vid ett krigsutbrott. Lösningen är antagligen en COMSCANORTH (Commander Scandinavia North) med stab. När det gäller förberedelser för, och ledning av, övningar och operativ verksamhet skulle stabens uppgifter till delar kunna jämföras med våra tidigare milostaber. Krigsplanläggning och övningsverksamhet för svenska, norska och finska fältförband, territoriella enheter samt marin- och flygförband vilka är planerade att uppträda i norra Skandinavien bör i stor utsträckning styras av COMSCANORTH.

Ur svensk synvinkel skulle en sådan ordning, förutom att vi skulle bidra till bemanningen av COMSCANORTH stab innebära att huvuddelen av de svenska markstridsförband som idag främst är avsedda för försvar av norra Sverige även bör ha förmågan att uppträda såväl i Norge som Finland. Det innebär höga krav på såväl taktisk som operativ rörlighet och att logistikorganisationen måste utvecklas för att kunna verka över långa avstånd samt att den kan samordnas med övriga länder i området. Bara för att ge ett begrepp om avstånden; det är landvägen 660 kilometer mellan Boden och Tromsö och 400 kilometer mellan Boden och Salla (finsk-ryska gränsen).

Det kan också övervägas att alla tre länderna till del skaffar samma typer av vapensystem till de förband som har sina uppgifter i norra Skandinavien. Det för att underlätta gemensam logistik, likartat uppträdande och gemensam upphandling. Kanske ger den planerade utökningen av det svenska artilleriet där vissa möjligheter redan i närtid. Med inspiration av den helintegrerade tysk-holländska stridsvagnsbataljonen i Bergen-Lohheide, skulle norra Skandinavien kunna vara platsen där det första nordiska helt blandade, gemensamma, förbandet organiserades? Kanske en ”drönarbataljon” på grund av de mycket stora landytor som ska hanteras? Svenska och finska Lappland och Troms fylke tillsammans omfattar en yta som är större än hela Baltikum.

Flygstridsledningen i regionen bör samordnas fullt ut för att optimalt kunna utnyttja flygsystemens, JAS och F-35, olika egenskaper och beväpningsalternativ på bästa sätt. MR N (Militärregion Norr) skulle i denna ledningsmodell eventuellt behöva delas, där den norra delen skulle bli operativt direkt underställd COMSCANORTH. Här finns en direkt koppling till vilka delar av Norge som skulle lyda under COMSCANORTH.   

Östersjön som vi hittills betraktat som en vallgrav vilken skyddar Sverige skulle i stället bli en förbindelselänk med avgörande betydelse för försvaret av alliansens baltiska medlemmar. Sverige skulle där ha en viktig roll för att säkerställa sjö- och luftförbindelser över Östersjön. Något som rimligtvis borde påverka hur Marinen bör utvecklas och också hur vi utformar vår militära närvaro på Gotland. I Gotlandsfallet bör perspektivet ändras från att i första hand försvara ön (vilket självfallet också måste göras) till att göra ön till en plattform för att skydda förbindelserna till Baltikum.  Robot 103 Patriot, kustrobotar och ubåtsjaktsystem baserade på ön skulle där vara viktiga komponenter.  

När det gäller flottans utformning och storlek i Östersjön beror det i stor utsträckning på hur det går att göra en arbetsfördelning mellan olika alliansmedlemmar.

Naturligt vore att Sverige som störste strandägare i Östersjön, innehavare av Gotland och med de goda baseringsmöjligheter som de svenska skärgårdarna ger, samt övriga östersjöländers annorlunda hotbilder, fick en ledande roll när det gäller sjöoperativ verksamhet i Östersjön. Det borde leda till en kraftig ökning av antalet svenska marina enheter i Östersjön jämfört idag. Det både för att kunna uppträda på fler platser samtidigt som för att skapa en ökad uthållighet, samt för att ge andra alliansmedlemmar möjligheter att prioritera andra, för dem viktigare, förmågor. Övriga östersjöländer (utom eventuellt Tyskland, se nedan) skulle därmed kunna inrikta sin marina verksamhet på mer kustnära aktiviteter.  Sett i ett större sammanhang skulle en sådan svensk inriktning i Östersjön frigöra medel hos våra allierade på andra sidan Östersjön till att investera i vad de behöver mest, markstridsförband och luftförsvar.

Lika viktigt som att bidra till att sjö- och luftförbindelserna till Baltikum hålls öppna är uppgiften att säkerställa Finlands förbindelser med omvärlden, genom luften och över havet. Huvuddelen av Finlands handel sker med sjötransporter. Det blir därför en viktig gemensam uppgift för de svenska och finska marinerna att säkerställa säkra transportleder till havs. Då inte bara i egentliga Östersjön utan också över Bottenhavet. 

För att samordna och leda den marina verksamheten Östersjön krävs en chef med stab. En COMBALT (Commander Baltic).

Västkusten med dess hamnar, främst då Göteborg, är avgörande för såväl svensk som norsk handel och försörjning. Även en stor del av Finlands export och import sker via Göteborg. Det är därför viktigt att sjöfarten i Nordsjön och Skagerrak kan skyddas. Hotbilden är komplicerad. Den omfattar ubåtar med torpeder, ubåtslagda eller flygfällda minor, långräckviddiga sjömålsrobotar avfyrade från ytstridsfartyg, ubåtar eller flygplan. Det krävs därför såväl kvalificerade flygburna förmågor, bland annat ubåtsjaktflygplan, som uthålliga och mångsidiga fartyg som kan uppträda över mycket stora ytor – från brittiska kusten till den svenska västkusten och upp till norra Norge. Här finns det skäl att notera att det inte bara är en fråga om flera länders försörjning, utan också om att tillföra militära förstärkningar till Skandinavien och även till Baltikum, i den mån det ska ske sjövägen. Det senare en nödvändighet om vi talar om tyngre förband och mer omfattande logistik.

Här kan det finnas skäl att överväga en arbetsfördelning, bland annat av ekonomiska skäl. Den skulle kunna innebära att Tyskland med sin stora ekonomiska potential, tillsamman med Norge, Danmark och eventuellt Storbritannien, skulle kunna ta på sig en ledande roll för att säkerställa de skandinaviska ländernas sjöförbindelser med omvärlden. Därmed skulle östersjöstaterna, utom Tyskland, kunna ta på sig huvudansvaret för marin verksamhet i Östersjön. Medan andra alliansmedlemmar hanterar problematiken med sjöfartsskydd västerut.

De baltiska staterna kommer aldrig ha möjligheter att med egna resurser avvärja ett ryskt angrepp. De kommer alltid vara beroende av stöd från andra alliansmedlemmar. De markstridsförband från olika Natoländer som idag finns i Baltikum fyller främst en snubbeltrådsfunktion. Det vill säga att säkerställa att hela alliansen blir indragen i händelse av ett ryskt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Skulle hotet bli akut krävs därför att Nato tillför ytterligare förband för att höja tröskeln för ett angrepp. Eller om så krävs avvärja ett angrepp. Tidsfaktorn kommer här vara av stor betydelse. Ju tidigare det kan tillföras förstärkningar till Baltikum desto mindre risk att ett hot övergår till ett angrepp, alternativt att angreppet kan avvärjas.

Det är uppenbart att Sveriges geografiska läge ger oss goda möjligheter att vara det land som först, kanske tillsamman med Danmark, skulle kunna föra över mer betydande resurser till Baltikum. Då jämfört med USA, Storbritannien eller Frankrike. De tre andra länderna med möjligheter att ge något substantiellt bidrag, men där transporttiden är avsevärt längre. En tidsskillnad som kan vara avgörande. Här finns också ett mycket tydligt svenskt egenintresse. Kan vi bidra till att Baltikum inte angrips så minskar också risken radikalt för att Ryssland skulle försöka ta delar av Sverige för att skapa ett ”flankskydd” för en operation mot Baltikum.

En sådan svensk inriktning skulle tala för att minst en av våra brigader i de södra delarna av landet borde bestå av i huvudsak fast anställd personal och vara organiserad, utrustad och övad för att uppträda i Baltikum. Förutom den rent militära nyttan som en svensk brigad skulle innebära för försvaret av i Baltikum så skulle en sådan inriktning också vara en konkret signal att vi tar vår uppgift som alliansmedlemmar på allvar. Vi skulle visa att vi har viljan och också förmågan att hjälpa till om en annan alliansmedlem hotas. Sannolikt skulle det även vara en starkt motivationshöjande faktor för andra att ge Sverige substantiell hjälp om så skulle behövas.

Flygstridskrafters förmåga att snabbt flytta sig över stora avstånd och momentant utveckla mycket hög effekt talar för att de bör ledas centralt för hela det nordiska området. Hotet om samordnade insatser med stora delar av de nordiska flygvapnen, sammanlagt drygt tvåhundra mycket moderna och potenta stridsflygplan, är en avskräckningsfaktor av högsta dignitet. Skulle någon av alliansmedlemmarna i regionen angripas kommer flygstridskrafter vara en av det tidigast gripbara resurserna att sätta in för att påverka en angripares operationer på marken, havet eller i luften. Det såväl på Nordkalotten, i Östersjön och kanske också i Baltikum. Här måste även hela komplexet av luftrumssamordning vägas in. Faktorer som där måste kunna hanteras är bland annat: utnyttjande av långräckviddigt luftvärn, insatser av egna flygplan, kryssningsrobotar och drönare samtidigt som fiendens motsvarande system kanske också finns i luften. Eventuellt ska det också ske en samordning med insatser av hangarfartygsbaserat amerikanskt flyg och flygtransporter till Baltikum.  Skälen för en COMSCANAIR (Commander Scandinavian Air) är starka. Sammantaget kommer det kräva en långtgående samordning, till del integration, av olika verksamheter hos de nordiska ländernas flygvapen. Men vinsterna är för stora för att man skulle avstå.

De lednings- och lydnadsförhållanden som här skissats för Nordkalotten, Östersjön, Västerhavet och det skandinaviska luftrummet, är betingade speciella av operativa och militärgeografiska faktorer. Därutöver finns det skäl att fundera på hur militär verksamhet på övriga delar av svenskt, finskt, danskt och norskt territorium ska integreras i en alliansgemensam, nordisk, ledningsstruktur.  

När det gäller svenskt, finskt och norskt landterritorium, förutom de nordligaste delarna som skulle lyda under COMSCANORTH, bör de bilda var sitt kommando COMSWED, COMFIN och COMNOR. Även ett COMDEN känns naturligt. Alla ska ha förmågan att leda de nationella resurser som finns i inom deras område samt sådana styrkor som eventuellt kan tillföras från andra alliansmedlemmar. Att ledningen av sjö och flygstridskrafter är centraliserad till egna kommandon innebär inte att övriga kommandon, t ex COMFIN, inte kan tilldelas flyg- eller marinstridskrafter för vissa uppgifter eller för viss tid. 

 För att leda verksamheten i hela det nordiska operationsområdet krävs en överordnad instans. Det kan vara dags att återuppliva den tidigare Natobefattningen CINCNORTH (Commander in Chief Allied Forces Northern Europe).

Sammanfattningsvis skulle då ledningsstrukturen för försvaret av regionen kunna se ut enligt nedan. Chefer med staber:

CINCNORTH leder försvaret av hela det nordiska området med angränsande delar av Arktis, t ex Svalbard, genom nedanstående direkt underlydande chefer med staber.

COMSCANORTH – leder operationer i norra Skandinavien och angränsande delar av Arktis

COMSWED- leder territoriell verksamhet i Sverige, utom övre Norrland.

COMFIN – leder territoriell verksamhet Finland utom finska Lappland

COMNOR – leder territoriell verksamhet i Norge, söder Nordland fylke

COMDEN – leder territoriell verksamhet i Danmark.

COMSCANAIR – leder luftövervakning, flygverksamhet och luftrumssamordning över hela regionen,

COMBALT – leder marin verksamhet i Östersjön och Bottenhavet.

COMNORTHSEA – leder marin verksamhet för att hålla förbindelserna till Skandinavien öppna.

Alla staber är självfallet multinationella, dock i varierande omfattning. COMSWED stöds av en stab som antagligen till största delen är bemannad med svensk personal medan COMSCANORTH och COMSCANAIR stöds av fullt ut multinationella staber och där chefskapet sannolikt roterar mellan olika länder.   

Lokaliseringen av de olika staberna kommer, förutom platsens ändamålsenlighet, sannolikt avgöras av vad presumtiva värdländer har att erbjuda i form av faciliteter, bra miljö för personalen med familjer etc. Det kommer att krävas en ansträngning om ett land vill ha någon av staberna hos sig.

Även om försvaret av södra Skandinavien till stor del är kopplat till behovet av att kunna försvara Baltikum är det sannolikt mest ändamålsenligt att operationer på andra sidan Östersjön leds av Multinational Corps North East i Szczecin som redan idag har det ansvaret. Dock, alla ledningslösningar har sina styrkor och svagheter. Det kan finnas skäl att undersöka hur de baltiska beroendeförhållandena ser ut i praktiken, Vad är viktigast för deras försvar, det som sker på och över Östersjön eller det som sker i Polen och Centraleuropa? Är nuvarande ledningsförhållanden ett resultat av att Sverige och Finland inte är med i Nato, eller vad?

Förbandsproduktion och materielanskaffning förblir som idag nationella angelägenheter. En ökad samordning bör dock eftersträvas. Det såväl av interoperabilitetsskäl som för att olika länders vapensystem ska kunna komplettera varandra.

Det finns självfallet fler områden som till exempel officersutbildning och stabsarbetsmetodik som till delar skulle kunna samordnas i en Natoram, eller sannolikt ännu bättre i en gemensam nordisk ram. Det är ju trots allt våra nordiska grannar som vi i första kommer att verka ihop med.  Det är dock frågor som kan lösas efterhand då de inte i närtid påverkar hur en anslutning till Nato ska hanteras.

Det kommer ta åtskilliga år innan det som skissats ovan kan förvekligas, men det är viktigt att goda lösningar inte förfuskas på grund av bristande politisk enighet, okunskap eller nationell prestige. Chansen att skapa bra lösningar för hur försvaret av det nordiska området ska organiseras kommer bara finnas en gång. Strukturella lösningar som implementerats i stora mellanstatliga organisationer har en tendens att bli ”eviga”.

Vid en svensk ansökan om medlemskap i Nato blir därför en av regeringens viktigaste uppgifter att omedelbart efter valet i höst tillsätta, och låta utbilda, en ny försvarsberedning. Beredningens uppgift ska vara att skapa en bred politisk enighet kring en inriktning för Försvarsmakten som är anpassad till ett Natomedlemskap.

                                                                 *****

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  

 

 

Ukraina - några funderingar kring överraskning

 

Det här inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Lagt upp det här mera som en "arkivåtgärd".

Den ryska uppmarschen kring Ukraina liknar ett skådespel där åskådarna med teaterkikare kan följa allt som sker på scenen i detalj. Men ser vi också en revolution när det gäller framtida krigföring? Är tiden förbi när det var möjligt att genomföra ett överraskande angrepp?

Vikten av att överraska motståndaren har i militära sammanhang alltid framhållits som en avgörande komponent i krigskonsten. Sun Tzu säger ”förbrylla, vilseled och överraska fienden”. Clausewitz ”Överraskning är inte bara ett medel för att uppnå numerär överlägsenhet; men bör också betraktas som en grundläggande (krigförings-)princip på grund av sin moraliska effekt (påverka fiendens stridsmoral).  Arméreglemente del 2 från 1995 skriver ”Överraskning eftersträvas alltid… ” och ägnar sedan en hel sida för att beskriva hur det kan uppnås. I Försvarsmaktens skrift Militärstrategisk doktrin från 2016 sägs ”Överraskning förblir en viktig komponent i hotbilden”.

Fördelarna med att överraska motståndaren gäller alla nivåer. Från strategiska överfall som Pearl Harbour, eller operativa överraskningar som Ardennerna 1940 och Suezkanalaen 1973 till taktiska överraskningar som luftlandsättningen på Eben Emael.

Inget talar för att överraskning inte skulle vara en viktig framgångsfaktor även i framtiden - men kommer det att vara möjligt?

Det är uppenbart att en uppmarsch av den storlek som vi sett kring Ukraina de senaste månaderna inte går att dölja. De sensorer som kan upptäcka vad som sker är alltför många och för bra. Övervakningssatelliter med SAR- teknik, (Synthetic-aperture radar) har idag förmågan att även i mörker och dåligt väder upptäcka enskilda stridsvagnar och robotfordon. Den här typen av information finns kommersiellt tillgänglig. Den är inte längre förbehållen välfinansierade och tekniskt avancerade underrättelsetjänster. Kombineras det satelliterna ser med information från kvalificerade drönare och signalspaning kommer det inte vara många fysiska aktiviteter som kan hållas dolda. Analyseras dessutom informationen i realtid med stöd av AI kommer det inte vara lätt att förbereda ett större militärt angrepp utan att det upptäcks i ett tämligen tidigt skede. Till detta bör läggas sådan information som kan hämtas på internet eller i mobilnät i form upplagda bilder från mobiltelefoner, avlyssnade konversationer, platsinformation om var en person befinner och hackade meddelanden. Nej, att dölja en uppmarsch, eller större förbandsförflyttningar överhuvudtaget, låter sig inte göras.

Problemet att åstadkomma överraskning är inte begränsat till den operativa nivån, även på stridsteknisk och taktisk nivå; hos plutoner, kompanier, bataljoner och brigader kommer det krävas ett nytänkande avseende hur åstadkomma överraskning. Konflikten i Nagorno Karabach, mellan Azerbajdzjan och Armenien, 2020, kan vara en illustration av utmaningarna. Azerbajdzjanska drönare slog där ut viktiga delar av det armeniska försvaret på några få veckor. Drönare av typen TB2 och Harop, köpta ”över disk” från Turkiet respektive Israel, upptäckte såväl som bekämpade mycket framgångsrikt flera olika typer av markmål. Under striderna ska bland annat flera dussin luftvärnsställningar, många artilleripjäser och hundratals pansarfordon ha förstörts av de Azerbajdzjanska drönarna. TB2, och andra likartade system, har en uthållighet på upp mot tjugofyra timmar i luften. De kommer att finnas i anslutning till de flesta tänkbara grupperingsområden nästan oavbrutet. Det kommer att vara svårt att samla förband för att genomföra ett överraskande större anfall, om man inte har medel för att förblinda eller bekämpa drönarna på något annat sätt. Men det kommer inte att räcka. Förverkligas existerande planer när det gäller antalet SAR-satelliter kommer sådana kunna avspana valfritt område på jordklotet var femtonde minut, oberoende av väder och sikt. En tjänst företaget Cappela planerar att kunna erbjuda sina kunder. Satelliter har blivit ett problem även för den taktiska nivån.

Att överraskning är något eftersträvansvärt har inte upphört att vara sant därför att det blivit svårare att uppnå det. Frågan blir; vad kan göras för att skapa överraskning?

På strategisk och operativ nivå kan vi se framför oss att ett angrepp startas direkt ur förbandens fredsgrupperingar, och då med framförallt stående förband. Det gäller såväl mark-, sjö- som luftstridskrafter. Därmed undviker man såväl förflyttningar, vilka sannolikt är omöjliga att dölja, som avslöjande mobiliseringsåtgärder. De förband som ska följa upp de inledande insatserna mobiliseras och flyttas fram först efter att angreppet påbörjats. Operativ rörlighet blir i en sådan modell en avgörande förmåga. För någon som ska angripa Sverige blir då främst transportflyg för bland annat luftlandsättningar och tonnage som kan lastas och lossas snabbt, till exempel moderna färjor, avgörande system. I det här konceptet utgör långräckviddiga bekämpningssystem som kryssningsrobotar också en viktig komponent då de kan verka direkt från sina fredsgrupperingsplatser, utan några röjande förberedelser.

Nackdelen, risken, med modellen är självfallet att om anfallsavsikten röjs i förtid, spionage, något viktigt sambandsnät hackats, eller på något annat sätt, så är risken stor att angreppet misslyckas då de stridskrafter som kan sättas inledningsvis är ganska små. Det senare förutsätter förstås att försvararen disponerar slagkraftiga och snabbt gripbara resurser som kan användas, försättas i hög beredskap, även vid svaga angreppsindikationer.

Dock, det finns en stor fara i att ensidigt satsa på att möta denna typ av överraskande angrepp. Om det ur angriparens synvinkel inte spelar någon större roll om försvararen få tid att förbereda sig, det vill säga försvararen har inte förmåga att tillväxa även om han får en längre tids förvarning, så kommer angriparen självfallet inte välja denna tämligen riskfyllda modell. Han kommer då ladda upp med det som behövs, även om det syns, och först därefter gå till angrepp.

Även om det inte går att uppmarschera oupptäckt finns det andra sätt att försöka överraska på operativ nivå, främst då kanske med vilseledning. Ett historiskt exempel skulle kunna vara skapandet av general Pattons ”spökarmé” i sydöstra England 1944 inför D-dagen, operation Fortitude. Dess fiktiva existens och gruppering avsåg att få tyskarna att tro att invasionen skulle komma i Calaisområdet, inte i Normandie. Här användes bland annat skenmål och skensignalering i stor skala. För att säkerställa att den blev upptäckt gjorde man det ”lagom svårt” för tyskt spaningsflyg att flyga över området. Det fick inte vara för lätt då skulle tyskarna bli misstänksamma, men heller inte så svårt att de inget upptäckte. Kan man skapa illusionen att motståndaren försöker dölja något, men inte lyckas fullt ut, så blir den inhämtade informationen trovärdigare.

Ett annat exempel kan vara Suezkanalen 1973 där återkommande stora egyptiska övningar i anslutning till kanalen med tiden blev en normalbild som ledde till att israelerna inte reagerade i tid när en ”övning” övergick till ett angrepp.

Båda de här metoderna kan utvecklas. En variant på ”Fortitudemodellen” kunde vara att utnyttja de moderna informationssystemens stora kapacitet och de olika tekniker de använder genom att ”mata” dem med vad man vill att de ska upptäcka. Ju fler olika sensorer som samlar information desto fler olika möjligheter att spela in information som, om det görs skickligt, kan bli ömsesidigt förstärkande. 

Bara som en enkel illustration av hur man skulle kunna bygga upp en skenbild idag - verkligheten är avsevärt mer komplicerad. Något upptäcks av källa A (t ex en satellit ser slarvigt igenlagda stridsfordonsspår), konfirmeras av källa B (drönare som upptäcker några avsiktligt dåligt maskerade skenmål) och källa C (några soldater som ”ringer hem” på mobilen till familjen i ett i övrigt extremt radiotyst område). Den här metoden är ”dual use”. Den kan användas till att få motståndarens underrättelsetjänst att dra slutsatsen; ”vi har hittat fiendens anfallsförband, här kommer anfallet att ske”. Men den kan också vara en metod att ekonomisera med egna förband. Skapa en bild av att ”här är försvaret starkt”, och förhoppningsvis få angriparen att avstå från att angripa den platsen, eller förbruka resurser på att bekämpa skenmål. I vad mån anekdoten från andra världskriget om det tyska skenflygfältet som britterna bombades med skenbomber av trä är sann eller inte tvistar de lärde om. Dock, dåligt genomförd vilseledning är bortkastad möda, det är en svår konst.

Ser vi på taktisk nivå så kommer möjligheterna att uppträda i större förband, och även bedriva statisk strid, att bli mindre. Det kommer framtvinga ett antal anpassningar i hur vi för striden, utveckling av olika signaturdämpande åtgärder och införande av medel för att bekämpa eller på annat sätt neutralisera en fiendes olika underrättelsesystem. Det skulle leda för långt att här försöka beskriva alla de åtgärder som kan vara aktuella och olika forskningsprojekt som borde initieras. Men att det måste göras är uppenbart.

Sammantaget innebär den tekniska utvecklingen att även små stater idag har möjlighet att skapa sig underrättelseunderlag som tidigare bara var förbehållet ett fåtal större stater. Den möjligheten bör vi inte försitta. Där kan man förundra sig över den styvmoderliga behandling som rymd- och drönarområdena fått i det senaste försvarsbeslutet. Dock, och det är ett stort dock, med enbart information vinns inga krig – det behövs verkanssystem också. Vad ska man annars med informationen till?

                                                                 *****