Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022
Sverige har hittills
betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt,
perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi
måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till
att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism
där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan
altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens
avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av
militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som
våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.
Våra
möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av
geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första
hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos
förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor
utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.
Nordkalottens betydelse är främst en funktion av
de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska
kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg
och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten.
Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna
till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga
säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram
långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.
Att här möta
ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska
länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis,
och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och
flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer
i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från
landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig
infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas
i stort sett över hela Nordkalotten.
Norra
Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl
västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med
marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och
flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och
landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit
förnödenheter.
De tre
viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska
områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut
baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den
infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla
och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och
för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra
Finland.
Östersjöns roll kommer ur ett svenskt
perspektiv förändras radikalt. Från att
ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot
Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum.
De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som
klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar
från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till
deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i
Östersjöområdet. Vårt viktigaste bidrag
är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i
händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en
kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för
omfattande svenska åtaganden.
En kraftigt
ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket
viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna,
och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan
alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis
kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter
till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt
avgörande förmågorna.
Ytterligare två
betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och
skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår
militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också
innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och
över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen
ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska
brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska
läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle
kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle
en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå
utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i
tid, än med mycket för sent”.
Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande
betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för
militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde.
Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare
en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en
arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har
inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg
som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från
Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den
ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den
uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina
verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla
och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.
Luftrummet
i vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte
att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det
är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser
med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och
Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och
fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan
landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste
samordnas.
Ytterligare
ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre
effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan
då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och
beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest
kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym.
Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige
bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.
Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll
i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle
vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på
sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla
resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra
en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.
*****
Karlis
Neretnieks
Generalmajor,
tidigare rektor för Försvarshögskolan
