Nedanstående inlägg publicerades förra veckan även på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg.
I det senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademiens
Handlingar och Tidskrift, 3/2021, finns fem artiklar som belyser olika aspekter
på uppdragstaktik. Här några reflektioner.
Överstelöjtnant Ola Palmqvist, tidigare chef för Taktikavdelningen
vid Markstridsskolan, ger i sin mycket läsvärda översikt över olika komponenter
som konstituerar en fungerande uppdragstaktik en tämligen pessimistisk bild av taktikutvecklingen
i Försvarsmakten. Efter att ha läst hans analys av skrivningarna i nyare
handböcker som t ex DGO 20 (Doktrin för Gemensamma Operationer) får jag
intrycket att någonstans i processen tycks det helt fundamentala motivet för
uppdragstaktik, stridens oförutsebarhet, försvunnit i hanteringen. I stället
verkar tänkandet blivit starkt metodstyrt och där genomförandet av taktiska
planer till del liknar checklistor där olika, i förväg fastställda, händelser
ska prickas av.
När uppdragstaktiska honnörsord som initiativ,
självständigt tänkande, gripa tillfällen i flykten med flera, ska omsättas till
praktiska metoder tycks handboksförfattarna haft svårt att hålla fast vid ett grundläggande
och mycket enkelt orsakssammanhang, nämligen: eftersom det inte går att förutse hur striden kommer att utvecklas är
det också måttligt meningsfullt att försöka utforma planer som förutsätter ett
visst händelseförlopp.
Dock, det kan finnas en ganska enkel förklaring till
denna tankens oklarhet. Samarbetar man nära och under lång tid med ett land,
USA, vars resursmässiga överlägsenhet i olika stridssituationer ofta varit så
stor att man kunnat framtvinga ett önskat förlopp, det oberoende vad
motståndaren gör, så finns risken att man anammar metoder som passar i denna
samverkansmiljö. Det även om de kan vara kontraproduktiva i en svensk kontext.
Denna tendens till att okritiskt anamma andras sätt att tänka har sannolikt
förstärkts av vår ”strategiska timeout” där vi under lång tid inte ägnade oss
åt att fundera på krigföring i större skala i ett svenskt sammanhang.
Kapten Christian Wester, Skaraborgs regemente, som för
närvarande genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS, har i en läsvärd
artikel sett på de samhälleliga förutsättningarna att tillämpa uppdragstaktik i
Sverige. En aspekt han lyfter fram som en god grund för uppdragstaktik är det
svenska samhällets demokratiska gener. Faktorer som press- och yttrandefrihet,
vana till medinflytande och måttlig rädsla för chefer och auktoriteter borde
bidra till att forma personer som ser det som naturligt att agera
uppdragstaktiskt. Han drar här paralleller med den israeliska försvarsmakten.
En organisation med en utpräglat uppdragstaktisk kultur. Christian Wester pekar
här på dess rötter i en icke-hierarkisk, delvis gerillabetonad, militär
organisation, Palmach, som en tänkbar förklaring.
Det väcker hos mig frågan: kan demokratiska stater
därmed förväntas ha bättre förutsättningar att tillämpa uppdragstaktik än auktoritära
stater? Eller om man så vill: har vi här
en konkurrensfördel gentemot Ryssland? Ger historien eventuellt någon ledtråd?
Ja, tyvärr.
Den tyska krigsmakten under andra världskriget är nog
den organisation som historiskt sett varit mest framgångsrik i tillämpningen av
uppdragstaktik i större sammanhang. Var den sprungen ur ett samhälle som präglades
av att underlydande såg det som naturligt att ifrågasätta chefer och andra
auktoriteter? Knappast. Det oberoende av det nazistiska styrets inflytande från
1933. Dåtidens tyska arbetsplatser, skolor, föreningar, hem, var nog generellt
sett inte platser där ifrågasättande av auktoriteter sågs som något positivt
eller naturligt. Ändå var cheferna (på alla nivåer – korpral till general) i Wehrmacht
oftast avsevärt mer initiativkraftiga och flexibla än de hos motståndarna.
Med den utveckling vi ser i Ryssland mot en rörligare
krigföring, i kombination med målmedvetna åtgärder för att skapa chefer på
bataljons- och brigadnivå som förväntas agera självständigt, bör vi nog vara
försiktiga med att dra alltför stora växlar på att vårt demokratiska samhälle med
automatik skulle ge oss en konkurrensfördel i kriget. Det finns nog alla skäl,
som Christian Wester påpekar, att systematiskt öva vår förmåga till att leda
uppdragstaktiskt. Att lita till svensk samhällskultur kanske inte räcker.
Major Peter Lindberg, Norrbottens regemente, analyserar
uppdragstaktiken i två intressanta artiklar. Först en där han gör en analys om
uppdragstaktikens relevans i en högteknologisk stridsmiljö. Han pekar där på
både de för- som nackdelar vilka kan finnas i att utnyttja artificiell intelligens
i beslutsstödsystem. Han lyfter också fram människans avgörande roll i en
verksamhet, strid, där initiativkraft, beslutsvillighet, fantasi och
risktagning är avgörande faktorer. Egenskaper som det kan vara svårt att skapa
algoritmer för.
Peter Lindberg pekar även på svårigheten hur avgöra på
vilket sätt medel och motmedel kommer att påverka varandra. Ett tidlöst problem
som får mig att tänka på en episod under andra världskriget. Under den tyska
bombkampanjen mot Malta 1942 lyckades tyskarna störa ut, i praktiken förblinda,
de brittiska radarstationerna på ön. Britterna lät dock radarstationerna
fortsätta att sända trots att de inte såg något. Tyskarna drog av det
slutsatsen att de inte lyckats med sina störinsatser (då borde ju britterna slutat
sända) och ansåg sig därför tvungna att vidta resurskrävande åtgärder för att
skydda sina bombflygplan mot vad man antog skulle vara ett effektivt lett
brittiskt luftförsvar. Inte ens den bästa informationsteknik hjälper om man
väljer fel kriterier mot vilka man värderar informationen.
I sin andra artikel diskuterar Peter Lindberg stabens,
kontra chefens, roll vid operativ beslutsfattning. Han uttrycker där en farhåga
att vår strategiska och operativa planeringsmodell (SPL) överbetonar stabsarbetets
betydelse för att skapa tillräckligt beslutsunderlag. Något som bland annat
leder till sen beslutsfattning. Jag har aldrig arbetat med SPL varför jag inte
kan uttala mig om just den modellen. Dock, mina erfarenheter som brigadchef och
senare som operationsledare vid dåvarande Milostab Mitt gör att jag gärna
ansluter mig till de som varnar för komplicerade bedömande- och beslutsfattningsmodeller
på såväl taktisk som operativ nivå.
I en artikel med signaturen J R slår en svensk officer
som just nu studerar vid Naval Postgraduate School ett kraftfullt slag för att
Försvarsmakten måste bli bättre på att tillgodogöra sig ny teknik. Exempelvis
beväpnade drönare. Han pekar speciellt på de möjligheter det skulle ge
jägarförband att bestrida en angripare kontroll över ytan. Det decentraliserade
och okonventionella uppträdande som väpnade rörelser som Hezbollah och Fedayeen
framgångsrikt tillämpade mot traditionellt uppträdande krigsmakter skulle kunna
tjäna som inspiration. Ett som koncept som skulle utvecklas med stöd av modern
teknik. Det är inte utan att man, jag, kan börja undra om cirkeln inte är på
väg att slutas? Det var i Palmach (se Christian Wester ovan) många ledande
israeliska officerare präglades i ett uppdragstaktiskt tänkande. Något som de
bar med sig och framgångsrikt tillämpade även med andra typer av förband 1956,
1967 och 1973. Operationer varifrån
kalla krigets svenska pansartrupper till stor del hämtade inspiration till en
utpräglat uppdragstaktiskt kultur. Är det våra jägarförband som ska vara de som
vitaliserar det uppdragstaktiken i Sverige?
Sammantaget inger artiklarna förhoppningen att Ola
Palmqvist inte ska bli en ensam ropande röst i öknen när han varnar för att det
just nu pågår en process som riskerar utarma det uppdragstaktiska tänkandet och
agerandet i Försvarsmakten. Artiklarna visar att yngre kamrater, som nyligen
genomgått eller just nu genomgår högre utbildning, ser uppdragstaktik som
grundstenen i Försvarsmaktens sätt att leda. Och där de pekar på metoder hur
den kan utvecklas med hjälp av modern teknik, förenklade stabsarbetsprocedurer,
förändrad organisation och övningsverksamhet som stärker officerarnas
initiativkraft och beslutsvillighet.
En avslutande reflektion är att militärhistoria borde
ges en avsevärt mer framträdande roll i all militär chefsutbildning. Det skulle
på ett avgörande sätt bidra till att öka förståelsen för uppdragstaktikens
tillämpning i praktiken, och inte bara som någon typ av teoretiskt begrepp. Nej, inte mer om Guderians eller Rommels
agerande i Ardennerna 1940. Visserligen visar det på två höga chefer som
framgångsrikt agerar inom ramen för en uppdragstaktisk kultur men har ett
begränsat värde för att förklara uppdragstaktikens väsen, hur det genomsyrar en
hel organisation. Uppdragstaktikens nytta för oss skulle antagligen illustreras
bättre genom studier av ett (tämligen stort) antal exempel som visar hur chefer
på alla nivåer agerar utifrån situationens möjligheter eller krav när det
oväntade inträffar. Plutonchefen som på eget bevåg ändrar anfallsriktning när
grannplutonen blivit hängande, och därmed reder ut situationen. Kompanichefen
som avvärjer en hotande katastrof genom att omedelbart, utan att vänta på order,
genomför ett motanfall när fienden överraskande brutit igenom grannkompaniets
försvar. Bataljonchefen som når framgång genom att avbryta det beordrade
anfallet och istället genomför en omfattning genom att utnyttja en lucka i
fiendens gruppering som han upptäckt. Underhållsbataljonchefen som snabbt och
utan order omdirigerar sina foror och får fram extra ammunition till ett
förband i trångmål mm.
Det vore heller inte fel,
utan antagligen mycket nyttigt, att studera ”skarpa” order som framgångsrika
uppdragstaktiker i olika sammanhang givit sina underlydande. Det skulle kunna ge
en fingervisning om hur uppdragsinriktade chefer skapar handlingsfrihet för sina
underlydande att agera utifrån vad som händer, och inte utifrån det man tror,
eller hoppas ska hända.
Karlis Neretnieks
