Finska Försvarshögskolans tidskrift Maanpoulustus hade vänligheten att publicera nedanstående artikel av mig i sitt senaste nummer, september 2022.
Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya
möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering,
och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.
Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år
att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars
beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för
det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl
att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin
egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några
tankar.
Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar
inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara
desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att
kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går
heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.
De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater”
kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent
behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor
uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska
Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt
problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder
är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas
bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”
Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva
inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är
Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk
militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum.
Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera
Baltikum från omvärlden.
Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att
stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir
konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva,
och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?
Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och
direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder
som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara
insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas”
territorium.
Det indirekta
stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som
luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav
på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och
Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas
förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och
möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore
att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35
systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka
handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska
flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det
skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt
frambasera till det nordiska området.
Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd
till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det
nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade
riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge
substantiella och viktiga bidrag.
Inom ramen för
den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att
sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska
förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga
att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.
Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut
problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande
kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att
möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som
kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från
exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv,
trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband
till försvaret av Estland.
Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos
nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där
målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp.
Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med
tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.
Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till
Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i
vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet
ger.
*****
