Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.
OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar
några av tankarna bakom talet.
Vänner,
Det känns
bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med
det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och
andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns
frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund
och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som
krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra.
Det var
länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars
Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever
idag.
Statsministern
pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag
tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och
som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har
kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja
separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande.
Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära
maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den
senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära
övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla
kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent
fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i
oktober. Östersjöområdet har blivit den
kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt,
Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under
arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till
skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av
åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska
situation. Jag nådde bara en bit på
vägen, alla delade inte min uppfattning.
Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag
föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu
ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i
detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.
Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag
har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder
mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den
inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av
åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för
det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt
försvarsbeslut”.
Det finns
mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser
som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett
första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att
fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller
repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska
kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag
skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår,
för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par
bataljoner som övar några veckor var.
Även när det
gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits
åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer,
bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas
för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss
vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi
vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför
som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så
skulle behövas. Det stora förändringsarbete
som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner
införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi
vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska
vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det
finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som
fungerar mindre väl.
Jag är inte
nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl
Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är
bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland
en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra
Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att
vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som
Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det
också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning
av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort
som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här
kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför
redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av
försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer
ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det
också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina
förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det
senare knappast är den gränssättande faktorn.
Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det
inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste
också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt
försvar även i framtiden.
Den i mina
ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag
har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring,
för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi
borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom
att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det
skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att
Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en
nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det
kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd
från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina
uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda
soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera. Här ser jag möjligheten att ersätta de idag
tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att
rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning
av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för
att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och
för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i
sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är
inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas.
Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag
att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och
ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så
ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat
långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort
det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att
öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att
renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns
även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till
våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade
markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas
kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är
det ingen tvekan om.
I det här
sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”.
Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning,
utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov.
Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana
områden. Det kan finnas flera.
Som det framgår av det jag sagt är det nu inte
längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna
inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker
samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar
förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi
själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora
fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet
med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss
inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad
interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som
en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler.
När det
gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett
utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag
ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns
självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga
för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och
påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom
regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom
mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram
förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för
samhället vitala funktioner.
Det finns
många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att
kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till. Vi socialdemokrater var för optimistiska när
vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och
början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det
gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen
avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.
Att Försvarsberedningen inte kunde enas
om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar
sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har
inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi
skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla
är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här
anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva
förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning
färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före
sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga
överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi
socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna
om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas
att även andra är det.
KN
P.S. (Mina, KN, kommentarer)
Vän av
ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det
finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna
ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig
utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm.
Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som
realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det
bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen - d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland
annat:
-
Att
det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde
föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och
risker som kan uppstå.
-
Att
vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste
gardera oss för händelser i närtid.
-
Att
det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt
fungerar.
-
Att
helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps
till, d v s den måste vara krigsduglig.
-
Att
den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har
svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda
förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara
den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast
en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också
vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget
försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag
som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa –
möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är
att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det
sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den
avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos
socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra
samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de
hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte
självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet
för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle
jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när
det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det
parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett
oroande omvärldsläge. Dessutom skulle
talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom
ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen.
För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av
försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över
när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov
ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa
fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer).
För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha
återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall
börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som
kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma
nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt
att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i
storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är
en annan, kanske senare, fråga.
KN