Kopplat till
de senaste dagarnas utspel från flera politiska partier avseende förstärkningar
av försvarsanslaget har det framförts kritik mot den ”detaljstyrning” som
förslagen ofta inneburit. Nedan en något annan modell som skulle lämna större utrymme
till Försvarsmakten att själv optimera sin organisation. Modellen är
visserligen lite utopisk bl a med de hänsyn, fullt rimliga sådana, som bör tas till
svensk försvarsindustri och kanske också till behovet att i politiska sammanhang
konkretisera för väljarna vad man vill satsa pengar på. Men kanske ändå en
modell som borde tillämpas i lite större utsträckning.
Texten med fet stil är exempel på hur statsmakterna (de politiska partierna) skulle kunna definiera önskade förmågor hos Försvarsmakten. Mina kursiverade kommentarer är exempel på slutsatser som de operativa
kraven kan leda till i Försvarsmaktens planering.
Planeringsförutsättning
Den aktuella och framtida hotbilden
innebär att Försvarsmakten ska uppfylla nedanstående operativa krav. Härvid ska
den strategiska operativa förutsättningen vara att en angripare bara avser att
ta begränsade delar av landet kopplat till en större konflikt i vårt närområde,
samt att han snabbt måste uppnå sina operativa mål.
Vid en
(utdragen) kris ska Försvarsmakten ha förmåga:
-
Att identifiera och avvisa
kränkningar av vårt territorium,
-
Att med vapenmakt kunna hindra någon
att utnyttja svensk territorium,
-
Att bevaka och skydda civila och
militära objekt,
-
Att rotera/avlösa insatta enheter.
Vid ett
angrepp ska försvarsmakten ha förmåga:
-
Att minimera såväl förluster som
tiden för våra stridskrafter att ”komma igen” i samband med en överraskande
inledd, och omfattande bekämpning med olika fjärrstridsmedel och
sabotageinsatser.
Min kommentar: Kravet skulle kunna
leda till slutsatser som att Flygvapnet och Marinen måste ges en sådan
basstruktur, basskydd, beredskap etc så att systemen inte blir utslagna tidigt vid
ett angrepp. Även arméns förråd etc måste göras mindre känsliga för tidig
bekämpning. Genom att en angripare väljer tid och plats för ett angrepp kommer
vi alltid vara i efterhand och bli fördröjda i ”starten”. Det är därför av
största vikt att vi minimerar tiden för att komma igen efter de första
timmarnas - dygnens förvirring.
-
Att tidigt påverka en angripare
tidigt i flera riktningar för att han inte ska ges tillfälle att konsolidera sig i ett område som tas tidigt.
Min kommentar: Här är det frågan om
att mycket tidigt kunna påverka luftlandsättningar, urlastning från ”trojanska
hästar” etc. Det för att försvåra för en angripare att "i lugn och ro" konsolidera
sig i ett taget område. Se stycket innan - risken är stor att en angripare tidigt
lyckas föra fram begränsade styrkor innan vi hunnit ”komma igen”. Medlen för att mycket tidigt påverka en
angripare som nått svenskt territorium skulle kunna vara flera, t ex mycket
långräckviddiga indirekta eldsystem, operativt lättrörliga markstridsförband, kvalificerade
markmålsvapen till våra flygplan och i vissa fall trupp på plats vid de allra
viktigaste objekten – vi kommer aldrig ha tillräckligt med trupp för att vara ”överallt”.
Försvarsmakten bör göra den avvägningen.
-
Att kunna återta terräng efter det att
svenska resurser kraftsamlats i aktuell riktning, för att därmed tvinga
angriparen till en omfattande styrkeinsats för att skydda tagen terräng, något
som komplicerar en operation och gör den mer sårbar, förutom att det också
minskar hans möjligheter till strategisk/operativ överraskning.
Min kommentar: Här
övergår enskilda systems överlevnad och verkan till att bli operationer (inte
taktik). Genom att en angripare måste räkna med att de av honom tidigt tagna
områdena kan utsättas för anfall så ökar hans resursbehov. En inledande
framgång räcker inte. Här talar vi sannolikt om egna kvalificerade
markstridsförband för att framtvinga en mer omfattande operation från angriparens
sida. Det i sin tur leder till att operationen blir mer sårbar över tiden. Även
om t ex några av våra sjömålsbekämpande system blivit ”nedtryckta”
inledningsvis - se första strecksatsen - så kommer de nu få en avgörande
betydelse genom att de kan påverka den styrketillförsel som en angripare
behöver för att kunna fullfölja sin operation. Hans operation blir större, mer
komplicerad, mer resurskrävande, svårare att skydda och möjligheterna till
överraskning minskar. I detta sammanhang bör man heller inte glömma bort de
ökade möjligheter till verkan som eventuella allierade då också kan få med sina
system.
-
Att försvåra för en angripare att förstärka
en inledande framgång och över tiden underhålla styrkor på svenskt territorium.
Se föregående kommentar. Här kan man
t ex också dra slutsatsen att ubåtar inte är så dumt att ha.
-
Att säkerställa behovet av
sjöfartskydd.
Min kommentar: Det borde vara
uppenbart för de flesta att vi knappast klarar landets försörjning utan
importsjöfart. Den måste kunna skyddas. Eller för att bli mer precis, marinen
måste ha resurser för att kunna uppträda såväl på Västkusten som i Östersjön
samtidigt.
-
Att över längre tid kunna skydda
områden dit eventuell utländsk hjälp kan anlända samt också ha en lednings- och
logistikstruktur som medger mottagande och ledning andra länders stridskrafter.
Min kommentar: behövs ingen
kommentar.
-
Att bevaka och skydda ett stort antal
objekt, civila som militära mot sabotageinsatser och/eller fientlig
underrättelseverksamhet.
Min kommentar: behövs ingen
kommentar.
-
Att under kortare tid verka även med
ett mycket begränsat stöd från det civila samhället.
Min kommentar: Dagens mycket
sårbara samhällsstrukturer, t ex avseende försörjning av mat och drivmedel
talar för att Försvarsmakten knappast kan räkna med att få något stöd
överhuvudtaget i inledningsskedet av en konflikt, dagar – veckor. Det är därför
helt nödvändigt att Försvarsmakten har egna resurser för att kunna föra strid
och överleva en tid. Jag vill påstå att denna förmåga är en lika viktig del av ”tröskeleffekten”
som t ex antalet stridsvagnar eller flygplan.
*****
