Translate

söndag 28 november 2021

Uppdragstaktik – fler infallsvinklar

 Nedanstående inlägg publicerades förra veckan även på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg.

I det senaste numret av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 3/2021, finns fem artiklar som belyser olika aspekter på uppdragstaktik. Här några reflektioner.

Överstelöjtnant Ola Palmqvist, tidigare chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan, ger i sin mycket läsvärda översikt över olika komponenter som konstituerar en fungerande uppdragstaktik en tämligen pessimistisk bild av taktikutvecklingen i Försvarsmakten. Efter att ha läst hans analys av skrivningarna i nyare handböcker som t ex DGO 20 (Doktrin för Gemensamma Operationer) får jag intrycket att någonstans i processen tycks det helt fundamentala motivet för uppdragstaktik, stridens oförutsebarhet, försvunnit i hanteringen. I stället verkar tänkandet blivit starkt metodstyrt och där genomförandet av taktiska planer till del liknar checklistor där olika, i förväg fastställda, händelser ska prickas av.

När uppdragstaktiska honnörsord som initiativ, självständigt tänkande, gripa tillfällen i flykten med flera, ska omsättas till praktiska metoder tycks handboksförfattarna haft svårt att hålla fast vid ett grundläggande och mycket enkelt orsakssammanhang, nämligen: eftersom det inte går att förutse hur striden kommer att utvecklas är det också måttligt meningsfullt att försöka utforma planer som förutsätter ett visst händelseförlopp.

Dock, det kan finnas en ganska enkel förklaring till denna tankens oklarhet. Samarbetar man nära och under lång tid med ett land, USA, vars resursmässiga överlägsenhet i olika stridssituationer ofta varit så stor att man kunnat framtvinga ett önskat förlopp, det oberoende vad motståndaren gör, så finns risken att man anammar metoder som passar i denna samverkansmiljö. Det även om de kan vara kontraproduktiva i en svensk kontext. Denna tendens till att okritiskt anamma andras sätt att tänka har sannolikt förstärkts av vår ”strategiska timeout” där vi under lång tid inte ägnade oss åt att fundera på krigföring i större skala i ett svenskt sammanhang.

Kapten Christian Wester, Skaraborgs regemente, som för närvarande genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS, har i en läsvärd artikel sett på de samhälleliga förutsättningarna att tillämpa uppdragstaktik i Sverige. En aspekt han lyfter fram som en god grund för uppdragstaktik är det svenska samhällets demokratiska gener. Faktorer som press- och yttrandefrihet, vana till medinflytande och måttlig rädsla för chefer och auktoriteter borde bidra till att forma personer som ser det som naturligt att agera uppdragstaktiskt. Han drar här paralleller med den israeliska försvarsmakten. En organisation med en utpräglat uppdragstaktisk kultur. Christian Wester pekar här på dess rötter i en icke-hierarkisk, delvis gerillabetonad, militär organisation, Palmach, som en tänkbar förklaring.

Det väcker hos mig frågan: kan demokratiska stater därmed förväntas ha bättre förutsättningar att tillämpa uppdragstaktik än auktoritära stater?  Eller om man så vill: har vi här en konkurrensfördel gentemot Ryssland? Ger historien eventuellt någon ledtråd? Ja, tyvärr.

Den tyska krigsmakten under andra världskriget är nog den organisation som historiskt sett varit mest framgångsrik i tillämpningen av uppdragstaktik i större sammanhang. Var den sprungen ur ett samhälle som präglades av att underlydande såg det som naturligt att ifrågasätta chefer och andra auktoriteter? Knappast. Det oberoende av det nazistiska styrets inflytande från 1933. Dåtidens tyska arbetsplatser, skolor, föreningar, hem, var nog generellt sett inte platser där ifrågasättande av auktoriteter sågs som något positivt eller naturligt. Ändå var cheferna (på alla nivåer – korpral till general) i Wehrmacht oftast avsevärt mer initiativkraftiga och flexibla än de hos motståndarna.

Med den utveckling vi ser i Ryssland mot en rörligare krigföring, i kombination med målmedvetna åtgärder för att skapa chefer på bataljons- och brigadnivå som förväntas agera självständigt, bör vi nog vara försiktiga med att dra alltför stora växlar på att vårt demokratiska samhälle med automatik skulle ge oss en konkurrensfördel i kriget. Det finns nog alla skäl, som Christian Wester påpekar, att systematiskt öva vår förmåga till att leda uppdragstaktiskt. Att lita till svensk samhällskultur kanske inte räcker.

Major Peter Lindberg, Norrbottens regemente, analyserar uppdragstaktiken i två intressanta artiklar. Först en där han gör en analys om uppdragstaktikens relevans i en högteknologisk stridsmiljö. Han pekar där på både de för- som nackdelar vilka kan finnas i att utnyttja artificiell intelligens i beslutsstödsystem. Han lyfter också fram människans avgörande roll i en verksamhet, strid, där initiativkraft, beslutsvillighet, fantasi och risktagning är avgörande faktorer. Egenskaper som det kan vara svårt att skapa algoritmer för.

Peter Lindberg pekar även på svårigheten hur avgöra på vilket sätt medel och motmedel kommer att påverka varandra. Ett tidlöst problem som får mig att tänka på en episod under andra världskriget. Under den tyska bombkampanjen mot Malta 1942 lyckades tyskarna störa ut, i praktiken förblinda, de brittiska radarstationerna på ön. Britterna lät dock radarstationerna fortsätta att sända trots att de inte såg något. Tyskarna drog av det slutsatsen att de inte lyckats med sina störinsatser (då borde ju britterna slutat sända) och ansåg sig därför tvungna att vidta resurskrävande åtgärder för att skydda sina bombflygplan mot vad man antog skulle vara ett effektivt lett brittiskt luftförsvar. Inte ens den bästa informationsteknik hjälper om man väljer fel kriterier mot vilka man värderar informationen.

I sin andra artikel diskuterar Peter Lindberg stabens, kontra chefens, roll vid operativ beslutsfattning. Han uttrycker där en farhåga att vår strategiska och operativa planeringsmodell (SPL) överbetonar stabsarbetets betydelse för att skapa tillräckligt beslutsunderlag. Något som bland annat leder till sen beslutsfattning. Jag har aldrig arbetat med SPL varför jag inte kan uttala mig om just den modellen. Dock, mina erfarenheter som brigadchef och senare som operationsledare vid dåvarande Milostab Mitt gör att jag gärna ansluter mig till de som varnar för komplicerade bedömande- och beslutsfattningsmodeller på såväl taktisk som operativ nivå.

I en artikel med signaturen J R slår en svensk officer som just nu studerar vid Naval Postgraduate School ett kraftfullt slag för att Försvarsmakten måste bli bättre på att tillgodogöra sig ny teknik. Exempelvis beväpnade drönare. Han pekar speciellt på de möjligheter det skulle ge jägarförband att bestrida en angripare kontroll över ytan. Det decentraliserade och okonventionella uppträdande som väpnade rörelser som Hezbollah och Fedayeen framgångsrikt tillämpade mot traditionellt uppträdande krigsmakter skulle kunna tjäna som inspiration. Ett som koncept som skulle utvecklas med stöd av modern teknik. Det är inte utan att man, jag, kan börja undra om cirkeln inte är på väg att slutas? Det var i Palmach (se Christian Wester ovan) många ledande israeliska officerare präglades i ett uppdragstaktiskt tänkande. Något som de bar med sig och framgångsrikt tillämpade även med andra typer av förband 1956, 1967 och 1973.  Operationer varifrån kalla krigets svenska pansartrupper till stor del hämtade inspiration till en utpräglat uppdragstaktiskt kultur. Är det våra jägarförband som ska vara de som vitaliserar det uppdragstaktiken i Sverige?   

Sammantaget inger artiklarna förhoppningen att Ola Palmqvist inte ska bli en ensam ropande röst i öknen när han varnar för att det just nu pågår en process som riskerar utarma det uppdragstaktiska tänkandet och agerandet i Försvarsmakten. Artiklarna visar att yngre kamrater, som nyligen genomgått eller just nu genomgår högre utbildning, ser uppdragstaktik som grundstenen i Försvarsmaktens sätt att leda. Och där de pekar på metoder hur den kan utvecklas med hjälp av modern teknik, förenklade stabsarbetsprocedurer, förändrad organisation och övningsverksamhet som stärker officerarnas initiativkraft och beslutsvillighet.

En avslutande reflektion är att militärhistoria borde ges en avsevärt mer framträdande roll i all militär chefsutbildning. Det skulle på ett avgörande sätt bidra till att öka förståelsen för uppdragstaktikens tillämpning i praktiken, och inte bara som någon typ av teoretiskt begrepp.  Nej, inte mer om Guderians eller Rommels agerande i Ardennerna 1940. Visserligen visar det på två höga chefer som framgångsrikt agerar inom ramen för en uppdragstaktisk kultur men har ett begränsat värde för att förklara uppdragstaktikens väsen, hur det genomsyrar en hel organisation. Uppdragstaktikens nytta för oss skulle antagligen illustreras bättre genom studier av ett (tämligen stort) antal exempel som visar hur chefer på alla nivåer agerar utifrån situationens möjligheter eller krav när det oväntade inträffar. Plutonchefen som på eget bevåg ändrar anfallsriktning när grannplutonen blivit hängande, och därmed reder ut situationen. Kompanichefen som avvärjer en hotande katastrof genom att omedelbart, utan att vänta på order, genomför ett motanfall när fienden överraskande brutit igenom grannkompaniets försvar. Bataljonchefen som når framgång genom att avbryta det beordrade anfallet och istället genomför en omfattning genom att utnyttja en lucka i fiendens gruppering som han upptäckt. Underhållsbataljonchefen som snabbt och utan order omdirigerar sina foror och får fram extra ammunition till ett förband i trångmål mm.

Det vore heller inte fel, utan antagligen mycket nyttigt, att studera ”skarpa” order som framgångsrika uppdragstaktiker i olika sammanhang givit sina underlydande. Det skulle kunna ge en fingervisning om hur uppdragsinriktade chefer skapar handlingsfrihet för sina underlydande att agera utifrån vad som händer, och inte utifrån det man tror, eller hoppas ska hända.

 

Karlis Neretnieks                                     

lördag 19 december 2020

Fortsatt militär alliansfrihet – eller vad?

Texten finns också publicerad i decembernumret av Vårt Försvar som utges av Allmänna försvarsföreningen - bli medlem om du inte redan är det.

Den säkerhetspolitiska ekvation vi har att lösa har för många okända för att kunna leda till ett entydigt svar. Alla alternativ, må det vara fortsatt militär alliansfrihet, Nato-anslutning, EU-försvar, allians med Finland eller något annat, innebär att allvarliga osäkerheter kvarstår, och att nya uppstår. Inte någon gång i modern tid har vi haft en så komplicerad omvärld att hantera som nu.

Osäkerheter

Rysslands ökade militära förmåga och aggressiva agerande, med såväl militära medel som genom olika hybridoperationer, för att öka sitt inflytande i sitt ”nära utland” utgör ett allt större orosmoment.  

Kinas starka ekonomiska och militära tillväxt, kombinerat med ett alltmer provocerande uppträdande i Asien, gör att USA nu prioriterar Stillahavsområdet framför Europa. Även den politiska utvecklingen i USA, oberoende av administration, kan leda till ett minskat amerikanskt engagemang i Europa.

USA:s ändrade fokus och Rysslands agerande har lett till att ett EU-försvar börjat diskuteras som ett alternativ, eller komplement, till Nato. Alla konkretiseringar av vad det skulle innebära har dock hittills stupat på divergerande hotbilder och nationella ekonomiska särintressen. Men frågan lever.

Förutom dessa mer övergripande trender finns ytterligare ett antal osäkerheter, med idag okänt utfall, som måste tas med i ekvationen. Här bara några.

Vad kan Storbritanniens utträde ur EU få för säkerhetspolitiska konsekvenser? Kriget i Ukraina pågår nu för sjätte året i rad. USA har efter en inledande tvekan börjat leverera krigsmateriel till Ukraina. Ökar det eller minskar det stabiliteten i Europa? Vad kan ett ökat ryskt inflytande i Belarus leda till? Hur kan konflikten mellan Turkiet och Grekland påverka sammanhållningen inom Nato? Kan USA:s ökade fokus på Stillahavsområdet leda till att Kreml ser en ökad handlingsfrihet för olika typer av aktioner i Europa?

Vi kan spekulera om hur olika händelseutvecklingar, i USA, Europa, Medelhavet eller Asien kan påverka svensk säkerhet, men det enda vi säkert vet, är att vi inte vet.

Svenska handlingsalternativ

Vilka säkerhetspolitiska handlingsalternativ har då Sverige? Kan vi bidra till att eliminera de osäkerheter som vi ser idag? Bara marginellt, om ens överhuvudtaget. Inte heller kan vi med någon säkerhet förutse vad det skulle vara som utlöste en konflikt där Sverige blir indraget, och försöka planera utifrån det. En mer framkomlig väg är att försöka identifiera varför någon överhuvudtaget skulle överväga att använda militära medel i vårt närområde, och sedan utforma vår försvars- och säkerhetspolitik för att hantera sådana situationer.  

I grunden finns det tre scenarier som skulle motivera att vi blir indragna i en militär konflikt.

Ett där Ryssland vill skydda en militär operation riktad mot Baltikum. För att stödja sina baltiska alliansmedlemmar är Nato starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum. Något som Ryssland rimligtvis skulle vilja förhindra.

Det andra fallet kan uppstå om Ryssland ser ett behov av att utöka skyddet kring basområdena på Kolahalvön. Baser där såväl huvuddelen av Rysslands kärnvapenbestyckade ubåtar som de fartyg och flygplan vilka ska verka i Atlanten är baserade. Det här fallet är ur svensk (och finsk) synvinkel speciellt oroande då det kan vara aktuellt redan vid en allvarlig kris, utan att det därför har utbrutit krig mellan Nato och Ryssland. Redan innehavet av delar av norra Finland och norra Sverige skulle innebära stora fördelar för Ryssland.

Det tredje fallet är kopplat till att upprätthålla sjö- och luftförbindelser till Skandinavien. Delar av de sjö- och luftstridskrafter som är baserade i Murmanskregionen har som uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten, för att på så sätt hindra att amerikanska förstärkningar kan tillföras Europa. Redan en delvis framgångsrik sådan operation skulle kunna leda till att förbindelserna till Skandinavien blev avbrutna. De Natostridskrafter som har till uppgift att hindra Ryssland att genomföra en sådan ”avsnörningsoperation” är främst baserade i Norge och Storbritannien. Att skydda ryggen åt Norge blir därmed ett vitalt intresse för Sverige (och Finland). Både för att säkerställa vår försörjning som för att kunna ta emot eventuella militära förstärkningar.

Hur ser då den säkerhetspolitiska matsedeln ut för Sverige? Grovt sammanfattat står följande rätter på menyn:

-          Nato- anslutning

-          Verka för att EU blir en kraftfull säkerhetspolitisk aktör

-          Nordisk försvarsallians

-          Försvarsallians med Finland

-          Regionala försvarsöverenskommelser

-          Fortsatt militär alliansfrihet

Men hur smakliga är rätterna?

En Nato-anslutning skulle innebära att ett angrepp på Sverige också vore ett angrepp mot övriga alliansmedlemmar, och därmed utlösa motåtgärder från andra än bara Sverige. Tröskeln för ett angrepp mot Sverige skulle därmed öka drastiskt. Problemet här är alliansens framtida trovärdighet. I vilken utsträckning kan vi basera vår säkerhet på stöd som kanske inte kommer levereras?

EU är idag ingen militär allians. Det finns ingen ledningsorganisation, ingen planering och heller ingen gemensam syn på vilka uppgifter ett eventuellt EU-försvar skulle lösa. Dessutom saknas idag i Europa de militära resurser som skulle krävas för att utgöra en trovärdig motvikt mot Ryssland. Alternativet kan bara ses som en mycket långsiktig option, men samtidigt den enda som kan utgöra ett alternativ till Nato om alliansen skulle försvagas drastiskt.

Ett nordiskt försvarsförbund, omfattande Sverige, Norge och Finland kan synas vara ett tämligen attraktiv alternativ (för Danmark är Tyskland och Polen mer naturliga samarbetspartners). Ländernas sammanlagda stridskrafter är på pappret ganska imponerande. Tillsammans antagligen större än vad Ryssland skulle kunna sätta in mot något enskilt nordiskt land. Men det är bara en skenbar styrka. Det vore exempelvis orimligt att föra över stora delar av den finska armén till Skåne för att där möta ett angrepp mot Sverige, och att Finland därmed lämnade sin östra gräns delvis oförsvarad. Lika lite kan den norska flottan förväntas operera i Östersjön, och lämna det fritt fram för de ryska sjöstridsstridskrafterna baserade på Kolahalvön. Det i praktiken enda område där det finns stora fördelar att vinna vore gemensamma flygoperationer. Att Norge skulle avstå från sitt medlemskap i Nato, en förutsättning för en nordisk försvarsallians, får betraktas som mycket osannolikt. Det även om alliansen skulle försvagas jämfört med idag. Norge skulle dessutom då också avsäga sig det yttersta avskräckningsmedlet mot rysk kärnvapenutpressning. Natos förmåga att svara med kärnvapen.

En formell militärallians mellan Sverige och Finland skulle höja tröskeln för ett ryskt angrepp mot båda länderna. Ryssland skulle då exempelvis behöva gardera sig mot att Sverige genomförde stridshandlingar i Östersjön, även om det ryska angreppet bara riktade sig mot norra Finland. Då i syfte att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön. Men just där ligger också dilemmat för både Sverige och Finland. Är man beredd att gå i krig mot Ryssland i det fall bara det andra landet angrips? Försvaret av norra Finland kan vara ett exempel. Ett annat skulle kunna vara Gotland. Hur villigt skulle Finland vara att gå i krig mot Ryssland för att hjälpa Sverige försvara ön? Skulle båda länderna bli angripna samtidigt försvinner problemet, då gäller det att agera så effektivt som möjligt tillsammans. Det dagens svensk–finska samarbete syftar till.

Långtgående multilaterala samarbeten, till exempel ett ”Hansaförbund” bestående av Storbritannien, Tyskland, Norge, Danmark, Polen, de baltiska staterna, Sverige och Finland, skulle antagligen kunna spela en roll för att minska risken för ryska militära äventyrligheter i vår del av världen. Ur rysk synvinkel skulle då osäkerheten öka genom att man aldrig säkert skulle veta vilka motståndare man hade att möta. Dock, så länge det inte var en förpliktigande allians så skulle vi själva (och övriga) stå inför samma osäkerhet – vilka kommer vi att slåss tillsammans med, om några?  Dessutom, så länge Nato existerar i någon form kommer dagens alliansmedlemmar i vårt närområde antagligen se möjligheten till amerikansk hjälp, även om den kan bli begränsad, som mer avskräckande gentemot Ryssland, än vilka som helst löften från ”Hansaförbundet”. Möjligtvis kan man också ställa frågan i vilken mån Sverige är berett, och har förmågan, att åta sig förpliktelser att försvara de baltiska staterna inom ramen för ett sådant förbund.

Kan vi själva skapa en sådan avskräckningsförmåga att vi därmed skulle kunna undvika att bli angripna vid en väpnad konflikt i vårt närområde? Ett kraftigt förstärkt svenskt försvar kommer höja tröskeln för ett angrepp, och även bidra till en ökad stabilitet i regionen genom att eventuella angrepp mot våra grannar blir svårare att genomföra. Men oberoende av hur mycket vi än rustar kommer vi aldrig kunna skapa oss en tillräcklig förmåga för att på egen hand möta alla eventualiteter. Vi kommer alltid vara beroende av utländskt stöd i olika former, efter kortare eller längre tid. Det gällde under det kalla kriget, det gäller idag och kommer gälla även imorgon. Dessutom, hur skulle Nato och EU agera om Sverige inte tog ställning i en konflikt där medlemmar i någon av dessa organisationer blev angripna? Sverige är idag så beroende av både USA och EU, ekonomiskt och militärt, att ett ”neutralitetsalternativ” i händelse av en konflikt i vårt närområde inte existerar.

Slutsatser

Den viktigaste slutsatsen är att det inte finns någon enskild lösning på de säkerhetspolitiska problem vi står inför. Istället blir en det fråga om hur vi genom en kombination av olika åtgärder kan bädda för att uppnå olika försvars- och säkerhetspolitiska syften.

Det första skulle vara att inte ge Ryssland en billig, tämligen riskfri, option att utnyttja svenskt territorium som en del av en operation riktad mot något eller några av våra grannländer. Och i det fall vi ändå blev angripna, kunna slåss tillräckligt länge för att kunna få hjälp. Att kunna slåss för tid kommer vara än mer viktigt i framtiden då osäkerheterna kommer att öka kring hur och när Nato kommer att agera i vårt närområde. Både när det gäller att stödja våra grannar och eventuellt även oss. Det kräver en avsevärt större egen militär förmåga än den Försvarsberedningen föreslagit.

Vi är, och kommer alltid vara, beroende av stöd från andra i det fall vi skulle bli angripna. Förutsättningarna för att få hjälp ökar om vi har bindande överenskommelser med parter som har resurser, och ett egenintresse, för att leverera stöd. I dagsläget är det endast Nato som uppfyller de kriterierna. Vi bör därför ansöka om medlemskap i Nato, trots de osäkerheter alliansen står inför.

Skulle Natos trovärdighet urholkas drastiskt krävs alternativ. Vi bör därför engagera oss för att EU också ska få militära muskler, även om det är en långsiktig och delvis osäker lösning.

Vi bör så långt möjligt öka osäkerheten i ryska kalkyler när man i Moskva ställer sig frågan ”vilka motståndare riskerar vi att behöva slåss emot?”. Olika bilaterala och multilaterala militära samarbeten bör därför stärkas och utvecklas, även om de inte innebär några garantier för den dag vi skulle bli angripna.

Detta om i huvudsak militär säkerhet. Väger vi även in nödvändigheten av att, i fred, gråzon som krig, också kunna möta olika ekonomiska hot, cyberkrigföring, påverkansoperationer, terrorism mm, blir det än mer uppenbart att en svensk ”Alleingang” inte har något med dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska realiter att göra.

Vi måste satsa på flera olika hästar i det säkerhetspolitiska lopp som just nu pågår. Någon eller några kanske ger utdelning.

 

                                                                              *****

torsdag 26 november 2020

Armén i försvarspropositionen

 


 Detta inlägg är tidigare publicerat av mig på Folk och Försvar hemsida den 23 november.

Armén växer. Grovt räknat innebär förslagen i propositionen att Armén kommer fördubblas i storlek. Två ofullständiga brigader kommer att bli tre och en halv. Två artilleribataljoner kommer att bli sex. Fem lokalförsvarsbataljoner ska sättas upp. Logistikfunktionen ska förstärkas, mm. De föreslagna åtgärderna innebär en tydlig förstärkning av armén. Men innan jublet, eller kritiken, tar sig allt för höga toner kan det finnas skäl att titta närmare på vad detta innebär kopplat till uppgifter och reell förmåga.

Det första och kanske viktigaste konstaterandet är att det vi ser är del i en process för att omforma en organisation, som tidigare hade uppgiften att kunna ha 2000 personer tjänstgörande utomlands, till en armé som primärt ska bidra till försvaret av Sverige. Förbandsstrukturer, utbildning, logistik och ledning var utformade mot vad som krävdes för att lösa internationella uppgifter. Visserligen innebar försvarsbeslutet 2015 en läpparnas bekännelse till att Försvarsmakten skulle ominriktas mot nationellt försvar, men de medel som avdelades räckte inte långt. Det är först nu som vi kan förvänta oss mer omfattande förändringar. 

Men vad innebär det i ökad försvarseffekt? Här gäller det att inte låta sig förledas till att bara se till antalet organisationsklossar av ett eller annat slag, utan att också ta hänsyn till deras innehåll.  Inte heller är antalet soldater, som kommer bli avsevärt fler, ett effektivitetsmått. Få skulle bedöma Flottans förmåga genom att räkna antalet matroser. Idag har armén 120 stycken stridsvagnar och cirka 500 Stridsfordon 90 i olika versioner. När nu två mekaniserade brigader ska bli tre innebär det inte att antalet stridsfordon av olika slag ökar med femtio procent. Det som kommer ske är att befintliga fordon omfördelas inom organisationen. Brigaderna blir fler, men svagare. Dessutom, fordonen kommer vara cirka fyrtio år gamla år 2030, när de i propositionen föreslagna förbanden ska vara färdigorganiserade.  Armén kommer bli starkare, men kanske inte så mycket som många gärna vill tro.

Att den planerade utökningen av arméns organisation, och behovet av att lösa nya operativa uppgifter, kräver en utökning av fredsorganisationen är tämligen uppenbart. Att ha två brigader i södra Sverige, men bibehålla all artilleriutbildning i Boden vore en orimlighet. Det såväl av utbildnings- som beredskapsskäl. En ny artillerigarnison i Kristinehamn är därför befogad. Upprättandet av två garnisoner, en i Falun och en i Mellannorrland, för att på vardera platsen utbilda två lokalförsvarsbataljoner ter sig dock som mera tveksamt. Det operativa skälet, att skydda förbindelserna till Norge är berättigat, men präglas i alltför stor utsträckning av ett ”statiskt” tänkande. Med den utformning förbanden kommer att få, lokalförsvarsbataljoner, kommer de ha problem att hantera en modern angripare. Inte heller kommer de lämpa sig för att ingripa i något annat område än där de är utgångsgrupperade. Här hade det, enligt min mening, varit klokare att bara välja en av platserna och där utbilda och organisera ett större och mer kvalificerat förband, en brigad. Det hade givit större handlingsfrihet att möta en angripare på fler platser än bara där man är på plats från början, och även ökat sannolikheten att nå framgång där förbandet sätts in. Dessutom hade möjligheterna att utnyttja förbandet i andra delar av landet ökat. Utbildningen hade då också kunnat göras mer rationell och mångsidig. Att dessutom, som det föreslås, dela utbildningen i Mellannorrland på två plattformar, Östersund och Sollefteå, förefaller mer än egendomligt.

Förutsatt att Armén utvecklas som det föreslås i propositionen; är det en godtagbar volym med hänsyn till tänkbara uppgifter? Svaret är enkelt - nej. Armén kommer stå inför ett dilemma mycket likt Flottans. Antalet fartyg räcker bara till att antingen bedriva operationer på Västkusten, då för att skydda den sjöfart som krävs för landets försörjning och för att ta emot eventuell utländsk hjälp, eller för att bedriva operationer i Östersjön. I det senare fallet försvåra ett angrepp över havet, men även skydda svensk (och finsk) sjöfart.  

Arméns väst-östkustdilemma är södra eller norra Sverige. Skulle hela Armén kunna kraftsamlas till endera landsändan så skulle tröskeln för ett angrepp, i den del av landet där Armén är utgångsgrupperad, bli hög. Ingen av landsändarna kan dock lämnas ”trupptom” då det skulle innebära att det området i så fall skulle kunna tas med en minimal styrkeinsats från angriparens sida. Den lilla volymen av markstridsförband leder till att vi har, och kommer att ha, otillräckligt med stridskrafter i så väl norr som söder.  Att tro att det vid behov skulle gå att flytta större förband mellan norra och södra Sverige är orealistiskt. Mellan Stockholm och Boden finns det tio större älvar, med ett fåtal broar över varje. Att med dagens långräckviddiga precisionsvapen slå ut en av älvlinjerna, och därmed hindra större förflyttningar mellan norra och södra Sverige, är nog en av de mindre utmaningarna en angripare står inför.

Ja, det är viktigt att återskapa en rimlig volym. Där innebär propositionen ett stort, om än otillräckligt, steg i rätt riktning. Men vad om kvalitet? Det är inte utan att såväl Försvarsberedningens rapport från i maj 2019 som försvarspropositionen ger lite av en déjà vu känsla, man känner igen det mesta från hur det var förr. Var finns framtiden? Var finns de långräckviddiga indirekta bekämpningssystemen, var finns motmedlen mot en angripares drönare, var tar vi höjd för morgondagens angripare? Situationen för de andra försvarsgrenarna, Marinen och Flygvapnet, är likartad. Svaret på denna avslutande fråga är inte att medel för det ena eller andra borde omfördelas, då skulle det redan otillräckliga antalet plattformar som ska tillföras modern teknik bli än färre. Snarare är det en tydlig illustration av att 1,5 % av BNP inte räcker till att skapa ett trovärdigt, framtidsanpassat, försvar.  

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.

lördag 7 november 2020

Försvarspropositionen ur ett familjeperspektiv

 


Hurra! Försvarsmakten får rejäla ekonomiska påslag de närmaste fem åren, och blir det bara ytterligare lite mer pengar efter 2025 så kan i stort sett allt som Försvarsberedningen föreslagit genomföras. Då blir allt frid och fröjd. Nedan en lite annorlunda tolkning ur ett familjeperspektiv.

Sofia och Peter bor i ett äldre, mycket charmigt, men tämligen nedgånget, hus. Det tränger in fukt i grunden. Det har dykt upp några fuktfläckar i taket i ett av sovrummen. Köket är gammalt, bland annat diskmaskinen sjunger på sista versen. Huset är dåligt isolerat och uppvärmningen sker med gamla elradiatorer. Familjen har just köpt en ny bil som Sofia behöver för att komma till arbetet. De har två barn, Filip och Lina, sex respektive nio år gamla, som delar rum då huset bara har två sovrum. Semestrarna tillbringar familjen hos Sofias föräldrar vilka har ett stort sommarställe (Solskär), men som de eventuellt inte kommer ha råd att behålla när de går i pension om några år.

I dagarna har familjen fått glädjande nyheter. Företaget där Sofia arbetar med PR och kommunikation ska utvidga den delen av sin verksamhet. Hon kommer därför att bli befordrad, och kan förvänta sig en god löneutveckling. Omkring fyrtio procent de närmaste fem åren. När Sofia berättade det vid en familjemiddag utbrast flera kring bordet ”grattis, då kan ni ju renovera huset”. Sofias svärfar (gammal projektledare på ett byggföretag) muttrade dock för sig själv ”det är inte billigt att renovera hus”.

Glädjen blev inte mindre när Peter, som är officer, talade om att han dagarna innan hade fått en uppmaning av regementschefen att om något år vara beredd att eventuellt gå högre utbildning i Stockholm. Vilket även för honom skulle kunna leda till högre lön. I storleksordningen tjugo procent den dag han blir överstelöjtnant, om kanske fem år.

Glada i hågen beslutar Sofia och Peter att göra en tioårsbudget. Peter hade, tidigare på Karlberg, inte för inte, skrivit en uppsats ”Ekonomisk planering – en framgångsfaktor för plutonchefer”. Med lite smart planering borde det vara möjligt att fixa till huset och även bädda för framtiden. Det är ju ganska stora slantar som är på väg. De kommer snabbt fram till att familjens nuvarande löner räcker till räntor, amorteringar och hushållsutgifter som mat, kläder, etc. Bra, då kan det mesta av de nya pengarna gå till förbättringar av olika slag. Kanske inte allt - det vore skönt att slutbetala bilen rakt upp och ned. Hur använda de ”friska” pengarna?

Efter lite räknande fram och tillbaka kommer Sofia och Peter fram till att de skulle ha råd att ta ett lån för att dränera grunden, lägga om taket och kanske också tilläggsisolera vinden. Räknar de även in Peters (eventuella) löneförhöjning om några år så skulle de nog också kunna renovera köket, byta bil om sådär sju-åtta år och bygga till ett rum (för Lina).

När Peter, van som han är att planera för worst case scenarier, påpekar ”älskling det är ju inte helt säkert att jag får gå högre kursen” säger Sofia lite skarpt ”ja, i så fall får du ge dig upp på taket och silikona skarvarna (plåttak) och så får vi hoppas att taket håller i tio år till, för diskmaskinen kan ge upp vilken dag som helst och Lina behöver ett eget rum om några år, det måste vi ha pengar till – förresten, är det inte viktigt att vi minskar husets energiförbrukning också?”. Peter svarar ”men älskling du inser väl …….”.

Det blir en lång, bitvis animerad, diskussion om olika alternativ: bygga en avbalkning i vardagsrummet som kan bli Linas rum, istället för att bygga till; måste man ha diskmaskin; hur länge håller en bil; vad tjänar man på att isolera vinden, mm. 

Förutom denna lilla dispyt, blir de lite ledsna när de inser att slantarna, även om båda skulle få sina löneökningar, inte kommer att räcka till framtidsinvesteringar som att installera treglasfönster, skaffa bergvärme och lägga undan pengar för språkresor till barnen. Ytterligare en liten gnagande tanke uppstår när Lina påpekar ”tänk om mamma och pappa inte har råd att behålla Solskär, var ska vi då åka på semester, vi kommer ju inte ha råd att skaffa ett eget sommarställe”.

Var finns då likheterna mellan Försvarsmaktens och familjen Svenssons problem? Här de tre kanske tydligaste:

-          Blir prioriteringarna desamma om man kan räkna med ett fyrtioprocentigt påslag (försvarspropositionen) som i det fall där man kan räkna med ett sextioprocentigt påslag (kostnaden för att genomföra Försvarsberedningens förslag)? Eller byter vissa åtgärder plats, alternativt ges de en annan ambitionsnivå? För Sofia och Peter: lägga om taket och sänka ambitionen för Linas rum, eller laga taket provisoriskt och bygga till ett rum? I Försvarsmaktens fall, bara som ett exempel: sätta upp flera skyttebataljoner, eller ge redan existerande förband, ett adekvat luftvärnsskydd? Svaren är på inget sätt självklara.

 

-          På samma sätt som för familjen Svensson går Försvarsmaktens ökade anslag i huvudsak åt till att sätta organisationen (huset) i skick, plus att genomföra vissa helt nödvändiga förbättringar. I Försvarsmaktens fall t ex: fylla upp existerande förband personellt, skapa en fungerande logistikorganisation och renovera vissa redan befintliga system så att de kan användas ytterligare 10-15 år. Den utökning av organisationen som görs blir därför i huvudsak ”more of the same”. Helt nödvändiga åtgärder då organisationen idag är obalanserad och alldeles för liten, men som gör att utrymmet för framtidsinriktade åtgärder blir ytterst begränsat. Detta även om Försvarsberedningens förslag skulle genomföras fullt ut. För att knyta an till en aktuell konflikt, Nagorno Karabach. Vilka medel är avdelade för: beväpnade drönare, obemannade spaningsfarkoster med stor uthållighet, ”undervattensdrönare” och långräckviddiga indirekta eldsystem? Listan skulle kunna göras lång - vi håller på att hamna i ett teknikunderläge.

 

-          Familjen Svenssons sommarstugeproblem skulle kunna illustrera frågan; hur mycket mer måste vi själva satsa om sannolikheten för stöd från andra går ned? Det vill säga, vad innebär det att stå utanför Nato, speciellt om organisationen dessutom försvagas?

Sannolikt har Sofias svärfar också en poäng. Renoveringar brukar ofta bjuda på överraskningar som kostar pengar.

Sammantaget. Ett försvarsanslag på 1,5 % (försvarspropositionen) eller 1,6 % (genomföra Förvarberedningens förslag) av BNP räcker inte så långt som många gärna vill tro. Risken är också stor för att idag oförutsebara kostnader tvingar fram ambitionssänkningar.

                                                                 *****

tisdag 28 juli 2020

Hur skapar vi uppdragstaktiker?


Inlägget finns också publicerat på KKrVa blogg den 27 juni 2020.


Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmqvists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag tror skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om ursäkt om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

 

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”

(MSD 16 sid 68)

 

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent.

(MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmqvist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.    

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas sig av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverka såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten beskrivs officersyrket som:

Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.”

(https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/).

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig - skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmqvist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

 

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

 

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.    

 

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

 

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

 

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta är skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

 

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

 

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst mm, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

 

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden. 

 

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

 

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

 

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband mm, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt från agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

 

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.       

 

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” mm, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.    

 

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

 

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

 

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina DUC (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades mm. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som om är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

 

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

 

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

 

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder mm. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering mm för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.    

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

                                                                              *****


söndag 17 maj 2020

Vad får vi för pengarna?




Är det rätt frågor som diskuteras i de förhandlingar som nu pågår om det framtida försvarsanslaget storlek? Ska jag döma efter vad som framgår i media tycks diskussionen främst handla om priskompensation, hur finansiera överraskande fördyringar och viljan att göra ekonomiska åtaganden även bortom 2025. Ibland kopplas pengarna till ett visst materielsystem eller annan fysisk parameter, som man kan sätta en prislapp på. Väldigt sällan har jag dock hört eller sett några bedömningar kring vad olika ekonomiska ramar skulle betyda i operativa och strategiska termer – vilka uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa, vilka är vi beredda att avstå ifrån, vilka är konsekvenserna?

Redan Försvarsberedningens förslag har allvarliga operativa brister. Behovet av sjöfartsskydd på Västkusten för att säkerställa Sveriges försörjning, och möjligheterna att ta emot mer substantiell militär hjälp, tillgodoses inte. Där saknas fartyg. Förmågan att (eventuellt tillsammans med Finland) kunna möta ett angrepp mot övre Norrland är inte trovärdig med de fåtaliga styrkor som beredningen föreslår för den landsändan. Försvaret av Stockholm är minst sagt tunt. Två luftvärnsbataljoner räcker inte långt om man vill skydda flygbaser, kritisk civil infrastruktur, huvudstaden och områden viktiga för att ta emot hjälp. Bara för att nämna några exempel. Beredningen har dock tämligen tydligt beskrivit kopplingen mellan sina förslag och vad man vill uppnå med dem. De avvägningar som gjorts hänger ihop, även om vissa länkar i kedjan är skrämmande svaga.

Att som nu främst diskutera X, Y eller Z miljarder i ena eller andra riktningen är därför måttligt meningsfullt, till och med farligt, om det inte tydligt kopplas till hur vår operativa förmåga påverkas. Något som oftast också har strategiska implikationer. Vad betyder en förändring i ekonomin på ett eller annat sätt för möjligheterna att lösa en viss uppgift? Hur påverkar det i förlängningen andra viktiga faktorer som bidrar till möjligheterna att försvara Sverige?

Exempelvis. Vad skulle en minskning av antalet lokalförsvarsbataljoner innebära för våra möjligheter att hålla förbindelserna till Trondheim öppna? En viktig reservförbindelse för såväl svensk som finsk försörjning, som för att kunna ta emot hjälp? Något som i sin tur kan påverka våra möjligheter att försvara andra delar av Sverige, eller bidra till att öka Finlands uthållighet. Vad innebär det om vi avstår från kryssningsrobotar till JAS när det gäller möjligheterna att bekämpa ryska installationer på andra sidan Östersjön, eller i områden som angriparen tagit? Hur kan det påverka en rysk kostnads- och intäktskalkyl när det gäller att gruppera luftvärnssystem på Gotland? Hur påverkas Natos vilja, och möjligheter, att hjälpa oss om vi inte stärker försvaret av södra Sverige? Det måste ju finnas någon att hjälpa innan det är för sent.

Det är de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av olika ekonomiska nivåer som borde vara det centrala i de försvarspolitiska förhandlingar som just nu förs. Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och varför? De självklara frågorna vid varje utspel om att ta bort, eller lägga till, ett antal miljarder borde vara: ”Vilka operativa uppgifter innebär det att vi kan lösa, eller medvetet avstår från att kunna lösa?” och ”Vad innebär det för vår såväl som våra grannars säkerhet?”.

Den senare frågan är inte minst viktig när det kommer till nordiskt och europeiskt försvarssamarbete. Viljan att samarbeta med Sverige, må det vara att köpa svensk försvarsmateriel, ha gemensam operativ planering eller något annat, är en nytto- och förtroendekalkyl:  ”Om vi hjälper till med A, kan då Sverige hjälpa oss med B?” eller ”Vågar vi göra oss beroende av Sverige i ett eller annat avseende?”. Tro inget annat än att svenska försvarsbeslut läses ytterst noggrant även i våra grannländer.

Här vill jag direkt föregripa ett eventuellt motargument. ”Operativa frågor kan man inte diskutera öppet, det skulle ge en eventuell angripare insikt i vad vi kan och planerar för”. Argumentet är helt irrelevant, kamraterna i generalstaben i Moskva, eller i våra grannländers högkvarter, har minst lika god förmåga som vi själva att dra slutsatser om vilka operativa uppgifter en försvarsmakt med ett visst innehåll kan lösa. Dessutom, just att en eventuell angripare kan bilda sig en uppfattning om våra förmågor är grunden för att Försvarsmaktens ska lösa sin viktigaste uppgift, att verka avskräckande. Att vissa eventuella svagheter, eller styrkor, som kan döljas, t ex tillgången på någon typ av ammunition eller radarprestanda ska hemlighållas är en självklarhet. Men att inte diskutera de operativa effekterna av att ha tre, fyra, eller fem brigader, sju, nio eller tolv korvetter, två, tre eller fyra radarspaningsflygplan är bara missriktat hemlighetsmakeri.

Här kan man även anföra en demokratiaspekt. Hur ska medborgarna kunna bilda sig en uppfattning om det försvar de betalar för kan lösa de uppgifter som de förväntar sig? Det är inte utan att tankarna går till dagens pandemikris och de uppenbara bristerna i beredskap i olika avseenden, som få tycks ha varit medvetna om. Det räcker inte med att säga ”Vår beredskap är god”.

Min förhoppning inför de avslutande (kanske) förhandlingarna inför försvarsbeslutet är därför att få höra debatter och argument av typen: ”Hur säkerställer vi möjligheterna till importsjöfart på Västkusten, till det krävs…, eller ska vi avstå från den förmågan?”, ”Om vi ska kunna hålla ryggen fri åt Norge på Nordkalotten, och där även vara beredda att stödja Finland, vad krävs för det?” eller ”Där går det inte att stryka ett enda öre, då faller hela idéen om att kunna bidra till försvaret av Åland”.

Det är hög tid att diskutera och tydligt redovisa: vad får vi för pengarna, relaterat till olika uppgifter Försvarsmakten då kan, eller inte kan, lösa. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser kan det innebära?



                                                                              *****

@neretnieks

lördag 18 april 2020

Norska flottans utveckling – en strategisk fråga även för Sverige




Igår, fredag, presenterade Norges statsminister, Erna Solberg, den långsiktiga inriktningen för det norska försvaret. Ekonomiskt innebär den att försvarsbudgeten kommer nå ca 2 % av BNP 2028. I mycket grova drag innebär planen att:

-          Antalet mekaniserade bataljoner utökas från tre till fyra,

-          Från 2025 ska det anskaffas nya stridsvagnar, antal och typ anges dock ej,

-          Flottan kommer fortsatt ha fyra fregatter (tidigare fem, ersättning av den förlista KNM ”Helge Ingstad” sker ej)

-          Sex äldre robotbåtar bibehålls och moderniseras,

-          Fyra nya ubåtar anskaffas omkring 2030, under tiden bibehålls och uppgraderas ubåtarna av Ula-klass,

-          Flygvapnet genomför den planerade anskaffningen av 52 st stridsflygplan av typen F-35,

-          Fem P-8 Poseidon ubåtsjaktflygplan ersätter existerande P-3 Orion.

-          Luftvärnssystemet NASAMS, främst inriktat mot försvar av flygbaser, uppgraderas.

Som utomstående betraktare är det svårt att undvika intrycket att anskaffningen av F-35 systemet verkar ta huvuddelen av investeringsutrymmet fram till 2028. Framförallt tycks det drabba flottan, där det inte ske några nyanskaffningar i perioden. Inte heller tycks något långräckviddigt luftvärn finnas i planerna.

Ur svensk synvinkel kanske de uteblivna satsningarna på marinen är de som borde bekymra oss mest. Idag när det nygamla problemet att skydda förbindelserna mellan USA och Europa åter blivit aktuellt finns det tunga skäl för Nato att utveckla sin förmåga i Norskehavet, framförallt vad avser ubåtsjakt. Norge och Storbritannien är de som har bäst förutsättningar att hindra ryska ubåtar (och flygstridskrafter) att, från baser i Murmanskregionen, nå sina operationsområden i Nordatlanten och där påverka amerikanska förstärkningstransporter till Europa. 
För Sverige, Finland och inte minst Norge, är problemet än allvarligare. Även om Ryssland inte klarar av att avskära atlantförbindelserna så innebär även en ”halv” rysk framgång, man lyckas bara avskära förbindelserna över Nordsjön och Norskehavet, att hela den Skandinaviska halvön är isolerad från omvärlden.

I praktiken skulle det innebära att någon mer substantiell utländsk hjälp knappast skulle kunna tillföras det nordiska området. Något som såväl Sverige som Norge är i mycket starkt behov av, i händelse av ett ryskt angrepp mot något eller båda länderna.

Vad trevligt det vore att i en nordisk kontext kunna säga till kamraterna i Norge ”om ni ser till att tillsammans med era vänner i Nato hålla sjöförbindelserna till Skandinavien öppna, så ska Sverige (och Finland) se till att skydda er rygg på marken och i luften”.  

I mina ögon en tämligen självklar ansvarsfördelning. Tyvärr finns det mycket kvar att göra, på båda sidor av Kölen, för att förverkliga ett sådant koncept. 


                                                                              *****  

P.S. Se gärna mitt tidigare blogginlägg nedan för ytterligare några tankar som svensk-norsk samverkan. T ex det gemensamma norsk -svenska intresset av att hålla fartygslederna in mot svenska Västkusten öppna.