Nato, den nordiska dimensionen – ”poola” resurser

 

I mitt förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land annars inte skulle ha råd med.

USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.

Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35.  Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.

Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.

Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.

Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom.

Den beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye, skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.  

Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.

Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom ramen för ländernas medlemskap i Nato.

                                                                              *****