Officersprofessionen – vad är det?

Inlägget finns också publicerat i Officerstidningen 6/2018

Jag har med stort intresse läst Officerstidningens artiklar om officersprofessionen införda i nr 1-4/ 2018. Mycket att ta fasta på, dock tycker jag att artiklarna genomgående är för grunda i två avseenden:

-          de begränsade resonemangen kring varför det överhuvudtaget behövs officerare – något som rimligtvis borde vara styrande för vad som är professionen,

-          frånvaron av ledarskapsaspekten – en helt central del av professionen.

Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig. För att kunna föra krig krävs medel av olika slag, soldater, stridsvagnar, fartyg, flygplan, logistik, sambandssystem och mycket annat, som måste kunna samordnas och ledas. De personer som ska ha de kunskaper och förmågor som krävs för detta är officerarna. Fanns inte detta behov behövdes heller inga officerare.

För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att angrepp mot Sverige kan ta sig många former. Hybridkrig av olika slag, cyberkrig, påverkansoperationer och småskaliga eller storskaliga väpnade operationer. Gränsen till vad som kan betraktas som ”krig” och annan verksamhet som hotar samhället kommer alltid att vara oklar. Olika metoder och medel för att möta hoten som polis, IT-skydd, diplomati, militära maktmedel mm kommer att komplettera varandra, och spela större eller mindre roll beroende på hur angreppen ser ut. Kunskapen om och förmågan att hantera de militära maktmedlen är officerens unika bidrag – det finns det ingen annan som kan och utgör därmed också det som kännetecknar officersprofessionen.

Mot detta kanske någon vill invända att officerare gör, och måste göra, så mycket annat än att leda förband eller andra med strid förknippade uppgifter i samband med någon typ av angrepp. Det är helt sant. Krig är inte normaltillståndet, officeren verkar i huvudsak under fredstida förhållanden. Frågan är dock på vilken grund denna fredsverksamhet bedrivs? Går det att leda materielutveckling, utbildning, personaltjänst, taktikutveckling och allt annat som krävs för att skapa en organisation som ska verka i krig utan att ha ingående kunskaper om vad som då krävs av organisationen och dess medlemmar? Tveksamt. Att officerare även deltar i andra verksamheter som inte direkt bidrar till Försvarsmaktens utveckling som t ex nedrustningsförhandlingar, stödja andra myndigheters planläggning, agera som observatör i orosområden mm grundar sig också på hans eller hennes kunskap om vad militär våldsanvändning innebär i praktiken, i stort som smått - varför annars använda officerare?  

Att det i många officersbefattningar (främst då i fred) ingår uppgifter som förhandlingar, budgetarbete och personalplanering är inget unikt för officerare. Läkare, jurister, ingenjörer och många andra löser också sådana arbetsuppgifter, men det är knappast något som konstituerar dessa professioner. Att inkludera allt för många av de arbetsuppgifter som någon kan ställas inför i olika sammanhang i en beskrivning av en profession leder till att det efterhand uppstår tveksamheter kring vad som är professionen, med följd att primärt nödvändiga kunskaper och förmågor riskerar att urholkas för att tillgodose sekundära önskemål. I Försvarsmaktens fall kan det i värsta fall leda till att organisationen, i större eller mindre utsträckning, tappar fokus på sin huvuduppgift. En överhängande risk om de som leder olika delar av organisationen, hög som låg, inte ser det som sin i alla avseenden viktigaste uppgift att förbereda sig själva och organisationen på de krav och uppgifter som ett krig skulle innebära.

Den andra aspekten som bara hanteras rudimentärt, om ens överhuvudtaget, i artiklarna är ledarskapets centrala betydelse som en del av att vara officer. Inget annat yrke ställer så stora krav på ledarskap som det ställs på officerare i krig.  Kraven är så extrema att de måste ses som något unikt för professionen.

Att som förbandschef motivera sina underlydande till att genomföra saker som innebär uppenbar livsfara, och även att få verksamheten att fortsätta när förlusterna inträffar, är krav som inget annat yrke ställer. Helt avgörande för att kunna utöva ett bra ledarskap är personalens förtroende för chefen. Detta förtroende bygger på många olika komponenter där den avgjort viktigaste är att de underlydande uppfattar att chefen ”kan jobbet och har klart för sig vad det innebär för oss”.  Det vill säga att alla känner att chefen har en gedigen kunskap om sitt förband och dess förmågor och också har en klar uppfattning vad olika beslut innebär för dem som ska genomföra besluten. Skulle de underlydande börja tvivla på att chefen har dessa egenskaper kommer det påverka allt och alla – vem vill riskera livet i onödan på grund av dålig ledning. Detta oberoende av nivå, pluton, kompani, bataljon eller brigad. Likaså, uppfattas staber leva i en värld skild från verkligheten leder det till samma negativa effekter. Något som ställer höga krav på stabsmedlemmars kunskap om och känsla för verksamheten ”på fältet”.  

Även stabstjänst ställer höga krav på gott ledarskap. Stabsarbete i krig är en krävande verksamhet som behöver en mycket fast ledning – det sker oftast under stark tidspress och får inte bli fel. Brister i behandlingen av beslutsunderlag och därmed i förlängningen dåliga order kan leda till utomordentligt allvarliga konsekvenser som sällan kan rättas till i efterhand – till skillnad från i de flesta fredsmässiga verksamheter, civila som militära. Man får heller inte glömma att även staber kommer råka ut för bekämpning och drabbas av förluster. Det är ingen ursäkt för att stabens verksamhet får upphöra - förbanden måste fortsatt ledas. Något som också kommer att kräva ett rejält mått av mycket handfast ledarskap, förutom kunskap, hos dem som ska leda verksamheten vidare.

Ytterligare en aspekt på militärt ledarskap, eller om man så vill att vara militär chef, är kravet att under extremt påfrestande förhållanden, ibland under livsfara, på begränsat underlag fatta och genomdriva beslut vars konsekvenser man ofta bara kan gissa sig till. Detta gäller alla – korpral till general. Detta kan nog också betraktas som en för militära organisationer tämligen unik egenhet. Det intressanta med denna aspekt är att den beskriver krav på officerens personlighet, inte kunskaper eller praktiska förmågor. Här är det frågan om mentala egenskaper som beslutsvillighet och vilja att ta ansvar.  Egenskaper som sällan är medfödda, men som kan utvecklas genom utbildning och övning. Det är få andra professioner som strävar efter att forma utövarnas personlighet.

Sammantaget. Det är kriget med dess krav på speciella kompetenser och personliga egenskaper som konstituerar officersprofessionen. Den består av två unika komponenter som skiljer den från andra professioner: den speciella yrkeskunskap som krävs att leda strid och annan med strid förknippad verksamhet och den typ av ledarskap som krävs för detta. En djup förståelse för vad dessa två faktorer innebär är också grunden för att lösa de flesta arbetsuppgifter som officeren har att lösa i fred.

Att inte ständigt ha för ögonen varför vi överhuvudtaget har officerare och det som är unikt för officersprofessionen och låta det styra urval, utbildning och kompetensutveckling, faktorer som också formar officerens självbild, uppstår risken att såväl den enskilde såväl som den organisation som officerarna är satta att leda glömmer varför de finns – att kunna föra krig.

Karlis Neretnieks

@neretnieks