Faran med sekventiellt tänkande

 

Såväl företrädare för Försvarsmakten som politiska beslutsfattare påpekar ofta att den i inriktningsbeslutet från 2009 beslutade organisationen, IO 14, bör ligga till grund för Försvarsmaktens utveckling de närmaste fem, eventuellt tio, åren. Innan den i huvudsak är genomförd bör inga större förändringar vidtas, det skulle skapa mer oordning än nytta. Man anlägger ett sekventiellt synsätt, först bygga IO 14 innan man tar ytterligare steg.

Motiven är tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.

Eller än värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper, system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.

Till detta kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess uppdragsgivare).

Det finns dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan innebära.

I fallet IO 14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att försvara Sverige.

I liten skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras, ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till det att IO 14 är "färdig". Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.

Det här är ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått, organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.

Självfallet finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.

Problemet är att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer. Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i planeringen.

Krigsparallellen kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna förbereda organisationen för krig, t ex som det  skedde när det gäller anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.  

Frågan som dock alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det ens någonsin kommer att inträffa.

Sammantaget, långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den skall hänga med i utvecklingen.

KN

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.



Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

 

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

-          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

-          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

-          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal - repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

-          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives

 

November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.

 http://en.cncnews.cn/news/v_show/44978_Xiangshan_Forum_wraps_up.shtml

The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.  

 KN