Behövs armén?

 

 

Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige

 

Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga - avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling

 

Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1] kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?

 

Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 

Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.

---

[1] ”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.

Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.

Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.

 
 

Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.

Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.

Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.

Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.

Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  

Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” - militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.

En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.

I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.

Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?

Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.

Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.

Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt - hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.

Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?

I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.

Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?

Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 

Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  

Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.

Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         ---------------

I min presentation tänker ta upp tre saker:

-          Vad står det i propositionen om armén

-          Några kommentarer till vissa av förslagen

-          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

-          En extra skyttebataljon.

-          Organisera en luftburen bataljon.

-          Två brigadspaningskompanier.

-          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

-          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

-          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

-          Fordonsburna granatkastare till de mekaniserade bataljonerna.

-          Brobandvagnar.

-          Ökad pansarvärnsförmåga.

-          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

-          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

-          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

-          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 

Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:

 

-          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

-          Ökar det effekten i krigsorganisationen?

 

-      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

-          ett centralförråd Arboga,

-          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

-          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

-          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

-          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

-          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

-          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

Some impressions from 2015 Lennart Meri conference (24-26 April)

 

The Lennart Meri conference is most important annual conference in the Baltic Sea region on security.

 The conference was, as always, extremely well organized. Russia, Ukraine and the West´s reactions were, quite naturally, the main topics. Below some views I found especially interesting, that were presented at the conference.

 

On Russia
There is an “ideological” factor behind Russian policies today that shouldn´t be neglected. It consists of components as religion, “Russian culture”, Russia being neither a part of the East nor the West and the nearly metaphysical role of the state.

For others the main drivers are geopolitical (often in combination with “ideology”). A Yalta – Potsdam approach. The world should be managed by great powers having spheres of influence. Ukraine, the Baltics and other neighbouring states should according to such a way of thinking be part of Russia´s sphere of influence.

Regarding Russia´s military strength there were some differing opinions. From, Russia not being able to conduct any large scale military operations in Europe to comments like, 90-100 000 well trained and well equipped troops should at least be able to achieve something, for example conducting a reasonably large operation. The presentations and discussions concerning this topic didn´t lead to any firm conclusions.

An area where all seemed to agree was that Russia´s military spending was nearing some 6 % of GDP, probably more if the costs for the operations in Donbas and Luhansk were included.

In the discussion concerning “correlation of forces”, Russia versus NATO, this quip perhaps is worth remembering “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.

 

Europe´s reactions

Most discussants were disappointed how Europe had reacted to the aggression in Ukraine. Europe had more or less been on the defensive all the time, not making it clear that Russia had violated, among other, the UN charter and the Helsinki Final act. And that Europe hadn´t acted on that, instead it had continued to see to the egoistic interests of different countries.

This and Europe´s inability to speak with one voice “who is Mr. Putin supposed to call” has led to a situation where Russia has lost respect for Europe. Europe´s reluctance, or rather refusal, to consider military means as a political tool has not helped in this respect.

As someone said “why are we surprised?”

 

US/NATO military priorities

The US is relearning how to reinforce Europe. In this context freedom of movement is vital, especially in the Baltic Sea region.

Exercises as Zapad 2013 but also the annexation of Crimea have shown that we have to increase our abilities when it comes to early warning, and also take Russia´s electronic/cyber warfare capabilities seriously. The Very High Readiness Joint Task Force (VJTF) is a vital component when it comes to show that we are ready to meet different contingencies in Europe, and should train deployment to possible hot spots frequently.

 

Of course much more was said during the conference. Follow the link below to see the different sessions on video.

 

http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351

 

2015 års Lennart Meri konferens (24-26 april)

 

Lennart Meri konferensen är den mest betydelsefulla årliga konferensen i vår del av världen som rör regional och global säkerhet. Den genomförs varje år i Tallinn med deltagare från i stort sett alla Nato-medlemmar inklusive USA, Ryssland, de nordiska länderna och även andra länder. I år var t ex Ukraina starkt representerat.

                                                                               -------

 

Som vanligt var konferensen utomordentligt väl arrangerad. Ryssland, Ukraina och Västs reaktioner på den ryska aggressionen var av naturliga skäl huvudtemat. Nedan redovisar jag några av de i mitt tycke intressantaste sakerna som kom upp under konferensen.

 

Ryssland

Det finns en ”ideologisk” faktor i dagens ryska politik som inte bör negligeras. Den består av bl a religion, ”rysk kultur”, Ryssland ses som varken en del av Öst eller Väst och den nästan metafysiska betydelse som staten tillmäts.

För andra är det geopolitiska faktorer som är avgörande (ofta i kombination med ”ideologin”). En Jalta-Potsdam syn. Världen bör hanteras av stormakterna och där de har olika inflytelsesfärer. Ukraina och Baltikum och andra grannländer skulle med ett sådant synsätt vara en del av den ryska intressesfären.

När det gäller Rysslands militära styrka gick åsikterna isär. Från att Ryssland de närmaste åren skulle sakna förmåga till större militära operationer i Europa, till att 90-100 000 väl utrustade och väl övade soldater borde nog trots allt räcka till ganska omfattande operationer. Diskussionerna här ledde inte till några klara slutsatser.

Ett område där dock alla tycktes vara överens var att Rysslands militärutgifter nog närmade sig 6 % av BNP, sannolikt mer om man räknade med kostnaderna för operationerna i Donbas och Luhansk.

I diskussionen om styrkeförhållanden mellan Nato och Ryssland var det någon som fällde kommentaren (gör sig bäst på engelska) “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.  Kanske något värt att minnas.

Europas reaktioner

De flesta var besvikna på hur Europa reagerat på aggressionen mot Ukraina. Europa hade mer eller mindre varit defensiva hela tiden, och inte gjort klart för Ryssland att man grovt brutit mot internationell rätt, bl a FN-stadgan och Helsingforsavtalet.  Och att Europa inte agerat utifrån det utan snarare sett till olika länders egoistiska intressen.

Detta och Europas oförmåga att tala med en röst ”vem skall Putin ringa till” har lett till en situation där Ryssland förlorat respekten för Europa. Europas ovilja, snarast vägran, att utnyttja sin militära potential som ett politiskt medel har inte gjort situationen bättre.  

Som någon sa ”varför är vi förvånade?”

 

USA:s/Nato:s prioriteringar

USA håller på att återuppliva kunskapen om hur man förstärker Europa. Här är det vitalt att man har frihet att kunna genomföra truppförflyttningar, speciellt i Östersjöområdet.

Övningar som Zapad 2013 (i Östersjön) och annekteringen av Krim har visat på att Nato måste förbättra sin förmåga att till förvarning, och att vi måste ta Rysslands förmåga till elektronisk/cyberkrigföring på stort allvar. Nato:s beredskapsstyrka ”Very high Readiness Joint Task Force (VJTF) är en vital komponent för att möta olika av händelseutvecklingar i Europa. Den måste öva ofta.

 

Självfallet sas det väldigt mycket mer under konferensen. Följ länken nedan för att se de olika sessionerna på video.

 

http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351

Does Russia have a plan for a new security order in Europe

 

There are many speculations about what might be behind Russia’s present policies in Ukraine, intimidating the Baltic States, a nearly hysterical rearmaments program, threats to use nuclear weapons against its neighbours and picturing the US and NATO as deadly threats to Russia.
Here a fictitious little story.

 

In the summer 2007 the Russian conservative think tank “Alexander Nevskij”[1] was tasked to evaluate Russian policies after the Cold War and also to suggest a plan that would strengthen Russia’s internal cohesion and international standing. The political leadership was briefed on the plan in late autumn 2007 and it was laid down as the main guideline for Russia’s future security and defence policy for the next ten years. Although, there should be one slight alteration. The cover names for the different plans regarding Ukraine and the Baltics should be changed. They were too obvious and could pose a security risk (the original cover names have been kept in this version of the document).

Below the text in a shortened version of the plan.

                                                                           ----------

The “Alexander Nevskij” plan

The plan has been prepared by a working group consisting of experts from the institute and representatives from the Foreign Ministry, SVR, GRU, the arms industry and the General staff.  The plan consists of: background, planning assumptions, suggested strategic goals and a more detailed description of methods on how to reach the desired end state.

 

Background

Russia has steadily lost authority and respect in international quarters since the breakup of the Soviet Union, a geopolitical disaster. We have to a great extend lost our influence on global affairs. Our representatives have sometimes even been subjected to ridicule. This has also led to the rise of domestic groups that threaten the cohesion of the country. A totally unacceptable situation for a country as large as Russia and with its proud history.

The policies that we have pursued so far, to gain influence and status by cooperating with NATO, Partnership for Peace, and with the EU when it comes to economic matters has not led to any positive results. Rather the contrary. We have become marginalised and been pushed back. Both the EU and NATO have gained influence in our near abroad.  In the long run it may lead to a situation where we will become just a provider of commodities to the West, like Africa was before. Russia may even break up into insignificant small states that will be pushed around by US, China and others.  

Planning assumptions

We will never be able to compete with the West (or China) when it comes to economic power. It is also improbable that our type of society will be attractive to people in the West where ideas or egoistic interests promoted by different groups are seen as more important than the interests of the state.

Despite positive economic developments in recent years, due to a better run administration and good export earnings from gas and oil, we face serious problems.

Our population, just 140 million compared with 290 million in Soviet times, is declining. Wests influence in our near abroad is increasing. The West is becoming less dependent on Russian energy due to fracking technologies and the increased use of renewable energy. Our military capabilities have shrunk to a level where our armed forces no longer are a credible security policy instrument.

To sum it up. If we don´t take action soon we will have for ever lost the chance to become a leading player in global politics. Our only option is to weaken the West, and thereby increasing our relative strength.

Strategic goals

Our overall goal should be that Russia is one of the three major players on the world arena around the year 2020. This we can reach by: radically increasing our influence in the near abroad, being able to influence policies in some major European countries and having reduced US influence in Europe. By doing this we will have also shown internally that any attempts to undermine Russia are doomed to fail.

We therefore suggest that our foreign, security and defence policy for the next ten years, to 2017, should aim at the six goals listed below.

1.      Undermine US will and capabilities to engage in European affairs,

2.      Stop EU and NATO expansion into our near abroad,

3.      Increase our influence in our near abroad, and where suitable incorporate regions with Russian populations with the Motherland,

4.      Undermine the cohesion of EU and NATO,

5.      Drastically increase the capabilities of our armed forces,

6.      Create stable and friendly relations to China, giving us freedom of action in the west.

What this means in practical terms when it comes to implementation is described below.

 

Implementation

Of course the suggested actions can´t be seen as an exact recipe. It is impossible to predict in detail what might happen in different parts of the world in the next ten years. Our moves will always have to be adjusted to the prevailing situation – this without losing sight of the ultimate goal. 

The will and ability of the US to act in Europe will depend on which other problems it is facing. Therefore we should foment conflicts in regions where the US has vital interests. The Middle East is such a place. For example we should support: Iran on its nuclear policies, different terrorist groups, sectarian violence and other activities that could threaten US, or Israeli, interests. We should also support China in its disputes with Japan and other American allies in the Far East, forcing the US to pay more attention to that region – not even the resources of the US are endless.

EU and NATO expansion in our near abroad must be stopped as soon as possible. Today we don´t the means for any large scale military operations. Nevertheless it is important that we make some kind of demonstration that we will not accept future containment. Whatever course of action we chose it should not threaten any of West´s really vital interests, but it should create discord within NATO and EU regarding future enlargement. A limited military operation in Georgia would probably fulfil both these aims. Our present military capabilities ought to enough for such an operation. What more, it would also show different groups in Russia that any break away attempts would not be tolerated. To some extent the operation would have similarities with the American operation in Grenada 1983. It showed that the US had overcome the Vietnam trauma and once again was prepared to use its military to achieve political aims.

Influence in our near abroad is nothing absolute or static. It does not have to mean that large parts of the former Soviet Union have to be incorporated in Russia. Rather it is a question of being able to influence the policies of neighbouring countries, which means that they are drawn away from the US sphere of influence.

The regions where we run the greatest risk that they are irrevocably drawn into the West are Ukraine and the Baltics.

Ukraine offers the greatest opportunities for us to act and also represents the greatest danger if we don´t. If Ukraine becomes a part of the Western camp, our chances of regaining a strong global role probably would disappear forever. The West would dominate the most populous and probably also, in the long run, the strongest state our western border. It is likely that the Russian people and many others would have a reasonable understanding for the viewpoint that Russia has a legitimate role to play in Ukraine. Both of historical reasons and that large sections of the population are regarded as Russians, by our own population and also by many abroad.

Ukraine is not yet a member of any of the Western organisations and it is weak, politically, economically and militarily. All this can change if we wait too long. Ukraine should therefore be addressed prior to the Baltic States. As soon as we have rebuilt a sufficient military capacity, and the political conditions are right, we should launch an operation aimed at breaking Ukraine’s ties with the West and weakening it as a state. In the case of Ukraine, there are both military (Crimea/Sevastopol) and political (Russians) reasons to incorporate parts of the country with Russia. The ultimate decision for what we can achieve in Ukraine can only be taken when we see the results of our actions.

 

An exact date for when we can implement a plan "Potemkin"^[2] regarding Ukraine is difficult to predict, it depends on how well we succeed in reforming our armed forces and the then internal political situation in Ukraine. However, a reasonable assumption is that we will have the necessary military capabilities around 2013-2015. We hardly need to count on a powerful Western military reaction in this case.

The Baltic case is more complicated. The countries are already in many ways deeply integrated into the West, in contrast to Ukraine. They are members of both NATO and the EU and their economies are increasingly becoming a part the Western (EU) system. Therefore there might be grounds to avoid the risks and efforts needed to try to get decisive influence in those countries. But that is not the case. Instead they may be crucial to achieve a much more important goal than just increasing our influence in the Baltic Sea region. They can be the tool with which we can break up NATO.

Their small size and geographical location makes them extremely vulnerable to a military attack. They can easily be isolated and the distances are short, they could be occupied very rapidly. Today, however, we are militarily too weak to be able to counter even a limited response by NATO, and it would also be hard to isolate them from the outside world.

An operation against the Baltic States can therefore only be considered when we have regained our military strength. Interestingly enough, we will then have two options: either an outright invasion, or to isolate them from the West without having to wage war against NATO. The modern weapons systems, mainly anti-aircraft and anti-ship systems, which we are developing will make it possible to disturb NATO operations in support of the Baltic States, this already from Russian territory. If we can also use Swedish, and possibly Finnish – which is not absolutely necessary, territory we will, in practice, have made it impossible for NATO to "save" the Baltic States before it is too late.

In the latter case, it would mean that we would put NATO in a situation where the Alliance's ability to defend its members probably will be seriously questioned (both in Western Europe and in the Baltic countries). Probably to an extent that the Baltic Governments will be forced to adjust their policies according to our wishes. And most importantly, NATO's credibility as the guarantor of the security of their members will be drastically reduced. Will NATO survive? Also, how will countries as Japan and the Philippines react? Will they continue to trust the US? Definitely an argument for us to use when we seek Chinese for our policies (see below on reinsurance in the East).

The invasion option, open military confrontation with NATO, we believe, is only realistic in case we are reasonably confident that neither NATO nor the United States unilaterally will act early and very resolutely. The likelihood of that cannot be determined today. Such an assessment must wait until we have the military strength needed to carry out such an operation, i.e. around 2016/2017 (see the section below on re-creation of our military capabilities) and the then political situation can be evaluated. The most important factors regarding how and when we should act in the Baltic States is how well we succeeded in reducing the cohesion of NATO through various influence operations, and how NATO reacts to our early steps. For the Baltic States there should be two plans, one for isolating the Baltic States "Apraxin"^[3] and one for an occupation of the Baltics "Sheremetev"^[4] .

The reason that we haven't mentioned the Caucasus and Central Asia in the plan is that we think that they will quickly adapt to the new balance of power that emerges when this plan is implemented.

Reducing NATO and EU cohesion and willingness and ability to act can and must be addressed in several different ways. The possibilities to use economic means such as discounted energy rates to selected countries, beneficial loans etc. are not covered in this plan. The emphasis here is mainly on measures linked to how influence the minds of individuals and populations.

One of the most important means is to support EU- and NATO-critical groups, organisations and political parties in European countries. In the same way as during the cold war we infiltrated and financed the so-called peace movement. Here we an opportunity to use similar methods. It will take some time to change the policies of these groups, their arguments and actions, but our past experience says that it would be perfectly possible to achieve that within the ten years the plan covers. An especially important group to influence and exploit is the so-called "cultural elite", they have a high visibility in media. We should also, for one last time-they are getting old, reactivate the agents of influence that we recruited during Soviet times. In many cases a hint that we can reveal their past probably would be enough to make them argue for our case.

In parts of Europe, there are fairly strong anti US sentiments. That should be used at all possible occasions highlighting US contempt for international law and its willingness to use military means to achieve, egoistical, political objectives. The operations in Iraq and Kosovo are examples that could be used. We should also not forget to emphasize the United States as the main exponent of the capitalist system. There are left leaning groups in Europe that will react instinctively to a closer cooperation with the United States. Arguments of this type can be especially useful in countries that are not members of NATO, like Sweden and Finland "we will be forced to take part in American wars, protect US economic interests, etc.” In the case of Germany the deeply rooted pacifism in that country should be exploited.

When it comes to the near abroad, where the main aim must be to reduce EU and NATO willingness to support these countries, our efforts should focus on two main areas: to create an image that Russian-speaking groups are being discriminated and to portray the countries as hotbeds for neo-Nazism which poses a threat to Russia as well as to the rest of Europe. To portray them as Russophobes should also be part of our propaganda.

Today we lack suitable instruments for this type of psychological/influence operations. We therefore propose that we create international news channels modelled on Western media, in which European and American viewers recognize, and are comfortable with, the way the message is presented. This will be costly but considering the potential impact it is cheap. Our ability to use the so-called social media should be developed. In the near abroad the Russian-language programmes designed for these countries should not only present our view on various political events but also contain well-made entertainment programs, thus attracting large audiences.

A special area in the context of mentally influencing, mainly the Europeans, is show of military might. To create an impression that trying to oppose Russia with military means would be futile. It also plays on people's fear of war. Here nuclear weapons have a special role. If we can we make it credible that we are prepared to use nuclear weapons (regardless if we are or not) it can increase the “fear factor”, but above all create a discussion within NATO about the credibility of article 5. How far is NATO prepared to go to defend its members “start a nuclear war in Europe? ". Such a discussion will very likely create tensions within the alliance.

We must also launch a domestic campaign to show our own population what kind of threats we are facing, and also prepare it for the sacrifices that may be required. Measures regarding this area are not described here. That it requires strict control of our media, however, is obvious.

Restoring our military strength is a fundamental factor in order to achieve the objectives of this plan. We will never, in the long run, be able to win an arms race with NATO. We lack the economic and industrial means. It is therefore crucial that we create a temporary superiority, what the Americans call "window of opportunity", where we in some respects are superior to the West militarily. At least in some geographic areas.

Here we have several advantages. Most NATO countries continue to make extensive cuts in their military establishments.  That will very probably continue as long as Western governments do not see any immediate military threat. Everyone sees an opportunity to introduce popular reforms at the expense of the defence budgets. Western governments will therefore quite likely react slowly on any danger-signals. This will be enhanced by slow decision-making processes. There are also good opportunities to mislead them about the real state of our armed forces – i.e. influence their perception of the threat.

We should be able to get a head start of several years before countries in the West, probably not all, start to take steps to strengthen their military capabilities. It is also likely that no extensive measures will be considered as long as the public doesn´t support them. Such pressure from the electorate will hardly occur as long as Russia is not perceived as a threat. When that can happen is uncertain, it will vary from country to country. Here the aforementioned influence operations is an important component to delay such reactions.

The Baltics and Poland will probably belong to those who react earliest. Possibly also the US, where there is an understanding of global power politics, something that the Europeans have largely forgotten. A military operation in Europe, however, may be a tipping point. We must, therefore, expect that the plan "Potemkin" in Ukraine can trigger more extensive reactions in Europe, and the United States.

The Group's estimation is that if adequate funding is allocated beginning from next year, 2008, our armed forces would be strong enough from around 2016/17 up until 2020, to be able to successfully meet virtually all NATO counteractions linked to a conflict in the Baltic Sea region. Or, which is not unlikely, deter NATO from intervening. We would also be able to maintain a reasonable guard in other directions where NATO could pose a threat. Mainly the Black Sea region and the Arctic. In the latter case, it is especially important to ensure the protection of our second strike capability on the Kola Peninsula.

Overall, it means that the time between the operation "Potemkin" and operation "Apraxin" alternatively "Sjeremetev" should be as short as possible. Only long enough to consolidate our position in Ukraine and strengthen our forces in the Black Sea area, preferably just one year, or two at the most.

In this context, it is important to deceive NATO military regarding our military strength over time, aiming at creating a good ability to carry out large-scale operations in the western parts of our neighbourhood around 2016/17.

As a part of such a maskirovka we should openly present an armaments program that appears to be geared toward 2020.  We would thereby create an impression that they (NATO and others) have some time for countering our build-up. It will, still more, slow down their already long decision-making processes. We should also publicly present future weapons systems which could not be deployed before 2020. An apparent openness about our armaments plans, which may seem scary to the outside world, will become a weapon to slow down the reactions of our opponents.

This means that, in essence, we should give priority to modify and further develop already existing weapons systems, which we quickly can put into production and manufacture in large quantities. New systems that already are in the pipeline should of course also be introduced. The risk that our systems would be significantly inferior when it comes to quality is small. NATO has deployed very few advanced weapons system in the last twenty years (the United States is to a certain extent an exception). Our upgraded system will be able to measure up to what NATO will have. In the area of air defence, crucial considering the potential of American air power, we are convinced that the systems that we are presently developing will be a hard nut to crack for the Americans. Most of the new NATO systems, that we would have problems to face, are planned to be put into service around 2020 or beyond. A time when we ought to have achieved our political objectives.

The modernization of our nuclear weapons is also a vital component of the plan. They contribute both to create an uncertainty in the West under what conditions we might use them, and in addition, they contribute to consolidating our position as one of the leading world powers.

We will most likely also superior when it comes to training. The West has largely devoted its energy and funds after the cold war to conduct different types of “peace operations”. We think that this trend will continue for quite a long time. The war in Afghanistan will continue. Likewise, the conflicts in the Middle East or Africa will hardly disappear, especially if we can foment them. There is a great likelihood that NATO will continue to devote much of its resources and thinking to deal with these types of conflicts, while we can concentrate on regaining our ability to carry out large-scale conventional operations. In addition NATO, and other countries in the West, have also neglected many of the components in their organizations that are required for a conventional war. Abilities that it will take a very long time, and require large financial investments, to recover.

Our conclusion is that we could reach an adequate military capability, relative to NATO, within the time frame of this plan – ten years, or perhaps even a bit faster depending on how well we manage the different components in the plan and what our opponents do. 

Finally something about reinsurance in the East. Our actions in our near abroad will sooner or later trigger different actions in Europe and the US. It is therefore important that we don´t have any problems to handle in the Far East for the next ten years. Our relationship with China is crucial in this context.

For two reasons. By developing deeper economic relations with China, we can partly mitigate possible onsequences of economic actions from the West. It is one of the few options they have that they can use on short notice and that would have reasonably large political acceptance.

Russian support for China's foreign and security policy aspirations, for example concerning the Taiwan question and the territorial disputes with Japan, will very likely be welcomed in Beijing in its efforts to reduce US influence in Asia. In exchange, we would get a sympathetic Chinese neutrality. Increased tensions in Asia would also coincide with our wish to divert US attention and assets from Europe to Asia. 

Conclusion and recommendation

If we act resolutely and are prepared to have a long term view Russia has a good chance of regaining its position as one of the leading players on the global arena. 

We therefore recommend that this plan is implemented as soon as possible. Otherwise we will forever remain a second or third-tier country, or, in a worst case scenario, Russia will break up and cease to exist as a nation.

 

The  "Alexander Nevsky" working Group

---

^[1] Grigory Potemkin (1739-1791) conquered large parts of today's Ukraine to Russia. Founded, among others, the towns of Sevastopol and Kherson.

^[2] Fyodor Apraxin, Russian Admiral (1661-1728), had a large part in the creation of the Russian naval forces in the Baltic Sea, captured Viborg in 1710 and led the ravages against the Swedish coast in 1719.

^[3] , Russian general Boris Sheremetev (1652-1719), conquered Nöteborg and Nyenskans in 1704 (present location of St. Petersburg) and thereby laid the Foundation for Russia's presence in the Baltic Sea.

---

[1] Alexander Nevskij a Russian national hero and saint, who won the battle of Narva 1240. Stopped Swedish and German influence spreading into Russia. Married Batu Khans daughter (protected his back to the east, see last part of this plan)