Dags för två armédivisioner

 

Artikeln finns också publicerad i "Julnumret" av Officerstidningen,  december 2025 

Den aviserade ökningen av försvarsanslagen till 3,5% av BNP skapar möjligheter för Sverige att på allvar bidra till NATO:s avskräckningsförmåga i Östersjöområdet.

Hur än kriget i Ukraina slutar så kommer inte Rysslands vilja att utvidga sin maktsfär att försvinna. Militära aktioner i Baltikum kan där var ett medel. Det är ett vitalt svenskt intresse att bidra till att avskräcka Ryssland från den optionen.

Hur skulle vi då kunna göra skillnad?

Från den rysk-baltiska gränsen till Östersjökusten är det cirka 300 km. De baltiska staternas landgräns till Ryssland är cirka 900 km med ungefär 50 vägar som korsar gränsen. Ländernas totala befolkning är cirka 6 miljoner och de har en sammanlagd BNP på knappt 25% av Sveriges (nominellt).

Ländernas militära förmågor består i stort av följande: Estland har två brigader, Lettland en och Litauen tre. Alla tre länderna har därtill ett antal lokalförsvarsförband. Förbandens materiel är modern, till delar mycket modern som exempelvis NASAMS och IRIS-T SLM luftvärnssystem, koreanskt K239 raketartilleri och man satsar stort på drönare. Trots det så är det uppenbart att förstärkningar måste tillföras i händelse av ett ryskt angrepp. Antalet egna markstridsförband är otillräckligt.

Redan idag finns det ungefär en allierad brigad i varje land. Vid en allvarlig kris eller ett angrepp ska fler förband tillföras från bland andra Storbritannien, Frankrike och Kanada. Det ska göra det möjligt att bilda ungefär en division i varje land bestående av både nationella och allierade styrkor.  Men inte heller det räcker för att avvärja ett större upplagt angrepp. Det skulle behövas i storleksordningen ytterligare en division per land. Dessutom finns här ett tidsproblem.

Försvarsberedningen bedömde förra året att det skulle ta en månad, eller mer, innan större allierade markstridsförband kan anlända till det nordisk-baltiska området. Flyg- och marinresurser kan vara tillgängliga tidigare, inom någon eller några veckor.

Här kan Sverige (och Danmark) bidra på ett avgörande sätt genom att fylla tidsgapet innan mer långväga förstärkningar anländer. Ländernas geografiska närhet, och om förmågan att mobilisera brigader inom 3–4 dygn återskapas, en förmåga som fanns i båda länderna under kalla kriget, skulle göra det möjligt att börja förstärka de i Baltikum utgångsgrupperade förbanden inom en vecka.

Nordiska flygstridskrafter, och andra långräckviddiga system som kryssningsrobotar, skulle också vara en viktig resurs för att påverka en angripare, särskilt då i skeden innan de planerade förstärkningarna hunnit anlända. 

Den organisation som föreslås i försvarsbeslutet från december 2024 är otillräcklig för att på ett substantiellt sätt kunna bidra till försvaret av Baltikum. Främst när det gäller markstridsförband och marina resurser.  

En rimlig inriktning, med de nu ökande försvarsanslagen, vore att Sverige ska kunna bidra med en division till försvaret av Baltikum, förutom en till norra Skandinavien. Här saknas då cirka två brigader i nuvarande planering.

Att utöka flottan så att den bättre kan skydda transporter, egna och allierades, över Östersjön borde också vara fullt möjligt.

Varför ska vi, och inte tyskar och polacker, vara de som tidigt förstärker Baltikum på marken?  Att flytta en armékår med cirka 40 000 soldater och tusentals fordon genom det 60 kilometer breda Suwalkigapet är inte oproblematiskt om man har en fiende med tusentals drönare och starkt artilleri på båda sidor av den korridor man ska framrycka genom. Antagligen måste man ta terrängen ömse sidor av gapet, d v s Kaliningrad och delar av Belarus, innan det är möjligt. Med tanke på vad vi ser i Ukraina kommer det att ta tid. Förmodligen mer tid än vad det tar för Ryssland att nå sina mål i Baltikum.

                                                                 *****