Tidsberäkningar och Sveriges roll i Nato

 

Artikeln har tidigare publicerats i Officerstidningen nr 2, 2024

”Git thar fustest with the mostest”. Citatet, på sin udda engelska, tillskrivs ibland generalen Nathan Bedford Forrest, en lysande taktiker under amerikanska inbördeskriget.  Han var dock inte först med att uttala sig om tidens betydelse i krig. Redan 500 f.Kr skrev Sun Tzu  “The value of time, that is of being a little ahead of your opponent, often provides greater advantage than superior numbers or greater resources.”

Vad har då det att göra med vår roll i Nato - mer än vad man kan tro.

I de flesta diskussioner om Sveriges bidrag till Nato pekas på betydelsen av Sverige som basområde och som ett nav för logistik- och förstärkningstransporter till grannländerna. Det med all rätt. Mer sällan diskuteras dock den stora betydelsen av att kunna sätta in svenska förband på våra grannländers territorium kopplat till alliansens avskräcknings- och försvarsförmåga. Beror det på att vi inte gjort våra tidsberäkningar?

Såväl Finland som de baltiska staterna är beroende av förstärkningar för att framgångsrikt kunna möta ett ryskt angrepp. Det kommer dock ta tid innan substantiella förstärkningar kan nå fram. Den stora bristvaran är markstridsförband, något som saknas i hela Europa. Att tillföra sådana, främst då från USA, tar i storleksordningen någon månad. Allierade flygstridskrafter kan antagligen komma till insats inom dagar, men lär knappast på egen hand kunna hejda ett angrepp.

En insats av ungefär två svenska brigader i vardera riktningen, Nordkalotten respektive Baltikum, skulle göra skillnad. Eventuellt tillräckligt stor för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare allierade förstärkningar hinner anlända. Här måste även avskräckningsfaktorn vägas in: om det hos försvararen finns ett väl förberett förstärkningsalternativ, hur förändras då en presumtiv angripares riskkalkyl - blir risken för stor? Blir den tillräckligt stor för att han ska avstå från ett angrepp?

För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som skulle kunna uppträda på Nordkalotten. Kanske bör vi fundera på att återskapa en norrlandsbrigad? En förbandstyp som skulle vara ett värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området. Kanske en gemensam uppgift för garnisonerna i Östersund och Sollefteå (och dessutom ge en rationellare volym åt funktionsutbildningarna i Boden).

Ser vi till alla brigader så skulle den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 då kunna öronmärkas för insatser i norr, och brigaderna som sätts upp av P 4 och P 7 inriktas mot Baltikum. Det skulle också skapa bättre förutsättningar för att rotera den bataljon som periodvis ska finnas i Lettland om båda de sydliga brigaderna delade på den uppgiften.

Emellanåt framförs att svenska förstärkningar till Baltikum bara skulle ha begränsad betydelse. Det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast som ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att slå sig igenom det endast 70 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär.

Tidsberäkningar är inte bara viktiga på taktisk nivå, de kan också ha strategisk betydelse.

                                                                                  *****

Sveriges bidrag till Nato

 Artikeln finns också publicerad  i Timbros nättidning Smedjan.se med titeln "Svensk avskräckning i Nato" (fast då med snyggare layout och fina bilder😊)

Bakgrund

Hur bör den försvarsmakt som Sverige ska bidra med till Natos gemensamma avskräckningsförmåga se ut? Försvarsberedningen ska om lite drygt en månad, den 26 april, ge svar på den frågan. Här några förslag som jag gärna skulle vilja se i beredningens rapport.

Försvarsbeslutet 2020 var ett framsynt beslut. Redan då lades grunden till att Sverige ska försvaras tillsammans andra, och att vi ska kunna bidra till försvaret av våra grannländer. Vi har därför redan ett omfattande samarbete med våra grannländer, främst Finland. Vi deltar också sedan flera år i olika Natoövningar. Interoperabilitet, det vill säga att kunna samverka med andra länders förband, blev också ett krav. Natoanslutningen är därför inte en revolutionerande förändring som ställer alla tidigare beslut på huvudet. Snarare institutionaliserar vårt medlemskap att Sverige försvaras tillsammans med andra och tydliggör att försvaret av Sverige nu börjar vid Natos yttre gräns. Något som illustreras tydligast på Nordkalotten och vid Baltikums östgräns. Två sårbara landgränser, där det kommer krävas omfattande insatser av alliansen för att avvärja ett eventuellt ryskt angrepp.

Natos i alla avseenden största militära problem i regionen, och Europa, är alliansens generella brist på markstridskrafter, och de tidsförhållanden och transporttekniska utmaningar som det innebär att föra hit sådana, framför allt då från USA och Kanada. Det rör sig om någon månad, kanske några månader, innan vi kan räkna med att de kan vara i vårt närområde i någon större omfattning.

Den typ av förstärkningar som snabbast kan nå det nordiska området är flygstridskrafter. De kan spela en viktig roll för att i tidiga skeden möta angrepp mot såväl Finland som de baltiska staterna, men kommer inte ensamma kunna hejda ett angrepp på marken.

Sveriges bidrag till alliansens möjligheter att avskräcka Ryssland från angrepp mot någon alliansmedlem i regionen berör därför främst två förmågor:

 

-            att generera förband som tidigt kan agera främst på Nordkalotten och i Baltikum för att skapa tid för andra länder att föra förstärkningar till regionen, innan Ryssland vunnit avgörande framgångar,

 

-            att utgöra ett nav och uppmarschområde genom vilket förstärkningar och förnödenheter kan föras till Finland och Baltikum, samt att skapa förutsättningar för utländska främst flyg-, men också marinstridskrafter att basera i Sverige.

 

Förutom att konstatera vilka uppgifter som kan vara aktuella och vilka förmågor som krävs för att lösa uppgifterna finns ytterligare en utomordentligt viktig faktor som måste tas med när vi talar om Försvarsmaktens utveckling: hur lång tid har vi på oss för att skapa dessa förmågor? Såväl Tysklands, Estlands som Danmarks försvarsministrar har gjort bedömningen att det kan ta i storleksordningen fem år för Ryssland, efter ett avslutat krig i Ukraina, att återskapa en krigsmakt som skulle kunna hota andra grannländer, exempelvis de baltiska staterna.  

Den generella slutsatsen, som knappast borde väcka någon debatt, borde därför vara att inriktningen i det kommande försvarsbeslutet ska vara att genomföra det som redan beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och där möjligt skynda på genomförandet. Frågan är snarare vad den sedan 2020 försämrade säkerhetspolitiska situationen, Natoanslutningen och att vi sedan 2022 har ett pågående storkrig i Europa, ställer för nya krav. Nedan pekar jag på några av de åtgärder jag anser bör vidtas.

 

Försvarsgrenarna

Om vi börjar med Armén. Försvarsbeslutet 2020 innebar att armén år 2030 skulle bestå av tre allsidigt användbara brigader plus en halv brigad för försvaret av Stockholm och en bataljonsstridsgrupp på Gotland. Därutöver skulle det finnas ett antal fristående skyttebataljoner, två luftvärnsbataljoner, ingenjör och ledningsförband mm. Den målsättningen har spruckit. Planen kommer inte kunna förverkligas utan ganska stora ekonomiska tillskott. Sverige har skänkt materiel till Ukraina för över 20 miljarder kronor, materiel som var planerad att ingå i svenska förband, den måste återanskaffas. Det kommer kosta stora summor, långt mer än det tidigare anskaffningsvärdet då priserna på försvarsmateriel ökat dramatiskt de senaste två åren. Men det krävs även förbättrade beslutsprocesser. Exempelvis angavs i försvarsbeslutet 2020 att Dalregementet skulle återupprättas. Fortfarande, tre år senare, har inga byggnationer påbörjats, bland annat beroende på utredningar om markbeskaffenhet och miljöpåverkan. Problemen i Falun är inte unika.

Vad bör då göras, förutom det generella behovet att genomföra det som redan är beslutat och skynda på genomförandet?

När det gäller markstridsförband bör vi inrikta oss på att, tillsammans med våra grannar, täcka det den tidslucka som finns, mellan ett eventuellt ryskt angrepp på något land i regionen, till det att förstärkningar från främst USA och Kanada skulle kunna anlända. Det vill säga några månader.

Ser vi till vad ”fronstaterna”, Finland och de baltiska länderna, kan förväntas bidra med, inklusive de förband från andra allierade stater som finns där permanent, skulle en insats av i storleksordningen två svenska brigader i vardera riktningen vara ett viktigt tillskott. Eventuellt tillräckligt stort för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare förstärkningar hinner anlända. Här är det inte bara en fråga om vilken effekt förbanden kan utveckla när angreppet är ett faktum. Existensen av förband vilka är förberedda att sättas in i ett visst område påverkar också en presumtiv angripares riskkalkyl. Blir risken att misslyckas för stor om han måste ta med dessa eventuella förstärkningar i sina beräkningar? Det vill säga, bara det att på ett trovärdigt sätt förbereda en insats kan bidra till ökad avskräckning, och därmed förhindra ett angrepp.

För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som borde kunna uppträda på Nordkalotten, främst då i norra Finland. Dock, förutsättningarna för att sätta upp en brigad med förmåga att verka under de speciella klimat- och terrängförhållanden som råder där, grundlades redan i det förra försvarsbeslutet genom att garnisonerna i Östersund och Sollefteå återupprättades. Här öppnas också möjligheten att återskapa en förbandstyp som fanns tidigare, Norrlandsbrigad. Ett allsidigt anfallsförband som hade speciellt god förmåga att uppträda i vägfattig terräng under kärva klimatförhållanden. En förbandstyp som skulle vara ett mycket värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området.

Ser vi till alla brigader skulle vi då få en bild där den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 i Boden skulle öronmärkas för insatser på Nordkalotten och brigaderna som sätts upp av P 4 i Skövde och P 7 på Revinge inriktades mot insatser i Baltikum. Dessutom, den nuvarande planeringen att vi i fredstid, på rotationsbasis, ska ha en bataljon stationerad i Lettland kommer antagligen vara mycket svår att förverkliga om det bara är P 7-brigaden som ska ansvara för den uppgiften. Det talar också för att de två sydliga mekaniserade brigaderna bör ha fokus på Baltikum och hantera den uppgiften såväl i fred som krig. Här kan det finnas skäl att avfärda argumentet att förstärkningar från Sverige bara har en begränsad betydelse, det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast (MNCNE), som ska vara den som, via det så kallade Suwalkigapet, ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att i ett krigsfall slå sig genom det endast 60 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär. Sannolikt en avsevärt mer långdragen operation än den tid det tar att föra förstärkningar över Östersjön, genom luften och via havet.

Förutom att det är bråttom att genomföra organiseringen av stridsgruppen på Gotland, det kan knappast vänta till 2030, så finns det skäl att se över den tänkta förbandsstrukturen. En reducerad mekaniserad bataljon, plus en mindre luftvärnsenhet och ett artillerikompani är inte mycket. Rysslands klart uttalade ambition att inkorporera tidigare delar av sitt imperium innebär ett mycket påtagligt hot mot Baltikum. Behovet för alliansen av att kunna förstärka Baltikum har därmed blivit än mer uppenbart. Ryssland skulle därifrån med långräckviddiga vapensystem kunna skydda militära operationer mot Baltikum, främst genom att försvåra för Natoförstärkningar att nå Baltikum. Ön har blivit en sockerbit för Ryssland.

Genom att ett angrepp mot ön mycket sannolikt skulle vara det första (plus spärra Suwalkigapet) som sker kopplat till en rysk militär operation i Baltikum så kommer det inte finnas mycket förvarning för att vi själva, eller allierade, ska hinna föra dit förstärkningar. Det talar för att den mekaniserade bataljonen på ön bör vara en avsevärt förstärkt mekaniserad bataljon när det gäller markstridsförmåga, inte en reducerad sådan, och att luftvärnet på ön bör vara det bästa vi har, Patriot. Hur krasst det än låter, det är avsevärt viktigare att försvara Gotland än att skydda någon anläggning eller ort på fastlandet. I det ena fallet kan det innebära att alliansen inte lyckas försvara en eller flera sina medlemmar, medan det andra fallet visserligen innebär att viktig svensk infrastruktur eller materiel på fastlandet kanske förstörs - tråkigt. Men det är sannolikt ett mycket måttligt problem jämfört med att Nato skulle behöva försöka återerövra hela eller delar av Baltikum. Eller i värsta fall konstatera att alliansen saknade förmågan att skydda sina medlemmar, med oöverskådliga följder för alliansens trovärdighet och sammanhållning.

 Kopplat till Sveriges roll som ett nav i regionen för transporter och basering så uppstår ett stort behov av bland annat luftvärns- och förbindelseförband vilka ska verka på svenskt territorium för att skydda och återställa vital infrastruktur. Här bör man exempelvis ha i minnet att det är tio älvar som ska passeras på sträckan Mälardalen till Luleå. Antalet förbindelser över varje älv är inte stort. När det gäller järnvägsbroar är det i de flesta fall bara två. Här finns en klar svaghet när det gäller möjligheterna att transportera mekaniserade förband och stora förnödenhetsmängder från Mellansverige till Norrland. Förbindelserna måste skyddas och det måste finnas en hög beredskap att reparera eller ersätta skadade broar.

Marinens roll är redan nu, och kommer i framtiden än mer vara, att säkerställa fungerande sjöförbindelser i Östersjön och i Västerhavet. Det är en förutsättning för såväl svenska som andra länders förstärkningstransporter till Baltikum och Finland. Sjötransporter över Östersjön är också avgörande för Finlands och de baltiska ländernas försörjning. Varken antalet fartyg i flottan eller deras förmåga är idag tillräcklig för att lösa det omfattande behovet av sjöfartskydd.

Alla idag tillgängliga ytstridsfartyg: fem av Visby-, två av Stockholms- och två av Gävleklass bör därför renoveras och modifieras så långt möjligt. För Visby-klassen är det redan beslutat att de ska utrustas med kvalificerade luftvärnsrobotar. Alla fartyg bör hållas i tjänst så länge som möjligt då ledtiden för anskaffning av nya fartyg är lång, 5-6 år, och det annars skulle ta för lång tid att öka antalet fartyg i Flottan. Införandet av de planerade fartygen av Luleå-klass bör om möjligt påskyndas. De kommer med sina kvalificerade luftvärns- och ubåtsjaktsystem vara ett avgörande tillskott när det gäller Marinens förmåga till sjöfartsskydd. Möjligheterna att ytterligare öka antalet fartyg i närtid bör undersökas, då främst genom köp av färdigutvecklade fartyg från utlandet.  

Marinens minröjningsförmåga måste utvecklas genom införande av ny teknik och att fler fartyg för denna uppgift tillförs.  Det är en förutsättning för att hålla hamnar och leder öppna, vilket i sin tur är en förutsättning för att Sverige ska fungera som det nav för Natoförstärkningar och logistiktransporter som kommer vara en av våra roller i Nato.

Försvaret av Åland är av geografiska skäl i praktiken ett gemensamt svensk-finskt problem. Med hänsyn till ögruppens stora betydelse för att hålla en angripare utanför Bottenhavet (sjöförbindelserna till Finland får inte bli avbrutna) bör Sverige redan från början ha hög beredskap för att delta i försvaret av Åland.  Det talar för att det bör sättas upp en tredje amfibiebataljon, utöver dagens två, med förstahandsuppgift att bidra till försvaret av Åland.

Den stora, och ökande, betydelsen av olika kablar och rörledningar på havsbotten talar för att Marinen bör ges förmågan att övervaka och skydda dessa, något som kommer kräva nya kompetenser och ny teknik.

Sverige är det land med kanske bäst kännedom om Östersjöns hydrografi, och med en redan idag i många stycken högkvalificerad marin. Dessutom har Sverige som den störste strandägaren i Östersjön bäst förutsättningar av alla strandstater att skapa goda baseringsmöjligheter för egna såväl som allierade marinförband. Den svenska skärgården är där en stor tillgång.  Sverige bör därför erbjuda sig att vara värd för ett Nato ”Östersjökommando”.

Flygvapnet kommer antagligen vara den försvarsgren som kommer bli tätast integrerad i Natos operativa ledningssystem, och också samverka närmast med olika Natofunktioner. Mycket kommer att vara en fråga om att bli del av olika alliansgemensamma tekniska system och funktioner. Det kommer visserligen vara kostsamma åtgärder, men de kommer bidra till att ett plus ett blir mer än två när flygoperationerna kan samordnas i en Natokontext. Ur rysk synvinkel kommer det bland annat innebära att man i det nordiska området kommer tvingas möta samordnade insatser från alla de fyra nordiska flygvapnen, en gemensam styrka som motsvarar brittiska Royal Air Force eller tyska Luftwaffe.

För närvarande pågår leverans av den senaste versionen av JAS 39 Gripen. Vad Sverige kommer behöva därefter är inte klart. I väntan på svaren från den utredning som tittar på vårt framtida luftförsvar, och som ska rapportera 2027, bör medel reserveras för att kunna påbörja mer praktiskt inriktade åtgärder, som fördjupade studier, projektering och försök. Åtgärder som kommer att behöva göras oberoende om vi själva avser att utveckla flygplan i framtiden, ingå i ett något större samarbetsprojekt eller köpa något färdigt utländskt flygplan.

Antalet flygbasbataljoner bör utökas för att möjliggöra ökad spridning av våra flygstridskrafter och därmed öka deras överlevnadsmöjligheter på marken, men också för att skapa en större flexibilitet vad avser basering av egna och allierade flygstridskrafter. Likaså bör vissa flygbaser, och civila flygfält, utvecklas för att snabbt kunna ta emot omfattande militära logistiktransporter med allt vad det kräver av fortifikatoriska förberedelser, skydd, lasthanteringssystem mm. 

Det beslutade införandet av det flygande radar- och stridsledningssystemet S106 (GlobalEye) i det svenska flygvapnet kommer visserligen innebära en viss överlappning med Natos AWACS men också tillföra unika förmågor. Även Polen har beslutat att anskaffa denna typ av system. Här bör möjligheterna att skapa en gemensam nordisk flygande stridslednings- och spaningsfunktion, genom att anskaffa ytterligare några flygplan av den här typen, undersökas som ett tänkbart gemensamt nordiskt projekt. Förutom att det skapar en ökad redundans i regionen så skulle det utgöra en viss gardering för en situation där USA i framtiden kanske inte kan eller vill avdela omfattande resurser till det nordiska-baltiska området.

Andra frågor

Anskaffningen av det förhållandevis långräckviddiga luftvärnssystemet Patriot, och samordningen inom Nato, bland annat projekten, Integrated Air and Missile Defence (IAMD) och Sky Shield, gör att det finns skäl att överväga om den typen av luftvärn inte borde utgöra en del av Flygvapnet. Systemet bekämpar till del samma typer av mål som jaktflyg, något som kräver en omfattande samordning med egen och allierades flygverksamhet, inte minst för att undvika vådabekämpning. Det förbandsbundna luftvärnet, som främst är avsett för markstridsförbandens självskydd bör däremot kvarstå som en del av armén (för amfibieförbandens del ingå i Marinen) då systemens uppträdande och användning är helt beroende av markförbandens verksamhet på stridsfältet. Denna uppdelning vore för övrigt inte ny, det var så förra gången Sverige hade långräckviddigt luftvärn, Rb 68 Bloodhound.

Sveriges roll som baseringsområde för allierade stridskrafter och att vara ett nav för Nato transporter och logistik kommer ställa mycket höga krav på samordning av olika territoriellt bundna verksamheter, i såväl fred som krig. Bland annat kommer det innebära planläggning för och ledning av: kvalificerade territorialförsvarsförband, hemvärn, förbindelsebataljoner, värdlandsstöd, militär transportsamordning över hela landet, logistik, territoriellt luftvärn samt samverkan med civila myndigheter avseende sjukvård, utrymning mm. Det i kombination med att den operativa ledningen av våra stridskrafter i huvudsak kommer utföras av multinationella Natostaber talar för att den territoriella ledningen på svenskt territorium bör ses över. De operativa Natostaberna bör dessutom bara ha en samtalspartner i Sverige. Här bör till delar den territoriella ledningsstruktur som fanns under kalla kriget återskapas. När det gäller central nivå, Högkvarteret, kanske territoriell ledning ska vara Operationsledningens framtida huvuduppgift, nu när operativ ledning till stor del blir ett Natoansvar.

Dagens system för officersutbildning och bemanning av staber och förband är inte utformat för Försvarsmaktens nuvarande och framtida uppgifter: att kunna planera och leda storskaligt konventionell stridsverksamhet. Nuvarande system skapades när det så kallade insatsförsvaret (avsett för mindre insatser utomlands) infördes med det därmed begränsade behovet av att ha en officerskår med kompetens att kunna planera och genomföra storskaliga, komplexa, militära operationer. Bland annat avskaffades den i tidigare officersutbildning systematiska och målinriktade utbildningen i taktik och krigsstabstjänst på brigad- och divisionsnivå. De två ämnen som var grundstenarna i den högre officersutbildningen under kalla kriget. Förmågor som åter är oundgängliga i såväl i nationella som internationella sammanhang.  Likaså försvann kravet att officerare skulle vara direkt krigsplaceringsbara direkt efter genomförda nivåhöjande utbildningar, något som i praktiken minskar den tid som en officer kan utnyttjas i ”skarp” tjänst under sin karriär. Även den tidigare obligatoriska växlingen mellan förbands- och stabstjänst för att få bli befordrad till högre grader (överstelöjtnant och högre) urholkades, med allvarliga konsekvenser för den nödvändiga bredden i officerarnas kompetens. Dessa brister kommer inte kunna avhjälpas inom nuvarande officersutbildnings-/utvecklingssystem. En utredning med uppgift att se över officersförsörjningssystemet bör snarast tillsättas.

Ekonomi

Ovanstående inriktning måste, trots den ökade ambitionen i förhållande till försvarsbeslutet 2020, betraktas som tämligen blygsam i beaktande av omvärldssituationen. I år avdelar Estland 3 % och Polen 4 % av BNP till försvarsändamål, jämfört med Sveriges 2 % (enligt Natos beräkningsmodell). Det går knappast att skylla på att de är ”frontstater” och därmed löper större risk att bli angripna än Sverige, vi är nu med i samma allians, angrips de så är även vi med i kriget. Men i gengäld så utgör deras, och alliansens i övrigt, försvarsansträngningar en väsentlig del av försvaret av Sverige. Här uppstår den moraliska frågan varför dessa, jämfört med Sverige tämligen fattiga länder, relativt sett ska bidra avsevärt mer till vårt gemensamma försvar än vad vi gör? Våra hotbedömningar är dessutom väldigt lika.

Att genomföra det som beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och de ambitionshöjningar som nu behövs, kommer kräva avsevärt ökade anslag. Om det rör sig om en anslagsnivå på 2,9 % eller 3,2 % av BNP är omöjligt att ange i nuläget. Endast Försvarsmakten och Försvarets Materielverk kan i detalj redovisa hur de olika förslagen kan och bör utformas avseende personalinnehåll, materiel mm, och är därmed de som måste ges uppgiften att göra mer detaljerade kostnadsberäkningar.

Detta får dock inte hindra Försvarsberedningen att tydligt peka på de förmågor som beredningen bedömer är nödvändiga för att bygga ett försvar som kan ge ett positivt bidrag till Natos avskräckningsförmåga i regionen, och om så skulle krävas också avvärja ett ryskt angrepp.

Utöver bedömningen av vad som krävs ekonomiskt på längre sikt bör ett ”startbidrag”, vid sidan om ordinarie försvars(stats)budget, på i storleksordningen 100 miljarder kronor övervägas för att omedelbart kunna påbörja återanskaffning av sådan materiel som skänkts till Ukraina samt anskaffning av sådant som det råder akut brist på, till exempel olika typer av ammunition och reservdelar. Och inte minst sådana basala ting som uniformer, kroppsskydd och personliga eldhandvapen för den enskilde soldaten. Det krävs även stora summor för att i en del fall beta av långa reparationsköer.

Behovet att snabbt anskaffa stora mängder materiel innebär, bland mycket annat, att vi måste frigöra oss från vissa invanda sätt att tänka. Till exempel att vi tänker i ekonomiskt optimala omsättningscykler och att vi alltför mycket fokuserar på det långsiktiga. Det senare har vi ibland kallat medveten risktagning. Idag känns det argumentet måttligt gångbart. Snarare bör vi tänka som man gjorde vid upprustningen under beredskapsåren 1939-1945: det är bråttom, materielen kan behöva komma till användning, vi får acceptera att det kostar mycket ”up front” och att vi skapar ”omsättningspucklar” när mycket materiel som blir gammal samtidigt ska omsättas någon gång i framtiden. 

Slutligen, trots de stora behov som vi själva har, stödet till Ukraina får inte minskas, tvärtom, det bör öka. Skulle Ryssland inkassera vinster, stora men även små, med sitt anfallskrig mot Ukraina ökar risken för ryska militära äventyrligheter också i vårt närområde, och därmed behovet av dramatiskt större svenska försvarssatsningar än vad som skissats här.

                                                                                  *****

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.

Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930  också boken Antingen-Eller, där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade  Johan Wiktorins "bloggbok" Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

KN

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.