Translate

måndag 20 april 2026

En militärstrategiskt analys, det nordisk-baltiska området

 

Nedanstående inlägg är en militärstrategisk analys av det nordisk-baltiska området och ingår som ett kapitel (kap 3) i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport om Sverige och NATO, projektet SV-A-R 

Syftet med projektet SV-A-R har varit att belysa de utmaningar som det svenska medlemskapet i Nato och EU innebär, samt att lämna förslag till åtgärder där så har ansetts befogat.

 Studiearbetet har genomförts under åren 2023–2025 och fokuserat på Sveriges möjligheter att inom, och med hjälp av, Nato och EU uppnå förstärkt avskräckning och motståndskraft (resiliens). Projektet har även analyserat sårbarheter som medlemskapen i dessa båda organisationer kan medföra.

Hela rapporten kan läsas på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hemsida: kkrva.se

Kapitlet består av tre delar. En inledning där omvärldsmiljön i vilken Försvarsmakten ska utvecklas och verka beskrivs. Här hänvisas också till andra delar av rapporten där mer detaljerade analyser av andra delområden som påverkar svensk säkerhet analyserats, och som har bäring på detta kapitel. Den andra delen utgörs av ett snävare men avsevärt djupare militärstrategiskt, tillika operativt, bedömande där de militära och geografiska förutsättningarna för operationer i det nordisk-baltiska området analyseras såväl ur rysk som ur Natos synvinkel. Den tredje delen omfattar ett antal slutsatser rörande avskräckning och krigföring i regionen samt ett antal konkreta rekommendationer rörande Försvarsmaktens utveckling.


 


   DET NORDISK-BALTISKA OMRÅDET UR ETT MILITÄRSTRATEGISKT OCH OPERATIVT PERSPEKTIV

av Karlis Neretnieks

 

Inledning

Det här kapitlet syftar till att belysa ett antal militärstrategiska och operativa faktorer vilka är betydelsefulla för att ge Nato en trovärdig militär avskräckningsförmåga i det nordisk-baltiska området, och utifrån dessa ge konkreta rekommendationer avseende behovet av svenska militära förmågor. Regionen kan dock inte ses isolerat. Utvecklingen i länder utanför regionen, förändringar i Nato, teknikutvecklingen, med flera faktorer spelar självfallet också en betydande roll när det gäller att inrikta svensk utveckling av förmåga.

Kapitlet består av tre delar. En inledning där omvärldsmiljön i vilken Försvarsmakten ska utvecklas och verka beskrivs. Här hänvisas också till andra delar av denna rapport där mer detaljerade analyser av andra delområden som påverkar svensk säkerhet analyserats, och som har bäring på detta kapitel. Den andra delen utgörs av ett snävare men avsevärt djupare militärstrategiskt, tillika operativt, bedömande där de militära och geografiska förutsättningarna för operationer i det nordisk-baltiska området analyseras såväl ur rysk som ur Natos synvinkel. Den tredje delen omfattar ett antal slutsatser rörande avskräckning och krigföring i regionen samt ett antal konkreta rekommendationer rörande Försvarsmaktens utveckling.

Kapitlets övergripande slutsatser kan sammanfattas enligt följande. Det nordisk-baltiska området är unikt genom att det utgör ett sammanhängande operationsområde med två strategiska riktningar, Nordkalotten och Baltikum, där bevekelsegrunderna för ett ryskt angrepp kan vara fundamentalt olika och där betingelserna för krigföring också skiljer sig radikalt. Sverige utgör en nyckelaktör, både som ett nav för Natos logistik och transporter i hela regionen och som force provider, för att kunna avskräcka Ryssland från militära aktioner såväl på Nordkalotten som i Östersjöområdet. Så länge den ryska revanschismen och imperieambitionerna består framstår Baltikum som den primärt hotade riktningen. Förutsatt tydliga prioriteringar i Norden och hos alliansens europeiska medlemmar är det möjligt att skapa en trovärdig europeisk förmåga att försvara det nordisk-baltiska området, även i en situation där USA:s engagemang i Europa är begränsat.

För svensk del krävs att Försvarsmakten har förmågan att kunna uppträda såväl i norra Skandinavien som i Östersjöområdet med minst en armédivision i vardera riktningen. Marinen måste ges ökad förmåga till att skydda sjötransporter på Östersjön.  Flygvapnet måste kunna delta i luftförsvaret av hela det nordiska området och ges ökad förmåga till att kunna understödja markoperationer såväl på Nordkalotten som i Baltikum. Den svenska upprustningen måste påskyndas än mer än vad som sker idag, även om det kan innebära suboptimeringar och avsteg från sedvanlig förvaltningslogik. Det för att snabbt kunna tillskapa nya förmågor eller öka volymen av redan pågående verksamhet. 

 

Omvärldsfaktorer

USA

Den viktigaste inflytelsefaktorn när det gäller Natos utveckling är frågan om USA:s framtida roll i alliansen. Den amerikanska National Security Strategy från november 2025 är tydlig, USA förväntar sig att Europa tar ansvar för sin egen säkerhet.[1] Som det också framgår av det inledande säkerhetspolitiska analysen talar mycket för att ett betydande amerikanskt stöd knappast kan påräknas i händelse av ett ryskt militärt hot, eller angrepp, mot Europa. Något som inte bara understryker behovet av att generellt stärka alliansens europeiska ben utan också för att vissa förmågor där alliansen är helt eller delvis beroende av USA också måste finnas disponibla i en rent europeisk kontext. Något som kräver en tydlig gemensam målinriktning då dessa förmågor ofta är mycket dyra och kostnaden därför måste delas av flera länder. Det rör sig om bland annat satellitspaning, lufttankning och transportflyg. Delar av den problematiken belyses i kapitel 6 om försvarsindustri och materiel. Tydligast syns problemet när det gäller kärnvapen där varken Storbritannien eller Frankrike, trots att de är kärnvapenmakter, har dedicerade taktiska kärnvapen, en nödvändig komponent i en trovärdig avskräckningsstrategi. Andra aspekter på kärnvapnens strategiska betydelse diskuteras i kapitel 5 om kärnvapen.

Alternativen för att skapa en europeisk försvarsgemenskap för att kompensera för en minskande amerikansk frånvaro är i grunden två, nämligen att utgå från Nato och omforma alliansen så att den kan fungera även om USA bara i mycket begränsad omfattning deltar i försvaret av Europa eller att utveckla EU:s överstatliga roll till att även vara en tydlig militär allians. De möjligheter och problem som en ”europeisering” innebär, framförallt då hur olika europeiska länders divergerande intressen spelar in, analyseras i kapitel 2 i del I om länderna i Europa. Uppenbart där är att det kan finnas såväl intressegemenskaper som motsättningar mellan olika delar av Europa som talar för att skapa underalternativ, det vill säga regionala lösningar inom ramen för en europeisk minsta gemensamma nämnare. Det för att säkerställa en hållfast krigsplanläggning, speciellt då för att möta snabba händelseutvecklingar. Risken finns annars att olika typer av kompetenstvister fördröjer, eller i värsta fall, hindrar adekvata motåtgärder. Ur ett nordisk-baltiskt perspektiv är det väsentligt att Storbritannien utgör en komponent i en europeisk lösning.

I det här sammanhanget kan det också finnas skäl att se över hur väl amerikansk planerings- och ledningsmetodik utformad för globala insatsbehov med en extremt resursstark organisation och med ett kraftigt beroende av en mycket kvalificerad teknisk ledningsförmåga passar i en europeisk kontext. Speciellt i det fall någon närvaro av större amerikanska förband inte kan påräknas i Europa, eller där det ingår varken amerikanska chefer eller staber i ledningskedjan.[2] Här bör även kulturella faktorer som påverkar ledning och samverkan också analyseras, till exempel en uttalad detaljstyrning kontra mer uppdragsinriktad ledning. En ökad korsbefruktning och samordning mellan europeiska stater vad avser såväl stabers utformning som arbetsmetoder, men även när det gäller officersutbildning, bör därför eftersträvas.

 

Ryssland

Rysslands imperieambitioner i kombination med revanschlystnad och vilja att skydda sig mot ”västerländskt” inflytande, det vill säga att hindra tidigare delar av Sovjetunionen att utvecklas enligt västliga liberala, demokratiska normer och därmed utgöra konkreta alternativ till den ryska politiska modellen, kommer fortsatt vara styrande för ryskt agerande.

Hotet mot den nordisk-baltiska regionen är till stor del en funktion av utvecklingen i Ukraina. Ur rysk synvinkel är det sannolikt tillräckligt att konflikten kan frysas och leda till en situation liknande den i Georgien eller Korea. Det skulle ge Ryssland möjlighet att avdela resurser som i dag är insatta i Ukraina till andra uppgifter. Den danska underrättelsetjänsten bedömer i en rapport från februari 2025 att Ryssland sex månader efter ett vapenstillestånd i Ukraina skulle kunna genomföra en mindre militär operation i vårt närområde. Efter cirka två år skulle man kunna genomföra ett större angrepp och efter fem år utkämpa ett fullskaligt krig i regionen.[3] Andra, exempelvis Tysklands försvarschef, har gjort liknande bedömningar.[4]

Dock, den sannolikt avgörande faktorn som styr tidpunkten för eventuella ryska aktioner är hur Ryssland bedömer Natos trovärdighet som garant för säkerheten. Kommer alliansen att helhjärtat ingripa till sina medlemmars försvar? Hur tolkas den amerikanska säkerhetsstrategin som presenterades den 5 december 2025? Ett dokument som tydligt pekar på att Europa måste ta ett avsevärt större eget ansvar för sin säkerhet ”… including by taking primary responsibility for its own defense …”[5]. Dokumentet i övrigt ger också en tydlig bild av att USA:s militära prioriteringar finns i Asien och i det egna närområdet. Förstärks tvivlen på USA:s vilja att fullgöra sina alliansförpliktelser av Trump-administrationens transanktionella syn på säkerhetspolitik? Hur bedöms de europeiska alliansmedlemmarnas vilja att gå i krig mot en kärnvapenmakt om de är osäkra på USA:s stöd? Varje kalkyl avseende Rysslands agerande måste därför också ta hänsyn till faktorn ”tillfället gör tjuven”. Det vill säga, bedömer man i Ryssland att man inte kommer att mötas av allvarliga motreaktioner så kan det vara ett incitament för en militär aktion med de resurser man för tillfället har ”man tager vad man haver”, även om förberedelseläget inte är optimalt.[6] Detta sätt att betrakta ryskt eventuellt agerande innebär att hotbedömningar och egna rustningsplaner grundade på när Ryssland kan ha nått olika nivåer av återhämtning efter kriget i Ukraina är en farlig modell.  Snarare bör europeisk upprustning präglas av ”gör vad som är möjligt omedelbart, även om det inte är optimalt ekonomiskt eller personellt, komplettera sedan efterhand som möjligheterna uppstår”. En modell som rimmar dåligt med den förvaltningsmässiga kultur som präglar de flesta europeiska länders nuvarande rustningsåtgärder.

 

Nato

Pågående omstruktureringar inom Nato, bland annat ändrade ledningsförhållanden, måste också vägas in vid utformningen av alliansens avskräckningsstrategi i det nordisk-baltiska området. Att de nordiska länderna lyder under JFC (Joint Forces Command) Norfolk med fokus på Atlanten och Arktis, medan Baltikum, Polen och Tyskland lyder under JFC Brunssum med fokus på kontinenten innebär ett samordningsproblem som måste ägnas speciell uppmärksamhet. Ett försvar av Baltikum är i många lägen omöjligt utan svenskt och finskt stöd via Östersjön varför det är utomordentligt viktigt att de organisationsstrukturer som skapas i regionen är utformade på ett sätt som förenklar överföring av förband och befälsmandat från en operativ chef till en annan, JFC Norfolk till JFC Brunssum och vice versa. Men som också säkerställer tidvis samutnyttjande av vissa resurser, till exempel flygstridskrafter.

Att på högre nivåer överföra befälet över olika typer av stridskrafter är formellt och praktiskt inte något udda problem, det sker regelmässigt. Dock, förutsättningen för att det ska fungera är att det är väl förberett. Till exempel måste det vara noga fastställt i förväg hur logistik, lydnadsförhållanden och sambandssystem ska samordnas. Generellt bör i internationella sammanhang förband som ska byta ”husse” vara ”självgående” och ha förmågan att hantera sin egen administration och sina kontakter mot understödjande funktioner i hemlandet, exempelvis vad avser personalersättning, reservdelar, speciell ammunition etc. Små enheter som kompanier och bataljoner saknar den förmågan. Alternativt måste de ges ett oproportionerligt stort ”huvud” för att hantera dessa funktioner.[7] Ett annat problem som heller inte får bortses ifrån och som ofta genererar problem är double hatting. Det vill säga att ett förband har flera olika alternativa uppgifter och där dessa också innebär att man byter överordnad chef när uppgiften ska lösas. I ett historiskt perspektiv uppstår det regelmässigt friktioner, konflikter, mellan olika chefer när någon ska avstå från resurser han anser sig själv behöva. I krig kommer i de flesta fall alla typer av resurser vara en bristvara. Chefer på alla nivåer kommer att slåss om att få disponera dem. Mänskliga svagheter försvinner inte hur noga än gränser och mandat regleras.  I en allians leder sådana tvister ofta snabbt även till politiska problem. Speciellt om problemen uppstår på hög nivå. 

I det aktuella fallet, att överföra svenska resurser mellan JFC Norfolk och JFC Brunssum, borde problemen dock vara tämligen begränsade. De svenska markstridskrafter som är avsedda för Baltikum bör ha det som ett huvudalternativ och kommer efter att ha överförts till Baltikum inte ha någon alternativanvändning kopplat till JFC Norfolk. Deras knytning till JFC Brunssum kommer därför vara tydlig och därför knappats skapa några kompetenstvister. Förhållandet är i huvudsak detsamma för marina resurser insatta i Östersjön även om handlingsfriheten där är större för att utnyttja fartygen även på Västkusten eller i Nordsjön, det vill säga JFC Norfolks ansvarsområde. Det på grund av enklare logistik och mindre komplicerade ledningsförhållanden jämfört med större markstridsförband. Däremot kan, och kommer det sannolikt vara, en hård konkurrens mellan Norfolk och Brunssum när det gäller de nordiska flygstridskrafterna. De kommer att ha, och måste ha, förmåga att uppträda såväl på Nordkalotten med angränsande havsområden som över Östersjön och i Baltikum, förutom i de nordiska staternas egna luftrum. Risken är överhängande att både Norfolk och Brunssum kommer att agera kraftfullt för att få disponera de nordiska flygstridskrafterna. SACEUR måste där vara beredd att agera kraftfullt och snabbt för att reglera vem som disponerar vad och för vilka uppgifter, ett inte obetydligt problem i ljuset av USA:s eventuella tillbakadragande från Europa. Hur kommer USA ställa sig till att en eventuellt europeisk SACEUR ska bestämma över vad JFC Norfolk, med en amerikansk amiral i spetsen, ska göra eller inte göra med ”sina” stridskrafter? Ett inte otänkbart befälsförhållande i det fall USA drar bort huvuddelen av sina konventionella stridskrafter från Europa, men har ett fortsatt intresse av att kunna agera mot ryska stridskrafter som utgår från Kolahalvön. Här måste JFC Norfolks framtida roll i försvaret av Europa övervägas. Likaså hur försvaret av det nordiska området ska ledas. Finns det skäl att återskapa ett modifierat AFNORTH bestående av Storbritannien och de nordiska länderna som ett regionalt Joint Forces Command?[8]

 

Allierade

Det pågår en omfattande upprustning i hela Europa. Speciellt påtagligt i vårt närområde. Alla de baltiska länderna kommer inom ett år ha försvarsanslag på i storleksordningen 5 % av BNP. Detaljer avseende de baltiska ländernas militära förmåga redovisas noggrannare i det operativa bedömandet senare i detta kapitel. Polen kommer att ha den största armén i regionen. Dagens fyra divisioner är på väg att bli sex.[9] Det sker en anskaffning av i storleksordningen 1 000 stridsvagnar och stora mängder annan organisationsbestämmande materiel som artilleripjäser, attackhelikoptrar, pansarskyttefordon och olika luftvärnssystem. Den polska marinen kommer efterhand också förstärkas, bland annat har tre svenska ubåtar av typen A 26 (Blekinge klassen) nyligen beställts.[10] [11] Det polska försvarsanslaget kommer redan 2026 uppgå till 5 % av BNP.[12] 

Utvecklingen i Tyskland är likartad, dock kanske inte lika ambitiös som den polska när det gäller markstridsförband. Dagens tre (ofullständiga) divisioner är på väg att utökas till fyra, där den nytillkomna fjärde divisionen kommer att vara av lokalförsvarskaraktär. De program för materielanskaffning som annonserats skapar förutsättningar för uppsättandet av ytterligare minst en allsidig division.[13] Inga beslut lär dock ännu vara fattade. En orsak kan vara de personalproblem man ser framför sig. För den tänkta tillväxten från dagens cirka 65 bataljoner i fältarmén till 150 bataljoner fram till 2035 så saknas det såväl aktiv personal som ersättningspersonal. De senare för att täcka upp för de förluster förbanden kommer att få när de sätts in i strid.[14] [15] Tyskland har nyligen tagit steg i riktning att introducera ett värnpliktsystem liknande det svenska.[16]

Storbritannien med sin traditionellt goda förmåga till expeditionära insatser är av speciellt intresse för Sverige då brittiska förband av olika slag är planerade för insatser i det nordiska-baltiska området, bland annat i Baltikum. Där finns redan en bataljon på plats i Estland som en del av Forward Land Forces (FLF).[17] Norge och Storbritannien har nyligen också slutit ett avtal avseende gemensam utveckling av marin materiel, utbildning och operativ samverkan.[18] Storbritannien har även en ledande roll i krishanteringsstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF), där alla nordiska och baltiska länder ingår.[19] Tillgången på markstridskrafter är dock begränsad, i storleksordningen en brigad bedöms i dagsläget kunna vara insatta i norra Europa inom några veckor.[20]  Målet för närvarande är att ha en insatsberedd division år 2030.[21] Det pågår dock en debatt om att tillskapa ytterligare en division.[22]

Frankrike har på senare år visat ett starkt ökat intresse för det nordisk-baltiska området. I dag finns en mindre fransk kontingent i Estland, och man har även uttryck intresse för att vara en del av Forward Land Forces i Finland.[23] Frankrike kommer 2030 att ha förmågan att påbörja expeditionära insatser med i storleksordningen en division inom 30 dagar.[24]

Även om Kanada inte är ett europeiskt land bidrar man redan idag med förband i Baltikum och är en av de stater som vid behov ska kunna skicka ytterligare förstärkningar till Baltikum.[25] Inriktningen är att skapa två divisioner, varav den ena ska ha expeditionär förmåga och kunna uppträda i en högintensiv stridsmiljö.[26]

Sveriges nordiska grannar utgör en avgörande del i regionens avskräckningsförmåga. Det danska försvaret genomgår för närvarande en drastisk förstärkning. Hur stor den danska organisationen kan bli under de närmaste åren är oklart. Den organisatoriska grunden för att sätta upp två brigader finns.[27] Även marinen genomgår en stark förnyelse där skyddet av undervattensinfrastruktur särskilt betonas och anskaffning av nya fregatter övervägs.[28]

Även i Norge sker en mycket omfattande utbyggnad av försvaret. Nya fregatter och ubåtar kommer att anskaffas.[29] Luftförsvaret stärks och armén går från en reducerad brigad till tre brigader, varav två i Nordnorge.[30]

Den finska armén omfattar åtta modernt utrustade brigader och ett stort antal lokalförsvarsförband.[31] Flygvapnet håller på att ombeväpnas till F-35 och marinen kommer att få fyra nya korvetter före 2029.[32] 

Ett genomgående problem är tidshorisonten för att genomföra fattade upprustningsbeslut. Det gäller samtliga länder som redovisats ovan under rubriken ”Allierade” då deras upprustningsprogram siktar mot 2030 eller bortom. Det enda land som skulle kunna gå i krig omedelbart med en färdigorganiserad, väl utrustad och välutbildad organisation är Finland.

 

Sverige

Enligt försvarsbeslutet från december 2024 ska Sverige till 2030 ha en krigsorganisation som grovt omfattar fyra armébrigader samt en stridsgrupp på Gotland, ett knappt tiotal stridsfartyg, fyra ubåtar och två amfibiebataljoner samt ett 90-tal stridsflygplan.[33] Uppbyggnaden kommer att ske sekventiellt med till exempel två brigader färdiga 2028 och sedan ytterligare två 2030.[34] Uppsättandet av förband avsedda för insatser på Nordkalotten prioriteras såväl avseende när de ska vara uppsatta som kvalitetsmässigt.[35] Flygvapnet ombeväpnas efterhand med senaste versionen av JAS 39 Gripen.

 

Tänka annorlunda

Ovanstående omvärldsbeskrivning har i huvudsak redovisat vad man skulle kunna kalla konventionella militära resurser, brigader, stridsfartyg, flygplan etc. Det vi ser i Ukraina och vad teknikutvecklingen tydligt pekar på är att nya stridsmedel som drönare, laservapen m m spelar en allt större roll i krigföringen och att materielförbrukningen är på nivåer som påminner om de båda världskrigen. Personalförlusterna är också mycket omfattande. Dessa faktorer får inte hamna i skymundan i diskussioner gällande dagens och morgondagens diskussioner om avskräckning.

Vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens internationella konferens i november 2025 i Stockholm pekade den tidigare danske försvarschefen (2020–2024), general Flemming Lentfer, på några faktorer som han ansåg också måste utgöra en del av anpassningen till framtiden. Han lyfte bland annat fram behovet av volym, som är ”bra nog”. Där de flesta försvarsmakter prioriterar förbandens kvalitet, talade Lentfer om behovet av "massa" och industriell kapacitet, förmågan att använda och producera drönare och enkel ammunition i volym, snarare än att enbart förlita sig på fåtaliga, högteknologiska system. Det var en varning för att främst inrikta utvecklingen mot ett fåtal visserligen mycket kapabla förband, men där de är för få för det stora kriget.

Redan innan det amerikanska strategidokumentet NSS 2025, publicerades den 5 december 2025, pekade Lentfer på att Europa, och därmed också Norden, måste minska beroendet av USA, vars engagemang kan komma att svikta beroende på utgången av amerikanska val och fokus på Kina.

Kopplat till det nordisk-baltiska området framhöll han också vikten av Sea Lines of Communication (SLOC). Att hålla Nordsjön och Östersjöutloppen öppna är inte en flankuppgift utan en förutsättning för att överhuvudtaget kunna förstärka Baltikum och Europa.

Här finns ytterligare två aspekter vilka har bäring på antalet förband. Även om vissa operativa fall, scenarier, kan te sig mer sannolika än andra så går det inte att bortse från att det oförutsedda kan inträffa. När det gäller den nordisk - baltiska regionen lyfts framförallt Nordkalotten och Baltikum fram som sannolika operationsområden, men att inte gardera sig för andra händelseutvecklingar vore oansvarigt. De flesta i vår del av världen är sannolikt bekanta med det tyska angreppet på Norge och Danmark i april 1940. Helt plötsligt, inom dagar, uppstod för Sverige en operationsriktning, norska gränsen, som ingen hade planerat för. Därmed inte sagt att den operationen kommer att upprepas, nu i rysk regi och från norr, men att bortse från att en angripare kommer att kunna överraska oss vore måttligt begåvat. Det krävs alltid resurser för att hantera det oväntade.

Likaså kan vi inte bortse från att en konflikt kan bli långvarig och att tidigt insatta förband kan behöva avlösas, egna som allierade. Här finns inga regler för när det måste ske då det beror på stridernas intensitet, terräng, väder m m. Historiskt sett kan det röra sig om tidsspannet en vecka till månader. Det innebär i praktiken att förband som ska avlösa tidigt insatta enheter måste vara färdigutbildade och organiserade redan vid ett krigsutbrott.

 

Militärstrategiskt och operativt bedömande

Bedömandet syftar främst till att belysa de strategiska och operativa faktorer som är styrande för Natos avskräckningsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. Det ger därmed en grund för slutsatser avseende vad som borde styra såväl alliansens som svensk försvarsplanering.  Det är indelat i fem diskuterande avsnitt: Nordområdena omfattande norra Norden, Kolahalvön, Norskehavet och Barentshavet, Baltikum och Östersjön, öarnas i Östersjön betydelse, Sverige som ett nav i regionen samt Suwalkigapet och Kaliningradproblematiken.

Finland berörs bara i begränsad omfattning då landets egen försvarsförmåga, utom vad som gäller dess nordliga delar, bedöms vara så god att behovet av att redan i tidiga skeden avdela större allierade resurser i form av markstridsförband för att stödja finska försvarsoperationer sannolikt inte föreligger. Snarare utgör Finland en fast punkt kring vilken operationer för att möta mer akuta hot kan planeras. Något som på intet sätt negligerar behovet av att säkerställa fungerande förbindelser till Finland, till sjöss, på marken och i luften. Även luftförsvaret av Finland är en gemensam angelägenhet för alliansen, också i tidiga skeden. I en mer utdragen konflikt kan det uppstå ett behov av att avlösa tidigt insatta finska förband. En uppgift som övriga nordiska länder måste förbereda sig för.

Nordområdena

Här definierade som de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland med angränsande havsområden, Barentshavet och Ishavet. Hotet mot Nordområdena beror på två faktorer, nämligen Rysslands önskan att skydda de av sina vapensystem som är baserade på Kolahalvön och att öka deras möjligheter att komma till verkan. Där finns huvuddelen av Rysslands ubåtsbaserade nukleära andraslagsförmåga som har sina patrullområden i Barentshavet och Ishavet.[36] Där finns också de stridskrafter som kan ha till uppgift att avskära sjöförbindelserna mellan Europa och USA.[37] 

Ur rysk synvinkel finns det därför goda skäl att såväl utvidga försvarszonen kring baserna på Kolahalvön genom att flytta fram olika typer av luftförsvarssystem så långt västerut som möjligt på Nordkalotten. Men även att försvåra för Nato att agera i Barentshavet och Ishavet med främst marina stridskrafter och luftburna system. 

I vad mån Ryssland inom överskådlig framtid kommer att ha förmåga att allvarligt hota sjö- och flygförbindelser över Atlanten är diskutabelt. Det är tveksamt om de nödvändiga resurserna kommer att finnas. Däremot kommer de ryska möjligheterna att hota sjöförbindelserna till Skandinavien vara tämligen goda då avståndet från Kolahalvön till Nordsjön är avsevärt kortare än till Nordatlanten och den farliga passagen genom GIUK kan undvikas.[38] En målmedveten sådan rysk strategi skulle avsevärt försvåra förstärkningstransporter till de nordiska länderna och i förlängningen till Baltikum. Här bör ytterligare en faktor vägas in, möjligheterna att med mycket långräckviddiga robotar, flera tusen kilometer, bekämpa fartyg till exempel på Atlanten.[39] Måldata skulle erhållas från satelliter. Ett sådant koncept skulle eventuellt minska behovet för vapenbärare som ubåtar och flygplan att ta sig till Atlanten eller Nordsjön för att kunna verka. Redan idag har Norra marinens ubåtar och korvetter kryssningsrobotar vilka når hela Skandinavien. 

 Ur Natos synvinkel innebär försvaret av Nordområdena två principiella problem; hindra Ryssland att flytta olika typer av vapensystem västerut för att skydda baserna på Kolahalvön och därmed också öka möjligheterna att understödja sina sjö- och luftoperationer i Norskehavet och att hindra Ryssland från att kunna verka i Nordsjön och Atlanten med sjö- och luftstridskrafter.

Även om skyddet av andraslagsförmågan kan vara ett starkt incitament för Ryssland att utvidga skyddszonen kring baser och patrullområden så är det framför allt ett problem kopplat till en eventuell konflikt med USA. Behovet att skydda andraslagsförmågan mot Natos europeiska kärnvapenmakter är begränsat. De har inte förmågan att allvarligt hota de ryska kärnvapenubåtarna och utgör heller inte ett existentiellt hot mot Ryssland som skulle motivera att man initierade omfattande militära operationer för att skydda de strategiska kärnvapnen. Däremot kommer önskemålet att kunna påverka sjö- och luftförbindelser till Europa och Skandinavien alltid att finnas i händelse av en större konflikt i Europa. 

I det fall USA fortsatt, som i dag, ser starka skäl att ha optionen att kunna ingripa mot de ryska strategiska kärnvapenbestyckade ubåtarna i Ishavet och Barentshavet så uppstår ett behov för både USA och Ryssland att gardera sig mot den andra partens agerande.  Något som ger Ryssland incitament till att försöka öka skyddet av sin andraslagsförmåga. Ur nordisk och europeisk synvinkel kan detta te sig problematiskt, att USA:s och Rysslands bilaterala hotbilder, som Europa har mycket små möjligheter att påverka, skulle öka risken för krig i Nordområdena. Samtidigt ger det Europa, framför allt de nordiska länderna, ett mycket starkt förhandlingskort när det gäller att fortsatt kunna få amerikanskt stöd. Det även om det skulle finnas en grundläggande amerikansk syn att européerna bör ta hand om sitt eget försvar. För att kunna följa och eventuellt ingripa mot de ryska strategiska atomubåtarna är USA beroende av stöd från Storbritannien och Norge. Ett stöd som inte borde lämnas villkorslöst.  

I vad mån ett ryskt angrepp i Nordområdena i samband med ett begränsat krig i Europa, exempelvis ett angrepp mot Baltikum, är en rationell åtgärd kan diskuteras. Visserligen skulle ett ryskt angrepp i norr kunna ge fördelar när det gäller att stödja operationer syftande till att avskära sjö- och flygförbindelser över Norskehavet, Nordsjön och eventuellt också Atlanten. Något som skulle försvåra Natos transporter av förstärkningar till Skandinavien och Baltikum. Samtidigt skulle ett sådant angrepp leda till motreaktioner från Nato som ubåtsjakt i Barents hav och basbekämpning på Kolahalvön. Det är sannolikt en situation som både Ryssland och USA vill undvika på grund av den upptrappningsrisk som ligger i att Ryssland skulle kunna uppfatta det som ett hot mot sin andraslagsförmåga. 

Ytterligare en faktor som vilken beslutsfattare har att väga in är de begränsningar geografin innebär för mer omfattande markoperationer på Nordkalotten. Generellt sett är vägnätet i området glest och möjligheterna att röra sig längre sträckor vid sidan av vägarna med hjulfordon, en viktig komponent i alla logistiksystem, begränsade. Avstånden är också långa. Landvägen från ryska gränsen i närheten av Salla i Finland till Kiruna i Sverige är det drygt 500 kilometer genom i huvudsak ödemarksterräng.  Även den bakre ryska logistiken skulle stå inför problem då förbindelserna från resursområdet kring Sankt Petersburg till det nordliga operationsområdet är beroende av en järnväg och två genomgående landsvägar. En farlig sårbarhet. Vintertid är medeltemperaturen under noll grader från mitten på november till mitten på mars. Sammantaget får möjligheterna för en försvarare att fördröja ett framträngande på marken betraktas som goda.  Ryssland skulle dessutom ha svårigheter med att skapa tillräcklig kontroll av luftrummet för att kunna understödja markstriden effektivt då man skulle ha att möta de nordiska flygstridskrafternas samlade förmåga, och sannolikt även flygstridskrafter från andra alliansmedlemmar.

Den ryska analysen inför ett eventuellt angrepp på Nordkalotten är därför inte okomplicerad. Ett angrepp utlöser motåtgärder från Nato som kan påverka andraslagsförmågan. Om det inte sker något anfall i norr, kommer då Nato ändå att angripa ryska baser och stridskrafter i området? Ökar ett angrepp i norr påtagligt rysk förmåga att avskära USA:s sjö- och flygförbindelser till Europa, är det nödvändigt att hindra sjötransporter till Skandinavien för att vinna framgång i Baltikum, orkar Ryssland föra ett krig i norr samtidigt med en större operation i en annan riktning? 

Det sker för närvarande en stark uppbyggnad av försvaret i norra Norden inom ramen för Natos operativa planering. Om den fredstida komponenten Forward Land Forces (FLF) Finland bestående av bidrag från Sverige, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Island, Norge, Italien och självfallet Finland som värdnation, kan få potentialen att i händelse av en allvarlig kris eller krig växa till dryga två divisioner, det vill säga en armékår, borde det leda till en hög avskräckningseffekt.[40] En sådan utveckling av alliansens förmåga ter sig som fullt rimlig. Det svenska bidraget borde med en sådan inriktning handla om i storleksordningen en division och en omfattande logistikorganisation avsedd att stödja egna och allierade förband. Flygburna och markbaserade långräckviddiga system avsedda för understöd av markstrid och för förbindelseförstöring kommer också vara viktiga förmågor.

 

Baltikum

Med de baltiska ländernas historiska arv, som delar av såväl det tsarryska som det sovjetiska imperiet, utgör de återuppväckta ryska imperieambitionerna ett påtagligt hot. Till skillnad från motiven att genomföra militära operationer i Nordområdena, där anledningarna i grunden är militär rationalitet, så skulle ett angrepp på Baltikum syfta till att erövra och behålla territorium. En militär operation riktad mot Baltikum skulle också kunna vara ett medel för att ytterligare splittra Nato och EU. Lyckas inte Nato försvara de baltiska staterna, eller kanske inte ens försöka på allvar, kommer alliansens trovärdighet som garant för säkerheten att vara förbrukad och dess överlevnad tveksam. Något som skulle göra Ryssland till en stark maktfaktor i Europa. Vad det skulle innebära för EU ekonomiskt och politiskt kan man bara spekulera om.

De baltiska staternas egna styrkor och allierades staters närvaro i närtid kan grovt sammanfattas; Estland har två brigader och en allierad bataljonsstridsgrupp plus en tämligen omfattande territorialförsvarsorganisation [41], Lettland har en brigad och fyra stridsgrupper för territoriellt försvar med totalt ca 12 000 soldater samt en allierad bataljonsstridsgrupp och förstärkningsförband från olika länder, bland annat luftvärn[42], Litauen har tre brigader där en tysk bataljonsstridsgrupp ingår i en av brigaderna.[43]

I samtliga länder pågår omfattande upprustnings- och moderniseringsprogram där alla har målet att avdela minst 5 procent av BNP till försvar senast 2026.[44] Det är dock osäkert om volymen av egna (baltiska) förband kommer att öka i någon större utsträckning i framtiden då ländernas låga innevånarantal utgör en begränsning. Länderna har ungefär följande befolkningstal; Estland 1,4 miljoner, Lettland 2 miljoner och Litauen 2,9 miljoner.  Däremot genomgår existerande förband en avsevärd kvalitetsmässig förbättring. Alla tre länderna anskaffar exempelvis HIMARS och modernt luftvärn som IRIS T- SLM eller NASAMS.[45]

Inriktningen är att till omkring 2030 organisera en division, bestående av nationella och internationella styrkor, i varje land.[46] De i dag allierade bataljonsstridsgrupperna ska växa till att kunna utgöra en allierad brigad i respektive land. I Litauen sker förberedelser för att ha en tysk brigad baserad där permanent. Redan en mycket grov styrkejämförelse mellan vad som skulle kunna finnas utgångsgrupperat i de baltiska staterna vid ett ”normalläge” då inga mer omfattande förstärkningar ännu tillförts, och vad Ryssland skulle kunna disponera för ett angrepp, ger vid handen att behovet av förstärkningar från Nato-allierade kommer att vara stort. Ett vapenstillestånd, eller fredsavtal, i Ukraina skulle uppskattningsvis innebära att Ryssland efter något års förberedelser skulle kunna disponera i storleksordningen tio divisioner för en militär operation mot Baltikum.[47]

Det avgörande problemet blir därför hur skapa den tid som krävs för att tillföra allierade förstärkningar till Baltikum. Något som tar längre tid än vad de flesta föreställer sig.  Den svenska försvarsberedningen gjorde 2024 bedömningen: ”Efter att nödvändiga beslut har fattats bedömer Försvarsberedningen att det kan ta dagar till veckor för allierade att verkansfullt sätta in flygstridskrafter i vår del av Europa. Marinstridskrafter kan ta veckor till månader och arméstridskrafter månader att få på plats i relevant omfattning.”[48]

Sveriges inträde i Nato och de möjligheter det ger alliansen att utveckla sitt logistik- och baseringssystem i närområdet kommer sannolikt leda till att dessa tider blir kortare. Även de försvarssatsningar som för närvarande sker i de flesta västländer kommer bidra till att skapa gynnsammare tidsförhållanden. Dock, stora truppförflyttningar över längre sträckor kommer alltid ta lång tid. Det är därför orealistiskt att anta att tiderna skulle förkortas radikalt, utom möjligen för mindre kontingenter som har sin utrustning förhandslagrad i Baltikum.

En försvarsplan för Baltikum måste därför innehålla följande komponenter:

·       Mycket tidiga insatser för att ”ta udden av” de inledande ryska angreppen, och stödja de redan i Baltikum utgångsgrupperade förbanden.

·       Tidiga förstärkningar för att hindra angriparen att ta områden avgörande för tillförsel av senare förstärkningar och för att öka uthålligheten.

·       Tillförsel av mer omfattande förstärkningar för att slutligt avvärja det ryska angreppet.

·       Kontinuerlig tillförsel av såväl civila som militära förnödenheter och ersättningspersonal, samt rotation av förband.

Den första punkten innebär bland annat luftförsvar, försvar av nyckelterräng och motanfall i speciellt viktiga områden av de redan på plats befintliga förbanden. Likaså innebär den insatser med olika långräckviddiga system grupperade i andra länder. Det senare kan röra sig om kryssningsrobotar från fartyg eller flygplan och andra flyglevererade stridsdelar samt markrobotar. Insatserna kan rikta sig såväl mot ryska förband på baltiskt territorium som i Ryssland och även rysk infrastruktur, exempelvis järnvägar.  Alla de tre baltiska staterna har sedan våren 2024 påbörjat fortifikatoriska arbeten för att stärka gränsförsvaret mot Ryssland och Belarus. Åtgärderna omfattar bland annat förberedelser för att spränga vägar, bygga stridsfordonshinder m m.[49] Värdet av dessa åtgärder skulle öka avsevärt om striden i anslutning till dem skulle kunna understödjas av olika långräckviddiga system. De nordiska länderna, speciellt Sverige, skulle här kunna spela en viktig roll. Förutom insatser med svenska system med förmåga att verka i Baltikum så skulle tidig basering av utländska flygstridskrafter i Sverige också kunna vara ett viktigt bidrag. Exempelvis skulle en brittisk flygdivision baserad i Sverige kunna genomföra dubbelt så många flygföretag per dag jämfört med om den var tvungen att flyga från i Storbritannien. Tolv flygplan skulle bli värda tjugofyra flygplan.

Punkt två ovan, tidiga förstärkningar, är kanske den i många stycken mest problematiska. I tidiga skeden av en konflikt är situationen svåröverskådlig och beslut måste fattas på begränsat och osäkert underlag. Dessutom har olika system som luftförsvar, minröjning, logistik och ledning ofta ännu inte hunnit växla upp till att leverera full effekt. Icke desto mindre krävs det att förstärkningar börjar tillföras inom någon vecka om de inte ska komma för sent. De styrkor som i första hand pekar ut sig för att tidigt förstärka de i Baltikum redan befintliga styrkorna är svenska, danska och i viss mån finska förband. De befinner sig redan i närområdet och har inga tillikauppgifter i andra delar av Europa eller globalt. Det till skillnad från många amerikanska, brittiska och franska förband. Dessutom finns det en stark nordisk tradition att snabbt kunna mobilisera förband. En nödvändighet på den tiden då förbanden bestod av värnpliktiga. Det för att kompensera för att personalen inte var fast anställd och därmed omedelbart gripbar. Mobiliseringstiden för huvuddelen av de svenska brigaderna var under kalla kriget 72 timmar.[50] En förmåga som skulle kunna återskapas, främst då i Sverige och Danmark, i den upprustningsprocess som pågår i båda länderna. Finland har i huvudsak kvar den förmågan. Sammantaget, de nordiska förbanden är gripbara och skulle kunna vara på plats tidigt, givet politiska beslut och adekvata fredstida förberedelser rörande transporter och förnödenheter.

Till motiven för tidiga förstärkningar måste också läggas tilläggskravet att ett ryskt angrepp måste hejdas så gränsnära som överhuvudtaget möjligt. Erfarenheterna från Ukraina där bestialiska övergrepp mot civilbefolkningen har varit regel i områden som tagits av ryska förband gör att fördröjningsstrid där terräng säljs i utbyte mot tid, något som är ett tänkbart stridssätt i norra Norden, inte är en option i Baltikum. Vidare bör den ryska doktrinen ”eskalera för att deeskalera”, det vill säga att taget territorium anses som ryskt och kommer försvaras med kärnvapen om man riskerar att förlora det.

Den tredje punkten, förstärkningar på längre sikt för att skapa uthållighet och slutligt kunna avvärja ett angrepp, är för närvarande starkt beroende av att USA avser föra förstärkningar till Europa. Hur länge denna beredvillighet att bidra, i den mån den ens är trovärdig i dag, kommer finnas går inte att förutspå. Det framstår dock som klart att behovet av amerikansk närvaro i framför allt Asien kommer leda till att de amerikanska resurser som kan avdelas för operationer i Europa kommer att minska. De europeiska Natomedlemmarna kommer behöva ta på sig ett avsevärt större ansvar för försvaret av sin kontinent. En inte orimlig uppgift med tanke på Europas demografi och ekonomiska styrka relativt Ryssland. Befolkningarna förhåller sig som 3,6 till 1, ekonomierna som 5 till 1 (köpkraftskorrigerat).[51]  I båda fallen till europeiska Natos fördel. De länder som i första hand då skulle kunna spela en stor roll i den nordisk-baltiska regionen är Storbritannien, Frankrike, Kanada och eventuellt Nederländerna. Länder som traditionellt har haft en god expeditionär förmåga, och som kan återskapas. Tyskland och Polen är självfallet viktiga spelare som också kan spela en viss roll i försvaret av Baltikum, men deras primära uppgift kan nog antas vara att möta ett ryskt angrepp på ”centralfronten”. Deras möjligheter att i tid kunna ingripa i Baltikum begränsas också av de problem som är förknippade med att föra fram förstärkningar i det så kallade Suwalkigapet, gränsområdet mellan Litauen och Polen. En fråga som kommenteras närmare längre fram i kapitlet. Samtliga länder som skulle kunna bidra med förstärkningar till Baltikum, utom eventuellt USA, har idag en påtaglig brist på markstridskrafter. Det saknas såväl material som personal. I de flesta länder finns det tämligen ambitiösa upprustningsplaner där dock mer substantiella förbättringar i huvudsak kommer vara genomförda först omkring 2030 eller senare.[52] Storbritannien kan eventuellt ha två insatsberedda divisioner gripbara omkring 2035.[53] Frankrike en, men då redan före 2030.[54] Här måste dock tas med i beräkningen att dessa divisioner, eller delar av dem, också kommer att ha flera alternativa uppgifter, förutom Baltikum. Nordkalotten? Rumänien?

Att bedriva storskaliga militära operationer, som skulle vara fallet i Baltikum i händelse av ett ryskt angrepp, innebär en mycket stor förbrukning av olika förnödenheter som ammunition, drivmedel, reservdelar m m. Exempelvis är det inte ovanligt att det i Ukraina för närvarande förbrukas mellan 5 000 och 10 000 artillerigranater per dag, bara på den ukrainska sidan.[55] Det innebär att det måste finnas ett kontinuerligt flöde av förnödenheter över Östersjön, främst i form av sjötransporter. Såväl behovet av att föra förstärkningar över Östersjön som att upprätthålla flödet av förnödenheter kommer kräva att Nato mycket tidigt kan skapa sjöherravälde (sea control) i Östersjön. Det i en vidare bemärkelse än att bara hindra ryska marinstridskrafter att ingripa utan också för att kunna skydda egna rörelser till sjöss mot landbaserade och flygburna sjömålsbekämpningssystem. Alliansens förmåga till minröjning kommer också vara en vital komponent i att hålla sjölederna över Östersjön öppna. Ubåtslagda eller flygfällda minor i farleder eller hamnar utgör där ett allvarligt hot. Minkrigföring är ett attraktivt alternativ för den svagare parten i en konflikt, det vill säga Ryssland när det gäller marin förmåga, då tämligen begränsade insatser framtvingar omfattande motåtgärder hos den andra parten. Betraktar man möjligheterna att upprätthålla flöden, till sjöss och genom luften över till Baltikum utgör öarna i Östersjön en viktig komponent. Såväl Nato som Ryssland kan vinna stora fördelar med att kunna utnyttja dem som plattformar för såväl sjömålsbekämpnings- som luftvärnssystem.

 

Öarna i Östersjön – nyckelterräng                                                   

Gotlands betydelse för Natos möjligheter att stödja Baltikum i händelse av ett ryskt angrepp har länge intagit en central plats i såväl svensk som internationell debatt. Det med all rätt. Det finns dock fler öar i Östersjön som kan ha en stor operativ betydelse vid en konflikt som berör Östersjöområdet. Öar som, om de föll i ryska händer, också skulle utgöra rejäla problem för Nato vid försvaret av den nordisk-baltiska regionen. Ofta förbises dock hur öarna, utnyttjade på rätt sätt, kan bidra till att öka Natos möjligheter att genomföra operationer i Östersjöområdet. Framför allt då vid försvaret av Baltikum. Men även när det gäller att skydda sjöförbindelserna till Finland och i Bottenhavet. Det senare till stöd för alliansens operationer på Nordkalotten 

Åland har en betydelsefull roll i försvaret av såväl Finland som Sverige, och påverkar även möjligheterna att försvara Baltikum. Ryska långräckviddiga vapensystem grupperade på Åland skulle kunna inverka på Natos sjö- och flygoperationer och sjötransporter i flera avseenden. Transporter till och från södra Finland och norra Baltikum genom luften eller på havet skulle bli mer riskfyllda. Även allierade flygoperationer över sydvästra Finland och delar av östra Sverige skulle försvåras. Det är cirka 120 kilometer från Mariehamn till Uppsala och ungefär lika långt till Åbo. Inte ovanliga räckvidder för moderna luftvärnsrobotsystem.[56]

Förutom att Natos sjö- och flygoperationer skulle kunna påverkas uppstår ytterligare ett allvarligt problem om Ryssland skulle lyckas besätta hela eller delar av ögruppen. De svenska och finska möjligheterna att hindra ryska ubåtar att passera in i Bottenhavet genom att lägga ut minor och vidta andra åtgärder i den åländsk skärgården skulle äventyras.  Därmed skulle sjötrafiken mellan Sverige och Finland över Norra Kvarken hotas. Men även att sjövägen transportera gods från Mellansverige till Norrland skulle bli avsevärt farligare.  Transporter som är viktiga ur såväl militär som civil synvinkel. Civilt ur försörjningssynpunkt, militärt när det gäller att kunna föra förband och förnödenheter till Finland och norra Sverige. Möjligheterna att kunna genomföra transporter till Norrland via Bottenhavet kan vara avgörande för försvaret av Nordkalotten med tanke på de sårbara landförbindelserna genom Sverige.

Ålandstraktaten från 1921 komplicerar Finlands, och därmed Natos, försvar av ögruppen då den förbjuder militär närvaro på ögruppen i fredstid. Den tillåter dock att ögruppen försvaras.[57] Den svenskspråkiga Nylands brigad har sedan länge haft uppgiften att snabbt besätta och försvara Åland i händelse av ett krigshot. Med hänsyn till ögruppens storlek, 6 700 större och mindre öar, dess geografiska läge och dess betydelse för såväl Sverige som Finland så borde det vara en självklarhet att även Sverige öronmärker förband vilka har som förstahandsuppgift att tillsammans med Nylands brigad försvara ögruppen. En uppenbar uppgift för svenska amfibieförband.

Ösel/Dagö (Saaremaa/Hiiumaa) nämns sällan i debatten (åtminstone inte i Sverige) men en förlust av öarna, med följden att Ryssland skulle ha möjligheter att gruppera sjö- och luftmålsbekämpningssystem där, skulle innebära allvarliga konsekvenser för Natos möjligheter att förstärka Estland via luften eller sjövägen. Ofta framhålls att Finland och Estland tillsammans skulle kunna spärra Finska viken för all marin verksamhet som sker ovan vattenytan. Det är sant. Men ett ryskt innehav av Dagö skulle innebära att även Natos sjötrafik till Finska viken skulle vara allvarligt hotad. Avståndet från Dagö till Hangö i Finland är mindre än 100 kilometer, ett tämligen kort avstånd för moderna sjömålsrobotar.[58] Från Ösel skulle det vara möjligt att avbryta all sjötrafik in och ut ur Rigabukten och även hota trafiken på Ventspils, Lettlands viktigaste hamn på Östersjökusten. Avståndet från Ösel till Ventspils är drygt 60 kilometer. 

Det är ingen tillfällighet att Estland, trots det starka hotet vid landgränsen mot Ryssland, vilket kräver det mesta av landets militära resurser, ändå anskaffar sjömålsrobotar.[59] Förutom att bidra till att spärra Finska viken så måste även kuppartade företag mot Ösel och Dagö kunna mötas. Att försvara öarna är ingen obetydlig uppgift. Speciellt inte för ett land med totalt 1,4 miljoner innevånare. Ösel är nästan lika stor som Gotland, cirka 2 600 kvadratkilometer. Dagö är nästan dubbel så stor som Bornholm, cirka 1 000 respektive 590 kvadratkilometer.

Här som i fallet Åland finns det goda skäl att överväga om inte Sverige skulle kunna spela en roll för att redan under en kris kunna förstärka försvaret av Ösel och Dagö, och också kunna bidra till att återta öarna i det fall de helt eller delvis skulle ha besatts av Ryssland i inledningsskedet av en konflikt. Även här, som när det gäller Åland, skulle antagligen svenska amfibieförband vara ett lämpligt instrument med sina organisatoriskt ingående sjötransportresurser. Här ska heller inte finska åtgärder för att bidra till skyddet av Ösel och Dagö uteslutas.

I ljuset av erfarenheterna från Ukraina kan det finnas skäl att överväga hur försvaret av öarna skulle kunna stödjas med drönarinsatser och indirekt eld från det estniska fastlandet. Det vi ser i Ukraina i dag när det gäller precisionsbekämpning innebär ett tekniksprång som sannolikt skulle kunna ge stor utdelning. Avstånden på vilka systemen skulle behöva verka understiger 100 kilometer vilket skulle tillåta insatser flera olika vapensystem. Kanske finns det även skäl att överväga svensk sjöburen sådan förmåga även i detta sammanhang, inte bara för insatser i den svenska skärgården.

Gotlands betydelse och faran med att Ryssland med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnssystem därifrån skulle kunna försvåra Natos möjligheter att föra förstärkningar till Baltikum har ägnats mycket utrymme i debatten. Samstämmigheten i att ön därför måste ha ett adekvat försvar är stor. Här bör dock det utfärdas en varning. Faktumet att allierade förband övar på Gotland får inte leda till tron att Sverige därmed kan frånhända sig huvudansvaret för att försvara ön.[60] Utländsk närvaro på ön kan nog vara aktuell i situationer där alliansen fått tillräcklig förvarning att en konflikt kan vara förestående, och att våra allierade har förband gripbara med kort varsel. Problemet med en sådan inriktning just i fallet Gotland (och övriga öar i Östersjön) är att förvarningstiden inför ett angrepp kan vara mycket kort. Därtill bör snabbheten i Natos beslutsprocesser heller inte överskattas.

Rysslands möjligheter att efter ett krigsutbrott genomföra landstignings- eller luftlandsättningsoperationer i Östersjöområdet kommer att vara begränsade. De hamnar som operationerna skulle kunna utgå ifrån, Kronstadt och Baltisjk (i Kaliningrad exklaven), kommer i praktiken inte kunna användas på grund av Nato motverkan. Finska viken kommer med stor sannolikhet att vara spärrad av Finland och Estland. Baltisjk ligger mindre än 40 kilometer från polskt territorium, det vill säga inom artilleriräckvidd. Utloppet från Frisches Haff (lagunen där flottbasen ligger) kommer antagligen också bli minerat av Nato i ett mycket tidigt skede av en konflikt. En operation där svenska ubåtar skulle kunna ha en roll.[61] Likaså kommer det knappast vara möjligt för Ryssland att genomföra några större flygtransportrörelser över Östersjön i det läget. Det bästa, kanske enda, tillfället för Ryssland att ta Gotland är om den operationen är den som inleder kriget, och att den kan genomföras överraskande.

Det innebär att svensk, liksom Natos, planering för försvaret av ön bör bygga på att ett kuppartat besättande av ön ska kunna avvärjas med där befintliga resurser, och inte förutsätta att förstärkningar, svenska eller utländska, hinner tillföras. Den nuvarande inriktningen för svensk militär närvaro på Gotland såväl enligt försvarsberedningens förslag som ÖB budgetunderlag är otillräcklig.[62] En med artilleri och luftvärn förstärkt mekaniserad bataljon räcker inte. Snarare borde inriktningen vara minst en dubbelt så stor styrka. Dessutom lika viktigt, huvuddelen av de direkt stridande förbanden borde i huvudsak vara bemannade med på ön boende personal. Det vore fullt möjligt. Befolkningsunderlaget på Gotland räcker till att krigsplacera dryga 5 000 personer (ungefär det antal som mobiliserade på ön under kalla kriget). Något som borde räcka till att kraftigt öka den nu planerade organisationen.[63] Det skulle innebära att antalet gotlänningar som gjorde värnplikt, proportionellt sett, skulle vara avsevärt fler än på fastlandet. Det borde dock inte vara omöjligt att skapa incitament som möjliggjorde en sådan ordning. Allt behöver inte vara lika över hela landet. Som kuriosa, på Gotland infördes en typ av allmän värnplikt redan 1812, Gotlands nationalbeväring.[64] Det vill säga nästan 90 år innan samma sak skedde på fastlandet år 1901. Också den gången grundat på insikten att försvaret av Gotland ställer speciella krav på beredskap. En erfarenhet av den överraskande ryska ockupationen av ön våren 1808.

Den andra aspekten som alltför sällan diskuteras är de möjligheter som Gotland ger Nato att begränsa den ryska handlingsfriheten i och över Östersjön. Eller uttryckt på ett annat sätt, hur kan ön utnyttjas för att öka alliansens förmåga att försvara den nordisk-baltiska regionen? Ön erbjuder bland annat att:

·       Gruppera sensorer få att få tidig förvarning om mot fastlandet anflygande flygplan, kryssningsrobotar och även i viss utsträckning ballistiska robotar.

·       Utgöra en första försvarslinje med kvalificerade luftvärnssystem för att möta hot mot fastlandet.

·       Vara en plattform för signalspaning.

·       Vara en bas för ubåtsjakthelikoptrar och ge dem ökad uthållighet.

·       Gruppera eget långräckviddigt luftvärn på ön för att skydda och understödja egna flygresurser som opererar över Östersjön.

·       Vara plattform för drönare som opererar över Baltikum.

Några av uppgifterna ovan var aktuella redan under kalla kriget, till exempel att utnyttja ön som sensorplattform. Vapenutvecklingen sedan dess innebär att ön skulle kunna ges en betydligt mera aktiv roll i dag än vad som då var möjligt.

Bornholms läge i södra Östersjön skulle ur rysk synvinkel göra ön till en optimal plattform för främst olika långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem med syfte att hindra fartyg som passerar Bältena och Öresund att komma in i Östersjön. Avståndet till svenska fastlandet är cirka 40 kilometer och till polska kusten cirka 100 km. I dag korta avstånd för sjömålsrobotar. Inte heller borde avstånden vara något större problem för på ön baserade sensorer för målinmätning, till exempel drönare.  För rysk del, om man lyckas besätta Bornholm, är kanske det stora problemet att ön är så liten. Möjligheterna att dölja skrymmande utskjutningsanordningar för robotar med stödsystem är tämligen begränsade. Dock, den totala hänsynslöshet som präglar rysk krigföring kommer sannolikt innebära att civil infrastruktur som skolor, sjukhus etcetera kommer att utnyttjas som ”sköldar” för militär verksamhet och gruppering av olika vapensystem. Något som sannolikt kan leda till viss tvekan hos Nato att bekämpa även identifierade mål. Ett problem som kommer att vara aktuellt inte bara på Bornholm. När det gäller försvaret av Bornholm är problemen likartade med de som diskuterades ovan när det gäller Gotland. Vad avser bemanning av förbanden som ska försvara ön, bör även här de som bor på ön utnyttjas så långt det överhuvudtaget är möjligt, i likhet med hur det gjordes under kalla kriget.[65] Det får inte vara en attraktiv möjlighet för Ryssland att kuppartat försöka besätta ön strax före, eller i samband med ett krigsutbrott i Östersjöområdet.

 

Kaliningrad och Suwalkigapet

Suwalkiområdet, där Polen och Litauen har en gemensam landgräns, kan vid ett första påseende framstå som ett avsevärt bättre alternativ för att föra fram förstärkningar till Baltikum än att skeppa dem över Östersjön. Natos resurser i östra Europa kommer att ha ökat i tämligen stor omfattning till 2030. Polen bedöms då ha sex divisioner[66] och har nyligen också satt upp en egen kårstab.[67]  Tyskland kan eventuellt ha hunnit få de tre divisioner som planeras till 2030 i stridsdugligt skick, även om det är tveksamt.[68] Allied Rapid Reaction Corps (ARRC), en stabsfunktion utgångsgrupperad i Storbritannien med förmåga att leda flera divisioner, har redan i dag sannolikt uppgifter i Östeuropa. Det som kan synas som en uppenbar lösning för Nato hur ingripa i Baltikum är dock en synvilla. Luckan, Suwalkigapet, mellan Kaliningrad och Belarus är bara 60 kilometer bred och kan liknas vid en tratt som leder förband som försöker passera gapet in i vad som på amerikanska skulle kunna kallas en killing ground.  Det är tveksamt om någon kår, varifrån den än kommer, och även om den består av flera divisioner och har tämligen hög beredskap, skulle kunna nå de baltiska ländernas territorium från Polen innan det är för sent att hindra Ryssland att ta stora delar av Baltikum. För att lyckas med det måste den först slå sig igenom Suwalkigapet. En framryckningsriktning som Ryssland rimligtvis kommer försöka spärra som första åtgärd vid ett eventuellt angrepp på något baltiskt land. 

Förutom att fysiskt försöka spärra själva gapet med minor och förband kan hela gapet påverkas med indirekt eld och utsättas för bekämpning med drönare från såväl Kaliningrad som Belarus.  Det kommer inte bara vara besvärligt och tidsödande att öppna gapet, sedan ska det också hållas öppet så att tiotusentals soldater och tusentals fordon, de flesta oskyddade lastbilar, kan passera gapet.  Därefter ska de stridande förbanden som ska framrycka flera hundra kilometer i nordlig riktning försörjas kontinuerligt. Det är cirka 250 kilometer fågelvägen från polska gränsen till Riga. Det är mer än tveksamt om detta är möjligt om inte de artilleri- och drönarsystem som finns i Kaliningrad och Belarus till stor del har slagits ut innan.

Sannolikt måste därför såväl Kaliningrad som närliggande delar av Belarus tas som en del i en operation vilken ska möjliggöra för större styrkor att framrycka genom gapet. Något som skulle vara både svårt och tidsödande. Striderna i Ukraina de senaste fyra åren har tydligt visat på svårigheterna att slå ut försvarsgrupperade förband vilka stöds av fältarbeten, indirekt eld och drönare, och vilka skyddas av luftvärn. Att en snabb och kraftfull flygkampanj skulle eliminera hotet från drönare och indirekt eld är osannolikt. Det ryska luftvärnets förmåga, speciellt i ett geografiskt begränsat område som Kaliningrad, är avsevärt större än vad som framgår av de positiva beskrivningar av ukrainska insatser mot rysk infrastruktur som beskrivs i media.[69]

Alternativet, om landvägen är en tveksam möjlighet, är att flyga och sjötransportera de nödvändiga förstärkningarna över Östersjön. Hoten mot en sådan lösning ter sig mer hanterbara. Den ryska flottans baser i Östersjön, Baltisjk och Kronstadt, är svåra att utnyttja efter ett krigsutbrott. Eventuella resurser i Kronstadt är i praktiken instängda i Finska viken. Möjligtvis med undantag av ubåtar som kanske kan ta sig förbi de finska och estniska sjömålsrobotar och mineringar som är avsedda att spärra viken.  Det kanske större hotet är de ryska sjöstridskrafterna i Baltisjk, i Kaliningrad. Men även där kan det ifrågasättas vilka möjligheter ryska fartyg har att överleva vid såväl kaj som om de försöker ta sig ut i Östersjön. Örlogshamnen i Baltisjk ligger mindre än 40 kilometer från polskt territorium och kan därmed nås med artillerield och även med tämligen korträckviddiga drönare. Hela Frisches Haff (lagunen med flottbasen) ligger mindre än 50 kilometer från polska gränsen och erbjuder därmed inte några skyddade ankarplatser. Avståndet till Baltisjk från litauiska gränsen är mindre än 120 kilometer, visserligen bortom normal artilleriräckvidd men väl inom porté för raketartilleri, till exempel HIMARS som för närvarande levereras till den litauiska försvarsmakten.

Det är också svårt för fartyg, även ubåtar, att ta sig ut på Östersjön från Baltisjk då det bara kan ske genom en cirka fyrahundra meter bred kanal, som tämligen lätt kan spärras. Det är inte bara ryska ubåtar som kan lägga minor, så kan även Natos, bland annat de svenska.[70]

Den sammantagna slutsatsen när det gäller hotet mot Natos sjötransporter i Östersjön är att ryska ytstridskrafter kommer ha ytterst begränsade möjligheter att komma till verkan i senare skeden av en konflikt. I den mån fartygen inte gått till sjöss före ett krigsutbrott är det tveksamt om de överhuvudtaget kommer att komma till verkan. En eventualitet som dock inte får negligeras, till exempel som ett led i ett kuppartat besättande av något viktigt kustavsnitt eller någon ö, och där förlusten av ett antal fartyg bedöms vara värd vinsten i övrigt.  Rysslands medel att påverka tillförsel av förstärkningar och förnödenheter som sker sjöledes till Baltikum kommer ganska snart efter ett krigsutbrott att bestå av ubåtar, andra undervattensfarkoster, landbaserade och flygburna robotar samt ubåtslagda och flygfällda minor. Allvarliga hot som måste kunna mötas.

 

Sverige roll som ett nav i regionen

Det är uppenbart att om Nato ska kunna genomföra operationer i de två riktningar som i första hand är aktuella i det nordisk-baltiska regionen, Nordkalotten och Baltikum, så spelar Sverige en nyckelroll. Det i flera avseenden, nämligen för att möjliggöra transporter till lands, sjöss och i luften genom svenskt territorium, för att vara ett baseringsområde för allierade och svenska stridskrafter, för att utgöra en logistikplattform för egna såväl som allierade förband samt för att generera svenska förmågor som kan verka i båda riktningarna.

Alla dessa verksamheter kräver omfattande förberedelser i fred och de måste skyddas i krig. Att peka på alla enskildheter detta innebär skulle leda för långt. Här dock några exempel. Allierade förstärkningar och förnödenhetstransporter till såväl Nordkalotten som Baltikum kommer vara beroende av fungerande svenska järnvägsförbindelser och hamnar. Mellan Mälardalen och Luleå finns det tio större älvar vilka bara kan korsas på ett litet antal broar för varje älv. De måste därför skyddas mot bland annat robotangrepp och även kunna repareras i händelse av att de blir skadade.  Saknar vi förmåga att röja minor vilka kan läggas ut dolt från ubåtar eller fällas från flygplan i våra hamnar så kommer det att påverka såväl förbands- som förnödenhetstransporter till såväl Finland som Baltikum. Saknar vi förmåga att spåra och nedkämpa fientliga patruller med bärbara luftvärnsrobotar blir användningen av våra flygfält ytterst riskabel. Listan kan göras mycket längre.

När det gäller basering av allierade stridskrafter i Sverige är det främst frågan om marin- och flygstridskrafter med tillhörande logistik. Även om funktioner som luftvärn och bevakningspersonal för att skydda baserna kan vara aktuella som stöd från andra länder så kommer en stor del av ansvaret vila på Sverige. Basering i Sverige skulle ge alliansen som helhet avsevärt bättre möjligheter att verka. Avstånden till sannolika insatsområden som Baltikum och norra Finland är kortare jämfört med basering i till exempel Storbritannien eller Frankrike. I gynnsamma fall kan det gå fort att frambasera de direkt stridande förbanden, fartyg och flygplan, till Sverige, dagar till någon vecka. Det förutsätter dock att ammunition och andra förnödenheter finns lagrade på aktuella baser och att svenskt stöd av olika slag som förnödenhetsförsörjning, sjukvård, basskydd m m är förberett och kan börja verka med mycket kort varsel.

Sveriges roll som ett nav för Natos operationer kommer att ställa höga krav på såväl Försvarsmakten som det civila samhället. Genom att mycket kommer bero på att civil infrastruktur som järnvägar, hamnar, flygfält, elförsörjning m m fungerar måste det ske en mycket omfattande samordning mellan Försvarsmakten och olika civila myndigheter och företag avseende vad som ska prioriteras i olika avseenden. Exempelvis, vilka järnvägsbroar över de norrländska älvarna är viktigast och svårast att reparera och därmed måste skyddas med luftvärn, vilka hamnar är de som i första hand ska användas för transporter till Finland och Baltikum och därför bör tilldelas speciella minröjningsresurser, vilka civila flygfält måste i första hand skyddas, hur skydda viktiga delar av elnätet mot sabotage m m. Förutom den samordning som kommer att krävas för att göra rätt prioriteringar, så kommer det vara samma civila myndigheter och företag som driver viktig infrastruktur i dag som kommer att göra det även i krig, och därför i första hand också behöver vara de som exempelvis ska kunna reparera skador som kan uppstå på grund av robotangrepp eller sabotage.

 

Slutsatser och rekommendationer

Den övergripande slutsatsen är att det nordisk-baltiska området skulle kunna försvaras med i huvudsak europeiska resurser, även i händelse av bara ett begränsat amerikanskt stöd. Det dock under förutsättning att de nu påbörjade rustningsåtgärderna hos Natos europeiska medlemmar genomförs fullt ut på de ekonomiska nivåer som Nato rekommenderar, minst 3,5 % av BNP till målinriktade militära åtgärder och ytterligare 1,5 % till att stärka civil beredskap. Speciellt angeläget framstår det att stärka markstridsförmågan generellt och de större europeiska ländernas expeditionära förmåga i ett europaperspektiv, samt att skapa redundans inom områden där USA i dag står för den huvudsakliga förmågan, till exempel transportflyg, lufttankningsförmåga och satellitbaserade underrättelse- och sambandssystem.

Den stora svagheten, och risken, när det gäller att försvara den nordisk-baltiska regionen är det tidsglapp som kan uppstå från det att striderna i Ukraina eventuellt upphör till att de europeiska rustningsansträngningarna lett till en sådan krigföringsförmåga att ett ryskt angrepp på någon eller några stater i Östeuropa kan avvärjas. Ett tidsglapp som med nuvarande planering i de flesta Natoländer kan sträcka sig fram till mitten på 2030-talet.

Försvaret av Nordområdena är i grunden en marint betingad problematik. Ryssland önskar skydda sin ubåtsbaserade andraslagsförmåga och förbättra möjligheterna att påverka Natos förbindelser över Atlanten och Nordsjön. Eventuella markoperationer är att betrakta som ett stöd för detta. Geografin, bland annat förbindelserna inom och till operationsområdet från de mer resursstarka områden i Ryssland, i det här fallet främst Sankt Peterburgområdet, begränsar hur stora styrkor som kan sättas in. Terrängen ger också goda möjligheter att påverka en motståndares verksamhet med långräckviddiga bekämpningssystem.  En grov inriktning för de nordiska försvarsmakterna avseende Nordområdena borde vara att Norge prioriterar marin- och luftstridskrafter kopplat till de maritima uppgifterna, medan Sverige och Finland framförallt satsar på markstridskrafter. Därmed inte sagt att länderna ska avstå från förmågor som inte har högsta prioritet. Exempelvis krävs självfallet flygstridskrafter även i roller som inte har att göra med den maritima dimensionen. Allierade, tidiga, förstärkningar bör främst bestå av kvalificerade bekämpningssystem, främst sådana som bara finns i begränsad omfattning i de nordiska försvarsmakterna, exempelvis attackhelikopterförband.

Rysslands imperieambitioner och de geografiska förutsättningarna för att genomföra tämligen stora och snabba militära operationer vilka kan ställa Nato inför ett fait accompli talar för att Baltikum är den strategiska riktning i det nordisk-baltiska området som är mest hotat. Det är därmed också den riktning där alliansens förmåga till avskräckning bör prioriteras. De baltiska ländernas egna stridskrafter, även tillsammans med de idag planerade allierade förbanden som ska vara på plats i fredstid, räcker inte för att avvärja ett ryskt angrepp. Det krävs förstärkningar. Genom att mer långväga förstärkningar tar tämligen lång tid att tillföra, månad-månader, kan de närliggande länderna främst Sverige och Danmark, men även Finland, spela en nyckelroll. De skulle tidigt i en konflikt, eller i bästa fall före, kunna bidra med förband vilka kan överbrygga det tidsglapp som finns innan andra allierade förband hinner anlända.

Det är också tydligt att det råder ett klart samband mellan de två strategiska riktningarna, Nordområdena och Östersjöområdet. Det är svårt att föreställa sig ett krig som bara berör den ena riktningen. Tydligast syns det kopplat till Finlands situation. För att avvärja ett angrepp i norr så är man beroende av försörjningsflöden som anländer till södra Finland. Något som innebär att sjö- och landförbindelser via Östersjön och Sverige måste hållas öppna. Vilket bland annat innebär att behovet av att hindra ryska sjöstridskrafter att verka i Östersjön finns även vid ett angrepp som i huvudsak riktar sig mot norra Norden. Omvänt gäller att Ryssland kommer sträva efter att skapa sig operationsfrihet i Östersjön även vid en operation som i huvudsak rör ryska strategiska intressen kopplade till Nordområdena.

Här kommer Östersjöländernas marinstridskrafter att spela en nyckelroll för att skydda tillförseln av förstärkningar och även skydda de förnödenhetstransporter som kommer att vara nödvändiga för såväl de baltiska staternas som Finlands försörjning. De nordiska flygstridskrafterna har här en roll i att bidra till luftförsvaret av Finland. I en mer utdragen konflikt går det inte heller inte bortse från att finska förband kan behöva avlösas av allierade, kanske svenska, förband även i södra Finland.

Här bör noteras att även planerade och övade insatser, till exempel att sända förstärkningar, är avskräckande. En motståndare måste räkna med att de genomförs, och gardera sig mot detta. Något som kräver ytterligare resurser utöver vad som krävs specifikt för en enskild och geografiskt avgränsad operation. Är det trovärdigt att Sverige kan och avser, skicka förband till andra sidan Östersjön så krävs från rysk sida ett antal resurskrävande åtgärder för att hindra det. Man passerar eventuellt en tröskel för vad man klarar av.

Ett eventuellt uteblivet tidigt amerikanskt militärt stöd till det nordisk-baltiska området, talar för en ökad automatik och en fastare struktur i europeisk gemensam försvarsplanering. Risken för långsamma beslutsprocesser där ett flertal länder, med delvis divergerande intressen, ska komma överens måste minimeras.  Det talar för en ökad regionalisering av försvarsförberedelserna i form av gemensamma operationsplaner, förstärkningsalternativ med öronmärkta förband m m i det nordisk-baltiska området. NB 8 plus Storbritannien kan där utgöra grunden. Även Polen och Tyskland måste vara en del av planeringen för att skapa en trovärdig avskräckning i Östersjöområdet. Utvecklingen av ledningsstrukturer för norra Europa måste också ta höjd för en sådan inriktning. En modifierad variant av kalla krigets nordkommando, AFNORTH, bör här övervägas.

Kopplat till eventualiteten att USA inte längre avser spela en ledande militär roll i Europa, bör även dagens ledningsmetoder och planeringsprocesser i Nato ses över. Det för att bättre passa krigsfall som är primärt förknippade med försvaret av Europa och som genomförts under europeisk ledning med europeiska resurser. En fråga som Sverige skulle kunna verka för i alliansen 

Även om insatser på andra sidan Östersjön är ett tungt motiv för att substantiellt öka antalet svenska och danska markstridsförband så innebär en sådan inriktning också en ökad handlingsfrihet för att kunna hantera oförutsedda händelseutvecklingar. Dessutom skapas en resurs för att under en pågående konflikt kunna avlösa andra förband, egna som allierade, som befunnit sig i strid en längre tid. 

Nordiska flygstridskrafter kan ha en avgörande roll för att i tidiga skeden, innan förstärkningar hunnit tillföras, bidra till att minska anfallskraften i en rysk offensiv. Det såväl i Baltikum som i Nordområdena. En uppgift som kräver en god förmåga till markmålsbekämpning.

Öarna i Östersjön utgör mycket attraktiva mål för ryska operationer i ett inledningsskede av en operation mot Baltikum varför de redan mycket tidigt måste kunna försvaras även mot tämligen omfattande angrepp. Möjligheterna som öarna ger Nato till att understödja egna operationer, till exempel för gruppering av luftvärn och ubåtsjaktresurser, bör utnyttjas.

Sveriges roll som ett nav för Natos operationer i hela den nordisk-baltiska regionen skapar ett starkt behov av att skydda kritisk infrastruktur som transportsystemet och elförsörjning. 

Avseende specifikt svenska åtgärder för att öka trovärdigheten i Natos avskräckningsförmåga i det nordisk-baltiska området bör Försvarsmakten ges nedanstående kompletterande inriktning i förhållande till dagens planering.

·       Antalet markstridsförband utökas i närtid, från dagens planering att sätta upp dryga en division, till två divisioner. En avsedd främst för insatser i norra Norden och en främst för insatser i Östersjöområdet, bland annat Baltikum. Härvid bör övervägas om inte de förband med vilka organisationen måste utökas ska ha karaktären ”lätta brigader” där drönare och andra former av indirekt eld utgör en väsentlig del av verkanssystemen.

·       Marinens förmåga till att bedriva sjöfartsskydd och minröjning ökas genom anskaffning av ytterligare ett antal fartyg utöver dagens planering, dessutom ökas antalet amfibieförband för att möjliggöra insatser på Åland och även på andra sidan Östersjön.

·       Luftvärnsfunktionen förstärks ytterligare, såväl för att öka möjligheterna till att försvara militära förband som civil infrastruktur, samt utvecklas till att kunna möta en bredare hotbild.

·       De svenska (nordiska) flygstridskrafterna ges en avsevärt utökad förmåga till att kunna understödja markstrid i Baltikum i tidiga skeden av en konflikt och verka på djupet av en angripares gruppering på Nordkalotten, det i kombination med andra långräckviddiga system.

·       Vid företag ansvariga för viktig infrastruktur återskapas en form av driftvärn, bemannat med företagets egna anställda, med förmåga att skydda anläggningar mot såväl enklare flygfarkoster som sabotage.

Utöver behovet av ökade resurser är även tidsaspekten en avgörande faktor. Vi vet inte när det kan vara aktuellt att kunna möta ett ryskt angrepp mot någon, eller några av alliansens medlemmar. Det kan vara från mycket kort tid efter det att Ryssland kan frigöra resurser från kriget i Ukraina till en tidpunkt åtskilliga år in i framtiden, eller aldrig. Vårt förberedelseläge inför det korta perspektivet, från idag och det närmaste decenniet är otillfredsställande, till del direkt farligt. Utöver att utöka ett antal funktioner enligt förslagen ovan måste åtgärder vidtas för att snabba på tillväxten. Nedan berörs bara faktorer direkt kopplade till Försvarsmaktens verksamhet. Påskyndad anskaffning av materiel och andra industriaspekter och behovet av åtgärder rörande det civila försvaret diskuteras i kapitlen 6 och 7.

Framför allt tre åtgärder med bäring på en snabbare tillväxt pekar ut sig som speciellt angelägna:

·       Den till del sekventiella uppbyggnaden av krigsförband, först färdigställa ett förband, sedan nästa, därefter ytterligare nästa, måste överges till förmån för många parallella åtgärder samtidigt.[71] Metoden är ett arv från försvarsbeslutet 2020, och Försvarsmaktens Strategiska Inriktning (FMSI) 2021, tiden före Rysslands fullskaliga angrepp mot Ukraina, och de ekonomiska förutsättningar som då rådde. Denna parallella process för att bygga förband bör anammas även om det innebär risk för suboptimeringar och att tillgängliga medel inte utnyttjas optimalt. Förvaltningslogiken måste böja sig för risken att organisationen kan behöva användas i närtid.

·       En tidig uppbyggnad av många förband samtidigt kommer innebära att det kommer saknas materiel för att inledningsvis ge förbanden önskad förmåga. Här får man acceptera logiken i att ett förband med begränsad förmåga är bättre än inget förband alls. Mera kvalificerad materiel får tillföras efterhand som den blir tillgänglig, även om det kan röra sig om flera år innan förbandet kan utrustas fullt ut med avsedd materiel.

·       Det råder brist på befäl, främst då yngre officerare. Det både för att bemanna redan beslutad organisation som för att öka antalet förband. En tänkbar åtgärd för att tämligen fort kunna tillföra krigsorganisationen ett större antal plutonchefer (motsvarande för andra stridskrafter) vore att omforma officersutbildningen så att de blivande officerarna genom en mycket tydligt målinriktad utbildning gavs förmåga att fungera som plutonchefer i fält redan efter de två första åren av sin utbildning och då också krigsplacerades. Först därefter genomförs de mer akademiskt inriktade studierna syftande till en kandidatexamen. 

Grunden för ovanstående förslag är i många avseenden redan lagd i tidigare och nuvarande försvarsbeslut och den verksamhet Försvarsmakten redan genomför.  Det är i stor utsträckning en fråga om att utöka redan existerande funktioner, till exempel utöka antalet brigader och fartyg, eller att snabba på, alternativt modifiera, genomförandet av pågående åtgärder, till exempel omforma officersutbildningen. Den av regeringen annonserade ökningen av försvarsanslaget till 3,5% av BNP till 2030 borde göra det möjligt att nå den ovan skisserade ambitionsnivån när det gäller antalet förband något eller några år in på 2030-talet.[72] Det förutsatt att såväl politiken som berörda myndigheter driver utvecklingen med kraft och där förvaltningslogik, högskolebestämmelser, miljöaspekter m m anpassas till tanken att vi i värsta fall kan behöva utkämpa ett krig inom en överblickbar framtid, eventuellt redan inom något eller några år. Det största säkerhetspolitiska problemet för närvarande är att minska tiden för när planering och pengar är omsatta till konkreta förmågor. Det senare gäller Sverige såväl som de allra flesta andra medlemmar i Nato.


[1] US Government 2025: National-Security-Strategy, pdf  5 November 2025, sida 27.

[5] The White House 2025: National-Security-Strategy, pdf sida 27.

[6] Synen bland tongivande personer i Warszawa november 2025.

[7] Svenska bataljoner utsända på internationella uppdrag under 90-talet, t ex i Bosnien hade stabsfunktioner som i det närmaste motsvarade en brigadstab.

[9] Robert Czulda: Poland’s future armed forces take shape, September 2024.

[10] Ibid.

[15] Björn Müller: Wie das Heer aufwachsen möchte - Reservistenverband, Loyal, tidning för reservpersonal i Bundeswehr, 3 December 2025.

[20] UK Parliament: Ready for War?, Defence Committee sections 46 och 50, 4 February 2024.

[21] Ministry of Defence: British Army unveils most radical transformation in decades, GOV.UK 25 November 2021. Dokumentet är inte nytt, dock ej ersatt av något annat, dessutom pågående leveranser av stridsfordon rimmar med den angivna målsättningen att ha en division gripbar 2030.

[26] Government of Canada: Inflection Point 2025, 15 August 2025.

[27] Danish Ministry of Defence: Structure of the Army, 1 December 2025.

[29] Norwegian Government faf-2023-2030-engelsk-versjon.pdf May 2023, sida 17.

[30] Claes Arvidsson KKrVA: Norge satsar, Kungl Krigsvetenskapsakademien april 2024.

[31] Finnish Defence Forces: About us – Maavoimat, The Finnish Army 6 December 2025.

[33] Regeringen, Totalförsvaret 2025–2030, Proposition 2024/25:34, Sveriges riksdag 14 oktober 2024, sida 71-74.

[34] Försvarsmakten, Hemställan FM 2024-2029, BU26, Bilaga 1 Försvarsmaktens budgetunderlag för 2026 (Ö), sida 12-18. Här bör noteras att det sedan propositionen godkändes av Riksdagen så har det skett förändringar som t ex att leverans av nya ubåtar försenats, nya diskussioner förts avseende antalet ytstridsfartyg.

[35] Ibid.

[37] Ibid.

[38] Passagen Greenland -Iceland – United Kingdom har traditionellt varit området där Nato kraftsamlat sina resurser för att hejda ryska marin- och flygföretag riktade mot Atlantförbindelserna.

[41] Western military capability in Northern Europe 2023, FOI-R-5527—SE, FOI-R--5527--SE.pdf  sida 87, Stockholm 2024.

[42] Ibid sida 99.

[43] Ibid sida 111.

[44] V. Slakaityte & I. Survillo: The Baltic Sea region reminds us deterrence is more than frontline strength, DIIS Danish Institute of International Studies, 14 maj 2025.

[47] Kalkylen ca 10 divisioner (med stödresurser) bygger på antagandet att ca 25 procent av idag insatta förband, d v s ca 175 000 personer, skulle kunna användas i en annan riktning. Atlamazoglou S: How Many Troops Does Russia Have in Ukraine?, The National Interest June 2025.

[49] Latvian Ministry of Defence: Border Fortification, Aizsardzības ministrija February 2025.

 

[50] Joakim Collin: Den stora armén, Medströms, Stockholm, 2015, kapitel 11, sida 226.

[51] 520 respektive 144 miljoner innevånare, 34 respektive 7 triljoner internationella, köpkraftskorrigerade dollar, European Union - Wikipedia , Russia - Wikipedia , United Kingdom - Wikipedia sökning 30 december 2025.

[52] Nicholas Drummond: Why the British Army needs to adopt a two division model, UK Land Power 16 February 2024 angående Storbritannien, samt not iv ovan angående Tyskland och Sverige.

[56] Det finns flera olika typer av ryska långräckviddiga luftvärnssystem, S-500 kan tjäna som exempel. S-500 missile system, Wikipedia sökning 30 december 2025.

[57] Ålands demilitariserade ställning regleras i flera olika avtal, bland annat Ålandskonventionen från 1921 och fredsavtalet med Sovjet 1940. Ålands status bekräftades på nytt i ett finsk-ryskt avtal 1992. En närmare utredning om gällande förhållanden framgår av: dossier-demilitarisering-slutlig-uppdaterad-11-2-2016.pdf (regeringen.ax) utgiven av Ålands landskapsregering.

[58] Ryssland har ett antal olika sjömålsrobotar, här en hänvisning till överljudsroboten P-800 Oniks som ett exempel. Roboten har en räckvidd på 150-300 kilometer, kan avfyras från land, fartyg och flygplan och har använts såväl i Syrien som Ukraina. P-800 Oniks, Wikipedia sökning 30 december 2025.

[59] Häggblom R: Estonia's Blue Spear AShM System achieves IOC, Naval News Naval News, February 2024.

[61] De svenska ubåtarna av Gotland-klass har minläggningsförmåga, The Gotland Class Submarine, Kockums sökning 30 december 2025.

[62] ÖB budgetunderlag 2024 beteckning FM2023-24770:26 underbilaga 1, sida 4. fm2023-24770.26-fm-bu25-ny-underbilaga-1.1-krigsorganisationens-utveckling-2025-2035-o.pdf (forsvarsmakten.se)

[63] Under Kalla kriget utnyttjades drygt 3 000 av de 5 000 soldaterna som bodde och mobiliserade på ön till att bemanna mekaniserade-, artilleri- och luftvärnsförband.

[64] Gotlands nationalbeväring, styrkan bestod av ca 7 000 man infanteri och en artillerikomponent. Gotlands nationalbeväring, Wikipedia sökning 15 december 2025.

[65] Under kalla kriget fanns permanent på Bornholm en skyttebataljon som vid mobilisering av reservister i huvudsak boende på ön tillväxte till en brigad. Outline of the Danish Armed Forces at the end of the Cold War, Wikipedia  sökning 15 december 2025.

[67] Ibid,sida 130.

[69] Jack Watling et al: Disrupting Russian Air Defence Production: Reclaiming the Sky,  December 2025, sida 12-15.

[71] Försvarsmakten, FM2021-7333:1: Försvarsmaktens strategiska inriktning 2021–2030, Bilaga 1 19 mars 2021, sida 52-55.

[72] Bergin E. och Nilsson E: Sverige ska lägga 3,5 procent av BNP på försvaret 2030, SvD 28 mars 2025.


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)