I mitt
förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna
bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska
regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla
Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här
diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de
nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land
annars inte skulle ha råd med.
USA utgör
ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i
Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser
till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga
hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension
i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.
Exempelvis kommer
de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens
modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35. Ungefär lika många som Royal Air Force eller
tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en
uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.
Att skaffa
dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att
bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att
genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt
varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle
däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att
kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området,
oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska
flygplanflottan skulle öka avsevärt.
Likaså
saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska
försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från
Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt
flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt
nordiskt försvarskoncept.
Att nordisk
lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta
andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor
mindre intressanta, tvärtom.
Den
beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye,
skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har
en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig
uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller
ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.
Också när
det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt
sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.
Oberoende av
formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och
förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”.
Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom
ramen för ländernas medlemskap i Nato.
*****
