Teknikutvecklingen - erfarenheter från Ukraina

 Artikeln är en intervju publicerad i tidskriften FMV Teknisk Und mars 2025

Hur påverkas teknikutvecklingen av kriget i Ukraina?

Krigföring har förändrats gradvis under många år där modifiering av system under pågående krig blivit allt viktigare. Redan under Falklandskriget fanns tekniker från industrin med på fartygen, bland annat för att kunna modifiera vapensystemen efterhand.

Nu har informationsteknologin blivit en huvudkomponent. Det innebär att vapensystemen är beroende av mjukvara som förändras i en rasande hastighet. En anpassning till ett nytt hot kan inte längre ske centralt i långdragna processer. Istället måste den till stor del ske på förbandsnivå i en mer experimentell process. Information ska kunna inhämtas och analyseras, som en teknisk underrättelsetjänst, på rätt nivå. För ett system som Iskander betyder det att arbetet bedrivs på en hög nivå. För en mindre obemannad luftfarkost ska det istället vara möjligt att göra det på en låg nivå.

Vad innebär kriget i Ukraina för behovet av luftvärn?

Att vi behöver en förmåga att bekämpa lufthot på alla nivåer. Vi kan jämföra med våra gamla infanteribrigader där chefer på alla nivåer hade tillgång till pansarbrytande vapen. Det fanns pansarskott i skyttegrupperna, granatgevär i plutonerna och pansarvärnspjästerrängbilar i kompanierna. Både på bataljons- och brigadnivån fanns pansarvärnspjäsbandvagnar. Den senare hade också infanterikanonvagnar.

Samtidigt gäller det att inte belasta cheferna och enheterna för mycket. Det upptäcktes redan under det andra världskriget att om man skapar för komplicerade förband med fler system än chefen kan hantera så kommer dessa inte att användas optimalt. Vi såg det själva när vi en gång placerade pansarvärnsrobotar på våra pansarbandvagnar. Vagncheferna blev överbelastade. Jag tror inte heller på att samordna pansarvärn och luftvärn i ett och samma fordon. Det blir för komplicerat och dessutom går två system förlorade om ett enda fordon blir bekämpat av fienden. Lägg inte alla äggen i samma korg. Defensiv förmåga mot obemannade luftfarkoster behöver däremot finnas hos varje enhet. Varje skyttegrupp, varje artilleripjäs och varje drivmedelsupplag behöver en viss själskyddsförmåga.

Vad innebär stridsekonomin för luftvärnet?

Stridsekonomin, att kostnaden för en insats står i proportion till det som uppnås är alltid viktig men extra tydlig för just luftvärnet. Det finns tre prislappar att ta hänsyn till; hotets, det egna motmedlets och det skyddade objektets. Att offra en dyr robot för att skjuta ner en billigare obemannad luftfarkost skulle kunna vara motiverat om det är enda möjligheten att skydda ett högvärdigt mål. Att våra korvetter först nu får eget luftvärn är galet. Samtidigt är det viktigt att vi har system på stor bredd som till en låg kostnad kan bekämpa många mål, typ drönarsvärmar.

Hur ser du på autonomitet?

Vi kommer att bli tvungna att låta vissa av de defensiva systemen, till exempel luftvärnsrobotarna, bli autonoma. Operatörerna får svårt att hinna reagera i tid.

För de offensiva systemen gäller istället att människan ska vara en del av loopen. Här finns lite mer tid och en större risk för vådabeskjutningar. Motståndaren kommer att använda skenmål och då är det bra med mänskligt omdöme som en del av beslutet om en vapeninsats. Artificiell intelligens är bra men löser inte allt.

Vilka bekämpningstekniker behövs i framtiden?

Vi kommer att behöva alla slags tekniker som eldrör, laser och telekrig. Det kommer också att bli aktuellt med nya tekniker som till exempel syntetisk elektromagnetisk puls.

Några slutord?

Att tänka nytt innebär bland annat att förstå att obemannade farkoster för spaning behöver bli lika vanliga som kikare och att indirekt bekämpning nu blivit ett precisionsvapen som kan användas på lägsta nivå. Den höga åtgången av sådana farkoster i Ukrainakriget betyder att enklare typer behöver ses som förbrukningsmateriel, något som i likhet med ammunition tillförs kontinuerligt.

Vi behöver engagera den civila industrin, stora som små företag. Låt dem disponera tid på våra övningsfält för att testa lösningar. Titta gärna på den nya TV-serien om Jan Stenbeck. Personligheter av hans typ måste också kunna ha en plats i processen att hantera och införa ny teknik.

Reservofficerare borde redan idag ha en större plats i systemet. Det är i allt större utsträckning deras civila kompetens som behövs, inte minst det teknologiska kunnandet hos civilingenjörer.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks Pensionerad generalmajor. Tidigare chef för MekB 18 och rektor för Försvarshögskolan. Ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.