Nedanstående inlägg är ursprungligen publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg kkrva.se den 25 maj 2026.
Natos grundläggande målsättning är att verka avskräckande.
Lyckas inte detta ska alliansen ha en sådan krigföringsförmåga att ett angrepp
mot någon eller flera av dess medlemmar kan avvärjas.
Inriktningen är tydlig, men lever Sverige upp till den när
vi ska utforma vår försvarspolitik som en del i denna Nato-strategi?
Att ha god förmåga att möta ett tänkbart, kanske till och
med sannolikt, angreppsfall[1] i händelse av ett krig
behöver inte vara samma sak som en fungerande avskräckning mot det en angripare
ser som anledningen till att starta ett krig överhuvudtaget. Även orsaken, det
vill säga de politiska mål som någon vill uppnå genom att starta ett krig, bör
vägas in när man överväger hur avskräcka någon från att genomföra ett angrepp.
Frågan blir då, kan Sverige bidra till alliansens avskräckningsförmåga på ett
sådant sätt att det påverkar den ryska viljan att starta ett krig
överhuvudtaget, åtminstone vad avser möjligheterna att uppnå politiska mål i
vårt närområde? Här känns det som att något saknas i den svenska analysen om
man betraktar den nuvarande inriktningen för Försvarsmaktens utveckling.
Kopplingen mellan försvarsförmåga och avskräckning var för
svensk del enklare under kalla kriget. Även om den presumtive angriparen även
då var Ryssland (Sovjetunionen) så saknade svensk försvars- och
säkerhetspolitik på den tiden dimensionen att vi aktivt skulle bidra till att
avskräcka Sovjetunionen från att överhuvudtaget starta ett krig i vår del av
världen. Avskräckningsfaktorn var i stället starkt knuten till ett angrepp på
det svenska territoriet ”det ska kosta för mycket att angripa Sverige i förhållande
till de vinster som står att få”. I ett andra steg fanns tanken, ”striden ska
kunna föras så uthålligt att det ska ge Nato tid att hjälpa Sverige”. Även om
denna senare inriktning sällan fördes fram offentligt i Sverige så var den en
självklar del i sovjetiska överväganden.
Idag är vi medlemmar i Nato och måste se Sveriges roll i ett
större sammanhang. Till skillnad från tidigare måste vi nu fundera på hur kan
vi bidra till alliansens samlade avskräckning, där målet ytterst är att
övertyga Ryssland i det lönlösa i att angripa en eller flera alliansmedlemmar,
det vill säga att starta ett krig överhuvudtaget.
I det nordisk-baltiska regionen finns det två områden, eller
angreppsriktningar om man så vill, där Ryssland kan se sig ha skäl att
genomföra större militära operationer. Nordområdena (för att använda ett norskt
uttryck) och Baltikum.
Frågan blir därför, hur bör vi se på dessa två riktningar
kopplat till Natos övergripande målsättning att avskräcka från ett angrepp på
alliansen överhuvudtaget och behovet av att kunna avvärja ett angrepp i
någondera eller båda riktningarna om krig ändå utbryter?
Nordområdena, här definierade som de nordligaste
delarna av Norge, Sverige och Finland med angränsande havsområden, Barentshavet
och Ishavet. Hotet mot Nordområdena beror huvudsakligen på två faktorer:
Rysslands önskan att skydda de av sina vapensystem som är baserade på
Kolahalvön och att öka deras möjligheter att komma till verkan. Där finns
huvuddelen av Rysslands ubåtsbaserade nukleära andraslagsförmåga och där
ubåtarna har sina patrullområden i Barentshavet och Ishavet. Där finns
också de stridskrafter som kan ha till uppgift att avskära sjöförbindelserna
mellan Europa och USA, men även förbindelserna till Skandinavien.
Ur rysk synvinkel finns det därför goda skäl att såväl
utvidga försvarszonen kring baserna på Kolahalvön genom att flytta fram olika
typer av luftförsvarssystem så långt västerut som möjligt på Nordkalotten.
Något som skulle beröra finskt, svenskt och norskt territorium. Här finns även
önskemålet av att försvåra för Nato att agera i Barentshavet och Ishavet med
främst marina stridskrafter och luftburna system.
I vad mån Ryssland inom överskådlig framtid kommer att ha
förmåga att allvarligt hota sjö- och flygförbindelser över Atlanten med
sjöstridskrafter och flygplan baserade på Kolahalvön är diskutabelt. Det är
tveksamt om de nödvändiga resurserna kommer att finnas. De ryska möjligheterna
att hota sjöförbindelserna till Skandinavien kommer dock vara tämligen goda då
avståndet från Kolahalvön till Nordsjön är avsevärt kortare än till
Nordatlanten. Den farliga passagen genom GIUK (Greenland – Iceland – United Kingdom)
gapet behöver då inte heller forceras. En målmedveten sådan mer begränsad
rysk strategi skulle avsevärt försvåra förstärkningstransporter till de
nordiska länderna och i förlängningen till Baltikum. Här bör även ytterligare
en faktor vägas in: möjligheterna att med mycket långräckviddiga robotar, flera
tusen kilometer, bekämpa fartyg. Måldata skulle erhållas från satelliter.
Ett sådant koncept skulle eventuellt minska behovet för vapenbärare som ubåtar
och flygplan att ta sig ut i Atlanten eller till Nordsjön för att kunna verka.
Redan idag har Norra marinens ubåtar och korvetter kryssningsrobotar vilka når
hela Skandinavien. Även förmågan att bekämpa fartyg med ballistiska
robotar utvecklas efterhand, kanske främst drivet av det kinesiska önskemålet
att kunna bekämpa amerikanska hangarfartyg i Stilla havet.
Ur Natos synvinkel innebär försvaret av Nordområdena två
principiella problem: hindra Ryssland att flytta olika typer av vapensystem
västerut för att skydda baserna på Kolahalvön och därmed också öka
möjligheterna att understödja sina sjö- och luftoperationer i Norskehavet och
att hindra Ryssland från att kunna verka i Nordsjön och Atlanten.
Även om skyddet av andraslagsförmågan kan vara ett starkt
incitament för Ryssland att utvidga skyddszonen kring baser och patrullområden
så är det framför allt ett problem kopplat till en eventuell konflikt med USA.
Behovet att skydda andraslagsförmågan mot Natos europeiska kärnvapenmakter är
begränsat. De senare har inte förmågan att allvarligt hota de ryska
kärnvapenubåtarna och utgör heller inte ett existentiellt hot mot Ryssland som
skulle motivera att man initierade omfattande militära operationer för att
skydda de strategiska kärnvapnen. Däremot kommer önskemålen att kunna skydda
respektive avbryta - sjö- och luftförbindelser till Europa och Skandinavien
alltid att finnas i händelse av en större konflikt i Europa.
Europas beroende av olja och gas från Norskehavet bör också
vägas in i kalkylen, såväl av Ryssland som Nato. Beroende på möjligheterna att
ersätta norsk olja och gas från annat håll, till exempel från Mellanöstern, kan
denna faktor vara en del i en rysk kalkyl rörande vinsterna med ett angrepp i
Nordområdena. Här skulle ett ”land
grab”, till exempel att besätta Spetsbergen i syfte att misskreditera Nato som
allians, också kunna vara en faktor som kan övervägas från rysk sida. Dock,
även här uppstår frågan, är en sådan aktion värd ett eventuellt krig med Nato,
och de hot som då uppstår mot såväl andraslagsförmågan som baskomplexen på
Kolahalvön?
Ytterligare en fråga ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt
perspektiv är i vad mån ett ryskt angrepp i Nordområdena, även i samband med
ett begränsat krig i Europa, exempelvis ett angrepp mot Baltikum, är en
rationell åtgärd? Visserligen skulle ett ryskt angrepp i norr kunna ge fördelar
när det gäller att stödja operationer syftande till att avskära sjö- och
flygförbindelser över Norskehavet, Nordsjön och eventuellt också Atlanten.
Något som skulle försvåra Natos transporter av förstärkningar till Skandinavien
och Baltikum. Samtidigt skulle ett sådant angrepp leda till motreaktioner från
Nato som ubåtsjakt i Barents hav och basbekämpning på Kolahalvön. Sannolikt en
situation som både Ryssland och Nato antagligen vill undvika på grund av den
upptrappningsrisk som ligger i att Ryssland skulle kunna uppfatta det som ett
hot mot sin andraslagsförmåga.
En faktor som vilken ryska beslutsfattare också har att väga
in är de begränsningar geografin, få vägar och långa avstånd, innebär för mer
omfattande markoperationer på Nordkalotten. Det speciellt i ljuset av den
utveckling vi ser i Ukraina när det gäller användning av drönare och andra
långräckviddiga system för markmålsbekämpning.
Den ryska analysen inför ett eventuellt angrepp på
Nordkalotten är inte okomplicerad när det gäller att väga fördelar mot
nackdelar: ett angrepp utlöser sannolikt motåtgärder från Nato som kan påverka
min andraslagsförmåga; om jag inte anfaller i norr, kommer då Nato ändå att
angripa mina baser och stridskrafter i området eller inte; har Nato resurserna
och viljan; kommer ett angrepp i norr påtagligt öka min förmåga att avskära
USA:s sjö- och flygförbindelser till Europa; är det nödvändigt att hindra sjötransporter
till Skandinavien för att vinna framgång i Baltikum eller någon annanstans i
Europa; har jag resurser nog för att genomföra operationer i norr samtidigt med
en större operation i en annan riktning?
Sammantaget, är ett angrepp mot Nordområdena i sig en
anledning för Ryssland att starta ett krig mot Nato (med eller utan USA), eller
är Nordområdena mer att betrakta som en angreppsriktning vilken bara ger
fördelar, alternativt skapar skyddsbehov, kopplat till ett angrepp i en annan
riktning? Det senare skulle innebära att det är viktigare att avskräcka
Ryssland från att genomföra ett angrepp i dessa andra riktningar om vårt,
Natos, primära syfte är att avskräcka från ett krig överhuvudtaget?
Baltikums historiska arv, där såväl Estland, Lettland
som Litauen tidigare var delar av det tsarryska och senare det sovjetiska
imperiet, gör att de återuppväckta ryska imperieambitionerna utgör ett
påtagligt hot. Till skillnad från motiven att genomföra militära operationer i
Nordområdena, där anledningarna främst grundar sig på militär rationalitet, så
skulle ett angrepp på Baltikum syfta till att erövra och behålla territorium.
En framgångsrik rysk militär operation riktad mot Baltikum skulle sannolikt ohjälpligt
splittra Nato och EU. Det är tre självständiga stater vilka är medlemmar av
både Nato och EU vilka då skulle inkorporeras i Ryssland. Alliansens
trovärdighet som garant för medlemmarnas säkerhet skulle vara förbrukad. Något
som skulle göra Ryssland till en maktfaktor i Europa. Vad det skulle innebära
för EU ekonomiskt och politiskt går det bara spekulera om.
Förutsättningarna för Ryssland att här nå avgörande
framgångar på kort tid är avsevärt större än i Nordområdena. De baltiska
staternas sammanlagda gräns mot Ryssland/Belarus är cirka 1700 kilometer.
Gränsen korsas av mer än femtio vägar. Handlingsfriheten att välja
anfallsriktningar är stor och därmed också försvararens problem med att ha
tillräckliga resurser gripbara där fienden kan tänkas anfalla. Likaså är det
geografiska djupet, från gränsområdena till Östersjökusten litet, i huvudsak
mellan 300 och 400 kilometer.
De baltiska staternas egna styrkor och allierade staters
närvaro i närtid kan grovt sammanfattas; Estland har två brigader och en
allierad bataljonsstridsgrupp plus en tämligen omfattande
territorialförsvarsorganisation; Lettland har en egen brigad och fyra
stridsgrupper för territoriellt försvar med totalt ca 12 000 soldater samt
en allierad reducerad brigad; Litauen har egna tre brigader och en tysk
bataljonsstridsgrupp som är på väg att utvecklas till en fullständig brigad. I
samtliga länder pågår omfattande upprustnings- och moderniseringsprogram där
alla har målet att avdela cirka 5 procent av BNP till försvar senast
2026.
Inriktningen är att till omkring 2030 organisera en
division, bestående av nationella och internationella styrkor, i varje
land. De i dag allierade stridsgrupperna håller på att växa till
brigadstorlek, men där delar av förbanden roteras mellan Baltikum och sina
hemländer med jämna mellanrum. Den tyska brigaden i Litauen ska dock från 2028
finnas på plats permanent med full styrka.
Redan en mycket grov styrkejämförelse mellan vad som skulle
kunna finnas utgångsgrupperat i de baltiska staterna i ett läge då inga mer
omfattande förstärkningar ännu tillförts, och vad Ryssland skulle kunna
disponera för ett angrepp, ger vid handen att behovet av förstärkningar från
Nato-allierade kommer att vara stort. Ett vapenstillestånd, eller fredsavtal, i
Ukraina skulle uppskattningsvis innebära att Ryssland efter något års
förberedelser skulle kunna disponera i storleksordningen tio divisioner för en
militär operation mot Baltikum. Då att jämföra med kanske dryga tre
Nato-divisioner. Även om förbandens materiel, utbildningsståndpunkt,
stridsmoral mm spelar en stor roll – det går inte att bortse från numerär.
Försöker vi väga ihop de ryska incitamenten och
möjligheterna att utnyttja militära maktmedel för att uppnå politiska mål i den
nordisk-baltiska regionen så är det svårt att komma till någon annan slutsats
än att Natos angelägnaste avskräckningsbehov finns i Baltikum. I alla fall om
syftet är att göra den främsta, kanske enda, krigsorsaken i regionen till en
mindre attraktiv anledning till att starta ett krig.
Därmed inte sagt att Nordområdena får negligeras, där
behöver alliansen också en krigföringsförmåga, men då inte främst i
avskräckande syfte utan för att kunna möta ett angrepp som är en funktion av
att avskräckningen misslyckats i Baltikum eller någon annanstans i Europa.
Här skulle man intuitivt kunna tycka att
avskräckningsbehovet i Baltikum borde kunna lösas av Tyskland och Polen. I båda
fallen länder vilka håller på att bygga upp en kraftfull markstridsförmåga
vilken skulle kunna utnyttjas för att bidra till försvaret av Baltikum.
Problemet är svårigheten att passera genom Suwalkigapet, det
vill säga den 60 kilometer långa gränsen mellan Litauen och Polen. Hela gapet
kan nås med artilleri och drönare från såväl Kaliningrad som Belarus. Att föra
fram tusentals fordon och tiotusentals soldater den vägen utan att ta de
områden varifrån dessa system kan verka framstår som en mycket tveksam option i
ljuset av erfarenheterna från kriget i Ukraina. Det innebär att stora delar av
Kaliningradexklaven och också delar av belarusiskt territorium måste tas innan
substantiella allierade styrkor kan agera i Baltikum. Problemet är delvis
likartat när det gäller att genomföra mer omfattande flygföretag från
Centraleuropa. Risken är stor att stora delar av Baltikum förlorats innan
allierad hjälp kommer till effektiv verkan.
Att enbart mer långväga förstärkningar via Östersjön eller
till mindre del genom lufttransport exempelvis från Storbritannien och
Frankrike (eventuellt USA), skulle lösa problemet är osannolikt. Det av två
skäl: det tar lång tid för dem att anlända till Östersjöområdet, månad, månader
och antalet gripbara förband kommer också vara begränsat. Frankrike räknar med
att kunna agera utomlands med en division omkring 2028, Storbritannien också
med en division omkring 2030 (eventuellt två divisioner om stora ytterligare
ekonomiska medel tillförs). Det är dessutom inget som säger att alla dessa
resurser kommer vara öronmärkta för insatser i vår del av världen.
Sammantaget, det finns starka skäl för den nu sittande
Försvarsberedningen att överväga hur Sverige skulle kunna bidra till att öka
alliansens avskräckningsförmåga i Baltikum. Det vore sannolikt den åtgärd
med vilken Sverige mest skulle kunna bidra till alliansens avskräckningsförmåga
- verka krigsavhållande - i den nordisk-baltiska regionen. Även om Finland
har en i många avseenden imponerande försvarsmakt bör vi också fundera på hur
Sverige skulle kunna stödja Finland vid en mer utdragen konflikt. I det baltiska
fallet är det uppenbart att vår förmåga att agera på andra sidan Östersjön är
otillräcklig. Framförallt gäller det möjligheterna att med substantiella
resurser kunna ingripa tidigt. Det gäller såväl möjligheterna att agera med
luftburna system, bidra med markstridskrafter som att upprätthålla nödvändiga
förbindelser över Östersjön.
*****
Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för
Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt, brigadchef mm. Ledamot av Kungl.
Krigsvetenskapsakademien.
[1]
Med angreppsfall menas här: var och hur en angripare skulle angripa NATO, och
därmed också Sverige, i händelse av ett krig i vårt närområde. Det skulle t ex
kunna vara ett angrepp i syfte att ta Östersjöutloppen eller hela eller delar
av Nordkalotten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar