Den årliga
Lennart Meri konferensen i Tallinn om säkerhets och försvarspolitik som nu
hölls för nittonde gången tog i år upp bland annat: Transatlantic Co-operation,
Intelligence Challenges, The Arctic, Europe´s Defence Strategy, Indo-Pacific
and Europe, Drone Warfare, Hybrid Horizones, Future Nuclear Deterrence mm.
Nedan ett
antal hastigt noterade ”takes” från de paneldiskussioner där jag var med och
lyssnade. Program, paneldeltagare mm kan hämtas på lmc.icds.est
Generellt
för hela konferensen var en stämning, lite till skillnad från tidigare år, att visst
måste vi planera för framtiden, både på fem och tio års sikt, men nu är läget
så allvarligt att vi måste öka våra förmågor av olika slag fort.
Övergripande
frågor/allmängiltiga slutsatser
-
Det
får inte vara en planeringsförutsättning, varken politiskt eller militärt, att
USA kommer stödja Europa vid en konflikt med Ryssland,
-
Viktigt
att snabbt göra verklighet av 5% målet till försvarsändamål,
-
Viktigt
att fortsätta stödja Ukraina,
-
Kina
ser nog Arktis mer som en ekonomisk än en säkerhetspolitisk fråga,
-
Den
försvarspolitiska diskussionen i Europa borde också vara en diskussion om hur
få Europas ekonomi att växa för att möjliggöra dagens och framtida satsningar,
-
Vi
får inte stirra oss blinda på EU och NATO, vi måste också knyta närmare band
med likasinnade länder som Kanada, Japan, Sydkorea m fl,
-
Svårt
att se hur hållbara och trovärdiga säkerhetsgarantier för Ukraina ska se ut så
länge landet inte är medlem av Nato.
Förmågebehov/försvarsindustri
-
Nödvändigt
stärka den försvarsindustriella basen,
-
Europa
måste redan nu börja skaffa system, ”enablers” för att gardera sig mot att USA
inte står till tjänst med olika förmågor inom t ex underrättelseinhämtning och sambandssystem,
kommer ta åtskilliga år, här finns risk för allvarliga förmågeluckor,
-
Den
upprustning som sker i många länder hotas av drastiskt ökade priser på
försvarsmateriel, visserligen får de olika försvarsmakterna mer pengar men
fortfarande blir det få prylar,
-
Diskussionen
om drönare, långräckviddig bekämpning m fl vapenssystem alltför fragmenterad, måste
sättas in i en bild av hur tror vi ett framtida krig (inte bara enskilda
strider) kommer att gestalta sig,
-
Vi
måste frigöra oss från tendensen att alltid vilja ha det bästa, att acceptera ”tillräckligt
bra” är den enda vägen för att skapa nödvändiga volymer, vi måste resonera i
termerna ”high-low” mix,
-
Efterhand
som Nato börjar öva mer och övningarna blir större och med allt fler nationer
som deltar är det tydligt att behovet av en ökad interoperabilitet avseende
samband, målangivning, kryptering, kunna jobba mot varandras ”moln” mm måste
ägnas mer uppmärksamhet.
Ryssland
-
Rysslands
grundinställning är att väst är en motståndare i en ständigt pågående konflikt,
-
Ryssland
är inte ett akut hot, det är ett kroniskt hot,
-
För
de baltiska länderna, Finland och andra små stater gränsande till Ryssland så
utgör Ryssland ett existentiellt hot,
-
Det
sker ett närmande mellan Ryssland och Kina som vi måste beakta och hålla ögonen
på väldigt noga,
-
Även
om det just nu kan se ut som att Ryssland har problem med att hantera det ukrainska
drönarhotet, så får vi inte glömma att rysk drönarförmåga är god och att den
ständigt utvärderas och förbättras,
-
Den
senaste ryska säkerhetsstrategin anger nu Europa som huvudmotståndaren, från
att tidigare ha ansetts som ”USA:s lakej”, nu en motståndare i sig.
-
Vad
Ryssland gör i framtiden beror på oss – avskräckning,
Kärnvapen
-
Oklart
i vilken utsträckning och under vilka omständigheter det amerikanska kärnvapenparaplyet
är, eller kommer vara, trovärdigt,
-
Europa
bör skapa sig en egen trovärdig kärnvapenförmåga,
-
Frankrikes
kärnvapen har en europeisk dimension, men de är inte en gemensam europeisk
resurs, när och hur de eventuellt sätts in är ett franskt beslut,
-
I
ryskt militärt tänkande är taktiska kärnvapen en komponent i krigföringen, varken
de brittiska eller de franska kärnvapnen är optimerade för taktiska insatser,
de är i grunden strategiska avskräckningsinstrument,
Underrättelsetjänst/hybridhot
-
Den
i dag enorma mängden öppen information leder till bearbetnings- och
analysproblem, tar stora resurser, de dedikerade underrättelsetjänsterna kanske
bör återgå till att vara ”spioner” igen – försöka hitta motståndarens hemligheter,
-
Underrättelsetjänst
är, och kommer i stor utsträckning förbli, en affär där informationsutbytet
främst sker mellan enskilda länder, informationsutbyte inom en stor krets, t ex
Nato eller EU, kommer alltid att präglas av tämligen stora begränsningar,
Som avslutning två citat
(anger inte av vem):
”The US is
in and out of NATO at the same time”
”It is not
Putins Russia, it is Russias Putin”
