Translate

onsdag 20 juni 2018

Moderaternas försvarspolitiska rapport – en kort recension




I går, den 19 juni, presenterade Moderaterna en försvarspolitisk rapport https://moderaterna.se/ett-starkt-forsvar-att-sakra-sverige med den inriktning som partiet avser driva i Försvarsberedningens fortsatta arbete. Här en kort recension.

Rapporten innehåller många bra förslag men saknar inte brister, en del allvarliga sådana.

Det är inte svårt att dela åsikten att Totalförsvaret (både dess militära som civila delar) måste stärkas och att det måste ske i internationell samverkan. Att rapporten tydligt anger ett 2 % mål (av BNP) för försvarsutgifterna och förespråkar såväl en Natoanslutning som ett fördjupat europeiskt samarbete är därför glädjande.

Ett viktigt konstaterande i rapporten när det gäller försvarsmaktens ekonomi, förutom att den måste kraftigt förstärkas på sikt, är att det också måste tillföras medel i närtid. I storleksordningen 18 miljarder fram till 2021, det för att förverkliga försvarsbeslutet från 2015. Det är ju den plattform som nästa försvarsbeslut förutsätts bygga på.

Det är bra att behovet av kvalificerad egen försvarsforskning och möjligheter att exportera försvarsmateriel påpekas.

Vår förmåga att möta olika typer av cyberhot måste öka. Likaså måste regeringens möjligheter att utöva effektiv ledning vid kriser eller i värsta fall krig stärkas. Förslagen om att inrätta en central samordningsfunktion för cybersäkerhet och en krisledningsfunktion i statsrådsberedningen är därför välkomna.

Flera av de konkreta förslagen som rör försvarsmaktens inriktning är också nödvändiga åtgärder för att återskapa ett trovärdigt försvar. T ex behovet av en marin närvaro på Västkusten, en utökad basorganisation för flygvapnet, återskapandet av en fungerande logistik och ledningsorganisation för att kunna försvara Sverige, prioriteringen av förbandstjänst för officerare, utnyttja och utbilda värnpliktiga med speciella kvalifikationer till ”cybersoldater” mm.   

Även om rapporten till stora delar kan ses som en god inriktning för framtiden så har den några förvånande, i vissa stycken ytterst förvånande, brister. 

Den mest uppenbara är att Nordkalotten inte tycks existera som ett strategisk och operativt problem som kan vara helt avgörande för Sveriges säkerhet. Det är främst norska (och Nato) sjö- och flygstridskrafter baserade i Nordnorge som skyddar förbindelserna till Skandinavien genom att tidigt möta ryska marin- och flygföretag som utgår från Kolahalvön. En grundläggande förutsättning för att de ska kunna operera är att Sverige och Finland håller ”ryggen fri” för dem. Det vill säga att vi har en trovärdig försvarsförmåga i Övre Norrland. Den komponenten saknas helt i rapporten. Möjligheterna att ta emot förstärkningar och säkerställa landets försörjning måste ses i ett avsevärt större sammanhang än att bara öka vår förmåga på Västkusten (vilket också måste göras).

Ett likartat förbiseende gäller också vårt bidrag till Finlands försvarsförmåga. Något som rimligtvis är ett vitalt svenskt intresse. Finlands försörjningsmöjligheter och att ta emot stöd om sjötrafiken i Östersjön inte kan upprätthållas (vilket är ganska osannolikt) är helt beroende av transporter genom Sverige. Landvägen genom Övre Norrland och/eller över Bottenhavet. I det första fallet sammanfaller vårt behov av militär förmåga med det som krävs för att hålla ”ryggen fri” för Norge. I det andra fallet ställer det höga krav på svensk marin förmåga för bl a ubåtsjakt i Bottenhavet och amfibieförband för att kunna bidra till försvaret av Åland. Resurser som lyser med sin frånvaro i rapporten.

Ett specifikt förslag i rapporten som är ägnat att väcka viss förvåning är tanken att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Som förslaget beskrivs där Hemvärnet ska ges liknande uppgifter (territoriell ledning, kvalificerade försvarsuppgifter), likartad utrustning (granatkastare, luftvärns- och pansarvärnsrobotar) och därmed rimligtvis också måste ges samma utbildning som vissa arméförband så framstår tanken som något oklar. Ska vi ha två arméer med dubblerade lednings-, logistik-, utbildnings-, m fl funktioner? Dessutom, redan idag har vi tämligen svårhanterliga ”försvarsgrensstrider” mellan Armén, Marinen och Flygvapnet, ska vi nu komplicera utvecklingen av Försvarsmakten ytterligare med att skapa en ”försvarsgrensstrid” inom markstridsfunktionen? Att tro att en sådan inte kommer att uppstå är nog att bortse från såväl empiri som den mänskliga naturen. Knappast något som kommer att bidra till en ökad operativ effekt.

Det finns självfallet ytterligare förslag i rapporten som kan diskuteras som t ex: varför uppsättandet av den tredje brigaden i armén inte skulle kunna vara genomfört till 2025, om inte antalet ubåtar också borde påverkas av den nytta de skulle kunna göra för att bidra till försvaret av Finland eller hur stort antalet krigsflygbaser egentligen borde vara för att säkerställa en effektiv spridning. Det är dock saker som kan regleras efterhand som förslagen börjar implementeras – det viktiga är att komma igång så fort som möjligt.

Den historieintresserade kan också reflektera över formuleringen på sidan 13 i rapporten ”Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara under en kortare period”

Historiskt sett ett av de vanligaste antaganden som legat till grund för länders krigsförberedelser, stormakter som småstater – ett antagande som oftast visat sig vara fel, utomordentligt fel dessutom. Uthållighetsaspekten kanske därför också borde ha ägnats lite mera uppmärksamhet - militärt som civilt.   



Avslutningsvis. En i många stycken bra rapport men som hade tjänat på om den hade varit tydligare med ”det här vill vi”. Nu lämnas alltför många frågor öppna med formuleringar som utredas, studeras och undersökas. Även om många frågor är komplexa så är det säkerhetspolitiska läget idag sådant att risken med ett och annat felbeslut är avsevärt mindre än att skjuta upp beslut i väntan på det perfekta beslutsunderlaget.

                                                        *****


lördag 14 april 2018

Anfallen mot syriska kemvapen anläggningar i natt




I grunden utgör de amerikanska, brittiska och franska robotanfallen mot Syrien ett försvar för den internationella rättsordningen. Syrien och ytterligare 191 stater har undertecknad den så kallade kemvapenkonventionen som ovillkorligen förbjuder all användning av kemiska stridsmedel, det såväl mot civila som i militära sammanhang. Tre länder har inte undertecknat konventionen: Egypten, Nordkorea och Syd Sudan.

Det vi ser är därför inte bara en bestraffning av Syrien för brott mot konventionen utan också en varning till andra skurkstater att man inte ostraffat kan bryta mot den internationella rättsordningen. 

Sverige borde välkomna att det det finns stater som är beredda att ingripa när det sker brott mot internationell rätt. En rättsbaserad världsordning är ett av de viktigaste bidragen till små staters säkerhet. Ibland krävs otrevliga metoder för att upprätthålla internationell lag och ordning, men hellre det än global anarki.

Utvecklingen i Syrien visar också att diplomati som inte kan stödjas av militär styrka är meningslös när man har att göra med stater som med berått mod bryter mot internationella överenskommelser och avtal.
                                                          *****

fredag 23 mars 2018

Försvara Sverige tillsammans med andra - Del 2 Norge


Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrv.se


Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.  I ett tidigare inlägg  Finland diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)

-          Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmansområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskehavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse.  Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

                                                              
Karlis Neretnieks

torsdag 15 mars 2018

Försvara Sverige tillsammans med andra - Del 1 Finland


Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg:  kkrva.se

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.


Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer röra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:  

-          Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.

-          Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.

-          Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.

-          Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.

-          Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig så att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

                                                                 *****