”Allt för krigsförbanden”

 

Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023. 

Devisen ”Allt för krigsförbanden”[i] var ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som Försvarsmakten genomgick under Kalla kriget. Den var styrande för den reform som general Bengt Gustavsson, ÖB 1986–1994, genomdrev under namnet VI 90 (Verksamhetsidé 90). En reform som innebar att krigsförbanden kaderorganiserades[ii] och att krigsförbandscheferna gavs ansvaret för förbandens krigsduglighet och utveckling. Deras därmed ökade möjligheter att styra bemanning, utbildning och materielomsättning bidrog till en radikalt ökad krigsduglighet hos förbanden. De som främst berördes var brigadcheferna (motsv), men reformen fick följdeffekten att även bataljon- och kompanichefer blev djupt engagerade i sina förbands status och utveckling - mitt förband, mitt ansvar.  ”Men jag ska ju ha en Krigsbro 4 i mitt mobiliseringsförråd, borta, var är den? Jaså, utlånad till 6. kompaniet på grundutbildningsbataljonen, ok då vet jag var jag ska hämta den vid en beredskapshöjning”.[iii]

Skälet till att begreppet myntades, och fick ett så starkt genomslag, var främst den förändrade hotbilden, där det överraskande angreppet blev styrande. Något som krävde att förbanden måste kunna sättas in snabbt, utan tidskrävande förberedelser. Brister i den ekonomiska uppföljningen, komplicerad styrning av produktionen och otydliga ansvarsförhållanden med åtföljande brister i förbandens krigsduglighet underströk också behovet av en radikal reform.

Reformen genomfördes på förvånansvärt kort tid, ungefär tre år från det att tankarna presenterats till det att Riksdagen fattat beslut, och implementeringen påbörjats på stor bredd. Den grundläggande inriktningen gavs i ÖB programplan 89–92 som hade föregåtts av delutredningen FU 88 (Försvarsmaktsutredning 1988).

Var i bestod då förändringarna? Här några utdrag ur FU 88 som borde ge en känsla av andemeningen i reformen:[iv]

”Förutsättningen för en förändring i denna riktning är att krigsförbanden sätts i centrum för verksamheten. De måste vara grunden och utgångspunkten för försvarsmaktens organisation. Krigsförbandens beredskap och duglighet i vid bemärkelse skall därför vara det centrala för försvarsmaktens verksamhet i fred.”

”Ett viktigt syfte, utöver de tidigare nämnda, med en kaderorganiserad försvarsmakt är att stärka krigsförbandschefernas ställning. Om de skall kunna utöva sitt ansvar och tillgodogöra sig ökade befogenheter och resurser så krävs att de på alla nivåer återfinns där verksamheten bedrivs i fred. Inom armén måste av det skälet bl a brigadchefernas ställning och ansvar stärkas.”  

”Ändamålet med decentralisering och delegering är att, som en del av ledningsutvecklingen, skapa ett system där uppgifter och problem löses på, eller så nära som möjligt, den nivå där de föreligger. Ett sådant system ger stort utrymme för kreativitet och initiativ på alla nivåer.”

”Den som ger uppdragen måste klart formulera mål och ramar för verksamheten, men skall begränsa antalet styrande regler till det absolut nödvändiga. Inom dessa ramar har den som tar emot ett uppdrag frihet att själv välja metod, anpassa organisationen, samt att göra avvägningar och prioriteringar för att nå uppsatt mål.”

Hur radikal reformen var framgick inte bara av den nya inriktningen för hur produktionen skulle styras och organisationen utvecklas, utan att även budgeterings- och planeringssystemet, FPE, anpassades till det nya sättet att bedriva verksamheten i fred.

”Då kaderorganisationen införs måste FPE-systemets tillämpning anpassas till denna. Uppdragen ska ges i sk krigsförbandstermer dvs de skall ange den verksamhet i fred som krigsförbanden måste bedriva för att upprätthålla beredskap och krigsduglighet.”[v]

Parallellt med Försvarsmaktsutredning 1988 arbetade 1988 års parlamentariska försvarskommitté (kan jämföras med dagens försvarsberedning) med att se över bl a Försvarsmaktens framtida volym och struktur. Kommittén tog fasta på ÖB förslag om att ge krigsförbandscheferna ett större ansvar i fredsproduktionen. Man utvidgade även analysen av det existerande ledningssystemets brister till fler faktorer än de vilka ÖB programplan angav.  

”Överbefälhavaren har i FU 88 föreslagit en genomgripande förändring av produktionsledningen, där chefer för högre krigsförband redan i fred ges ett stort och entydigt ansvar för den verksamhet som bedrivs för att upprätthålla förbandens beredskap och krigsduglighet.”

”En väsentlig förklaring till bristerna i försvarsplaneringen torde stå att finna i sådana organisationssociologiska faktorer som har att göra med parternas agerande. Det planeringssystem som försvaret har idag skapades i den rationalistiska och delvis mekanistiska anda som präglade 60-talet. Att förstå och ta hänsyn till också de organisationssociologiska fenomenen framstår nu som en nödvändig komplettering.”[vi]

Kommitténs slutsats, att systemet borde förändras så att krigsförbanden sattes i centrum, delades av regeringen och blev också förslaget i den proposition som förelades och godkändes av Riksdagen.

”Kommittén anser att den av överbefälhavaren föreslagna inriktningen, att krigsförbandscheferna skall ges större ansvar för utvecklingen av sina förband skapar bättre förutsättningarför att förbandsomsättningen sker med erforderligt hänsynstagande till förbandens krigsduglighet än nuvarande system. Jag delar denna uppfattning.” [vii]

Inriktningar från ÖB och regeringen är naturligtvis viktiga när det gäller att beskriva verksamheten, men vad innebar det att som krigsförbandschef agera utifrån den nya verksamhetsidén? Jag bad en brigadchef från den tiden lyfta fram några aspekter på ”VI 90-miljön”.

Överste Lars Josefson, chef Älvsborgsbrigaden:

”Som chef för Älvsborgsbrigaden kunde jag ägna en stor del av min tid till krigsförberedelsearbete, då min ställföreträdare i egenskap av utbildningschef och tog hand om det mesta som rörde grundutbildningen.

Mina DUC (Direkt Underlydande Chefer), sex bataljonchefer och fem fristående kompanichefer, la också mycket tid och kraft på sina enheter. Under en vår- respektive höstvecka redovisade de såväl personal- som materielläget vid sina enheter för brigadchefen med stab. Därefter fick olika stödfunktioner, t ex materielenheten, uppgifter att lösa.

Årligen hade jag också två krigsplaneringsveckor med stab och DUC. Mina bataljonchefer tjänstgjorde oftast på regementet och hade täta kontakter med sina kompanichefer. Någon helg per år hade de också samling av sin chefspersonal, då även reserv- och värnpliktiga officerare deltog.

Som brigadchef "ägde" jag huvuddelen av brigaden.  Av utbildningsrationella skäl fanns det dock undantag. Min haubitsbataljon, t ex, sattes upp och utbildades av A 9. Detta krävde ett nära samarbete mellan mig och ledningen vid artilleriregementet. Som ett litet exempel på hur samarbetet fungerade: en dag blir jag uppringd av chefen A 9 som berättade att min artillerichef vid brigaden var på väg mot en ny krigsbefattning. Han föreslog då en annan major för uppgiften, redogjorde för hans CV, och frågade det var acceptabelt för mig. Jag besökte också A 9 vid några tillfällen för att följa utbildningen av de delar av min artilleribataljon som då utbildades där.

Mina egna erfarenheter av VI 90 som chef för MekB 18 på Gotland liknar mycket de som redovisas ovan, möjligtvis med tillägget att jag hade det enklare. P 18, A 7 och LV 2 var samlokaliserade på Visborgs slätt utanför Visby, med Militärkommando Gotland som närmaste granne. Att snickra ihop koordinerade personal-, utbildnings- och omsättningsplaner kunde göras över en kopp kaffe på mässen, kanske inte riktigt, men närapå.

Här en liten anekdot för att beskriva friheten i hur att anpassa utbildningen till nya tankar.

När jag tillträdde som brigadchef upptäckte jag att grundutbildningsbataljonen på P 18 inte deltog i ”Pansarövningen” på Revingehed som arrangerades av PS (Pansartruppskolan) under april månad varje år. Jag kontaktade chefen PS och frågade varför det var så. Han svarade att P18 var välkommet, bara vi tog oss dit. Det här skedde på hösten. Efter att ha kontrollerat med chefen för Gotlands Militärkommando och Milostaben i Strängnäs om det var godtagbart ur beredskapssynpunkt att vi lämnade ön under fjorton dagar på våren samlade jag kompanicheferna (det var ju de som i praktiken hade pengarna i form av; körmil, förbandsövningsdygn, övertid, ammunition etc) och frågade om de hade lust att åka till Skåne på vårkanten. Förutsättningen var att de under vinterns övningar kunde spara lite slantar för att finansiera transporten av bataljonens personal, stridsfordon och bilar till Skåne. Övriga kostnader var ju ungefär lika med vad en redan inplanerad bataljonsövning, vid samma tid, på ön skulle kosta. Jodå, kompanicheferna gjorde sitt - vi hyrde en färja och åkte till Skåne, och fick därmed möjlighet att i brigads ram öva med och mot andra pansarbataljoner.  

Reformen skapade också en stämningsförändring så att även sedan tidigare existerande rutiner genomfördes med större energi och allvar. Exempelvis, de av tradition obligatoriska krigsplanläggningsveckorna i armén varje år, alltid vecka 23 och 24, blev än heligare. Ve den befattningshavare på en stab eller skola som försökte planera in en konferens, utbildning eller något annat som störde krigsförbanden de veckorna – han fick skämmas, och blev i tydliga ordalag beordrad att hitta en annan tidpunkt. Även rekryteringsprocessen påverkades. Visserligen hade det alltid varit så att det var regementena som valde ut vilka som skulle skickas till Karlberg, för att sedan återkomma till förbandet som officerare. Men även här påverkades processen av den förändrade mentalitet som kaderorganiseringen ledde till. Självfallet hade kompani- bataljon- och brigadchefer alltid lagt stor vikt vid att välja ut lämpliga kandidater, men nu förstärktes det hela av den mycket påtagliga känslan ”det är ju blivande chefer i mitt eget (eventuellt min efterträdares) krigsförband som jag nu skall välja ut – är NN en blivande stridsvagnskompanichef som jag vill ha i min bataljon?”. 

Visserligen genomfördes VI 90 i en annan miljö än dagens, men kanske finns det ändå några idéer, som såväl försvarsberedning som Försvarsmakten skulle kunna plocka upp, om hur man genom att ändra ansvarsförhållanden och fredsrutiner kan öka organisationens effekt i krig – nu när vi åter bygger en försvarsmakt avsedd för storskalig strid mot en kvalificerad motståndare.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

---

[i] Även om det är oklart vem som ursprungligen myntade devisen så var det generallöjtnant Erik G. Bengtsson, arméchef 1984-1990, som gjorde det till ledstjärna för arméns verksamhet.

[ii] Kaderorganisering innebar att alla krigsförband gavs ett litet skelett av ständigt tjänstgörande personal som skulle följa upp förbandets status, t ex bemanning, olika delars utbildningsståndpunkt, tillgång och skick på materielen i mobiliseringsförråden och planera förbandets utveckling. På kompaninivå kunde det röra sig om någon enstaka person, vid en bataljon oftast bataljonchefen plus någon eller några medhjälpare, på brigadnivå brigadchefen med delar av sin stab.

[iii] Krigsbro 4 var en snabbt byggbar dikesbro med 15,2 m spännvidd och som bar 50 ton. Den fanns organisatoriskt vid pansarbataljonerna.

[iv] Citaten är utdrag ur ÖB Programplan 89 - 92/FU88 sid 25-27

[v] Ibid

[vi] SOU 1989:46 Arméns utveckling och försvarets planeringssystem : delbetänkande

[vii]  Proposition 1989/90:9, sid 12 (”Jag” i detta sammanhang är försvarsministern som i propositionstexten är den som föredrar propositionen för regeringen).

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…

 

Inlägget har tidigare publicerats som en artikel i septemberutgåvan 2023 av tidningen Axess. 

I sången I natt jag drömde, med svensk text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär”. Kanske inte en sanndröm, men ändå ganska nära en framtida verklighet. Inte beroende på att mänskligheten insett det vansinniga i att föra krig, utan för att det kommer råda brist på soldater.

När man ser bilder från kriget i Ukraina slås man av hur få soldater det vanligen är på varje bild, och hur mycket äldre de ofta verkar vara, jämfört med liknande bilder från första eller andra världskriget. Det är ingen tillfällighet, det är ont om soldater, och färre kommer de bli.

Befolkningsutvecklingen i de flesta länder är negativ. Det gäller inte bara rika länder i väst utan är ett globalt fenomen. Europa, Nordamerika, Kina, Sydamerika och Sydostasien överallt underskrider födelsetalen de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningarna inte ska minska. Singapore och Sydkorea ligger idag på nivåer kring 1 barn per kvinna, Italien 1,4. I de flesta länder debatteras hur man med en krympande befolkning ska kunna upprätthålla olika samhällsfunktioner. AI och robotar anges ibland som en del av lösningen.

Vad då med framtida krig, vem ska utkämpa dem och med vilka medel?  

Hur demografi påverkar möjligheterna att föra krig är ingen ny fråga. Kring sekelskiftet 1900 var den franska politiska och militära ledningen allvarligt oroad över Frankrikes långsamma befolkningstillväxt jämfört med Tysklands. Mellan 1871 och 1911 ökade Frankrikes befolkning från ca 36 miljoner till drygt 39 miljoner, medan Tysklands invånarantal steg från 41 miljoner till nästan 65 miljoner. Det är inte svårt att förstå de franska bekymren i en tid när mängden soldater var en nyckelfaktor i striden. För att i viss mån kompensera för den relativa bristen på soldater förlängdes värnplikten i Frankrike 1913 från två till tre år.

Problemet idag är inte knutet till något enskilt land, i stort sett alla länder står inför samma utmaning, en generell brist på soldater i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Länders ytor kommer inte att minska, de gränser som ska försvaras kommer inte vara kortare. Viktiga objekt vilka måste skyddas kommer heller inte bli färre. Vem ska göra det?

Förutom att den totala tillgången på människor minskar så kommer antagligen även den procentuella andelen av en befolkning som kan ges militära uppgifter också att bli mindre.

Den framtida bristen på arbetskraft kommer sannolikt leda till en lägre redundans i såväl företag som andra samhällsfunktioner. Det i kombination med en ökad specialisering i många yrken gör att den gamla tumregeln att cirka tio procent av en befolkning kan tas ut till krigstjänst antagligen inte längre kommer gälla. Dessutom, om framtidens familjer i huvudsak är ettbarnsfamiljer, hur stor kommer viljan vara att skicka ut det enda barnet i krig, hur behjärtansvärt ändamålet än kan vara?

Konsekvenserna av den demografiska utvecklingen för framtidens krigföring måste börja hanteras redan nu. Risken är annars stor för suboptimeringar där dyra vapensystem som anskaffas och tänkta kvalificerade funktioner inte kan bemannas. Huvuddelen av de vapensystem vilka kommer införas de närmaste åren kommer vara i bruk även om trettio år, när de redan nu tydliga demografiska förändringarna kommer ha slagit igenom fullt ut. De Leopard-stridsvagnar vi använder idag köptes i början på 90-talet. Flottans ubåtar av Gotland-klass togs i bruk 1996, och kommer vara i tjänst åtskilliga år till, liksom stridsvagnarna. Materiel som anskaffas idag kommer leva minst lika länge.

Kan vi då dra några slutsatser redan nu? Att tro att man i framtiden kommer kunna rekrytera och behålla soldater utan att betala konkurrenskraftiga löner är en chimär. Värnplikt kommer antagligen fortsatt vara en nödvändig bemanningsprincip, speciellt i länder med få innevånare. Antalet presumtiva yrkessoldater kommer helt enkelt vara för litet. Det kommer heller inte vara möjligt att skicka ut soldater i strid utan att ge dem bästa tänkbara förutsättningar att verka och överleva. God utrustning, utbildning och sjukvårdstjänst kommer bli än viktigare. Förlusttoleransen kommer vara låg, avsevärt lägre än vad vi räknade med under kalla kriget. Likaså kommer det vara nödvändigt att acceptera en större åldersspridning hos soldaterna och att många kanske kommer vara kvinnor i fertil ålder. Eventuellt inte oproblematiskt i en tid när befolkningar minskar på grund av låga födelsetal. Framtida krigskyrkogårdar kommer inte, som tidigare, till nittio procent bestå av gravar med stupade unga män i tjugoårsåldern.   

Även om det kommer finnas färre soldater är det inte mycket som talar för att fortsättningen på Cornelis Vreesvijks dröm kommer besannas ”Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”. Frågan är snarare, var krävs det oundgängligen människor på framtidens slagfält?

 

Kriget kommer i allt större utsträckning att ”robotiseras”. Granater och robotar kommer själva söka sina mål. Det kommer inte vara mänskliga ögon utan olika sensorer som hittar vad som ska bekämpas. Vapensystem kan ges förmågan att själva avgöra om, hur och när ett mål ska bekämpas - om vi så önskar. Plattformar som flygplan, fartyg och stridsvagnar kommer till stor del vara obemannade. Kriget kommer lika mycket utkämpas med informationsteknologi och inom det elektroniska spektrumet som med konventionella vapen. För att hantera denna extremt komplexa stridsmiljö kommer det krävas personer med kompetenser som också kommer var mycket eftersökta i det civila samhället. För militära organisationer kommer det därmed inte bara vara en fråga om att rekrytera personal överhuvudtaget, en lika stor utmaning kommer vara att hitta och locka rätt människor. Bristen på piloter och tekniker i det svenska flygvapnet och svårigheten att rekrytera besättningar till Royal Navys atomubåtar är inga tillfälliga fenomen.

Kommer det finnas länder som har bättre förutsättningar än andra att hantera den här utvecklingen? Eller om frågan ställs på ett annat sätt: kommer västvärldens försprång inom vapenteknologi bestå? Kanske, kanske inte. Polen, Finland och Estland har valt sydkoreanska artillerisystem framför västerländska, inte bara därför att de är billigare. Hur kommer dagens ledande försvarsföretag stå sig i konkurrensen med Samsung eller Huawei när det gäller morgondagens IT-baserade vapenteknologi, där gränsen mellan civil och militär informationsteknologi dessutom till stor del håller på att suddas ut. Kan detta, i kombination med bristen på soldater, i vid bemärkelse, leda till att civila företag och deras medarbetare också får en direkt stridande roll?    

Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet. Kommer informationsteknologi i olika tillämpningar kunna ersätta människan som en oundgänglig del av striden? Visserligen är datorer redan i dag duktigare än människan på att spela det kinesiska strategi- och taktikspelet Go. Ett spel mer komplicerat än schack. Men gäller det även strategier och taktik i krig?

Det som antagligen främst skiljer krig från de flesta andra verksamheter är att det oväntade är regel. Fordon med viktiga förnödenheter kör vilse eller blir bekämpade, människor grips av panik, alla strävar efter att överraska motståndaren, och lyckas ofta. Plus ett oändligt antal andra faktorer som inte heller kan förutses genom logiska resonemang eller genom att analysera data från tidigare händelser.

Kommer vapensystem styrda av informationsteknologi vara duktigare än människor att hantera det oförutsebara? Det som militärfilosofen Carl von Clausewitz kallade slagfältets friktioner. Eller kommer människan fortfarande ha ett försteg när det gäller att skapa det för en motpart oväntade, eller ha en bättre förmåga att hantera det oförutsebara, och därmed inte kunna avvaras?

Slutligen, vad om de tekniska system som ska kompensera för bristen på soldater blir så effektiva att risken för långdragna utnötningskrig ökar? Blir då angrepp på civila mål och människors föreställningsvärld, påverkansopertioner, sättet att försöka bryta motståndarens vilja att kämpa vidare?

                                                                 *****

 

Låt ÖB bestämma – eller?

 

Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022

När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.

Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.

Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.

Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.

Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.

Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.

Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?

                                                                   *****

Nato – nordiska försvarsperspektiv

 

Finska Försvarshögskolans tidskrift Maanpoulustus hade vänligheten att publicera nedanstående artikel av mig i sitt senaste nummer, september 2022.

Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering, och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.

Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några tankar.

Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.

De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater” kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”

Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum. Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera Baltikum från omvärlden.

Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva, och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?

Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas” territorium.

 Det indirekta stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35 systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt frambasera till det nordiska området.

Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge substantiella och viktiga bidrag.

 Inom ramen för den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.

Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv, trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband till försvaret av Estland.

Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp. Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.

 

 

Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet ger.

                                                    *****

 

Nato, den nordiska dimensionen – ”poola” resurser

 

I mitt förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land annars inte skulle ha råd med.

USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.

Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35.  Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.

Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.

Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.

Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom.

Den beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye, skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.  

Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.

Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom ramen för ländernas medlemskap i Nato.

                                                                              *****

Sveriges roll i Nato

 

Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022

Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.

Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.

Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.

Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.

Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.

De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.

Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt.  Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet.  Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.

En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.

Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.

Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.  

Luftrummet i vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas. 

Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.

Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Ny försvarsberedning – dags att tänka annorlunda

 Inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg.

En svensk och finsk anslutning till Nato innebär att Försvarsberedningens betänkande Värnkraft och försvarspropositionen från november 2020 kan läggas till handlingarna.  Rådande planering avseende Försvarsmaktens struktur och inriktning kommer då till stora delar inte längre vara ändamålsenlig. Likaså kommer Sveriges (och Finlands) integrering i alliansen med stor sannolikhet leda till nya militära ledningsförhållanden i det nordisk-baltiska området. I alla fall om man vill utnyttja de fördelar ett svenskt och finskt medlemskap kan ge när det gäller att stärka ländernas egen säkerhet och alliansens avskräckningsförmåga.

Förändringarna är av den digniteten att de kommer kräva en bred politisk förankring. Det finns därför starka skäl att så snart som möjligt kalla in Försvarsberedningen för att hantera den processen. Dessutom, våra försvarspolitiker kommer ha ett stort behov av att bygga upp sin kunskap om alliansens sätt att fungera. Få en fördjupad kunskap om lednings- och beslutsprocesser och hur Sverige kan bidra för att stärka alliansens förmågor i olika avseenden. Alliansen ger också möjligheter till en arbetsfördelning mellan olika länder, något som Sverige hittills bara kunnat dra nytta av i mycket begränsad omfattning. Faktorer som alla borde påverka Försvarsmaktens struktur och uppgifter. Enbart utbildningsbehovet för ledamöterna, förutom sakfrågorna som ska behandlas, är ett starkt skäl till att en ny försvarsberedning bör sammankallas och påbörja sin verksamhet omedelbart efter valet i höst. 

Nedan några tankar om en del av de utmaningar en ny försvarsberedning kan ställas inför och några förslag om hur de skulle kunna hanteras. Tonvikten i artikeln ligger på tänkbara ledningsstrukturer utformade för att samordna militära insatser i det nordiska området, i såväl fred som krig. Antagligen det sakområde som kommer kräva den största mentala omställningen hos svenska militärer och politiker. Lite som kuriosa kan man fråga sig om inte acceptansen för den nedan skissade modellen kommer vara större i Finland?  Den historiskt bevandrade kommer se stora likheter med ledningsstrukturen, i och kring Finland, från fortsättningskriget 1941-44. Då som nu med grund i tämligen oföränderliga militärgeografiska realiteter.  Utöver ledningsaspekterna diskuteras också några organisatoriska förändringar i Försvarsmakten vilka skulle kunna bidra till att öka alliansens gemensamma förmåga i det nordisk-baltiska området, och därigenom bidra till en ökad stabilitet och säkerhet i vår del av världen.  

Sverige kommer inte längre vara en måttligt stor, tämligen utsatt, stat som ser försvaret av landet ur ett i huvudsak snävt nationellt perspektiv. I stället kommer Sverige bli en viktig kugge i en större gemensamskap där vi, förutom att vara garanterade stöd, också kommer kunna bidra till att öka alliansens gemensamma avskräckningspotential i norra Europa. Något som borde minska Rysslands lust att ge sig in på militära äventyr i vårt närområde.

Här nedan några av de utmaningar vi bör ha tänkt igenom och bör ha en mening om i de förhandlingar som kommer bli aktuella i samband med en anslutning till Nato.

 Nordkalotten där det vid en kris kan finnas ett starkt ryskt intresse av att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön är ett gemensamt norskt, svenskt och finskt problem. De där baserade strategiska atomubåtarna, och de flyg och marinstridskrafter som är avsedda för att avskära Natos atlantförbindelser, gör att även andra Natostater, främst USA, också kan se skäl att agera. Områdets stora betydelse och de omfattande stridskrafter av olika slag vilka kan bli engagerade talar för att det redan i fredstid bör finnas en kvalificerad ledningsorganisation på plats i norra Skandinavien. Den bör ha förmåga att samordna och leda styrkor från flera länder som genomför gemensam strid på marken, i luften och på havet samt också leda en omfattande och komplicerad logistikverksamhet. Vi talar här om något som skulle likna en multinationell kårstab förstärkt med extra kapacitet att leda tämligen omfattande flyg- och sjöstridsverksamhet.

Operationsområdet bör vara avdelat på förhand för att underlätta förberedelser i fred och undvika gränsdragningsproblem och kompetenstvister vid en allvarlig kris eller vid ett krigsutbrott. Lösningen är antagligen en COMSCANORTH (Commander Scandinavia North) med stab. När det gäller förberedelser för, och ledning av, övningar och operativ verksamhet skulle stabens uppgifter till delar kunna jämföras med våra tidigare milostaber. Krigsplanläggning och övningsverksamhet för svenska, norska och finska fältförband, territoriella enheter samt marin- och flygförband vilka är planerade att uppträda i norra Skandinavien bör i stor utsträckning styras av COMSCANORTH.

Ur svensk synvinkel skulle en sådan ordning, förutom att vi skulle bidra till bemanningen av COMSCANORTH stab innebära att huvuddelen av de svenska markstridsförband som idag främst är avsedda för försvar av norra Sverige även bör ha förmågan att uppträda såväl i Norge som Finland. Det innebär höga krav på såväl taktisk som operativ rörlighet och att logistikorganisationen måste utvecklas för att kunna verka över långa avstånd samt att den kan samordnas med övriga länder i området. Bara för att ge ett begrepp om avstånden; det är landvägen 660 kilometer mellan Boden och Tromsö och 400 kilometer mellan Boden och Salla (finsk-ryska gränsen).

Det kan också övervägas att alla tre länderna till del skaffar samma typer av vapensystem till de förband som har sina uppgifter i norra Skandinavien. Det för att underlätta gemensam logistik, likartat uppträdande och gemensam upphandling. Kanske ger den planerade utökningen av det svenska artilleriet där vissa möjligheter redan i närtid. Med inspiration av den helintegrerade tysk-holländska stridsvagnsbataljonen i Bergen-Lohheide, skulle norra Skandinavien kunna vara platsen där det första nordiska helt blandade, gemensamma, förbandet organiserades? Kanske en ”drönarbataljon” på grund av de mycket stora landytor som ska hanteras? Svenska och finska Lappland och Troms fylke tillsammans omfattar en yta som är större än hela Baltikum.

Flygstridsledningen i regionen bör samordnas fullt ut för att optimalt kunna utnyttja flygsystemens, JAS och F-35, olika egenskaper och beväpningsalternativ på bästa sätt. MR N (Militärregion Norr) skulle i denna ledningsmodell eventuellt behöva delas, där den norra delen skulle bli operativt direkt underställd COMSCANORTH. Här finns en direkt koppling till vilka delar av Norge som skulle lyda under COMSCANORTH.   

Östersjön som vi hittills betraktat som en vallgrav vilken skyddar Sverige skulle i stället bli en förbindelselänk med avgörande betydelse för försvaret av alliansens baltiska medlemmar. Sverige skulle där ha en viktig roll för att säkerställa sjö- och luftförbindelser över Östersjön. Något som rimligtvis borde påverka hur Marinen bör utvecklas och också hur vi utformar vår militära närvaro på Gotland. I Gotlandsfallet bör perspektivet ändras från att i första hand försvara ön (vilket självfallet också måste göras) till att göra ön till en plattform för att skydda förbindelserna till Baltikum.  Robot 103 Patriot, kustrobotar och ubåtsjaktsystem baserade på ön skulle där vara viktiga komponenter.  

När det gäller flottans utformning och storlek i Östersjön beror det i stor utsträckning på hur det går att göra en arbetsfördelning mellan olika alliansmedlemmar.

Naturligt vore att Sverige som störste strandägare i Östersjön, innehavare av Gotland och med de goda baseringsmöjligheter som de svenska skärgårdarna ger, samt övriga östersjöländers annorlunda hotbilder, fick en ledande roll när det gäller sjöoperativ verksamhet i Östersjön. Det borde leda till en kraftig ökning av antalet svenska marina enheter i Östersjön jämfört idag. Det både för att kunna uppträda på fler platser samtidigt som för att skapa en ökad uthållighet, samt för att ge andra alliansmedlemmar möjligheter att prioritera andra, för dem viktigare, förmågor. Övriga östersjöländer (utom eventuellt Tyskland, se nedan) skulle därmed kunna inrikta sin marina verksamhet på mer kustnära aktiviteter.  Sett i ett större sammanhang skulle en sådan svensk inriktning i Östersjön frigöra medel hos våra allierade på andra sidan Östersjön till att investera i vad de behöver mest, markstridsförband och luftförsvar.

Lika viktigt som att bidra till att sjö- och luftförbindelserna till Baltikum hålls öppna är uppgiften att säkerställa Finlands förbindelser med omvärlden, genom luften och över havet. Huvuddelen av Finlands handel sker med sjötransporter. Det blir därför en viktig gemensam uppgift för de svenska och finska marinerna att säkerställa säkra transportleder till havs. Då inte bara i egentliga Östersjön utan också över Bottenhavet. 

För att samordna och leda den marina verksamheten Östersjön krävs en chef med stab. En COMBALT (Commander Baltic).

Västkusten med dess hamnar, främst då Göteborg, är avgörande för såväl svensk som norsk handel och försörjning. Även en stor del av Finlands export och import sker via Göteborg. Det är därför viktigt att sjöfarten i Nordsjön och Skagerrak kan skyddas. Hotbilden är komplicerad. Den omfattar ubåtar med torpeder, ubåtslagda eller flygfällda minor, långräckviddiga sjömålsrobotar avfyrade från ytstridsfartyg, ubåtar eller flygplan. Det krävs därför såväl kvalificerade flygburna förmågor, bland annat ubåtsjaktflygplan, som uthålliga och mångsidiga fartyg som kan uppträda över mycket stora ytor – från brittiska kusten till den svenska västkusten och upp till norra Norge. Här finns det skäl att notera att det inte bara är en fråga om flera länders försörjning, utan också om att tillföra militära förstärkningar till Skandinavien och även till Baltikum, i den mån det ska ske sjövägen. Det senare en nödvändighet om vi talar om tyngre förband och mer omfattande logistik.

Här kan det finnas skäl att överväga en arbetsfördelning, bland annat av ekonomiska skäl. Den skulle kunna innebära att Tyskland med sin stora ekonomiska potential, tillsamman med Norge, Danmark och eventuellt Storbritannien, skulle kunna ta på sig en ledande roll för att säkerställa de skandinaviska ländernas sjöförbindelser med omvärlden. Därmed skulle östersjöstaterna, utom Tyskland, kunna ta på sig huvudansvaret för marin verksamhet i Östersjön. Medan andra alliansmedlemmar hanterar problematiken med sjöfartsskydd västerut.

De baltiska staterna kommer aldrig ha möjligheter att med egna resurser avvärja ett ryskt angrepp. De kommer alltid vara beroende av stöd från andra alliansmedlemmar. De markstridsförband från olika Natoländer som idag finns i Baltikum fyller främst en snubbeltrådsfunktion. Det vill säga att säkerställa att hela alliansen blir indragen i händelse av ett ryskt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Skulle hotet bli akut krävs därför att Nato tillför ytterligare förband för att höja tröskeln för ett angrepp. Eller om så krävs avvärja ett angrepp. Tidsfaktorn kommer här vara av stor betydelse. Ju tidigare det kan tillföras förstärkningar till Baltikum desto mindre risk att ett hot övergår till ett angrepp, alternativt att angreppet kan avvärjas.

Det är uppenbart att Sveriges geografiska läge ger oss goda möjligheter att vara det land som först, kanske tillsamman med Danmark, skulle kunna föra över mer betydande resurser till Baltikum. Då jämfört med USA, Storbritannien eller Frankrike. De tre andra länderna med möjligheter att ge något substantiellt bidrag, men där transporttiden är avsevärt längre. En tidsskillnad som kan vara avgörande. Här finns också ett mycket tydligt svenskt egenintresse. Kan vi bidra till att Baltikum inte angrips så minskar också risken radikalt för att Ryssland skulle försöka ta delar av Sverige för att skapa ett ”flankskydd” för en operation mot Baltikum.

En sådan svensk inriktning skulle tala för att minst en av våra brigader i de södra delarna av landet borde bestå av i huvudsak fast anställd personal och vara organiserad, utrustad och övad för att uppträda i Baltikum. Förutom den rent militära nyttan som en svensk brigad skulle innebära för försvaret av i Baltikum så skulle en sådan inriktning också vara en konkret signal att vi tar vår uppgift som alliansmedlemmar på allvar. Vi skulle visa att vi har viljan och också förmågan att hjälpa till om en annan alliansmedlem hotas. Sannolikt skulle det även vara en starkt motivationshöjande faktor för andra att ge Sverige substantiell hjälp om så skulle behövas.

Flygstridskrafters förmåga att snabbt flytta sig över stora avstånd och momentant utveckla mycket hög effekt talar för att de bör ledas centralt för hela det nordiska området. Hotet om samordnade insatser med stora delar av de nordiska flygvapnen, sammanlagt drygt tvåhundra mycket moderna och potenta stridsflygplan, är en avskräckningsfaktor av högsta dignitet. Skulle någon av alliansmedlemmarna i regionen angripas kommer flygstridskrafter vara en av det tidigast gripbara resurserna att sätta in för att påverka en angripares operationer på marken, havet eller i luften. Det såväl på Nordkalotten, i Östersjön och kanske också i Baltikum. Här måste även hela komplexet av luftrumssamordning vägas in. Faktorer som där måste kunna hanteras är bland annat: utnyttjande av långräckviddigt luftvärn, insatser av egna flygplan, kryssningsrobotar och drönare samtidigt som fiendens motsvarande system kanske också finns i luften. Eventuellt ska det också ske en samordning med insatser av hangarfartygsbaserat amerikanskt flyg och flygtransporter till Baltikum.  Skälen för en COMSCANAIR (Commander Scandinavian Air) är starka. Sammantaget kommer det kräva en långtgående samordning, till del integration, av olika verksamheter hos de nordiska ländernas flygvapen. Men vinsterna är för stora för att man skulle avstå.

De lednings- och lydnadsförhållanden som här skissats för Nordkalotten, Östersjön, Västerhavet och det skandinaviska luftrummet, är betingade speciella av operativa och militärgeografiska faktorer. Därutöver finns det skäl att fundera på hur militär verksamhet på övriga delar av svenskt, finskt, danskt och norskt territorium ska integreras i en alliansgemensam, nordisk, ledningsstruktur.  

När det gäller svenskt, finskt och norskt landterritorium, förutom de nordligaste delarna som skulle lyda under COMSCANORTH, bör de bilda var sitt kommando COMSWED, COMFIN och COMNOR. Även ett COMDEN känns naturligt. Alla ska ha förmågan att leda de nationella resurser som finns i inom deras område samt sådana styrkor som eventuellt kan tillföras från andra alliansmedlemmar. Att ledningen av sjö och flygstridskrafter är centraliserad till egna kommandon innebär inte att övriga kommandon, t ex COMFIN, inte kan tilldelas flyg- eller marinstridskrafter för vissa uppgifter eller för viss tid. 

 För att leda verksamheten i hela det nordiska operationsområdet krävs en överordnad instans. Det kan vara dags att återuppliva den tidigare Natobefattningen CINCNORTH (Commander in Chief Allied Forces Northern Europe).

Sammanfattningsvis skulle då ledningsstrukturen för försvaret av regionen kunna se ut enligt nedan. Chefer med staber:

CINCNORTH leder försvaret av hela det nordiska området med angränsande delar av Arktis, t ex Svalbard, genom nedanstående direkt underlydande chefer med staber.

COMSCANORTH – leder operationer i norra Skandinavien och angränsande delar av Arktis

COMSWED- leder territoriell verksamhet i Sverige, utom övre Norrland.

COMFIN – leder territoriell verksamhet Finland utom finska Lappland

COMNOR – leder territoriell verksamhet i Norge, söder Nordland fylke

COMDEN – leder territoriell verksamhet i Danmark.

COMSCANAIR – leder luftövervakning, flygverksamhet och luftrumssamordning över hela regionen,

COMBALT – leder marin verksamhet i Östersjön och Bottenhavet.

COMNORTHSEA – leder marin verksamhet för att hålla förbindelserna till Skandinavien öppna.

Alla staber är självfallet multinationella, dock i varierande omfattning. COMSWED stöds av en stab som antagligen till största delen är bemannad med svensk personal medan COMSCANORTH och COMSCANAIR stöds av fullt ut multinationella staber och där chefskapet sannolikt roterar mellan olika länder.   

Lokaliseringen av de olika staberna kommer, förutom platsens ändamålsenlighet, sannolikt avgöras av vad presumtiva värdländer har att erbjuda i form av faciliteter, bra miljö för personalen med familjer etc. Det kommer att krävas en ansträngning om ett land vill ha någon av staberna hos sig.

Även om försvaret av södra Skandinavien till stor del är kopplat till behovet av att kunna försvara Baltikum är det sannolikt mest ändamålsenligt att operationer på andra sidan Östersjön leds av Multinational Corps North East i Szczecin som redan idag har det ansvaret. Dock, alla ledningslösningar har sina styrkor och svagheter. Det kan finnas skäl att undersöka hur de baltiska beroendeförhållandena ser ut i praktiken, Vad är viktigast för deras försvar, det som sker på och över Östersjön eller det som sker i Polen och Centraleuropa? Är nuvarande ledningsförhållanden ett resultat av att Sverige och Finland inte är med i Nato, eller vad?

Förbandsproduktion och materielanskaffning förblir som idag nationella angelägenheter. En ökad samordning bör dock eftersträvas. Det såväl av interoperabilitetsskäl som för att olika länders vapensystem ska kunna komplettera varandra.

Det finns självfallet fler områden som till exempel officersutbildning och stabsarbetsmetodik som till delar skulle kunna samordnas i en Natoram, eller sannolikt ännu bättre i en gemensam nordisk ram. Det är ju trots allt våra nordiska grannar som vi i första kommer att verka ihop med.  Det är dock frågor som kan lösas efterhand då de inte i närtid påverkar hur en anslutning till Nato ska hanteras.

Det kommer ta åtskilliga år innan det som skissats ovan kan förvekligas, men det är viktigt att goda lösningar inte förfuskas på grund av bristande politisk enighet, okunskap eller nationell prestige. Chansen att skapa bra lösningar för hur försvaret av det nordiska området ska organiseras kommer bara finnas en gång. Strukturella lösningar som implementerats i stora mellanstatliga organisationer har en tendens att bli ”eviga”.

Vid en svensk ansökan om medlemskap i Nato blir därför en av regeringens viktigaste uppgifter att omedelbart efter valet i höst tillsätta, och låta utbilda, en ny försvarsberedning. Beredningens uppgift ska vara att skapa en bred politisk enighet kring en inriktning för Försvarsmakten som är anpassad till ett Natomedlemskap.

                                                                 *****