Translate

tisdag 28 juli 2020

Hur skapar vi uppdragstaktiker?


Inlägget finns också publicerat på KKrVa blogg den 27 juni 2020.


Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmqvists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag tror skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om ursäkt om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

 

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”

(MSD 16 sid 68)

 

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent.

(MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmqvist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.    

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas sig av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverka såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten beskrivs officersyrket som:

Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.”

(https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/).

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig - skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmqvist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

 

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

 

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.    

 

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

 

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

 

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta är skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

 

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

 

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst mm, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

 

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden. 

 

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

 

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

 

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband mm, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt från agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

 

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.       

 

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” mm, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.    

 

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

 

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

 

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina DUC (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades mm. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som om är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

 

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

 

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

 

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder mm. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering mm för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.    

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

                                                                              *****


söndag 17 maj 2020

Vad får vi för pengarna?




Är det rätt frågor som diskuteras i de förhandlingar som nu pågår om det framtida försvarsanslaget storlek? Ska jag döma efter vad som framgår i media tycks diskussionen främst handla om priskompensation, hur finansiera överraskande fördyringar och viljan att göra ekonomiska åtaganden även bortom 2025. Ibland kopplas pengarna till ett visst materielsystem eller annan fysisk parameter, som man kan sätta en prislapp på. Väldigt sällan har jag dock hört eller sett några bedömningar kring vad olika ekonomiska ramar skulle betyda i operativa och strategiska termer – vilka uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa, vilka är vi beredda att avstå ifrån, vilka är konsekvenserna?

Redan Försvarsberedningens förslag har allvarliga operativa brister. Behovet av sjöfartsskydd på Västkusten för att säkerställa Sveriges försörjning, och möjligheterna att ta emot mer substantiell militär hjälp, tillgodoses inte. Där saknas fartyg. Förmågan att (eventuellt tillsammans med Finland) kunna möta ett angrepp mot övre Norrland är inte trovärdig med de fåtaliga styrkor som beredningen föreslår för den landsändan. Försvaret av Stockholm är minst sagt tunt. Två luftvärnsbataljoner räcker inte långt om man vill skydda flygbaser, kritisk civil infrastruktur, huvudstaden och områden viktiga för att ta emot hjälp. Bara för att nämna några exempel. Beredningen har dock tämligen tydligt beskrivit kopplingen mellan sina förslag och vad man vill uppnå med dem. De avvägningar som gjorts hänger ihop, även om vissa länkar i kedjan är skrämmande svaga.

Att som nu främst diskutera X, Y eller Z miljarder i ena eller andra riktningen är därför måttligt meningsfullt, till och med farligt, om det inte tydligt kopplas till hur vår operativa förmåga påverkas. Något som oftast också har strategiska implikationer. Vad betyder en förändring i ekonomin på ett eller annat sätt för möjligheterna att lösa en viss uppgift? Hur påverkar det i förlängningen andra viktiga faktorer som bidrar till möjligheterna att försvara Sverige?

Exempelvis. Vad skulle en minskning av antalet lokalförsvarsbataljoner innebära för våra möjligheter att hålla förbindelserna till Trondheim öppna? En viktig reservförbindelse för såväl svensk som finsk försörjning, som för att kunna ta emot hjälp? Något som i sin tur kan påverka våra möjligheter att försvara andra delar av Sverige, eller bidra till att öka Finlands uthållighet. Vad innebär det om vi avstår från kryssningsrobotar till JAS när det gäller möjligheterna att bekämpa ryska installationer på andra sidan Östersjön, eller i områden som angriparen tagit? Hur kan det påverka en rysk kostnads- och intäktskalkyl när det gäller att gruppera luftvärnssystem på Gotland? Hur påverkas Natos vilja, och möjligheter, att hjälpa oss om vi inte stärker försvaret av södra Sverige? Det måste ju finnas någon att hjälpa innan det är för sent.

Det är de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av olika ekonomiska nivåer som borde vara det centrala i de försvarspolitiska förhandlingar som just nu förs. Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och varför? De självklara frågorna vid varje utspel om att ta bort, eller lägga till, ett antal miljarder borde vara: ”Vilka operativa uppgifter innebär det att vi kan lösa, eller medvetet avstår från att kunna lösa?” och ”Vad innebär det för vår såväl som våra grannars säkerhet?”.

Den senare frågan är inte minst viktig när det kommer till nordiskt och europeiskt försvarssamarbete. Viljan att samarbeta med Sverige, må det vara att köpa svensk försvarsmateriel, ha gemensam operativ planering eller något annat, är en nytto- och förtroendekalkyl:  ”Om vi hjälper till med A, kan då Sverige hjälpa oss med B?” eller ”Vågar vi göra oss beroende av Sverige i ett eller annat avseende?”. Tro inget annat än att svenska försvarsbeslut läses ytterst noggrant även i våra grannländer.

Här vill jag direkt föregripa ett eventuellt motargument. ”Operativa frågor kan man inte diskutera öppet, det skulle ge en eventuell angripare insikt i vad vi kan och planerar för”. Argumentet är helt irrelevant, kamraterna i generalstaben i Moskva, eller i våra grannländers högkvarter, har minst lika god förmåga som vi själva att dra slutsatser om vilka operativa uppgifter en försvarsmakt med ett visst innehåll kan lösa. Dessutom, just att en eventuell angripare kan bilda sig en uppfattning om våra förmågor är grunden för att Försvarsmaktens ska lösa sin viktigaste uppgift, att verka avskräckande. Att vissa eventuella svagheter, eller styrkor, som kan döljas, t ex tillgången på någon typ av ammunition eller radarprestanda ska hemlighållas är en självklarhet. Men att inte diskutera de operativa effekterna av att ha tre, fyra, eller fem brigader, sju, nio eller tolv korvetter, två, tre eller fyra radarspaningsflygplan är bara missriktat hemlighetsmakeri.

Här kan man även anföra en demokratiaspekt. Hur ska medborgarna kunna bilda sig en uppfattning om det försvar de betalar för kan lösa de uppgifter som de förväntar sig? Det är inte utan att tankarna går till dagens pandemikris och de uppenbara bristerna i beredskap i olika avseenden, som få tycks ha varit medvetna om. Det räcker inte med att säga ”Vår beredskap är god”.

Min förhoppning inför de avslutande (kanske) förhandlingarna inför försvarsbeslutet är därför att få höra debatter och argument av typen: ”Hur säkerställer vi möjligheterna till importsjöfart på Västkusten, till det krävs…, eller ska vi avstå från den förmågan?”, ”Om vi ska kunna hålla ryggen fri åt Norge på Nordkalotten, och där även vara beredda att stödja Finland, vad krävs för det?” eller ”Där går det inte att stryka ett enda öre, då faller hela idéen om att kunna bidra till försvaret av Åland”.

Det är hög tid att diskutera och tydligt redovisa: vad får vi för pengarna, relaterat till olika uppgifter Försvarsmakten då kan, eller inte kan, lösa. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser kan det innebära?



                                                                              *****

@neretnieks

lördag 18 april 2020

Norska flottans utveckling – en strategisk fråga även för Sverige




Igår, fredag, presenterade Norges statsminister, Erna Solberg, den långsiktiga inriktningen för det norska försvaret. Ekonomiskt innebär den att försvarsbudgeten kommer nå ca 2 % av BNP 2028. I mycket grova drag innebär planen att:

-          Antalet mekaniserade bataljoner utökas från tre till fyra,

-          Från 2025 ska det anskaffas nya stridsvagnar, antal och typ anges dock ej,

-          Flottan kommer fortsatt ha fyra fregatter (tidigare fem, ersättning av den förlista KNM ”Helge Ingstad” sker ej)

-          Sex äldre robotbåtar bibehålls och moderniseras,

-          Fyra nya ubåtar anskaffas omkring 2030, under tiden bibehålls och uppgraderas ubåtarna av Ula-klass,

-          Flygvapnet genomför den planerade anskaffningen av 52 st stridsflygplan av typen F-35,

-          Fem P-8 Poseidon ubåtsjaktflygplan ersätter existerande P-3 Orion.

-          Luftvärnssystemet NASAMS, främst inriktat mot försvar av flygbaser, uppgraderas.

Som utomstående betraktare är det svårt att undvika intrycket att anskaffningen av F-35 systemet verkar ta huvuddelen av investeringsutrymmet fram till 2028. Framförallt tycks det drabba flottan, där det inte ske några nyanskaffningar i perioden. Inte heller tycks något långräckviddigt luftvärn finnas i planerna.

Ur svensk synvinkel kanske de uteblivna satsningarna på marinen är de som borde bekymra oss mest. Idag när det nygamla problemet att skydda förbindelserna mellan USA och Europa åter blivit aktuellt finns det tunga skäl för Nato att utveckla sin förmåga i Norskehavet, framförallt vad avser ubåtsjakt. Norge och Storbritannien är de som har bäst förutsättningar att hindra ryska ubåtar (och flygstridskrafter) att, från baser i Murmanskregionen, nå sina operationsområden i Nordatlanten och där påverka amerikanska förstärkningstransporter till Europa. 
För Sverige, Finland och inte minst Norge, är problemet än allvarligare. Även om Ryssland inte klarar av att avskära atlantförbindelserna så innebär även en ”halv” rysk framgång, man lyckas bara avskära förbindelserna över Nordsjön och Norskehavet, att hela den Skandinaviska halvön är isolerad från omvärlden.

I praktiken skulle det innebära att någon mer substantiell utländsk hjälp knappast skulle kunna tillföras det nordiska området. Något som såväl Sverige som Norge är i mycket starkt behov av, i händelse av ett ryskt angrepp mot något eller båda länderna.

Vad trevligt det vore att i en nordisk kontext kunna säga till kamraterna i Norge ”om ni ser till att tillsammans med era vänner i Nato hålla sjöförbindelserna till Skandinavien öppna, så ska Sverige (och Finland) se till att skydda er rygg på marken och i luften”.  

I mina ögon en tämligen självklar ansvarsfördelning. Tyvärr finns det mycket kvar att göra, på båda sidor av Kölen, för att förverkliga ett sådant koncept. 


                                                                              *****  

P.S. Se gärna mitt tidigare blogginlägg nedan för ytterligare några tankar som svensk-norsk samverkan. T ex det gemensamma norsk -svenska intresset av att hålla fartygslederna in mot svenska Västkusten öppna.

söndag 12 april 2020

Norden ett gemensamt operationsområde, en svensk-norsk vinkling


Nedanstående inlägg finns även publicerat i den norska tidskriften Luftleds temanummer om nordisk samverkan, med ett flertal mycket bra artiklar om ämnet. Länk till hela tidningen finns såväl i mitt Twitterinlägg om denna artikel som på mitt FB konto.


Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område.

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, mm. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften.  Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norskehavet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på i det på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan vilka också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

                                                                              
                                                                              *****




tisdag 28 januari 2020

Det glesa slagfältet – ett bidrag till debatten


Inlägget har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg KKrVA.se och till min glädje även väckt viss debatt på Twitter @neretnieks , en i mina ögon nödvändig debatt om den framtida markstriden och arméns utveckling.



Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVa Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7. januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den relativt sett Sverige avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att han kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där han hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer mm, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Han är rörligare och de enskilda förbanden är har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi längre inte har alls samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk.  Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

-          en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,

-          långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,

-          jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,

-          helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,

-          god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp. 

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja mm, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40 -90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng.  Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl. a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om han måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.  

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.  

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettio åriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tysklandför att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag i det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”.  Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl. a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“.  En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest med mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

-          Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.

-          Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.

-          Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.

-          Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).

-          Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.

-          Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.

-          Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”.  I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

-          Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.

-          En inneboende svaghet i hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.

-          En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

-          Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat hans möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.

-          Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.

-          Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.

-          I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.   

-          Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena är i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVa blogg, 14.januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.

-          De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg.  De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.

-          Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför var en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet. 

-          Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet - det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafterna goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

                                                                 *****

onsdag 15 maj 2019

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.