Translate

tisdag 23 augusti 2016

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?




Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.



                                                                 *****

lördag 30 juli 2016

KKrVa studie "Hotet" - några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling


Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:
  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.
Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.



P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien "Hotet".

måndag 11 juli 2016

A (Swedish) threat assessment


Background

This is a summary of an assessment regarding probable Russian war fighting capabilities and methods in the Baltic Sea region in a ten to fifteen years’ perspective.  The full document “Hotet” (The Threat) can be red on the home page of the Royal Swedish Academy of War Sciencies  http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/  Both documents, a short version (34 pp) and a more detailed version (120 pp) are in Swedish. The study is part of a project run by the Academy on how to develop Swedish future defence capabilities.

Contents

The subjects covered are: doctrine, technology, land-, naval- and air forces, cyber warfare, unconventional components and maskirovka. The conclusions are used to sketch three scenarios for a Russian attack on Sweden. The use of nuclear weapons is not included in the analysis.

Conclusions

Russia has few, if any, chances to win a prolonged war against NATO/US. A military action that might lead to a conflict involving NATO therefore has to be concluded rapidly. This makes surprise, speed and maskirovka central components in Russian war planning. The negative correlation of forces (from a Russian point of view) also makes other types of methods and means, other than military, central components in Russian warfare.

Any Russian operational plan will, apart of conventional military planning, therefore also include plans for ”influence” operations and the use of offensive cyber actions.

The general trends when it comes to Russian military capabilities point at an increased ability to start quite large joint operations without time consuming and revealing preparations. Cruise missiles and ballistic missiles will make it possible to start a campaign by a potentially devasting surprise attack against all types of permanent installations, air bases, storage sites etc.    

The land forces will have a new generation of very potent armoured vehicles although many units will still be equipped with older generation vehicles. The latter will probably have been modified with modern active protection systems and better command and control systems. Unmanned vehicles for different tasks will be quite common. To increase the number of units the use of mobilisation reserves might be utilised to a larger degree than today.

The naval forces will to a large extent have modern ships with advanced surface to air, anti-submarine and anti-ship capabilities. Unmanned under water systems for mine clearance, placing of sensors and mines will be part of the arsenal.

The air forces will be a mix of existing systems and some new very potent ones. The latter, although not very many, will have a decisive role in high priority operations. Exchange of data between planes, sensors and weapons systems belonging to other services will have reached a high level.

Drones will be very common in all services.

Scenarios

A scenario, basically a Russian operational plan, has to be related to the capabilities of the opponent. In this case the assumptions are that Sweden is not a member of NATO and that the Swedish armed forces have approximately todays structure but that today´s glaring defiencies in areas as personnel, logistics and training have been overcome – a small but reasonably well functioning organisation. NATO has increased its capabilities in the Baltic Sea region, but it is not a dramatic change, rather it is a question of making already existing assets more capable.  There will also be smaller units (battalions?) from other alliance members deployed in the Baltic States.

The scenarios illustrate three situations:  a crisis scenario (not war) with the aim to put pressure on Sweden not to allow NATO basing in Sweden, an isolated attack on Sweden with the aim to isolate the Baltic States and a scenario where Sweden is attacked as a first step in connection with a Russian attack on the Baltic States. 

                                                                              *****

måndag 16 maj 2016

Lennart Meri konferensen 2016 - några noteringar



Årets Lennart Meri konferens i Tallinn avslutades igår, söndag. Den var kanske den bästa under de tio år som den genomförts. Det allvarliga säkerhetsläget kring Östersjön präglade de flesta av seminarierna. Nedan några strödda anteckningar. I vissa fall namnges inte personerna som stod för inlägget då delar av konferensen genomfördes under s k ”Chatham rules”- fritt att sprida vad som sagts, men inte vem som sa det.

Estlands försvarsminister Hannes Hanso
”Dagens koncept att försvara Baltikum med tillförda förstärkningar är inte tillräckligt, det krävs också permanent stationering av utländska förband i de baltiska staterna, samt förhandslagring av materiel”. Sannolikt kommer han att bli bönhörd (min kommentar).

Hög Nato-företrädare
” Avskräckning grundar sig på reell krigföringsförmåga”. ”Förstärkningar måste vara på plats inom en vecka”. ”En snabb och fungerande politisk beslutsprocess är också en del av avskräckningen”. Det som sas framfördes lite i ”önskelisteform” vilket tyder på att det finns ganska mycket kvar att göra innan man når de målen (min kommentar).

Annan person
”Vi måste vara beredda på mycket omfattande mark-, sjö- och luftoperationer för att kunna försvara Baltikum, det är vi inte idag”. ”Balterna som sannolikt är bäst på att tackla hybridkrigföring – borde vara tongivande i Nato i dessa frågor”. ”Balterna borde göra bi- och trilaterala avtal med vissa stater (USA) för att säkerställa hjälp i tid”. Det sista anspelar på beslutsprocessen i Nato (min kommentar).

Sveriges försvarsminister, Peter Hultqvist, den förste svenske försvarsminister som deltagit i Lennart Meri konferensen, höll ett starkt och uppskattat anförande där han bl a sa: ”den ryska annekteringen av Krim är olaglig”, ”vi kan inte acceptera dagens ryska uppträdande”, ”viktigt att sanktionerna mot Ryssland bibehålls”, ”Sverige kommer att utveckla offensiv cyberkrigföringsförmåga”. Det sista uttalandet väckte positivt uppseende då det velas rejält i en del Natostater avseende att utveckla sådana förmågor (min kommentar).
Flera talare var bekymrade om EU:s framtid och pekade på riskerna med Brexit, både ekonomiskt och ur säkerhetspolitisk synvinkel.  Även risken för att det skulle kunna leda till en kedjereaktion med fler folkomröstningar lyftes fram. Det var allmän enighet att EU inte, varken dagens eller morgondagens, hade någon större roll att spela när det gäller ”hård” säkerhet, däremot så kunde unionen spela en viktig roll när det gäller andra maktmedel. dagens ekonomiska sanktioner mot Ryssland lyftes fram som exempel.
Vid ett mycket intressant seminarium om cyber-/informationskrigföring framfördes bla:
- ”Vi har haft en övertro på att gemensamma demokratiska grundvärden, tro på tryckfrihet och andra   fundamentala faktorer i våra samhällen ska skydda oss mot informationskrigföring”,
- ”Ryssland har visat sig mycket skickligt att utnyttja brister i våra samhällen som tex ekonomiska klyftor och en mindre lyckad migrationspolitik för att underblåsa populistiska strömningar, och därmed skapa en ökad polarisering och splittring i våra samhällen”,
- ”Vi måste bli bättre på att tydligt peka på rena lögner om t ex nedskjutningen av MH 17 och närvaron av ryska trupper i Ukraina – vi måste sluta med att relativisera det som är sanning”
- ”De stora hoten inom cyberdomänen är inte bara mjukvarurelaterade, idag kan det likaväl omfatta hårdvaran, vi har oftast inte en aning om var olika delkomponenter är tillverkade och hur de kan vara infekterade på något sätt, Intel inside, utgör inte garanti för någonting”,
Slutligen för att avsluta med ett lite skämtsamt (kanske) citat av Estlands premiärminister, Taavi Roivas under seminariet angående ekonomisk utveckling, korruption, finansiering av  terrorism m m.  ”There are few Estonian companies in the Panama papers. Why?  Probably it is cheaper and easier to pay taxes in Estonia”.

fredag 1 april 2016

Försvarsmaktens personalförsörjning – var är kriget?

Nedanstående text av mig finns också publicerad i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf 


Försvarsmakten har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna. En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang. Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva) personaltabeller?
Mitt intryck är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk, finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken) att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även personal.
Saknas det i ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har. Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som behärskar vissa uppgifter.
Här finns det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning, eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller t o m vägran att inställa sig.
Förr hade alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden. Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid mobilisering.
 Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen 28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller dödade.  En effektiv bärgnings- och reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras, ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k. reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får personalförluster.
Slutligen en faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater, utmattning, kaos mm.  Konsekvenserna blir självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv, från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom, befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.  Det senare ett måste om Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra strid.

Twitter: @neretnieks            

måndag 7 mars 2016

The future of Land Power


LTG Michel Yakovleff FRA-AR

VCOS SHAPE


Address to FINABEL (speaking notes)

The Finabel coordination committee is a land forces organisation comprising 20 Member states of the European Union with a view to promote interoperability between the land forces of its Member states. Membership is open to all of the Member states of the European Union


The Future of Land Power

The following text is not to be construed as an official statement from the Command Group of SHAPE. The views presented here are personal views held by the author.

Some arguments were not delivered during the presentation, for the sake of time. They are inserted in this written text, for future reference, in italics.


For some time, there was the illusion that we could have a future without war or the prospect of war. The Western world has engaged in a continuous decline of military forces, as if the illusion could be used as an assumption.

Yet old truths stick fast. I like to remind of a sentence found in Swiss Army propaganda: “Every country has an army. Its own, or that of someone else”. It is a truth that Georgia and Ukraine are reflecting on today.

I see the future of land forces in that context: our nations are going to need them, worse still, I believe they will use them.

NATO, as has been reminded, is the most successful alliance in history. From twenty years in operations, it has learned a lot, it has performed very well, it has achieved tactical overmatch in every environment, against any kind of opponent.

And yet, not all that we have learned applies to the challenges of the decades to come. Worst still, we may have to unlearn things we have learnt. So our forces will need to reflect on them and adapt to the next conflict.


Some strategic lessons learned.

Hard power is still the ultimate currency of power. There was a time, at the demise of the Berlin Wall, when we considered that soft power had done it and that hard power was a somewhat antiquated form of power. Well, the first lesson of the last twenty years, and quite significantly, of the last seven years (since the 2008 invasion of Georgia by Russia), is that hard power, the one measured in tanks and aircraft, remains the dollar of power currencies.

Soft power is irrelevant when confronted with tanks at the border, or, as seen currently, propaganda backed by threat of tanks.
 
The military tool is a blunt tool. To what degree does it achieve desirable strategic outcomes? The Balkans, after twenty years, still have NATO military presence. They are not at war, but neither are they at peace. Libya is not necessarily better than it was before the war. Arguably, it could have turned much uglier, but that is judgment call. As for Afghanistan, well, the jury is still out and it will take ten years to determine whether NATO’s intervention will be seen in a positive light, or not.

As a result, in the West, we have developed a strong measure of scepticism vis-à-vis the use of military force as an instrument of strategy. The consequence, beyond scepticism, is strong reluctance to use military force.

The issue is that this reluctance is not shared by most of the world. Quite to the contrary: a number of powers, throughout the world, are positively enthusiastic about using military force, or threat of force, and they are quite sure they have achieved the desired outcomes at greater speed and lower cost than they would have by other, “softer” means. Just think of how Crimea was annexed by Russia, as a result of a very effective and low cost military campaign.
 

Operational Lessons Learned.

Control of the land remains the ultimate determinant of victory and the condition for peace. With real estate comes the population, and they are the true arbiters of success.

For example, what measure of governance has been achieved in Afghanistan is essentially a product of the degree of security currently delivered, on the ground, by the ANSF.

Air power can strike, but it cannot secure.

Sea power can strangle, but it cannot stabilise.

Expanding a moment on air power, my statement is more significant because NATO has waged two “air wars”, over Kosovo and Libya, without committing ground troops. These were true “historical firsts”, the exclusive use of air power to wage war, and yet, despite victory, the statement remains true: air power does not achieve control.

The reason is that land power is persistent, whereas air power is transient. Between strikes, so to speak, our opponent can organise his life almost unhindered, whereas when his freedom of action is restrained or at least contested by presence on the ground and the likelihood of contact at any moment, the pressure consumes much of his time and resources.

As for maritime power, well, it appears that the pirate crisis that affected the Somali coast for years has been virtually eradicated as soon as some degree of governance was reinstated, on land, by the fledgling Somali authorities. Granted, naval power and coordination of efforts, not least with the commercial world, have contributed to current success, but it does appear that the decisive factor was control of the shore line by a friendly force.

We must be reminded that all our operations were conducted with total dominance of air, sea, space and the electromagnetic environment.

The assumption that this degree of dominance will prevail in the next twenty years is arguable at best. Frankly, I think we must conceive of our future operations as occurring in contested spaces, be they air, sea, space and electromagnetic. This massive change in context is the source of my doubts regarding the value of our lessons learned: they relate to an age that is passing away.


So what are the prospects for land power?

I propose thoughts for the next fifteen-twenty years to come.

First of all, we must accept that our uncontested air supremacy is over.

For the last twenty years, we have enjoyed a window of absolute supremacy, mostly as a result of our technological advantage and thanks to the large numerical superiority we owe to the United States.

Just to take a few examples of what I believe will not happen again, or not dependably so:

-          We have taken the habit of having Medevac helicopters land virtually on the spot where the wounded were hit. The so-called golden hour is quite forgetful of what it takes to operate helicopters when facing the threat of missiles and competent air defence artillery. The reality is that we will have to carry our wounded over a kilometre or two, to meet the helicopters where they can land with reduced risk of direct fire;

-          Massive overkill from the air is over. I remember TICs in Afghanistan (troops in contact) where it was reported that “one to two automatic weapons” had warranted a succession of strikes by F-15s, B1-Bs, Apaches, dispensing hundreds of 30 mm rounds, a pocketful of GBU-38s, and the like. This degree of overwhelming support is not going to happen again, at least as a general assumption.

The same applies to uncontested sea access. None of our theatres could have existed without unobstructed use of sea lines of communication (SLOCs). In a world where more than 500 submarines exist, not all of them in friendly hands, we cannot go on assuming unfettered logistics. Also, our tactical choices will be impacted, by submarines, mines, and a new generation of area denial missiles. Though most of the world population can be reached from the sea (some 80% of world population lives within 100 km of the sea), our superiority in amphibious capabilities will not necessarily be brought to bear.
 
But the vanishing superiority of Western style warfare will be most perceptible, from our soldiers’ perspective, in the electromagnetic realm. This goes far beyond the current concerns about cyber, though cyber is part of the picture.

Our small tactical echelons of today have come to depend massively on uncontested electromagnetic capabilities: without instant communication, without dependable positioning, our units are at a loss to move, call fires, report, maintain, evacuate…

Our generation – that of the flag officers sitting in the room – at least knew how to navigate and orient with tools as basic as paper maps and compasses, which are pretty resistant to jamming. But the younger generation, our lieutenants, have not always learned those skills. Nor are they mentally and morally comfortable with the practice of radio silence. And our generals tend to like real-time video to take decisions…

A number of nations today are pretty good at jamming, disruption, intrusion, deception. They practice their art routinely. I do not relish the day when our soldiers, who have become utterly dependent on instant communication, both professionally and with their families, will have to fight under serious restrictions.

The biggest change I see coming is robotics. This is truly the next generation of warfare. Not that I like the idea, personally. But I am convinced we are going to experience a massive change in the art of war, over the next twenty years. If only because we, the Westerners, are most in need of robots to compensate for our lack of personnel.

I believe we will experience, within this generation, the introduction of robots in large numbers, mostly small, operating in swarms. From my private studies I have come to the conclusion that we will see a majority of sensors, some killers/effectors (such as smokescreen dispensers), and a sizable contingent of helpers (such as mule robots).

The introduction of robotics in war will change the face of war forever. Though it may be the ideal evolution of warfare, I am not convinced it is the ideal evolution of humankind.

Which leads me to ethical considerations. I insist that I am talking ethical issues and not legal. We must not leave it to the soldier alone to grapple with the ethical issues of wars to come, such as those accruing from the introduction of robots. From their conception downwards, these artefacts must be developed with ethical considerations in mind.

As for armour, I believe we have reached the limit of the armour our men can carry while still remaining marginally combat-effective. I suggest we should have another look at how the Roman legion used their armour: they carried it on carriages or mules, and only donned the armour when preparing for battle. If we want our soldiers to retain a measure of tactical mobility, we must agree to disassociate them, most of the time, from most of their armour, accepting the risk of higher casualties when caught by surprise.

More generally, given the threats looming today, we should rethink the expeditionary force model that was imposed on all of NATO by our larger ally. The largest armies of Europe today are in Switzerland and Finland. They are competent, even though based on conscription. Ukraine was caught half-way between two models, a large army based on conscription, and a smaller, professional force, so it enjoyed the advantages of none and the downside of both. For a number of NATO nations, reinstating a larger land force based on a combination of conscription and mobilisation may be an effective deterrent, more than a handful of elite forces.

NATO has become the standard of military competency. That said, we should be aware that it is a standard based on luxury, not on austerity. We are good at doing a rich man’s war – and that is something that may change soon.

What should we work on?

I suggest a number of basic strands, involving a reassessment of the following:

-          Brigade level manoeuvre. Over twenty years, we have never seen a fight above battalion level (true of NATO as such, not of all its Allies).

-          Air defence, not only of the active kind (air defence artillery) but also of the passive kind (camouflage, dispersion) that the Serb army used so impressively during the Kosovo air campaign.

-          The true limits of multinationality. We have gone down to platoon level. That is acceptable in a context of sedentary warfare against little or no opposition, within deliberate (meaning: with the benefit of detailed planning) operations. In the context of large-scale manoeuvre, involving brigades, I believe the basic element of multinationality will be the battalion (for a simple reason: it is the first level of tactical command that has a permanent staff as opposed to a lone commander).

-          Austere logistics. Until now, in essence, all our NATO commanders have got what they asked for. A number of Allies, to include some fighting today, in Africa, do not have that culture. They do with what they have, period. Thinking in those terms is not part of the NATO style of war. It needs to.

-          A focus on force. As I said above, we have developed a real estate mentality, despite all the lofty wording to the contrary. We need to think of fighting the force, even more so when it will be more conventional than what we have met until now.

-          Better exercises (not necessarily more). NATO must exercise modern/future warfare, with a different set of parameters.

First of all, think again of near-peer opponents, with very real competencies in all spaces, which will become contested spaces.

Since we can no more assume dominance in heretofore-uncontested spaces, we must rediscover what I call “manoeuvre warfare”, a more dynamic and imaginative way of doing war. (For example: how to conduct a whole campaign without achieving air superiority. In which case the question becomes: What measure of air power can be delivered in the absence of air superiority? Merely framing the question this way is still perceived as an absurdity by many of our airmen. There is a NATO way of doing campaigns which is very mechanical, in essence, win the air campaign, and then, launch the ground campaign. This has got to be challenged, other courses of action must be invented.)

We must use exercises to reinvest the ideological space, and learn to fight ideas.

Most of all, we must use exercises to develop the leaders we need, mostly focusing on developing initiative. These leaders must be tech-aware, but not tech-dependent, as too many are today. Even our soldiers are destabilised if they don’t have a daily talk with their family by Skype. This has got to change.

Initiative is the quality most needed when one is left on his own – as will happen when our radios will be shut off, our networks damaged or compromised. Our leaders are network-dependent, they need to feel comfortable with loneliness.

Risk aversion must be reversed. We need a culture of risk taking, without endless calculation. This starts at company level officers, it is inherently an issue of military culture. Our people must feel comfortable with uncertainty.

We must assume that our soldiers will not be connected all the time; at best, they may enjoy intermittent or partial connectivity. Remember we will operate in austere environments, where the required infrastructure was never created, or where it has been damaged. And all that facing an opposition that will be much more adept at electronic warfare, cyber warfare and, more generally, information warfare. For example, we need to relearn navigation without GPS, operational graphics on paper maps and overlays, radio silence, and shutting off Blue Force Tracker because of the risk of penetration by the enemy.

The leaders we have today are like wolves, they are good at operating in packs. But we must make sure they are good at being lone wolves also.

Urban warfare we have never seriously experienced, against a determined and enduring foe. Considering that, very soon, two-thirds of world population will be urban, and that, ultimately, you achieve victory when the population agrees that you have won the contest, we must prepare to meet the population where it lives.

As mentioned above, the same applies to littoral operations: 80% of the world population lives within 100 K of a shore.


In conclusion

War is back, shortly, to our own shores.

It will be less easy, more costly.

This will come as a shock to our nations.

We would be well advised, at least for those of us who are more exposed, to rethink our military model, along the lines of the nation-in-arms, which is a pretty good substitute for nuclear deterrence, in most cases.

This is why NATO is having a very hard look at the lessons learned from its operations, and those it needs to relearn, or sometimes, unlearn. Keeping in mind that victory at the price of values is not what we want to achieve.

 

onsdag 3 februari 2016

Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på  http://kkrva.se/finland-och-sverige-hand-i-hand-in-i-nato/



I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.
Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.
Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

-          finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

-          den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.
Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.
Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.
Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.
Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.
Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.
I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.
Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.
Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.
Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:
-          är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

-          är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter - liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

-          riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?
Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.
Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.
Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?
Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?
Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.
Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter:  @neretnieks 
Blogg:  karlisn.blogspot.se

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga - något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.