Translate

onsdag 15 maj 2019

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.

tisdag 12 mars 2019

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

onsdag 31 oktober 2018

Officersprofessionen – vad är det?


Inlägget finns också publicerat i Officerstidningen 6/2018


Jag har med stort intresse läst Officerstidningens artiklar om officersprofessionen införda i nr 1-4/ 2018. Mycket att ta fasta på, dock tycker jag att artiklarna genomgående är för grunda i två avseenden:

-          de begränsade resonemangen kring varför det överhuvudtaget behövs officerare – något som rimligtvis borde vara styrande för vad som är professionen,

-          frånvaron av ledarskapsaspekten – en helt central del av professionen.

Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig. För att kunna föra krig krävs medel av olika slag, soldater, stridsvagnar, fartyg, flygplan, logistik, sambandssystem och mycket annat, som måste kunna samordnas och ledas. De personer som ska ha de kunskaper och förmågor som krävs för detta är officerarna. Fanns inte detta behov behövdes heller inga officerare.

För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att angrepp mot Sverige kan ta sig många former. Hybridkrig av olika slag, cyberkrig, påverkansoperationer och småskaliga eller storskaliga väpnade operationer. Gränsen till vad som kan betraktas som ”krig” och annan verksamhet som hotar samhället kommer alltid att vara oklar. Olika metoder och medel för att möta hoten som polis, IT-skydd, diplomati, militära maktmedel mm kommer att komplettera varandra, och spela större eller mindre roll beroende på hur angreppen ser ut. Kunskapen om och förmågan att hantera de militära maktmedlen är officerens unika bidrag – det finns det ingen annan som kan och utgör därmed också det som kännetecknar officersprofessionen.

Mot detta kanske någon vill invända att officerare gör, och måste göra, så mycket annat än att leda förband eller andra med strid förknippade uppgifter i samband med någon typ av angrepp. Det är helt sant. Krig är inte normaltillståndet, officeren verkar i huvudsak under fredstida förhållanden. Frågan är dock på vilken grund denna fredsverksamhet bedrivs? Går det att leda materielutveckling, utbildning, personaltjänst, taktikutveckling och allt annat som krävs för att skapa en organisation som ska verka i krig utan att ha ingående kunskaper om vad som då krävs av organisationen och dess medlemmar? Tveksamt. Att officerare även deltar i andra verksamheter som inte direkt bidrar till Försvarsmaktens utveckling som t ex nedrustningsförhandlingar, stödja andra myndigheters planläggning, agera som observatör i orosområden mm grundar sig också på hans eller hennes kunskap om vad militär våldsanvändning innebär i praktiken, i stort som smått - varför annars använda officerare?  

Att det i många officersbefattningar (främst då i fred) ingår uppgifter som förhandlingar, budgetarbete och personalplanering är inget unikt för officerare. Läkare, jurister, ingenjörer och många andra löser också sådana arbetsuppgifter, men det är knappast något som konstituerar dessa professioner. Att inkludera allt för många av de arbetsuppgifter som någon kan ställas inför i olika sammanhang i en beskrivning av en profession leder till att det efterhand uppstår tveksamheter kring vad som är professionen, med följd att primärt nödvändiga kunskaper och förmågor riskerar att urholkas för att tillgodose sekundära önskemål. I Försvarsmaktens fall kan det i värsta fall leda till att organisationen, i större eller mindre utsträckning, tappar fokus på sin huvuduppgift. En överhängande risk om de som leder olika delar av organisationen, hög som låg, inte ser det som sin i alla avseenden viktigaste uppgift att förbereda sig själva och organisationen på de krav och uppgifter som ett krig skulle innebära.

Den andra aspekten som bara hanteras rudimentärt, om ens överhuvudtaget, i artiklarna är ledarskapets centrala betydelse som en del av att vara officer. Inget annat yrke ställer så stora krav på ledarskap som det ställs på officerare i krig.  Kraven är så extrema att de måste ses som något unikt för professionen.

Att som förbandschef motivera sina underlydande till att genomföra saker som innebär uppenbar livsfara, och även att få verksamheten att fortsätta när förlusterna inträffar, är krav som inget annat yrke ställer. Helt avgörande för att kunna utöva ett bra ledarskap är personalens förtroende för chefen. Detta förtroende bygger på många olika komponenter där den avgjort viktigaste är att de underlydande uppfattar att chefen ”kan jobbet och har klart för sig vad det innebär för oss”.  Det vill säga att alla känner att chefen har en gedigen kunskap om sitt förband och dess förmågor och också har en klar uppfattning vad olika beslut innebär för dem som ska genomföra besluten. Skulle de underlydande börja tvivla på att chefen har dessa egenskaper kommer det påverka allt och alla – vem vill riskera livet i onödan på grund av dålig ledning. Detta oberoende av nivå, pluton, kompani, bataljon eller brigad. Likaså, uppfattas staber leva i en värld skild från verkligheten leder det till samma negativa effekter. Något som ställer höga krav på stabsmedlemmars kunskap om och känsla för verksamheten ”på fältet”.  

Även stabstjänst ställer höga krav på gott ledarskap. Stabsarbete i krig är en krävande verksamhet som behöver en mycket fast ledning – det sker oftast under stark tidspress och får inte bli fel. Brister i behandlingen av beslutsunderlag och därmed i förlängningen dåliga order kan leda till utomordentligt allvarliga konsekvenser som sällan kan rättas till i efterhand – till skillnad från i de flesta fredsmässiga verksamheter, civila som militära. Man får heller inte glömma att även staber kommer råka ut för bekämpning och drabbas av förluster. Det är ingen ursäkt för att stabens verksamhet får upphöra - förbanden måste fortsatt ledas. Något som också kommer att kräva ett rejält mått av mycket handfast ledarskap, förutom kunskap, hos dem som ska leda verksamheten vidare.

Ytterligare en aspekt på militärt ledarskap, eller om man så vill att vara militär chef, är kravet att under extremt påfrestande förhållanden, ibland under livsfara, på begränsat underlag fatta och genomdriva beslut vars konsekvenser man ofta bara kan gissa sig till. Detta gäller alla – korpral till general. Detta kan nog också betraktas som en för militära organisationer tämligen unik egenhet. Det intressanta med denna aspekt är att den beskriver krav på officerens personlighet, inte kunskaper eller praktiska förmågor. Här är det frågan om mentala egenskaper som beslutsvillighet och vilja att ta ansvar.  Egenskaper som sällan är medfödda, men som kan utvecklas genom utbildning och övning. Det är få andra professioner som strävar efter att forma utövarnas personlighet.

Sammantaget. Det är kriget med dess krav på speciella kompetenser och personliga egenskaper som konstituerar officersprofessionen. Den består av två unika komponenter som skiljer den från andra professioner: den speciella yrkeskunskap som krävs att leda strid och annan med strid förknippad verksamhet och den typ av ledarskap som krävs för detta. En djup förståelse för vad dessa två faktorer innebär är också grunden för att lösa de flesta arbetsuppgifter som officeren har att lösa i fred.

Att inte ständigt ha för ögonen varför vi överhuvudtaget har officerare och det som är unikt för officersprofessionen och låta det styra urval, utbildning och kompetensutveckling, faktorer som också formar officerens självbild, uppstår risken att såväl den enskilde såväl som den organisation som officerarna är satta att leda glömmer varför de finns – att kunna föra krig.

Karlis Neretnieks

@neretnieks

torsdag 4 oktober 2018

NATO and Scandinavian Strategic Interdependence


Scandinavian military security must be seen as a whole where all countries concerned, Norway, Sweden and Finland are heavily dependent on each other in case of a war in the region. A fact quite seldom discussed or analysed in depth. Something that is quite surprising as it has implications not just for the Scandinavian countries but also for NATO´s possibilities to defend Europe.
The current debate is mostly narrowly concentrated on the problems connected with NATO´s possibilities to defend the Baltic States, focusing on the Baltic Sea and nearby territories. This obscuring the problems connected with the defence of Norway and Finland, and how that might influence operations in the whole region. 
That Sweden will be affected by Russian military actions in connection with an armed conflict in the Baltic States is self-evident. NATO has to use Swedish air space to defend its alliance members Estonia, Latvia and Lithuania. To have access also to Swedish land and sea territory would give further advantages. For example basing antisubmarine assets or long range air defence systems on Swedish territory to reduce Russian freedom of action in the Baltic Sea. Russian planners are of course aware of this and would do whatever needed to prevent this. One obvious option is to “borrow” Swedish territory to deploy long range anti air and anti-ship missiles. Thereby making it difficult for NATO operate in and over the Baltic Sea. In reality creating a “wall” cutting off the Baltic States from the west, except the narrow corridor between Poland and Lithuania, which can be closed by Russian forces deployed in the Kaliningrad exclave.    
Despite Finland not being a member of NATO it probably would be dragged it into a war where NATO has to defend the Baltic States. Due to its geographic location it acts as a flank guard for both Norway and Sweden, to a large extent blocking Russian possibilities to conduct operations against northern Norway and the northern half of Sweden. Thus making it a common interest for both countries and NATO, to support Finnish defence efforts.
Finland having substantial military assets on its own, an army consisting of some 280 000 soldiers plus large reserves of trained personnel, an air force consisting of 60 fighter aircraft and a navy well suited for operations in the Finnish archipelago, will not be a walk over for Russia. Nevertheless Finland will be dependent on outside support to be able to sustain a prolonged war effort. In some areas, as advanced munitions, support probably will be needed quite early. If NATO could render support with weapons systems as combat helicopters and advanced drones, systems that the Finnish armed forces doesn´t have in its own inventory, that would probably also be most welcome.
Although Finland has a well organised “economic defence” with stockpiles of food and other vital necessities a modern society will have great problems if its industry is cut off from the outside world. This leads to perhaps Finland´s greatest vulnerability – its dependence on reasonably safe lines of communications, by sea, air and land. If there is an armed conflict in the Baltic Sea region it is very probable that more or less all shipping to and from Finland will cease. Thereby affecting approximately 80 % of Finland´s trade. Finland would become totally dependent on what could be transported through Sweden or in Swedish airspace.  
This interdependence; Finland protecting the northern half of Sweden and Sweden keeping lines of communication open to Finland unfortunately hasn´t been given enough consideration in Swedish defence planning. This of course also has great implications for Finland´s possibilities to receive help from NATO.
In the nineteen-thirties, there were plans to support Finland by sending Swedish forces and weapons to Finland in case it was attacked by the Soviet Union. The plans to support Finland with ground troops were never implemented, a fact that still to some degree plays a role in discussions regarding Finnish-Swedish military cooperation. Regardless of not wanting to participate in a war when the Soviet Union attacked Finland in 1939 it was not just out of solidarity with a small neighbour that Sweden in 1939/40 provided Finland with 25 fighter planes (every fourth plane in the Swedish air force), 144 pieces of artillery, 135 000 rifles and 51 million cartridges. Finland´s role as a “flank guard” for Sweden was fully understood. During the Cold War the plans were less ambitious but it was still very clear to the Swedish government, as well as in Finland, that the defence of Finland also was a part of the defence of Sweden, and that it was in the interest of both countries to support each other. In the sixties and seventies when both countries operated the same type of jet fighters, the SAAB 35 Draken, Sweden kept a number of Drakens, officially a part of the Swedish air force, in store that could be transferred to Finland on short notice. At the same time Finland had a larger number of trained pilots than necessary just to fly the then existing Finnish planes (at the time Finland was forbidden to have more than 60 fighter aircraft according to the Finnish- Soviet peace treaty of 1947).  Such options don´t exist anymore. Sweden has nothing to spare if there would be a serious crisis or a war in the region.   
The scope of the problem today can be illustrated by some of the challenges Sweden faces if also the needs of Finland would be incorporated in Swedish defence planning. To keep sea lanes to the Swedish west coast, Gothenburg (see map above) and other harbours, is not just a necessity for Sweden to be able to export and import goods or receive military help for purely national reasons, it also becomes a part of protecting its northern flank by helping Finland to sustain its war effort without being dependent on sea lanes in the Baltic. Presently Swedish capabilities to keep sea lanes and harbours open on its west coast are very limited. The naval resources for mine hunting and anti-submarine warfare needed don´t exist, if you are not prepared to move the few existing assets from the Baltic to the west coast. Leaving the east coast (the Baltic) devoid of naval capabilities. The reserve alternative if the Swedish west coast can´t be reached for one reason or other, for instance that the narrow sea lanes through the archipelago have been mined, is the Norwegian harbour Trondheim.
The next step, regardless if the goods comes by sea to Gothenburg or Trondheim, is land transport across Sweden, either to harbours in the Gulf of Bothnia or across the Swedish-Finnish land border in the far north. In the first case, sea transport across the Gulf of Bothnia, both harbours and sea lanes have to be protected for the goods to reach Finland. Here the Aaland Islands, between Finland and Sweden, play a crucial role. Whoever can deploy forces there, will be in control of the inlets to the Gulf of Bothnia.
When it comes to getting goods across the Finnish-Swedish land border isn´t just a question of long and vulnerable land transports, the distance from Gothenburg on the Swedish west coast to the border crossing at Haparanda in northern Sweden is 1366 kilometres. It also a question of being able to defend the northern parts of both Finland and Sweden, exactly those parts of both countries that Russia would like to use to be able to operate against NATO forces and installations in Norway.
Apart from mainly military capabilities needed it is also clear that Swedish war time planning when comes to plan for the capacity and sustainability of the Swedish transport system, bridges, roads and railways etc. it has to take Finnish needs in to consideration, not only Swedish national needs
Equally important as securing sea and land communications also air corridors over Sweden have to be kept open. Although the amount of goods that can be transported by air is limited, compared with sea transports, it is a crucial component as it makes it possible to provide vital, especially military, goods to Finland very fast. It is also a way to facilitate NATO air operations in support of Finland by reducing the need for NATO to allocate resources to protect its air assets when overflying Sweden.  A strong air Swedish air defence is therefore also a vital Finnish (and NATO) interest. Here one has to take Swedish geography in to consideration. Sweden is, in a European context, a very long country. The distance from its northern tip to its southernmost parts is approximately the distance between Copenhagen and Rome, some 1600 kilometres. Unfortunately the two areas most likely to be attacked are in the opposite ends of the country. The southern part of Sweden in connection with Russian operations in the Baltic States, northern Sweden in connection with Russian operations aiming at northern Norway. Existing Swedish air defence assets, fighters and ground based air defence systems, might be just enough to handle one of these directions, definitely not both simultaneously.  Making it very doubtful if any air corridors to Finland can be kept open without neglecting other vital tasks.   
The main reason why northern Norway is of such great importance is the strategic role of Russian assets based on the Kola Peninsula. Apart from being the home of Russia´s ballistic missile submarines forming a crucial part of Russia´s second strike capability, it is also the staging area for conventional operations in the Norwegian Sea and the Atlantic.
In the first case, the strategic ballistic submarines, Russia might have an interest in increasing the depth of the defence zone around the Kola peninsula by deploying air defence systems as far west as possible, in case of a crisis or a war. By deploying such systems for example in northern Sweden the depth would increase by some 500 kilometres. Such a move would affect NATO´s air operations in the far north, both when it comes to using bases in northern Norway but also put restrictions on how to use airspace. This would also affect NATO´s possibilities to support naval operations aiming at keeping track of the Russian ballistic submarines in the Barents Sea and the Norwegian Sea.
The second reason for Russia to try to influence, if possible stop, NATO´s air and sea operations from bases in northern Norway is equally important. During the Cold War one of the main tasks of the submarines and long-range aircraft based on the Kola Peninsula was to try to cut the sea lanes across the Atlantic, thereby making it impossible to ship reinforcements from the US to Europe, REFORGER (REturn of FOrces to GERmany). After the Cold war this concept was abandoned by NATO as war planning for a conflict in Europe was seen as irrelevant. The breakup of the Soviet Union and Russia´s economic problems also forced Russia to drastically reduce its assets for such operations. Northern Norway lost much its strategic importance. Today that has changed again.
NATO is again planning for shipping reinforcements across the Atlantic and Russia has partly rebuilt, and continues to increase, it its capability to act in the Atlantic. This makes the defence of northern Norway not just a problem for the Scandinavian countries but for Europe as a whole. It is no coincidence that both the UK and Norway are buying new P-8A Poseidon Maritime Patrol Aircraft, nine respectively five, to patrol the Norwegian Sea and the northern Atlantic.
From Scandinavian or Nordic point of view these increased Russian capabilities and their strategic importance is quite alarming. Not just that it creates strong motives for Russia to attack NATO facilities in northern Norway, it also threatens the whole regions connections with the outside world. Even if Russia might encounter problems attacking ships and planes moving across the Atlantic it is obvious that isolating the Scandinavian Peninsula would be a quite easy task if NATO could not operate from bases in northern Norway. Just as in the case of Finland, both Norway and Sweden, are dependent on secure sea lanes for export and import of vital goods and for receiving military help. Both countries, as well as Finland to some extent, build their war planning on help from NATO, in reality from the US.
The defence of Norway, especially northern Norway, therefore is a vital common interest for all the Scandinavian countries as well as for NATO.
Taken together we see a situation where Norway and Sweden are dependent on Finland´s ability to defend its own territory, which makes Finland dependent on Swedish capabilities to provide safe communications to Finland. We also see that, Sweden´s ability to defend its own territory, depends on Sweden and Finland helping Norway to defend its territory, thereby making it possible for NATO to safeguard air and sea communications to Scandinavia.
The question then arises, what does the situation look like today. To begin with Finland.
As already mentioned, Sweden´s ability to keep sea lanes to its west coast open is limited. The Swedish navy consisting of seven surface combatants, four submarines and five mine countermeasures ships, will have to choose if to deploy in the Baltic or on the west coast. In reality it means a choice between defending Swedish territory against a Russian attack aiming at deploying long range air defence systems on Swedish soil or trying to keep sea lanes to the outside world open. A very tricky choice as defending Swedish territory would be in the interest of not just Sweden but also for NATO, as it would facilitate NATO operations in defence of the Baltic States. At the same time both Sweden and Finland are dependent on goods reaching Swedish harbours.
When it comes to secure safe transports through Sweden to Finland that would depend on two components, the ability of the Swedish air defence to protect the transport system against attacks and resources to repair damaged infrastructure. Regarding air defence there is an obvious lack when it comes to defence against cruise missiles or similar long-range systems, now becoming a “standard threat” against fixed targets. There are no preparations made to repair infrastructure on a scale that would be needed in war time. 
This said, both Sweden and Finland have recognised the need for closer military cooperation between the two countries. During the last years a number of initiatives have been taken to increase the ability of the armed forces of both countries to cooperate in case of a serious crisis or war. The air forces and the navies train together more or less on a routine basis. Army units regularly participate in each other’s exercises. There is an exchange of staff officers between ministries of defence and headquarters. On the political level it has been stated that there will be (is) common operational planning for situations beyond peace. This cooperation does, however, not mean that the countries will send substantial resources to help each other, such resources just don´t exist. The real advantage will be that it will complicate Russian planning. Will it have to meet an enemy that can and will conduct joint operations or not? The level of deterrence will increase and more contingencies will have to be taken in to consideration during a campaign. The weak spot in this Swedish-Finnish concept is the uncertainty of how much can you trust your partner going to war on your behalf. Will Finland go to war against Russia to help Sweden to defend Gotland, if it sees a possibility to keep out of a war in the Baltic Sea region? Even if it means that Sweden will not be able to secure Finland´s communications with the outside world? Will Sweden go to war against Russia if there is a Russian attempt to increase the security zone around the bases on the Kola Peninsula by occupying some Finnish territory?
As long as there is no binding defence treaty between the two countries, something that is very unlikely, this will be a great obstacle to deeper cooperation. Neither country will take the risk to make itself dependent on the other when it comes basic war fighting capabilities, like air defence, logistics etc.
The problem of defending the far north is equally complicated. Here it is a question of coordinating the actions of three countries, Finland, Sweden, Norway and NATO. Although the defence of northern Norway and keeping land connections to Sweden is of great importance to Finland its ability to fight a war depends on the defence of southern Finland where the vast majority of people live and where most of its civilian resources are located. With a land border of 1300 kilometres with Russia it will have to choose where to concentrate its military efforts, it will not be in the north.
The Swedish situation is somewhat different having the Baltic Sea as an obstacle that Russia has to cross before reaching Swedish territory. But in principle it has great similarities with Finland´s situation. The southern part of the country is most densely populated and holds most of the resources needed to fight a war. It is also that part of Sweden that has to be defended to facilitate NATO operations in support of the Baltic States. Perhaps also a prerequisite for Sweden to receive help from NATO. Making it worthwhile helping Sweden but also making it possible. The infrastructure needed to receive help is situated mainly in southern Sweden. At the same time northern Sweden has to be defended to protect NATO´s operations in the Norwegian Sea and the Barents Sea.
During the Cold War, with the then quite large war time establishment, this dual task was solved by planning to repel an invasion across the Baltic Sea in the south and fighting a prolonged campaign in the north, several months. In southern Sweden strong air defence and anti-ship capabilities, some 400 fighter aircraft and 30 surface combatants plus 12 submarines, backed up by a land component consisting of five divisions that would counterattack wherever an enemy managed to land on Swedish soil. In the north three divisions, supported by local defence forces, were prepared to delay a Soviet attack towards Norway.  Sweden was the shield behind which NATO could operate from Norway.
Today the situation is drastically different. The Swedish armed forces consisting of all together two brigades, some ninety aircraft, seven surface combatants and four submarines are mainly concentrated in southern Sweden. To meet an enemy advancing through northern Sweden there would be a few, very few, battalions on the ground, and some fighter squadrons. Not much considering that the area where an enemy has to be delayed on the ground and where he must be denied freedom of action in the air. The area of operations, the northern one third of Sweden (app 150 000 km2), is just slightly smaller than all the three Baltic States combined (app 175 000 km2). Today there is no shield protecting the back of northern Norway.
This might have been acceptable if Norway had had resources on its own to stop, or at least seriously influence, Russian operations aimed at NATO facilities in northern Norway. The sole brigade presently deployed in the north will not be sufficient. What more, even if Norway increased its capabilities in the north it would still not solve the problem if operations could not be conducted in close cooperation with Sweden. The distance from the Swedish border to the Norwegian Sea in the Narvik-area is just 16 kilometres. Not leaving much room for manoeuvre. Russian long-range weapons systems on Swedish territory would reach far in to Norway.
The American brigade combat group that has its equipment prepositioned in Trondheim in central Norway, could be an important component when it comes to meet a threat on the ground in northern Scandinavia if deployed there. But the distance between Trondheim and Narvik in the north is a bit more than 600 kilometres as the bird flies. The land distance on Norwegian territory is some 900 kilometres along one vulnerable road with several tunnels and a ferry connection. Another, safer, route is via northern Sweden making the marching distance 1200 kilometres.  Although the defence of northern Norway is a very strong common Scandinavian, and NATO, interest the high north is a glaring security gap.  
Considering the dependencies and the vulnerabilities that have been described, what ought to be done? Some actions have already been taken. Norway is redirecting its thinking and its preparations towards Article 5 operations. Sweden and Finland have concluded Host Nation Support agreements with NATO. They have also signed bilateral agreements with the US and the UK regarding enhanced cooperation in areas as sharing and developing military technology and joint training. Both countries are also participating in NATO exercises as Trident Juncture 2018 in northern Norway engaging some 45 000 personnel from more than 30 countries. Regarding what should to be done on a national level, in general terms it ought to be: Sweden should increase its capabilities to secure Finland´s communications with the outside world and increase its ability to protect Norway´s back, Finland and Sweden together should increase their common capabilities to protect the Aaland Islands and sea lanes across the Gulf of Bothnia, Norway should allocate still more resources to anti-submarine warfare and air defence in the high north.
Although Finland and Norway could and should do a bit more in the areas mentioned above the great culprit at the moment is Sweden. Geographically being the hub in the region on which the security of other countries depend it is not taking on the responsibilities it should, thereby jeopardising not just its own security but also the security of its neighbours. At the moment (2017) Sweden spends just 1 % of GDP on defence, Norway spends 1,6 % and Finland 1,4.[1]  Both Norway and Finland are planning to increase defence spending in the coming years. Although there is a political consensus in Sweden that spending on defence should increase, at the moment there are no political decisions that point at any substantial additions to the defence budget. This might change with the long-term defence plan that is to be presented in May 2019.
Apart from strengthen their own defence capabilities, one other measure that would drastically increase Nordic security, and take cooperation between the Scandinavian countries to much higher level, would be Finland and Sweden joining NATO. It would not just solve the problem with an isolated attack against those countries which would put NATO in a very precarious situation when it comes to defend the Baltic States or northern Norway in a later stage, it would also make it possible to coordinate plans and operations between the Scandinavian countries. Making it possible to get more joint fighting power of the money spent on defence. It would also open up for “work sharing” where each country could take on a more specialised role. Just to take one example. Must the sea lanes to the Swedish west coast have to be a Swedish problem or could it be something that NATO as an alliance could handle?  What more, any Russian attempt to seize territory in Scandinavia will probably come in the form of a surprise attack. In such a situation a swift and coordinated reaction will be crucial. It will be too late to start discussions on who should do what, sort out command arrangements etc.
What more, neither country has the economic resources, regardless how much they are prepared to spend on defence, to pay for all advanced weapons systems needed in a modern war. The prime example at the moment perhaps being missile defence. If all systems needed, satellite sensors, long range radars, communications etc. to create a credible “umbrella” are taken in to account the costs are staggering. Such systems have to be developed and acquired together with others.   
Another, possibly crucial, question would also be solved with Finland and Sweden joining NATO. Nuclear blackmail or nuclear response. At the moment both Finland and Sweden are obvious candidates for nuclear blackmail, giving Russia the option to “borrow” strategically important parts of the territory of both states by threatening them with a nuclear attack, and if needed by staging a nuclear demonstration in either of the countries. This without running the risk of a nuclear response.  
The question then arises, why haven´t Sweden and Finland already joined NATO? The old reasons, perhaps valid during the Cold War have little significance today. The idea of trying to stay neutral in a war between the then Warsaw-pact and NATO has become an unrealistic option. In the Swedish case it is closing your eyes to strategic realities regarding the operational needs of Swedish territory by both NATO and Russia. The Finnish case is a bit more complicated as there might be a slight chance for Finland to stand aside in a conflict in the Baltic Sea region, but not if the high north becomes an area of military operations. Which is quite likely. What more, the possibility to stand neutral in a conflict where EU-members are attacked disappeared when Sweden and Finland joined the European Union in 1994. Although Article 42.7 in the Lisbon-treaty doesn´t specifically demand military assistance to a member that has been attacked the neutrality option doesn´t exist.  
 The reluctance to join NATO in both Sweden and Finland is mainly based on historic nostalgia. In the Swedish case also a deep-rooted anti-Americanism among left-leaning groups and a fear to lose national sovereignty among some ultra-nationalistic groups play an important role. Both groups are fond of referring to that Sweden has managed to keep out of wars for more than two hundred years by pursuing a neutrality policy, an argument that has quite strong appeal among ordinary citizens.  In Finland, the nostalgia-factor based mainly of Finland´s experience fighting the Soviet Union during the Second World War should not be underestimated. The near death experience has to a large extent been forgotten. What is remembered is that Finland more or less on its own managed to preserve its independence fighting a great power. The successful balancing act between Germany and the Soviet Union when withdrawing from the war is also regarded as a lesson showing “be careful not losing your freedom of action by tying to close knots with a great power”.     
To conclude, all the Scandinavian countries, especially Sweden, have good reasons to consider how their own defence capabilities affect their neighbours, and adapt their planning and defence structures accordingly. Something that will not come cheap. Probably we are speaking of defence budgets of at least 2 % of GDP. Although such measures would raise the threshold for Russian military adventures in the region and increase their ability to fight a war in, they would still have limited value as long as not all Scandinavian countries are members of NATO.   
                                                                 *****


[1] SIPRI database https://www.sipri.org/sites/default/files/3_Data%20for%20all%20countries%20from%201988–2017%20as%20a%20share%20of%20GDP.pdf

S

onsdag 20 juni 2018

Moderaternas försvarspolitiska rapport – en kort recension




I går, den 19 juni, presenterade Moderaterna en försvarspolitisk rapport https://moderaterna.se/ett-starkt-forsvar-att-sakra-sverige med den inriktning som partiet avser driva i Försvarsberedningens fortsatta arbete. Här en kort recension.

Rapporten innehåller många bra förslag men saknar inte brister, en del allvarliga sådana.

Det är inte svårt att dela åsikten att Totalförsvaret (både dess militära som civila delar) måste stärkas och att det måste ske i internationell samverkan. Att rapporten tydligt anger ett 2 % mål (av BNP) för försvarsutgifterna och förespråkar såväl en Natoanslutning som ett fördjupat europeiskt samarbete är därför glädjande.

Ett viktigt konstaterande i rapporten när det gäller försvarsmaktens ekonomi, förutom att den måste kraftigt förstärkas på sikt, är att det också måste tillföras medel i närtid. I storleksordningen 18 miljarder fram till 2021, det för att förverkliga försvarsbeslutet från 2015. Det är ju den plattform som nästa försvarsbeslut förutsätts bygga på.

Det är bra att behovet av kvalificerad egen försvarsforskning och möjligheter att exportera försvarsmateriel påpekas.

Vår förmåga att möta olika typer av cyberhot måste öka. Likaså måste regeringens möjligheter att utöva effektiv ledning vid kriser eller i värsta fall krig stärkas. Förslagen om att inrätta en central samordningsfunktion för cybersäkerhet och en krisledningsfunktion i statsrådsberedningen är därför välkomna.

Flera av de konkreta förslagen som rör försvarsmaktens inriktning är också nödvändiga åtgärder för att återskapa ett trovärdigt försvar. T ex behovet av en marin närvaro på Västkusten, en utökad basorganisation för flygvapnet, återskapandet av en fungerande logistik och ledningsorganisation för att kunna försvara Sverige, prioriteringen av förbandstjänst för officerare, utnyttja och utbilda värnpliktiga med speciella kvalifikationer till ”cybersoldater” mm.   

Även om rapporten till stora delar kan ses som en god inriktning för framtiden så har den några förvånande, i vissa stycken ytterst förvånande, brister. 

Den mest uppenbara är att Nordkalotten inte tycks existera som ett strategisk och operativt problem som kan vara helt avgörande för Sveriges säkerhet. Det är främst norska (och Nato) sjö- och flygstridskrafter baserade i Nordnorge som skyddar förbindelserna till Skandinavien genom att tidigt möta ryska marin- och flygföretag som utgår från Kolahalvön. En grundläggande förutsättning för att de ska kunna operera är att Sverige och Finland håller ”ryggen fri” för dem. Det vill säga att vi har en trovärdig försvarsförmåga i Övre Norrland. Den komponenten saknas helt i rapporten. Möjligheterna att ta emot förstärkningar och säkerställa landets försörjning måste ses i ett avsevärt större sammanhang än att bara öka vår förmåga på Västkusten (vilket också måste göras).

Ett likartat förbiseende gäller också vårt bidrag till Finlands försvarsförmåga. Något som rimligtvis är ett vitalt svenskt intresse. Finlands försörjningsmöjligheter och att ta emot stöd om sjötrafiken i Östersjön inte kan upprätthållas (vilket är ganska osannolikt) är helt beroende av transporter genom Sverige. Landvägen genom Övre Norrland och/eller över Bottenhavet. I det första fallet sammanfaller vårt behov av militär förmåga med det som krävs för att hålla ”ryggen fri” för Norge. I det andra fallet ställer det höga krav på svensk marin förmåga för bl a ubåtsjakt i Bottenhavet och amfibieförband för att kunna bidra till försvaret av Åland. Resurser som lyser med sin frånvaro i rapporten.

Ett specifikt förslag i rapporten som är ägnat att väcka viss förvåning är tanken att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Som förslaget beskrivs där Hemvärnet ska ges liknande uppgifter (territoriell ledning, kvalificerade försvarsuppgifter), likartad utrustning (granatkastare, luftvärns- och pansarvärnsrobotar) och därmed rimligtvis också måste ges samma utbildning som vissa arméförband så framstår tanken som något oklar. Ska vi ha två arméer med dubblerade lednings-, logistik-, utbildnings-, m fl funktioner? Dessutom, redan idag har vi tämligen svårhanterliga ”försvarsgrensstrider” mellan Armén, Marinen och Flygvapnet, ska vi nu komplicera utvecklingen av Försvarsmakten ytterligare med att skapa en ”försvarsgrensstrid” inom markstridsfunktionen? Att tro att en sådan inte kommer att uppstå är nog att bortse från såväl empiri som den mänskliga naturen. Knappast något som kommer att bidra till en ökad operativ effekt.

Det finns självfallet ytterligare förslag i rapporten som kan diskuteras som t ex: varför uppsättandet av den tredje brigaden i armén inte skulle kunna vara genomfört till 2025, om inte antalet ubåtar också borde påverkas av den nytta de skulle kunna göra för att bidra till försvaret av Finland eller hur stort antalet krigsflygbaser egentligen borde vara för att säkerställa en effektiv spridning. Det är dock saker som kan regleras efterhand som förslagen börjar implementeras – det viktiga är att komma igång så fort som möjligt.

Den historieintresserade kan också reflektera över formuleringen på sidan 13 i rapporten ”Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara under en kortare period”

Historiskt sett ett av de vanligaste antaganden som legat till grund för länders krigsförberedelser, stormakter som småstater – ett antagande som oftast visat sig vara fel, utomordentligt fel dessutom. Uthållighetsaspekten kanske därför också borde ha ägnats lite mera uppmärksamhet - militärt som civilt.   



Avslutningsvis. En i många stycken bra rapport men som hade tjänat på om den hade varit tydligare med ”det här vill vi”. Nu lämnas alltför många frågor öppna med formuleringar som utredas, studeras och undersökas. Även om många frågor är komplexa så är det säkerhetspolitiska läget idag sådant att risken med ett och annat felbeslut är avsevärt mindre än att skjuta upp beslut i väntan på det perfekta beslutsunderlaget.

                                                        *****


lördag 14 april 2018

Anfallen mot syriska kemvapen anläggningar i natt




I grunden utgör de amerikanska, brittiska och franska robotanfallen mot Syrien ett försvar för den internationella rättsordningen. Syrien och ytterligare 191 stater har undertecknad den så kallade kemvapenkonventionen som ovillkorligen förbjuder all användning av kemiska stridsmedel, det såväl mot civila som i militära sammanhang. Tre länder har inte undertecknat konventionen: Egypten, Nordkorea och Syd Sudan.

Det vi ser är därför inte bara en bestraffning av Syrien för brott mot konventionen utan också en varning till andra skurkstater att man inte ostraffat kan bryta mot den internationella rättsordningen. 

Sverige borde välkomna att det det finns stater som är beredda att ingripa när det sker brott mot internationell rätt. En rättsbaserad världsordning är ett av de viktigaste bidragen till små staters säkerhet. Ibland krävs otrevliga metoder för att upprätthålla internationell lag och ordning, men hellre det än global anarki.

Utvecklingen i Syrien visar också att diplomati som inte kan stödjas av militär styrka är meningslös när man har att göra med stater som med berått mod bryter mot internationella överenskommelser och avtal.
                                                          *****

fredag 23 mars 2018

Försvara Sverige tillsammans med andra - Del 2 Norge


Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrv.se


Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.  I ett tidigare inlägg  Finland diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)

-          Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmansområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskehavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse.  Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

                                                              
Karlis Neretnieks