Translate

tisdag 28 januari 2020

Det glesa slagfältet – ett bidrag till debatten


Inlägget har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg KKrVA.se och till min glädje även väckt viss debatt på Twitter @neretnieks , en i mina ögon nödvändig debatt om den framtida markstriden och arméns utveckling.



Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVa Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7. januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den relativt sett Sverige avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att han kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där han hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer mm, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Han är rörligare och de enskilda förbanden är har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi längre inte har alls samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk.  Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

-          en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,

-          långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,

-          jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,

-          helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,

-          god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp. 

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja mm, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40 -90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng.  Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl. a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om han måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.  

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.  

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettio åriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tysklandför att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag i det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”.  Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl. a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“.  En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest med mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

-          Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.

-          Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.

-          Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.

-          Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).

-          Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.

-          Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.

-          Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”.  I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

-          Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.

-          En inneboende svaghet i hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.

-          En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

-          Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat hans möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.

-          Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.

-          Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.

-          I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.   

-          Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena är i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVa blogg, 14.januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.

-          De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg.  De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.

-          Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför var en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet. 

-          Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet - det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafterna goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

                                                                 *****

onsdag 15 maj 2019

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.

tisdag 12 mars 2019

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

onsdag 31 oktober 2018

Officersprofessionen – vad är det?


Inlägget finns också publicerat i Officerstidningen 6/2018


Jag har med stort intresse läst Officerstidningens artiklar om officersprofessionen införda i nr 1-4/ 2018. Mycket att ta fasta på, dock tycker jag att artiklarna genomgående är för grunda i två avseenden:

-          de begränsade resonemangen kring varför det överhuvudtaget behövs officerare – något som rimligtvis borde vara styrande för vad som är professionen,

-          frånvaron av ledarskapsaspekten – en helt central del av professionen.

Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig. För att kunna föra krig krävs medel av olika slag, soldater, stridsvagnar, fartyg, flygplan, logistik, sambandssystem och mycket annat, som måste kunna samordnas och ledas. De personer som ska ha de kunskaper och förmågor som krävs för detta är officerarna. Fanns inte detta behov behövdes heller inga officerare.

För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att angrepp mot Sverige kan ta sig många former. Hybridkrig av olika slag, cyberkrig, påverkansoperationer och småskaliga eller storskaliga väpnade operationer. Gränsen till vad som kan betraktas som ”krig” och annan verksamhet som hotar samhället kommer alltid att vara oklar. Olika metoder och medel för att möta hoten som polis, IT-skydd, diplomati, militära maktmedel mm kommer att komplettera varandra, och spela större eller mindre roll beroende på hur angreppen ser ut. Kunskapen om och förmågan att hantera de militära maktmedlen är officerens unika bidrag – det finns det ingen annan som kan och utgör därmed också det som kännetecknar officersprofessionen.

Mot detta kanske någon vill invända att officerare gör, och måste göra, så mycket annat än att leda förband eller andra med strid förknippade uppgifter i samband med någon typ av angrepp. Det är helt sant. Krig är inte normaltillståndet, officeren verkar i huvudsak under fredstida förhållanden. Frågan är dock på vilken grund denna fredsverksamhet bedrivs? Går det att leda materielutveckling, utbildning, personaltjänst, taktikutveckling och allt annat som krävs för att skapa en organisation som ska verka i krig utan att ha ingående kunskaper om vad som då krävs av organisationen och dess medlemmar? Tveksamt. Att officerare även deltar i andra verksamheter som inte direkt bidrar till Försvarsmaktens utveckling som t ex nedrustningsförhandlingar, stödja andra myndigheters planläggning, agera som observatör i orosområden mm grundar sig också på hans eller hennes kunskap om vad militär våldsanvändning innebär i praktiken, i stort som smått - varför annars använda officerare?  

Att det i många officersbefattningar (främst då i fred) ingår uppgifter som förhandlingar, budgetarbete och personalplanering är inget unikt för officerare. Läkare, jurister, ingenjörer och många andra löser också sådana arbetsuppgifter, men det är knappast något som konstituerar dessa professioner. Att inkludera allt för många av de arbetsuppgifter som någon kan ställas inför i olika sammanhang i en beskrivning av en profession leder till att det efterhand uppstår tveksamheter kring vad som är professionen, med följd att primärt nödvändiga kunskaper och förmågor riskerar att urholkas för att tillgodose sekundära önskemål. I Försvarsmaktens fall kan det i värsta fall leda till att organisationen, i större eller mindre utsträckning, tappar fokus på sin huvuduppgift. En överhängande risk om de som leder olika delar av organisationen, hög som låg, inte ser det som sin i alla avseenden viktigaste uppgift att förbereda sig själva och organisationen på de krav och uppgifter som ett krig skulle innebära.

Den andra aspekten som bara hanteras rudimentärt, om ens överhuvudtaget, i artiklarna är ledarskapets centrala betydelse som en del av att vara officer. Inget annat yrke ställer så stora krav på ledarskap som det ställs på officerare i krig.  Kraven är så extrema att de måste ses som något unikt för professionen.

Att som förbandschef motivera sina underlydande till att genomföra saker som innebär uppenbar livsfara, och även att få verksamheten att fortsätta när förlusterna inträffar, är krav som inget annat yrke ställer. Helt avgörande för att kunna utöva ett bra ledarskap är personalens förtroende för chefen. Detta förtroende bygger på många olika komponenter där den avgjort viktigaste är att de underlydande uppfattar att chefen ”kan jobbet och har klart för sig vad det innebär för oss”.  Det vill säga att alla känner att chefen har en gedigen kunskap om sitt förband och dess förmågor och också har en klar uppfattning vad olika beslut innebär för dem som ska genomföra besluten. Skulle de underlydande börja tvivla på att chefen har dessa egenskaper kommer det påverka allt och alla – vem vill riskera livet i onödan på grund av dålig ledning. Detta oberoende av nivå, pluton, kompani, bataljon eller brigad. Likaså, uppfattas staber leva i en värld skild från verkligheten leder det till samma negativa effekter. Något som ställer höga krav på stabsmedlemmars kunskap om och känsla för verksamheten ”på fältet”.  

Även stabstjänst ställer höga krav på gott ledarskap. Stabsarbete i krig är en krävande verksamhet som behöver en mycket fast ledning – det sker oftast under stark tidspress och får inte bli fel. Brister i behandlingen av beslutsunderlag och därmed i förlängningen dåliga order kan leda till utomordentligt allvarliga konsekvenser som sällan kan rättas till i efterhand – till skillnad från i de flesta fredsmässiga verksamheter, civila som militära. Man får heller inte glömma att även staber kommer råka ut för bekämpning och drabbas av förluster. Det är ingen ursäkt för att stabens verksamhet får upphöra - förbanden måste fortsatt ledas. Något som också kommer att kräva ett rejält mått av mycket handfast ledarskap, förutom kunskap, hos dem som ska leda verksamheten vidare.

Ytterligare en aspekt på militärt ledarskap, eller om man så vill att vara militär chef, är kravet att under extremt påfrestande förhållanden, ibland under livsfara, på begränsat underlag fatta och genomdriva beslut vars konsekvenser man ofta bara kan gissa sig till. Detta gäller alla – korpral till general. Detta kan nog också betraktas som en för militära organisationer tämligen unik egenhet. Det intressanta med denna aspekt är att den beskriver krav på officerens personlighet, inte kunskaper eller praktiska förmågor. Här är det frågan om mentala egenskaper som beslutsvillighet och vilja att ta ansvar.  Egenskaper som sällan är medfödda, men som kan utvecklas genom utbildning och övning. Det är få andra professioner som strävar efter att forma utövarnas personlighet.

Sammantaget. Det är kriget med dess krav på speciella kompetenser och personliga egenskaper som konstituerar officersprofessionen. Den består av två unika komponenter som skiljer den från andra professioner: den speciella yrkeskunskap som krävs att leda strid och annan med strid förknippad verksamhet och den typ av ledarskap som krävs för detta. En djup förståelse för vad dessa två faktorer innebär är också grunden för att lösa de flesta arbetsuppgifter som officeren har att lösa i fred.

Att inte ständigt ha för ögonen varför vi överhuvudtaget har officerare och det som är unikt för officersprofessionen och låta det styra urval, utbildning och kompetensutveckling, faktorer som också formar officerens självbild, uppstår risken att såväl den enskilde såväl som den organisation som officerarna är satta att leda glömmer varför de finns – att kunna föra krig.

Karlis Neretnieks

@neretnieks

torsdag 4 oktober 2018

NATO and Scandinavian Strategic Interdependence


Scandinavian military security must be seen as a whole where all countries concerned, Norway, Sweden and Finland are heavily dependent on each other in case of a war in the region. A fact quite seldom discussed or analysed in depth. Something that is quite surprising as it has implications not just for the Scandinavian countries but also for NATO´s possibilities to defend Europe.
The current debate is mostly narrowly concentrated on the problems connected with NATO´s possibilities to defend the Baltic States, focusing on the Baltic Sea and nearby territories. This obscuring the problems connected with the defence of Norway and Finland, and how that might influence operations in the whole region. 
That Sweden will be affected by Russian military actions in connection with an armed conflict in the Baltic States is self-evident. NATO has to use Swedish air space to defend its alliance members Estonia, Latvia and Lithuania. To have access also to Swedish land and sea territory would give further advantages. For example basing antisubmarine assets or long range air defence systems on Swedish territory to reduce Russian freedom of action in the Baltic Sea. Russian planners are of course aware of this and would do whatever needed to prevent this. One obvious option is to “borrow” Swedish territory to deploy long range anti air and anti-ship missiles. Thereby making it difficult for NATO operate in and over the Baltic Sea. In reality creating a “wall” cutting off the Baltic States from the west, except the narrow corridor between Poland and Lithuania, which can be closed by Russian forces deployed in the Kaliningrad exclave.    
Despite Finland not being a member of NATO it probably would be dragged it into a war where NATO has to defend the Baltic States. Due to its geographic location it acts as a flank guard for both Norway and Sweden, to a large extent blocking Russian possibilities to conduct operations against northern Norway and the northern half of Sweden. Thus making it a common interest for both countries and NATO, to support Finnish defence efforts.
Finland having substantial military assets on its own, an army consisting of some 280 000 soldiers plus large reserves of trained personnel, an air force consisting of 60 fighter aircraft and a navy well suited for operations in the Finnish archipelago, will not be a walk over for Russia. Nevertheless Finland will be dependent on outside support to be able to sustain a prolonged war effort. In some areas, as advanced munitions, support probably will be needed quite early. If NATO could render support with weapons systems as combat helicopters and advanced drones, systems that the Finnish armed forces doesn´t have in its own inventory, that would probably also be most welcome.
Although Finland has a well organised “economic defence” with stockpiles of food and other vital necessities a modern society will have great problems if its industry is cut off from the outside world. This leads to perhaps Finland´s greatest vulnerability – its dependence on reasonably safe lines of communications, by sea, air and land. If there is an armed conflict in the Baltic Sea region it is very probable that more or less all shipping to and from Finland will cease. Thereby affecting approximately 80 % of Finland´s trade. Finland would become totally dependent on what could be transported through Sweden or in Swedish airspace.  
This interdependence; Finland protecting the northern half of Sweden and Sweden keeping lines of communication open to Finland unfortunately hasn´t been given enough consideration in Swedish defence planning. This of course also has great implications for Finland´s possibilities to receive help from NATO.
In the nineteen-thirties, there were plans to support Finland by sending Swedish forces and weapons to Finland in case it was attacked by the Soviet Union. The plans to support Finland with ground troops were never implemented, a fact that still to some degree plays a role in discussions regarding Finnish-Swedish military cooperation. Regardless of not wanting to participate in a war when the Soviet Union attacked Finland in 1939 it was not just out of solidarity with a small neighbour that Sweden in 1939/40 provided Finland with 25 fighter planes (every fourth plane in the Swedish air force), 144 pieces of artillery, 135 000 rifles and 51 million cartridges. Finland´s role as a “flank guard” for Sweden was fully understood. During the Cold War the plans were less ambitious but it was still very clear to the Swedish government, as well as in Finland, that the defence of Finland also was a part of the defence of Sweden, and that it was in the interest of both countries to support each other. In the sixties and seventies when both countries operated the same type of jet fighters, the SAAB 35 Draken, Sweden kept a number of Drakens, officially a part of the Swedish air force, in store that could be transferred to Finland on short notice. At the same time Finland had a larger number of trained pilots than necessary just to fly the then existing Finnish planes (at the time Finland was forbidden to have more than 60 fighter aircraft according to the Finnish- Soviet peace treaty of 1947).  Such options don´t exist anymore. Sweden has nothing to spare if there would be a serious crisis or a war in the region.   
The scope of the problem today can be illustrated by some of the challenges Sweden faces if also the needs of Finland would be incorporated in Swedish defence planning. To keep sea lanes to the Swedish west coast, Gothenburg (see map above) and other harbours, is not just a necessity for Sweden to be able to export and import goods or receive military help for purely national reasons, it also becomes a part of protecting its northern flank by helping Finland to sustain its war effort without being dependent on sea lanes in the Baltic. Presently Swedish capabilities to keep sea lanes and harbours open on its west coast are very limited. The naval resources for mine hunting and anti-submarine warfare needed don´t exist, if you are not prepared to move the few existing assets from the Baltic to the west coast. Leaving the east coast (the Baltic) devoid of naval capabilities. The reserve alternative if the Swedish west coast can´t be reached for one reason or other, for instance that the narrow sea lanes through the archipelago have been mined, is the Norwegian harbour Trondheim.
The next step, regardless if the goods comes by sea to Gothenburg or Trondheim, is land transport across Sweden, either to harbours in the Gulf of Bothnia or across the Swedish-Finnish land border in the far north. In the first case, sea transport across the Gulf of Bothnia, both harbours and sea lanes have to be protected for the goods to reach Finland. Here the Aaland Islands, between Finland and Sweden, play a crucial role. Whoever can deploy forces there, will be in control of the inlets to the Gulf of Bothnia.
When it comes to getting goods across the Finnish-Swedish land border isn´t just a question of long and vulnerable land transports, the distance from Gothenburg on the Swedish west coast to the border crossing at Haparanda in northern Sweden is 1366 kilometres. It also a question of being able to defend the northern parts of both Finland and Sweden, exactly those parts of both countries that Russia would like to use to be able to operate against NATO forces and installations in Norway.
Apart from mainly military capabilities needed it is also clear that Swedish war time planning when comes to plan for the capacity and sustainability of the Swedish transport system, bridges, roads and railways etc. it has to take Finnish needs in to consideration, not only Swedish national needs
Equally important as securing sea and land communications also air corridors over Sweden have to be kept open. Although the amount of goods that can be transported by air is limited, compared with sea transports, it is a crucial component as it makes it possible to provide vital, especially military, goods to Finland very fast. It is also a way to facilitate NATO air operations in support of Finland by reducing the need for NATO to allocate resources to protect its air assets when overflying Sweden.  A strong air Swedish air defence is therefore also a vital Finnish (and NATO) interest. Here one has to take Swedish geography in to consideration. Sweden is, in a European context, a very long country. The distance from its northern tip to its southernmost parts is approximately the distance between Copenhagen and Rome, some 1600 kilometres. Unfortunately the two areas most likely to be attacked are in the opposite ends of the country. The southern part of Sweden in connection with Russian operations in the Baltic States, northern Sweden in connection with Russian operations aiming at northern Norway. Existing Swedish air defence assets, fighters and ground based air defence systems, might be just enough to handle one of these directions, definitely not both simultaneously.  Making it very doubtful if any air corridors to Finland can be kept open without neglecting other vital tasks.   
The main reason why northern Norway is of such great importance is the strategic role of Russian assets based on the Kola Peninsula. Apart from being the home of Russia´s ballistic missile submarines forming a crucial part of Russia´s second strike capability, it is also the staging area for conventional operations in the Norwegian Sea and the Atlantic.
In the first case, the strategic ballistic submarines, Russia might have an interest in increasing the depth of the defence zone around the Kola peninsula by deploying air defence systems as far west as possible, in case of a crisis or a war. By deploying such systems for example in northern Sweden the depth would increase by some 500 kilometres. Such a move would affect NATO´s air operations in the far north, both when it comes to using bases in northern Norway but also put restrictions on how to use airspace. This would also affect NATO´s possibilities to support naval operations aiming at keeping track of the Russian ballistic submarines in the Barents Sea and the Norwegian Sea.
The second reason for Russia to try to influence, if possible stop, NATO´s air and sea operations from bases in northern Norway is equally important. During the Cold War one of the main tasks of the submarines and long-range aircraft based on the Kola Peninsula was to try to cut the sea lanes across the Atlantic, thereby making it impossible to ship reinforcements from the US to Europe, REFORGER (REturn of FOrces to GERmany). After the Cold war this concept was abandoned by NATO as war planning for a conflict in Europe was seen as irrelevant. The breakup of the Soviet Union and Russia´s economic problems also forced Russia to drastically reduce its assets for such operations. Northern Norway lost much its strategic importance. Today that has changed again.
NATO is again planning for shipping reinforcements across the Atlantic and Russia has partly rebuilt, and continues to increase, it its capability to act in the Atlantic. This makes the defence of northern Norway not just a problem for the Scandinavian countries but for Europe as a whole. It is no coincidence that both the UK and Norway are buying new P-8A Poseidon Maritime Patrol Aircraft, nine respectively five, to patrol the Norwegian Sea and the northern Atlantic.
From Scandinavian or Nordic point of view these increased Russian capabilities and their strategic importance is quite alarming. Not just that it creates strong motives for Russia to attack NATO facilities in northern Norway, it also threatens the whole regions connections with the outside world. Even if Russia might encounter problems attacking ships and planes moving across the Atlantic it is obvious that isolating the Scandinavian Peninsula would be a quite easy task if NATO could not operate from bases in northern Norway. Just as in the case of Finland, both Norway and Sweden, are dependent on secure sea lanes for export and import of vital goods and for receiving military help. Both countries, as well as Finland to some extent, build their war planning on help from NATO, in reality from the US.
The defence of Norway, especially northern Norway, therefore is a vital common interest for all the Scandinavian countries as well as for NATO.
Taken together we see a situation where Norway and Sweden are dependent on Finland´s ability to defend its own territory, which makes Finland dependent on Swedish capabilities to provide safe communications to Finland. We also see that, Sweden´s ability to defend its own territory, depends on Sweden and Finland helping Norway to defend its territory, thereby making it possible for NATO to safeguard air and sea communications to Scandinavia.
The question then arises, what does the situation look like today. To begin with Finland.
As already mentioned, Sweden´s ability to keep sea lanes to its west coast open is limited. The Swedish navy consisting of seven surface combatants, four submarines and five mine countermeasures ships, will have to choose if to deploy in the Baltic or on the west coast. In reality it means a choice between defending Swedish territory against a Russian attack aiming at deploying long range air defence systems on Swedish soil or trying to keep sea lanes to the outside world open. A very tricky choice as defending Swedish territory would be in the interest of not just Sweden but also for NATO, as it would facilitate NATO operations in defence of the Baltic States. At the same time both Sweden and Finland are dependent on goods reaching Swedish harbours.
When it comes to secure safe transports through Sweden to Finland that would depend on two components, the ability of the Swedish air defence to protect the transport system against attacks and resources to repair damaged infrastructure. Regarding air defence there is an obvious lack when it comes to defence against cruise missiles or similar long-range systems, now becoming a “standard threat” against fixed targets. There are no preparations made to repair infrastructure on a scale that would be needed in war time. 
This said, both Sweden and Finland have recognised the need for closer military cooperation between the two countries. During the last years a number of initiatives have been taken to increase the ability of the armed forces of both countries to cooperate in case of a serious crisis or war. The air forces and the navies train together more or less on a routine basis. Army units regularly participate in each other’s exercises. There is an exchange of staff officers between ministries of defence and headquarters. On the political level it has been stated that there will be (is) common operational planning for situations beyond peace. This cooperation does, however, not mean that the countries will send substantial resources to help each other, such resources just don´t exist. The real advantage will be that it will complicate Russian planning. Will it have to meet an enemy that can and will conduct joint operations or not? The level of deterrence will increase and more contingencies will have to be taken in to consideration during a campaign. The weak spot in this Swedish-Finnish concept is the uncertainty of how much can you trust your partner going to war on your behalf. Will Finland go to war against Russia to help Sweden to defend Gotland, if it sees a possibility to keep out of a war in the Baltic Sea region? Even if it means that Sweden will not be able to secure Finland´s communications with the outside world? Will Sweden go to war against Russia if there is a Russian attempt to increase the security zone around the bases on the Kola Peninsula by occupying some Finnish territory?
As long as there is no binding defence treaty between the two countries, something that is very unlikely, this will be a great obstacle to deeper cooperation. Neither country will take the risk to make itself dependent on the other when it comes basic war fighting capabilities, like air defence, logistics etc.
The problem of defending the far north is equally complicated. Here it is a question of coordinating the actions of three countries, Finland, Sweden, Norway and NATO. Although the defence of northern Norway and keeping land connections to Sweden is of great importance to Finland its ability to fight a war depends on the defence of southern Finland where the vast majority of people live and where most of its civilian resources are located. With a land border of 1300 kilometres with Russia it will have to choose where to concentrate its military efforts, it will not be in the north.
The Swedish situation is somewhat different having the Baltic Sea as an obstacle that Russia has to cross before reaching Swedish territory. But in principle it has great similarities with Finland´s situation. The southern part of the country is most densely populated and holds most of the resources needed to fight a war. It is also that part of Sweden that has to be defended to facilitate NATO operations in support of the Baltic States. Perhaps also a prerequisite for Sweden to receive help from NATO. Making it worthwhile helping Sweden but also making it possible. The infrastructure needed to receive help is situated mainly in southern Sweden. At the same time northern Sweden has to be defended to protect NATO´s operations in the Norwegian Sea and the Barents Sea.
During the Cold War, with the then quite large war time establishment, this dual task was solved by planning to repel an invasion across the Baltic Sea in the south and fighting a prolonged campaign in the north, several months. In southern Sweden strong air defence and anti-ship capabilities, some 400 fighter aircraft and 30 surface combatants plus 12 submarines, backed up by a land component consisting of five divisions that would counterattack wherever an enemy managed to land on Swedish soil. In the north three divisions, supported by local defence forces, were prepared to delay a Soviet attack towards Norway.  Sweden was the shield behind which NATO could operate from Norway.
Today the situation is drastically different. The Swedish armed forces consisting of all together two brigades, some ninety aircraft, seven surface combatants and four submarines are mainly concentrated in southern Sweden. To meet an enemy advancing through northern Sweden there would be a few, very few, battalions on the ground, and some fighter squadrons. Not much considering that the area where an enemy has to be delayed on the ground and where he must be denied freedom of action in the air. The area of operations, the northern one third of Sweden (app 150 000 km2), is just slightly smaller than all the three Baltic States combined (app 175 000 km2). Today there is no shield protecting the back of northern Norway.
This might have been acceptable if Norway had had resources on its own to stop, or at least seriously influence, Russian operations aimed at NATO facilities in northern Norway. The sole brigade presently deployed in the north will not be sufficient. What more, even if Norway increased its capabilities in the north it would still not solve the problem if operations could not be conducted in close cooperation with Sweden. The distance from the Swedish border to the Norwegian Sea in the Narvik-area is just 16 kilometres. Not leaving much room for manoeuvre. Russian long-range weapons systems on Swedish territory would reach far in to Norway.
The American brigade combat group that has its equipment prepositioned in Trondheim in central Norway, could be an important component when it comes to meet a threat on the ground in northern Scandinavia if deployed there. But the distance between Trondheim and Narvik in the north is a bit more than 600 kilometres as the bird flies. The land distance on Norwegian territory is some 900 kilometres along one vulnerable road with several tunnels and a ferry connection. Another, safer, route is via northern Sweden making the marching distance 1200 kilometres.  Although the defence of northern Norway is a very strong common Scandinavian, and NATO, interest the high north is a glaring security gap.  
Considering the dependencies and the vulnerabilities that have been described, what ought to be done? Some actions have already been taken. Norway is redirecting its thinking and its preparations towards Article 5 operations. Sweden and Finland have concluded Host Nation Support agreements with NATO. They have also signed bilateral agreements with the US and the UK regarding enhanced cooperation in areas as sharing and developing military technology and joint training. Both countries are also participating in NATO exercises as Trident Juncture 2018 in northern Norway engaging some 45 000 personnel from more than 30 countries. Regarding what should to be done on a national level, in general terms it ought to be: Sweden should increase its capabilities to secure Finland´s communications with the outside world and increase its ability to protect Norway´s back, Finland and Sweden together should increase their common capabilities to protect the Aaland Islands and sea lanes across the Gulf of Bothnia, Norway should allocate still more resources to anti-submarine warfare and air defence in the high north.
Although Finland and Norway could and should do a bit more in the areas mentioned above the great culprit at the moment is Sweden. Geographically being the hub in the region on which the security of other countries depend it is not taking on the responsibilities it should, thereby jeopardising not just its own security but also the security of its neighbours. At the moment (2017) Sweden spends just 1 % of GDP on defence, Norway spends 1,6 % and Finland 1,4.[1]  Both Norway and Finland are planning to increase defence spending in the coming years. Although there is a political consensus in Sweden that spending on defence should increase, at the moment there are no political decisions that point at any substantial additions to the defence budget. This might change with the long-term defence plan that is to be presented in May 2019.
Apart from strengthen their own defence capabilities, one other measure that would drastically increase Nordic security, and take cooperation between the Scandinavian countries to much higher level, would be Finland and Sweden joining NATO. It would not just solve the problem with an isolated attack against those countries which would put NATO in a very precarious situation when it comes to defend the Baltic States or northern Norway in a later stage, it would also make it possible to coordinate plans and operations between the Scandinavian countries. Making it possible to get more joint fighting power of the money spent on defence. It would also open up for “work sharing” where each country could take on a more specialised role. Just to take one example. Must the sea lanes to the Swedish west coast have to be a Swedish problem or could it be something that NATO as an alliance could handle?  What more, any Russian attempt to seize territory in Scandinavia will probably come in the form of a surprise attack. In such a situation a swift and coordinated reaction will be crucial. It will be too late to start discussions on who should do what, sort out command arrangements etc.
What more, neither country has the economic resources, regardless how much they are prepared to spend on defence, to pay for all advanced weapons systems needed in a modern war. The prime example at the moment perhaps being missile defence. If all systems needed, satellite sensors, long range radars, communications etc. to create a credible “umbrella” are taken in to account the costs are staggering. Such systems have to be developed and acquired together with others.   
Another, possibly crucial, question would also be solved with Finland and Sweden joining NATO. Nuclear blackmail or nuclear response. At the moment both Finland and Sweden are obvious candidates for nuclear blackmail, giving Russia the option to “borrow” strategically important parts of the territory of both states by threatening them with a nuclear attack, and if needed by staging a nuclear demonstration in either of the countries. This without running the risk of a nuclear response.  
The question then arises, why haven´t Sweden and Finland already joined NATO? The old reasons, perhaps valid during the Cold War have little significance today. The idea of trying to stay neutral in a war between the then Warsaw-pact and NATO has become an unrealistic option. In the Swedish case it is closing your eyes to strategic realities regarding the operational needs of Swedish territory by both NATO and Russia. The Finnish case is a bit more complicated as there might be a slight chance for Finland to stand aside in a conflict in the Baltic Sea region, but not if the high north becomes an area of military operations. Which is quite likely. What more, the possibility to stand neutral in a conflict where EU-members are attacked disappeared when Sweden and Finland joined the European Union in 1994. Although Article 42.7 in the Lisbon-treaty doesn´t specifically demand military assistance to a member that has been attacked the neutrality option doesn´t exist.  
 The reluctance to join NATO in both Sweden and Finland is mainly based on historic nostalgia. In the Swedish case also a deep-rooted anti-Americanism among left-leaning groups and a fear to lose national sovereignty among some ultra-nationalistic groups play an important role. Both groups are fond of referring to that Sweden has managed to keep out of wars for more than two hundred years by pursuing a neutrality policy, an argument that has quite strong appeal among ordinary citizens.  In Finland, the nostalgia-factor based mainly of Finland´s experience fighting the Soviet Union during the Second World War should not be underestimated. The near death experience has to a large extent been forgotten. What is remembered is that Finland more or less on its own managed to preserve its independence fighting a great power. The successful balancing act between Germany and the Soviet Union when withdrawing from the war is also regarded as a lesson showing “be careful not losing your freedom of action by tying to close knots with a great power”.     
To conclude, all the Scandinavian countries, especially Sweden, have good reasons to consider how their own defence capabilities affect their neighbours, and adapt their planning and defence structures accordingly. Something that will not come cheap. Probably we are speaking of defence budgets of at least 2 % of GDP. Although such measures would raise the threshold for Russian military adventures in the region and increase their ability to fight a war in, they would still have limited value as long as not all Scandinavian countries are members of NATO.   
                                                                 *****


[1] SIPRI database https://www.sipri.org/sites/default/files/3_Data%20for%20all%20countries%20from%201988–2017%20as%20a%20share%20of%20GDP.pdf

S