I går
(långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den
eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html
.
Frågan har
knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.
Först en liten översikt av vad för typ av
system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter,
landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan
variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög
precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en
stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större
yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg
höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem
(dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).
Här två
exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för
Sverige.
TOMAHAWK kan
avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över
1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den
brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av
140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor
(inklusive reservdelar och annat stöd).
JASSM är ett
flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900
kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är
ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer
sannolikt också införas i Polen.
Den första
frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med
kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa
större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna
för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller
1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn
eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna
typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.
Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar,
t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt
möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj.
Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla
kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra
flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt
vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att
t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat
underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot
rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan
roboten når målområdet.
När det
gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för
Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till
eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt
konventionen.
Några
slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:
-
”en
svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras
samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de
nått sitt mål,
-
robotar
med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva
om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro
längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser
mot Ryssland),
-
insatser
med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att
ge mer än en tillfällig effekt,
Spontant
skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt
kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana
mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade
ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande
insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i
någon större omfattning. Det skulle innebära
att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra
angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre
tidsperioder. Landbaserade
kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln. Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även
från grupperingsplatser långt inne i Sverige.
Nu är det
dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår
arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för
att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar
skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges
fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar
deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat
angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock,
om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så
lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala.
Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.
Dessutom, om
Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar
måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon
skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt
tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt
inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i
en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar
skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare
luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag
tror det.
Frågan
kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln,
för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt,
se mitt inlägg
Den ryska
kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter
på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva
omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en
given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar
i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.
Till dessa
båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle
jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på
svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.
Skulle en
del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även
ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att
de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar.
För att
illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby
flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt
när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska
förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt
få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket
sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar.
Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det
långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var
lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar
skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här
resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex
Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.
Sammantaget
skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan
svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln
för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt
ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit
eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i
situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större
rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato
hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan
alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren.
Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva
som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står
ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man
anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett
klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.
Skulle
Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam
till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för
Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra
åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana
förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra
eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat
luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer
inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet,
inte relativt sett i alla fall.
Summa summarum, det finns situationer där svenska
kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde - isolerat angrepp eller om
vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta
sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka
alliansens totala effekt i Östersjöområdet. Vid en eventuell anskaffning kan det finnas
skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med
de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa
också.
*****
Hej Karlis - Jag tycker du kommer med kloka slutsatser och i stort så håller jag med dig. Dock tycker jag att det finns fog för att anskaffa två typer av kryssningsmissiler - RB15 MK4 avskjuten från torped samt Tomahawk.
SvaraRaderaRB15 MK4 skulle medge att våra ubåtar fick avsevärt längre räckvidd samt bli svårare att upptäcka eftersom de kan avfyra en torped som tar sig en bra bit ifrån ubåten innan torpeden penetrerar ytan och roboten avfyras.
Tomahawk eftersom vi behöver kunna slå ut S400/S300 luftvärnssystem samt Iskandersystem. Bortsett från kärnvapen så är det dessa system som skulle vara det största hotet mot våra flygbaser samt stridsflygplan.
Sen behöver detta kompletteras med ett luftvärn värt namnet. Jag skulle föredra 2-3 bataljoner Aster 30 varav ett grupperat på Gotland, ett i Stockholmsområdet samt det sista utspritt som batterier där det anses behövas bäst - Boden, Sundsvall, Karlskrona t ex.
Utmärkt att debatten lever vidare. Eftersom det blev en del reaktioner även på Twitter och i kommentarsfältet så har jag skrivit ett uppföljande inlägg.
SvaraRaderahttp://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4-fortsatt.html