Translate

torsdag 16 januari 2025

KKrVa projekt SV-A-R - Militära konsekvenser

 


 

II. MILITÄRA KONSEKVENSER

av Karlis Neretnieks

 

Résumé

This report assesses the potential military consequences of a shifting security landscape, particularly concerning a possible reduction in US engagement in Europe and the implications of the war in Ukraine. It analyses the interests that may drive Russian actions in the Nordic- Baltic region, and how the conflict in Ukraine might affect Russia's behaviour.

Here is an executive summary of the key findings and recommendations:

  • Reduced US Engagement: The report is based on the assumption that the United States may reduce its military commitment to Europe, which would significantly impact the security of the Nordic-Baltic region. This is due to the US reorienting towards Asia to counter the growing Chinese threat, and also potentially due to a shift in US political priorities.
  • Russian Threat: A key conclusion is that Russia remains a significant threat with imperial ambitions. The report suggests that a Russian victory in Ukraine would considerably bolster Russia’s military capabilities, due to the additional resources and industrial capacity they would gain. The report presents two scenarios, one where Russia attacks the Baltic region in 2028 following a short period to recover from the war in Ukraine and another where Russia launches a simultaneous attack in the High North and Baltic regions in 2032 after a thorough military reorganization.
  • Time Sensitivity: There is a critical time gap in the next five years. This is due to a potential decrease in US support and before European countries, such as Germany, Sweden and Norway, can substantially improve their war fighting capabilities. This makes the next five years particularly dangerous, and constitutes a window of opportunity for Russia.
  • Nordic-Baltic Vulnerability: A review of the military capabilities of the Nordic and Baltic countries shows that US support is crucial for both regions. In the north, this support is needed for sustainability, while in the Baltics, it's vital to prevent rapid occupation [9, 10]. The report stresses that without American support, it will be necessary to trade land, to a large extent, for time if attacked by Russia [14]. The Baltic states do not have the capacity to defend against a Russian attack without substantial help, primarily from the US.
  • NATO Under-Resourced: The armed forces of European NATO members are significantly under-resourced to fulfil their obligations to the alliance, even if the US maintains its current level of support.
  • Urgent Need for European Action: The report underscores that Sweden and most European NATO members have for too long delayed necessary military investments. It is imperative to take immediate action to bolster defence their capabilities.
  • Potential European Defence: The report suggests that a credible European deterrence capability in the Nordic and Baltic regions, could be achieved if member states increase their defence spending to around 3.5% of their GDP. Increased UK and French capabilities to intervene in the Nordic-Baltic area, especially with ground forces, would be a crucial factor.
  • Key Recommendations for Sweden: The report recommends that Sweden should supplement its 2024 defence resolution by establishing two division commands (one for the Nordic region and one for the Baltics), increase the army by two light brigades, double the number of combat units on Gotland, expand the navy, and improve air defence and long-range combat capabilities. Furthermore, the report proposes that officer training should be shortened and to a much larger extent focus on combat training and education, this to allow for immediate assignment to positions in the war time organisation. It also states that larger investments in equipment and infrastructure should be detached from a gradually increasing defence budget and should be allocated through an immediately tangible “defence investment fund”.
  • Gotland's Importance: The report highlights the strategic significance of Gotland, which it identifies as a potential target in the event of conflict. It stresses the need to increase the number of combat units on the island.
  • Scenarios and Implications: The report presents two scenarios, one focusing on a Russian attack on the Baltics and Gotland in 2028 and another a broader attack on both the High North and Baltic regions in 2032. The scenarios show that Russia may launch an attack before the European nations' military rearmament plans have been fully implemented.
  • US Strategic Interests: The report states that the US is unlikely to completely withdraw from Europe due to its strategic interests, such as monitoring Russian strategic nuclear submarines and maintaining bases for operations in the Middle East and Africa.
  • Need for a European Solution: The report suggests the need for a common European defence solution or regional solutions to compensate for potential reductions in US presence. It proposes that Europe should develop the ability to protect transport routes, especially across the seas.
  • Nordic Cooperation: In a situation with reduced US engagement, a close Nordic cooperation is vital and a joint Nordic command should be considered as an alternative or a complement to parts of todays´ command structure in the alliance.
  • Importance of early action: The report highlights that the earlier Russia attacks, the greater the chances of success. This increases the urgency for the European countries to increase their defence capabilities.

In conclusion, this report stresses the urgent need for European nations, Sweden among others, to strengthen their defence capabilities, enhance cooperation, and adapt to a changing security landscape where the US may reduce its military involvement in Europe.

 

Sammanfattning

Utgångspunkten för denna delrapport är att USA:s engagemang i Europa kan komma att minska. Med det som grund analyseras vilka intressen som kan styra ryskt handlande i framför allt Nordområdena (Norra Norden med kringliggande havsområden) och Baltikum, samt hur utfallet av kriget i Ukraina kan påverka ryskt agerande. En slutsats här är att en eventuell rysk seger i Ukraina påtagligt skulle stärka Rysslands krigspotential genom att man då skulle få tillgång till Ukrainas befolkning och industri som resursbas.

En inventering av de nordiska och baltiska ländernas militära förmågor i närtid och på fem års sikt, utgående från nuvarande planering, ger vid handen att amerikanskt stöd är avgörande för försvaret av både Nordområdena och i Baltikum i händelse av ett ryskt angrepp. I norr framför allt för att skapa uthållighet, i Baltikum för att länderna inte tämligen snabbt ska bli ockuperade.

En oroande aspekt är att det kan uppstå en allvarlig förmågelucka mellan det att amerikanskt eventuellt stöd nedgår de närmaste åren och innan olika europeiska länders rustningsåtgärder, för att kompensera den amerikanska frånvaron, lett till några substantiella förbättringar av deras krigföringsförmåga. Den närmaste femårsperioden framstår därför som speciellt farlig.

En analys av olika faktorer som skulle kunna påverka amerikanska beslutsfattare att ändå ha en fortsatt närvaro i Europa ger vid handen att det är osannolikt att USA skulle avstå från möjligheterna att kunna agera mot de ryska strategiska atomubåtarnas verksamhet i Nordområdena från norskt och brittiskt territorium, och att man antagligen också skulle vilja ha kvar vissa baser i Europa för operationer i Mellanöstern och Afrika.

Med ovanstående analyser som grund har två scenarier konstruerats. Ett där Ryssland angriper Baltikum (och Gotland) redan år 2028 efter bara en begränsad återhämtningsperiod efter att kriget i Ukraina avslutats, och ett där det sker ett samtidigt angrepp på såväl Nordområdena som Baltikum år 2032, då med en reorganiserad och moderniserad rysk krigsmakt. I båda scenarierna är det tydligt att amerikanskt stöd utgör en i flera stycken avgörande komponent för att avvärja de ryska angreppen. I nordområdena främst för att skapa nödvändig uthållighet, i Baltikum dessutom för att inte tidigt förlora avgörande landområden.

Utifrån scenarierna och de tidigare analyserna har det dragits ett antal slutsatser där de viktigaste är:

-        Det är bråttom. Sverige och de flesta europeiska Natomedlemmarna har under allt för lång tid undvikit att vidta de konkreta upprustningsåtgärder som den säkerhetspolitiska utvecklingen krävt, nu är vi i efterhand.

-        Även om USA bibehåller nuvarande ambitioner för att bidra till försvaret av Europa så kommer, utgående från nuvarande planer, de allra flesta europeiska Natomedlemmars försvarsmakter vara påtagligt underdimensionerade i förhållande till de uppgifter de kan ställas inför, det på såväl kort som lång sikt.

-        I det fall kriget i Ukraina skulle upphöra i närtid, något år, finns det ett iögonfallande tids- och förmågeglapp, Ryssland kontra Nato de närmaste fem åren. Något som skulle kunna vara lockande för Ryssland att utnyttja för militära operationer i den nordisk-baltiska regionen.

-        Det skulle kunna vara möjligt att till del ersätta den amerikanska närvaron och skapa en trovärdig, i huvudsak europeisk, avskräckningsförmåga kopplat till Nordområdena och Baltikum, något som dock skulle kräva försvarsanslag i storleksordningen 3,5 % av BNP, eller mer, i de flesta medlemsstater och att Storbritannien och Frankrike utvecklade sina möjligheter att ingripa i det nordisk-baltiska området med framför allt markstridsförband.

-        Det är sannolikt lättare att bygga upp de nödvändiga europeiska resurserna i form av militära förband, civil beredskap etc än att skapa det ramverk som krävs för att ersätta den övergripande ledning som USA utövar i alliansen.

För svensk del borde, oberoende av graden av amerikansk närvaro i Europa, förvarsbeslutet från 2024 kompletteras med bland annat följande åtgärder:

-            Ytterligare en divisionsledning med divisionsresurser organiseras, därmed skulle en kunna inriktas mot Nordområdena och en mot Baltikum.

-            Armén utökas med två ”lätta” brigader för strid i Nordområdena.

-            Antalet krigsförband på Gotland fördubblas.

-            Flottan utökas med fyra till fem ytstridsfartyg optimerade för sjöfartsskydd samt tillförs ökade minröjningsresurser.

-            Flygvapnet tillföras främst sådana resurser där frånvaron av amerikanskt stöd skulle var extra kännbart, t ex radarspaning och lufttankning.

-            Luftvärnsförmågan mot alla typer av flygfarkoster förstärkas i mycket stor omfattning.

-            Såväl markbunden som flygburen långräckviddig bekämpningsförmåga utökas avsevärt.

-            Användning av och skydd mot drönare prioriteras så att alla fältförband, och hemvärnet, har en grundläggande förmåga inom två år.

För att genomföra det nu gällande försvarsbeslutet och de här föreslagna åtgärderna på kort tid, till omkring 2032, krävs tämligen drastiska förändringar av rådande tänkesätt och processer, exempelvis

-            att antalet krigsplaceringsbara yngre officerare snabbt utökas genom att officersutbildningen förändras mot en mer mot krigsbefattningar målinriktad utbildning och också förkortas, samt att Försvarsmakten ges rådighet över antagning till samt inriktning och genomförande av den grundläggande officersutbildningen,

-            att användningen av reservofficerare i krigsorganisationen ökas i stor omfattning,

-            att incitamenten för att såväl genomgå officersutbildningar som att stanna kvar i yrket (eventuellt komma tillbaka) stärks dramatiskt,

-            att det så kallade sekventiella uppsättandet av förband övergår till en modell där uppsättandet av förband sker på stor bredd och samtidigt,

-            att materielanskaffningsprocesserna ges en inriktning som innebär att tidsfaktorn prioriteras när det gäller leverans av materiel, hellre ”tillräckligt bra” i närtid än det modernaste någon gång i framtiden, samt

-            att investeringar i materiel och infrastruktur under de närmaste åren frikopplas från en stegvis förstärkt försvarsbudget, där beställningar måste läggas med hänsyn till när medel blir tillgängliga i framtiden, trots att det föreligger ett akut behov och presumtiva leverantörer finns. En metod att till stor del komma ifrån denna fördröjning vore att omedelbart skapa en stor investeringsfond som ligger vid sidan om Försvarsmaktens behov av medel för den ordinarie verksamheten som övningar, omsättning av materiel i normal takt, vidmakthållande av fastigheter etc.

 

Inledning   

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, tillsammans med kriget i Ukraina, utvecklingen i Mellanöstern och Amerikas pågående säkerhetspolitiska omorientering mot Asien för att möta ett framväxande kinesiskt hot innebär ett antal genuina säkerhetspolitiska osäkerheter för Europa, där utfallet bara kan förutses i mycket begränsad omfattning. Den kraftiga nedrustning, gränsande till avrustning som skedde i många länder, bland annat i Sverige, efter kalla krigets slut och Sovjetunionens sammanbrott utgör där en god illustration av svårigheten i att göra långsiktiga bedömningar. Speciellt om de händelser som besluten grundar sig på bedöms leda till en positiv utveckling.

Beslut om vad som krävs av mer övergripande militära förmågor för att hantera en osäker framtid kan därför inte grunda sig på händelser, även om de kan verka omvälvande, utan måste till stor del grunda sig på historisk empiri. Exempelvis: vad kan stormaktsrivalitet, imperieambitioner och långvariga kulturkonflikter leda till? Sådana ofta svårgripbara faktorer, inte sällan alltför abstrakta för att väcka allmänt intresse, måste sedan vägas ihop med mer fysiskt mätbara faktorer som länders ekonomiska, geografiska och industriella förutsättningar att utöva militärt våld.

Trots svårigheten att förutsäga vilka händelseutvecklingar som är sannolikast, är det nödvändigt att fatta beslut om långsiktiga inriktningar när man ska utveckla militära förmågor. Ledtiderna för att genomföra mer omfattande organisationsförändringar eller anskaffa kvalificerad materiel rör sig om år, ibland till och med decennier.[1] Det går inte bygga militär förmåga på närtida händelser, sådana måste hanteras med de resurser som tidigare beslut skapat. Bedömningar avseende hur lång tid det tar att återskapa förmågor är oftast överoptimistiska.[2] Det krävs därför att inriktningsbeslut är hållbara mot olika händelseutvecklingar, samt att man är beredd att ta risken att vissa beslut kan bli fel. Man får därför utgå från grova hypoteser rörande omvärldsutvecklingen och undvika att förblindas av detaljer - att inte se skogen för bara träd. Osäkert underlag får inte leda till rädsla att fatta beslut.

Oaktat behovet av långsiktighet får en statsledning inte vara låst av detta när utvecklingen drastiskt ändrar riktning, eller när det är uppenbart att tidigare beslut var felaktiga. Det måste alltid finnas handlingskraft att göra åtgärder utanför ”boxen” när sådana situationer uppstår. Sverige står inför en sådan situation idag, både vad avser risken för fortsatt rysk aggression i Europa och den eventuella omprövningen av USA:s roll i Nato som kan vara aktuell i en nära framtid.

Den omvärldsutveckling som beskrivs i Del I av rapporten ”I närtid” indikerar två övergripande händelseutvecklingar, när det gäller amerikanskt engagemang i Europa. De skulle kunna beskrivas som ytterändarna i en skala, och där ingen kan uteslutas:

-            USA minskar radikalt sitt engagemang i Europa, och Nato. Europa får i allt väsentligt hantera sin egen säkerhet.

-            USA:s engagemang i Europa består, där dock Europas motprestation består i att Nato utvecklas mot en allians med global förmåga.

Till dessa eventuella två tänkbara övergripande trender kopplade till amerikanska säkerhetspolitiska prioriteringar måste också slutsatsen läggas att Ryssland förblir en stormakt med imperieambitioner. Fanns inte den grundförutsättningen vore frågan om en amerikansk militär närvaro i Europa måttligt intressant. 

För svensk del innebär det att vi själva och våra europeiska allierade inom Nato måste planera för att kunna hantera båda alternativen vad avser det amerikanska engagemanget i Europa, och att Ryssland fortfarande kommer vara det dimensionerande hotet.

Förutom att utgången av kriget i Ukraina kraftigt påverkar storleken av det hot som måste kunna mötas finns här också en tidsdimension som måste vägas in. Hur kan hotet se ut på kort sikt, jämfört med på längre sikt? Påverkar det Försvarsmaktens utformning, nödvändig tillväxthastighet och Sveriges roll i Nato?

En omedelbar slutsats är att vi kommer behöva skapa en försvarsmaktstruktur och utveckla samarbeten som inte kan optimeras för endast en tänkt händelseutveckling.

 

Hotbilden

I denna rapport presenteras hotbilden mot det nordisk-baltiska området bara mycket kortfattat. En utförligare beskrivning finns i det av projektet tidigare publicerade dokumentet ”operativt bedömande”[3]. Denna översiktliga beskrivning bedöms dock som nödvändig för att ge en bild av vad amerikansk närvaro, alternativt frånvaro, i Europa kan betyda för Natos förmåga att försvara sina nordeuropeiska medlemmar. Betydelsen av utfallet av kriget i Ukraina beskrivs dock utförligare.

Nordområdena

Här används det norska uttrycket ”Nordområdena” som ett samlingsbegrepp för norra Norden med kringliggande havsområden. De ryska kärnvapenbestyckade atomubåtarna baserade på Kolahalvön utgör kärnan i Rysslands andraslagsförmåga. De patrullerar i huvudsak i Barentshavet och Norra ishavet. Skyddet av dessa ubåtar är ett vitalt ryskt strategiskt intresse. I området finns också baserna för de resurser, främst fartyg och flygplan som kan ha till uppgift att försöka påverka Natos förbindelser mellan USA och Europa. I en nordisk kontext bör det noteras att även om Rysslands resurser inte skulle vara tillräckliga för att avskära förbindelserna över Atlanten, kan den lägre ambitionsnivån, att avskära förbindelserna till Skandinavien inte uteslutas. Något som drastiskt skulle påverka Natos möjligheter att förstärka de nordiska länderna och Baltikum. Områdets stora betydelse ur rysk synvinkel kan väl motivera ett försök att flytta fram luftförsvarsresurser västerut och även förbättra förutsättningarna för operationer med sjöstridskrafter och flyg i Norske havet och eventuellt ännu längre västerut.

Baltikum

Med de baltiska ländernas historiska arv, som delar av såväl det tsarryska som det sovjetiska imperiet, utgör de återuppväckta ryska imperieambitionerna ett påtagligt hot mot de baltiska staterna. Till skillnad från motiven att genomföra militära operationer i Nordområdena, där anledningarna i grunden är militär rationalitet, så skulle ett angrepp på Baltikum syfta till att erövra och behålla territorium. En militär operation riktad mot Baltikum skulle också kunna vara ett medel för att splittra Nato och i förlängningen hela väst. Lyckas inte Nato, med USA som dominerande medlem, försvara de baltiska staterna kommer med stor sannolikhet såväl alliansens som USA:s trovärdighet som säkerhetsgarant att ifrågasättas.  

Ukraina

Genom att utgången av kriget i Ukraina i stor utsträckning påverkas av USA:s närvaro, alternativt icke-närvaro, i Europa finns det skäl att lyfta fram några militära konsekvenser av olika tänkbara händelseutvecklingar i Ukraina. Här med speciell tonvikt på konsekvenserna för alliansens möjligheter att försvara det nordisk-baltiska området.

En tydlig ukrainsk förlust med resultat att Ukraina inkorporeras med Ryssland skulle innebära något som måste betecknas som en säkerhetspolitisk katastrof för Europa. Ryssland skulle få det bekräftat att våld och terror är ett användbart instrument för att uppnå politiska mål.  Risken skulle vara överhängande att den principen då skulle appliceras även på andra platser. Idéen att återskapa det tsaristiska /sovjetiska imperiet skulle förstärkas. Hotet mot det nordisk-baltiska området skulle öka drastiskt.

De militära resurserna för att driva en sådan maktpolitik skulle också förstärkas radikalt. Ett ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning, skulle leda till att rysk militär potential kommer öka rejält. Att få tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner människor (innevånare i Ukraina 2024) innebär potentiellt cirka en miljon fler ”ryska” soldater. Med ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med brutala medel, så skulle det vara många ukrainare som i så fall kommer tvingas att slåss för Ryssland i ett framtida krig.

 Ukraina är ett relativt industrialiserat land, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är hög. Arvet från tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till del kvar och har till delar även utvecklats under det pågående kriget, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat utveckling och produktion av kvalificerade drönare[4]. Kapaciteten att producera ammunition har på senare tid också ökat drastiskt, inte minst av sådana kalibrar som är standard i den ryska armén.[5] I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland behövde.[6] Arbetarna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte att vara annorlunda här.

Likaså kommer det finnas få skäl att hålla stora ryska styrkor i sydvästra Ryssland för att gardera sig mot ett eventuellt revanschistiskt Ukraina vid operationer i andra riktningar. Att Nato skulle inleda en större ”avlastningsoperation” mot södra Ryssland vid ett eventuellt ryskt angrepp mot till exempel Baltikum är osannolikt. Resurserna för en sådan operation finns inte, speciellt som det kommer krävas ett omfattande stöd av alliansen till de baltiska staterna i ett sådant läge.

En kompromissfred med ukrainska landavträdelser som resultat skulle också innebära att Ryssland får det bekräftat att det går att uppnå politiska mål med ohämmat militärt våld. I det fall Ryssland då överväger militära aktioner på annat håll kommer man att disponera en tämligen stor, stridserfaren krigsmakt, framför allt vad avser officerskåren. Av de i dag insatta ca 600 000[7] ryska soldaterna i Ukraina så kan då kanske hälften utnyttjas i andra riktningar, ca 300 000, om man ska upprätthålla en gard mot ett Ukraina som man antagligen misstror. Beroende på när i tiden en annan ny operationsriktning kan bli aktuell, eller när ett förnyat angrepp på Ukraina planeras, finns möjligheten att existerande förband kan kompletteras med nyutbildad personal i större eller mindre utsträckning. Det beror mycket på den tid man anser sig ha, något som är kopplat inte bara till egna förberedelser, utan även till vad den presumtive motståndaren gör under tiden.

Här finns därför en tidsaspekt som måste beaktas. I västerländsk debatt har det presenterats många alternativa teorier om hur lång tid det skulle ta för Ryssland att återskapa tillräcklig militär förmåga för att kunna utgöra ett hot mot till exempel de baltiska statarna.[8] Inte sällan bortses då från den grundläggande principen att tillräcklig militär överlägsenhet är en funktion av parternas relativa förmåga, inte den ena eller andra partens absoluta förmåga. Det vill säga i det här fallet: en stor, måttligt duglig, armé kan i sammantagen effekt vara överlägsen en liten men god armé. I ett nordisk-baltiskt sammanhang skulle en kompromissfred, som innebär att Ryssland kan omdisponera ett par hundratusen man från kriget i Ukraina till vårt närområde, även om de ryska förbanden är av sekunda kvalitet (vilket de är för närvarande), innebära ett akut hot. Nato har i dagsläget inte de resurser som krävs för att stoppa ett angrepp av en sådan omfattning mot någon baltisk stat. Se avsnittet Nato militära potential nedan för ungefärliga disponibla styrkor i Baltikum. Att de ryska förbanden också har omfattande krigserfarenhet bör också vägas in. Den nuvarande takten i rysk produktion av krigsmateriel innebär att det skulle gå fort att fylla upp existerande förband med materiel så snart striderna i Ukraina upphör.[9]

Här finns alltså en tidslucka på några år som Ryssland skulle kunna utnyttja för militära aktioner i vårt närområde, innan Sverige och andra allierade hinner genomföra planerade upprustningsprogram. I Sverige och i de flesta övriga Natostater har dessa program mycket ofta en inriktning som innebär att de ska ha fått en effekt omkring år 2030, eller senare.[10]  Risken för ryska aktioner i närtid accentueras av den i Del I av ”I närtid” beskrivna omvärldsutvecklingen där Ryssland kan frestas att testa Natos, ytterst USA:s, vilja att med kraft ingripa till stöd för sina alliansmedlemmar.

Ur svensk synvinkel finns det därför starka skäl att skynda på den pågående återupprustningen där det inom till exempel personalområdet och möjligheterna att investera i närtid kan krävas extraordinära åtgärder. Nuvarande underförstådda hypotes för svensk, och även många andras försvarsplanering, att det finns en ”nådatid” till 2030, och kanske bortom, innebär stora risker för såväl Sverige som våra grannar.

 

Natos militära potential i den nordisk-baltiska regionen

Detta avsnitt syftar främst till att belysa betydelsen av amerikansk närvaro för att skapa en rimligt hög avskräckningspotential, eller om så skulle krävas för att avvärja ett ryskt angrepp. Nedan redovisas därför bara i mycket grova drag de styrkor som Nato skulle kunna disponera i den nordisk-baltiska regionen i närtid, om något år och på längre sikt, några år efter 2030. I båda fallen antas att alliansen fått några veckors förvarning och att nödvändiga politiska beslut fattats för att sätta förbanden på krigsfot, till exempel att mobilisera reservister.

Nordområdena

Under de närmaste åren kommer Norge och Sverige disponera var sin ofullständig brigad i området plus vissa skytteförband, någon eller några bataljoner.[11] Finland kommer sannolikt kunna sätta upp en brigad plus ett antal skyttebataljoner.[12]  Avseende marina stridskrafter är det endast Norge av de nordiska länderna som i praktiken kan bidra i Nordområdena, och då med i storleksordningen tre fregatter och tre ubåtar.[13] Att redovisa flygstridskrafters styrka i ett visst område låter sig inte göras då deras stora rörlighet innebär att de bör betraktas som en resurs för hela det nordisk-baltiska området. Totalt bedöms de nordisks flygvapnen efter någon veckas förberedelser gemensamt kunna sätta in ungefär cirka tio flygdivisioner, ca 150 flygplan.[14]  Att antalet fartyg och flygplan inte överensstämmer med ländernas totala innehav beror på tillgängligheten antas vara omkring 75 %.[15]

Utöver de ovan redovisade resurserna kan förstärkningar från andra alliansmedlemmar tillkomma. Försvarsberedningen anger ”Efter att nödvändiga beslut har fattats bedömer Försvarsberedningen att det kan ta dagar till veckor för allierade att verkansfullt sätta in flygstridskrafter i vår del av Europa. Marinstridskrafter kan ta veckor till månader och arméstridskrafter månader att få på plats i relevant omfattning.”[16] Den exakta omfattningen av förstärkningarna är omöjlig att ange då de beror på om det finns andra områden där de kan behöva sättas in, eller vara insatta, vid den givna tidpunkten. De allra flesta amerikanska förband som kan vara aktuella har fler beredduppgifter, utöver Nordområdena.

På fem till tio års sikt, är det framför allt tillgången på markstridsförband som kommer öka, där Norge, förutom att förstärka Brigade Nord kommer sätta upp en infanteribrigad i Finnmark. Generellt kommer också stödfunktioner som artilleri, luftvärn mm att förstärkas.[17] Fartygen i norska flottan kommer att ersättas med nya till 2036, eventuellt kommer den också att utökas med ytterligare en fregatt och en ubåt.[18]  I vad mån de finska stridskrafterna i norra Finland kommer att utökas är oklart, dock finns det skäl att anta att förbandens materiel kommer moderniseras efterhand, till exempel genom tillförsel av drönare, modernare artilleri mm.[19] För svensk del kommer det i tidiga skeden att finnas en mekaniserad brigad  disponibel i området, två norrlandsjägarbataljoner och vissa mindre territorialförsvarsförband.[20] Eventuellt kan det också vara aktuellt att föra upp en mekaniserad brigad (MekB 4) från södra Sverige för insatser i Nordområdena.[21] Avseende flygstridskrafter bedöms de storleksmässigt vara av samma omfattning som tidigare (ovan) men har moderniserats efterhand vad avser beväpning motmedel etc. Luftvärnsfunktionen har sannolikt förstärkts generellt i samtliga länder.

Hur stora, främst amerikanska, förstärkningar som kan påräknas kommer alltid bero på den större bilden, Östeuropa, Medelhavsområdet och kanske även Asien. Dock, en ansats skulle kunna vara i storleksordningen två-tre brigader och olika förstärkningsförband, t ex attackhelikoptrar.[22] Därutöver kanske även en brittisk brigad skulle kunna komma i fråga. Det skulle rimma med övningsmönster och förhandslagring av materiel i Norge. Avseende förstärkningar med flygförband bedöms främst hangarfartygsbaserat flyg vara aktuellt. Även här är antagandena behäftade med stora osäkerheter, men insatser från ett tiotal flygdivisioner med sammanlagt dryga hundratalet flygplan skulle kunna vara möjligt.[23]

Avseende förstärkningar, främst då från USA är frågan, kommer det finnas tydliga och väl förberedda förstärkningsalternativ? Om ja, kan tidsförhållandena vara något gynnsammare än i närtid genom att det genomförts noggrannare planering och att viss materiel kanske förhandslagrats. Det förutsätter ett bibehållet amerikanskt engagemang i försvaret av Europa. I annat fall, om förstärkningar då överhuvudtaget kan påräknas, kommer de behöva improviseras, något som inte kan tidsberäknas i förväg, åtskilliga månader? Uppmarschen för Operation Desert Storm 1991 tog i praktiken fem månader i en miljö där det inte förelåg några hot mot sjö- eller flygtransporter och inte heller några andra operationsriktningar behövde hanteras.[24]

Den sammantagna bedömningen blir att det finns en tidslucka de närmaste åren där Natos försvar av Nordområdena är svagt, något som erbjuder Ryssland möjligheter att nå framgång med ett militärt angrepp. Detta förutsatt att man snabbt kan avsluta kriget i Ukraina och frigöra styrkor för en sådan operation, och att de förband som ska användas i den här riktningen prioriteras när det gäller tillförsel av personal och materiel. I det fall de nordiska upprustningsplanerna genomförs fullt ut, det vill säga i början eller mitten på 2030-talet, och USA fortsatt är berett att ingripa i tämligen stor skala är det tveksamt om Ryssland kan skapa tillräcklig förmåga för att lyckas med ett angrepp.  Det förutsatt att de nordiska länderna har tidigt gripbara förband i sådan utsträckning att amerikanska förstärkningar hinner tillföras innan de nordiska förbandens uthållighet nedgått för långt.

Baltikum

De baltiska staternas egna styrkor och allierades staters närvaro i närtid kan grovt sammanfattas: Estland knappa två brigader och en allierad bataljonsstridsgrupp plus en tämligen omfattande territorialförsvarsorganisation[25]; Lettland en ofullständig brigad och fyra stridsgrupper för territoriellt försvar med totalt ca 12 000 soldater samt en allierad bataljonsstridsgrupp och dessutom förstärkningsförband från olika länder, till exempel luftvärn[26]; Litauen tre brigader av skiftande kvalitet där en tysk bataljonsstridsgrupp ingår i en av brigaderna.[27]

I samtliga länder pågår omfattande upprustnings- och moderniseringsprogram. Det är dock osäkert om volymen av förband kommer att öka i någon större utsträckning i framtiden då ländernas låga innevånarantal där utgör en begränsning.[28] Däremot kommer förbanden antagligen genomgå en avsevärd kvalitetsmässig förbättring.

Inriktningen i de baltiska länderna är att till omkring 2030 organisera en division i varje land.[29] De i dag allierade bataljonsstridsgrupperna ska växa till att kunna utgöra en allierad brigad i respektive land.[30] I Litauen sker förberedelser för att ha en tysk brigad baserad där permanent.[31] Avseende framtida förstärkningsmöjligheter är bilden oklar, men ett förstärkningsalternativ med en amerikansk division ter sig som rimligt. Här bör noteras att det då kommer vara aktuellt med en kombination av sjö- och lufttransporter över Östersjön som kommer behöva stöd av marin- och flygstridskrafter. En operation som också kommer kräva svensk medverkan. Kopplat till att avvärja ett ryskt angrepp på Baltikum utgör amerikanskt flygstöd en vital komponent, något som med stor sannolikhet även det kommer beröra svenskt territorium.

Ett annat alternativ att föra förstärkningar till Baltikum är via den så kallade Suwalkikorridoren. Polen med sina till 2030 planerade sex divisioner skulle där vara en viktig bidragsgivare. Amerikanska förband som anlänt till Europa vi nordtyska hamnar skulle också kunna vara en del i en sådan lösning.[32] Dock, Rysslands möjligheter att från Kaliningrad exklaven och Belarus allvarligt försvåra en framryckning genom Suwalkikorridoren gör att det kan ifrågasättas om hjälpen kan nå fram i tid. 

Alla de tre baltiska staterna har sedan våren 2024 påbörjat fortifikatoriska åtgärder av olika slag för att stärka gränsförsvaret mot Ryssland och Belarus. Åtgärderna omfattar bland annat förberedelser för att spränga vägar, bygga stridsfordonshinder mm.[33]

Finland[34]

Finland är utan tvekan det land i det nordisk-baltiska området vilket är bäst förberett att utkämpa ett krig. Beroende på hur man räknar och definierar brigader skulle den finska fältarmén kunna sägas omfatta cirka elva brigader plus ett stort antal funktionsförband som luftvärn, fältarbeten, logistik mm. Det finska artilleriet är med sina cirka 700 pjäser och lika många granatkastare påfallande starkt. Därutöver finns 200 000 - 300 000 utbildade reservister. Marinen med sina åtta ytstridsfartyg mm och flygvapnet med 64 stycken F 18 Hornet är moderna. Där kommer dessutom fyra av fartygen och alla flygplan att ersättas fram till 2030.  

JEF -Joint Expeditionary Force[35]

Trots sitt namn är inte JEF en styrka i bemärkelsen att det skulle vara ett förband med en viss förutbestämd sammansättning. Det är i stället en sammanslutning av tio länder: Storbritannien, Danmark, Sverige, Norge, Island, Finland, Nederländerna, Estland, Lettland och Litauen som under brittisk ledning är beredda att avdela militära resurser för att hantera olika typer av kriser. JEF är inte formellt knuten till vare sig Nato eller EU, och insatserna behöver inte inbegripa deltagande från alla länder, det räcker i princip med 1+1. Genom att insatser därmed kommer att skräddarsys för varje tillfälle, och inte heller kräva konsensus, är JEF sannolikt bäst lämpad för att möta olika typer av hybridangrepp. Det kan gälla angrepp där det råder delade meningar om hur ett sådant angrepp ska mötas, eller där det kan föreligga legala och politiska hinder i något av länderna. Dess ad hoc sammansättning gör att JEF inte är optimalt för att snabbt möta ett militärt angrepp.

Bedömning av betydelsen av amerikanskt stöd

Amerikanskt stöd är avgörande för att kunna avvärja ett ryskt angrepp på det nordisk-baltiska området.

I nordområdena påverkar det framför allt skillnaden mellan att efterhand behöva uppge terräng och att avvärja ett angrepp. Det vill säga de nordiska länderna kan i framtiden, kring mitten på 2030-talet, förutsatt fortsatta upprustningsåtgärder, med egna resurser sannolikt fördröja ett framträngande under tämligen lång tid, men kommer till slut att vara tvungna att uppge stora landområden om amerikanskt stöd saknas. Det senare leder sannolikt till att Ryssland uppnår det operativa målet att utvidga sin luftförsvarszon ett antal hundra kilometer västerut.

De ryska möjligheterna till framgång är dessutom tidsberoende. Ju tidigare ett angrepp kan genomföras desto större är möjligheterna till framgång. Ett angrepp exempelvis 2028, även med sekunda förband har sannolikt större möjligheter att lyckas jämfört med ett angrepp några år in på 2030-talet med bättre förband. I båda fallen är det sannolikt att amerikanskt stöd med några brigader och attackflyg (eller motsvarande drönarinsatser) skulle bidra kraftigt till att minska de landområden Ryssland eventuellt skulle kunna erövra.

I Baltikum kan det amerikanska stödet utgöra skillnaden mellan ländernas överlevnad eller att de inkorporeras i Ryssland. Länderna har inte och kan heller inte förväntas skapa en egen förmåga att avvärja ett ryskt angrepp. Det enda land som har förmågan att i tid hjälpa de baltiska länderna med substantiella resurser, innan så mycket terräng förlorats så att förstärkningar inte längre kan tillföras, är USA. Inledningsvis med flygande system av olika slag, sedan med kvalificerade markstridsförband vilka dock måste kunna tillföras tämligen fort. Här som i Nordområdena är hotet som mest akut de närmaste åren, innan Natos medlemsländer hunnit implementera sina upprustningsprogram kring 2030 eller senare. Dock, här kommer bara hotet minska i begränsad omfattning trots alliansens ökade styrka. Problemen att i tid tillföra allierade förstärkningar kommer att kvarstå och det geografiska djupet för att föra operationer kommer fortfarande vara farligt litet. Rysslands möjligheter att enkelt och snabbt föra fram stora styrkor kommer alltid vara bättre än Natos. 

Hotet mot Finland är framför allt kopplat till hotet mot Nordområdena. Södra Finland kommer också att bli utsatt för olika former av angrepp kopplat till en konflikt i regionen, dock där bedöms de finska stridskrafterna ha en så god förmåga att behovet av amerikanskt stöd inte är akut. Dock måste det säkerställas att militära förnödenheter kan tillföras efterhand som de förbrukas.

Sverige och Norge kommer med största säkerhet dras med i ett krig som utspelar sig i Nordområdena eller i Baltikum.  Amerikanskt stöd i olika former vore då behövligt, framför allt på kort sikt, några år. På längre sikt skulle båda länderna kunna skaffa sig en tillräcklig förmåga för att under viss tid försvara sina egna territorier, och även kunna bidra till försvaret av de närmaste grannländerna. Något som bedöms fullt möjligt om viljan finns. I slutet av rapporten skissas på några åtgärder som borde vidtas. Samtidigt, effekten av de nordiska försvarsmakternas förmåga skulle öka om amerikanska så kallade ”force multipliers” också utgjorde en del av alliansens potential i det nordisk-baltiska området, till exempel, lufttankning, olika kvalificerade underrättelsesystem som satellitspaning mm.

 

Amerikanska vägval – en analys

Minskat amerikanskt engagemang i Europa

Ett påtagligt behov av en ökad gemensam europeisk förmåga till försvar krävs, om ingen eller bara mycket begränsad amerikansk hjälp kan påräknas. Självfallet finns risken att länderna väljer olika modeller av försvarslösningar i brist på den överordnade inriktning som en stabil allians skapar. Förhoppningsvis inser man dock i alla huvudstäder att ensam är inte stark. Att planera för att europeiska större länder som Frankrike eller Storbritannien skulle kunna ersätta det stöd USA kan leverera är dock måttligt realistiskt. Det förutsätter att dessa länder utökar sina militära organisationer i mycket stor omfattning, och då med förmågor som passar för att utkämpa ett stort markkrig. Något som inte bara gäller markstridsförband utan också kräver till exempel tanknings- och radarspaningsflygplan, transportflyg, skydd av sjötransporter mm. Förmågor där Europa i dag är starkt beroende av USA. Ett eventuellt kvarvarande europeiskt Nato eller EU måste då också utvecklas till fullfjädrade militärallianser, med allt vad det innebär av gemensam planering, ledning mm. Kanske inte helt okomplicerat med de olika uppfattningar som redan idag råder när det gäller synen på Ryssland. Beroende på hur allvarligt ett minskat amerikanskt engagemang i Europa bedöms påverka trovärdigheten i USA:s kärnvapenavskräckning så kan det också uppstå ett behov av att ersätta den med en europeisk sådan. Samtidigt uppstår frågan, vad är alternativet? Skulle viljan finnas är det trots allt realistiskt att länder som Storbritannien och Frankrike kan genomföra upprustningsprogram som till del kan ersätta den amerikanska närvaron i Europa. De nödvändiga, praktiska, förutsättningarna finns. Frågan som kvarstår är om det är ett realistiskt mål att försöka nå en gemensam ”europalösning” eller om inriktningen i närtid borde vara att skapa regionala lösningar inom ramen för ett rumphugget Nato för att kompensera för ett eventuellt reducerat amerikanskt engagemang i Europa. Vad ger effekt snabbast?

Förutom att kraftigt utveckla förmågan att utkämpa ett krig i främst Öst- och Nordeuropa skulle det krävas att Europa även radikalt ökar sin förmåga att skydda transportflöden, främst över haven. En uppgift som i huvudsak löses av USA i dagsläget. Att inom rimlig tid tillskapa den förmågan, ett par år, kopplat till ett i närtid avsevärt minskat amerikanskt engagemang i och för Europa, är en omöjlighet.

I ett nordiskt perspektiv skulle ett minskat amerikanskt engagemang i Europa innebära att samtliga nordiska länder skulle tvingas till att kraftigt förstärka såväl uthållighet som öka volymen av förband. Det skulle krävas avsevärt fler markstridsförband, en starkt ökad förmåga att bestrida Ryssland sjöherravälde i såväl Norske Havet som Östersjön och ett generellt sett starkare luftförsvar. Logistiken i form av lagerhållning av olika förnödenheter som ammunition och drivmedel skulle behöva utökas radikalt då i förväg planerat och tämligen raskt effektuerat stöd i dessa avseenden från USA inte längre skulle kunna vara en planeringsförutsättning. Därutöver skulle det leda till ett behov att bygga upp förmågor inom områden där USA i praktiken är ”systeminnehavare”, till exempel högre ledning och vissa underrättelsefunktioner, bland annat satellitspaning. Dessutom skulle det antagligen vara klokt att minska beroendet av amerikanska vapensystem. Väl illustrerat av de begränsningar Ukraina påtvingats när det gäller användningen av amerikanska långräckviddiga robotar.

I ett europeiskt perspektiv skulle konsekvenserna vara likartade med de i Norden, alla länder skulle behöva förstärka sina stridskrafter i stor omfattning för att kunna bidra till att avskräcka Ryssland från att med militära medel försöka förverkliga sina imperieambitioner. Detta för att kompensera för den idag i vissa avseenden avgörande avskräckningsfaktorn (förutom kärnvapen) - i Europa stationerad amerikansk trupp som om den angreps med automatik skulle engagera USA i Europas försvar.

Kommandostrukturerna skulle behöva europeiseras. MARCOM i Northwood och AIRCOM i Ramstein och MCLCC i Mikkeli skulle få färre förband till sitt förfogande och vissa vitala förmågor, till exempel vad avser underrättelser, skulle försvinna.[36] De uppgifter som ska lösas skulle dock i huvudsak kvarstå. Eventuellt skulle det även krävas att det skapades en gemensam nordisk kommandostruktur med förmåga att leda alla typer av stridskrafter. Behovet av en sådan nordisk kommandonivå skulle i huvudsak bero på i vilken utsträckning de ledande europeiska länderna vore beredda att inordna sig i något som skulle likna en europeisk försvarsallians. Ju mindre det finns av den viljan desto större är behoven av regionala lösningar.

Dock, sett ur en amerikansk synvinkel av vad ett kraftigt minskat engagemang i Europa skulle innebära, kan man konstatera att det även för USA uppstår ett antal problem.

Det allvarligaste är sannolikt att de amerikanska möjligheterna att övervaka de ryska strategiska atomubåtarnas aktiviteter skulle minska påtagligt. Ubåtarna är i huvudsak baserade på Kolahalvön och opererar i Barentshavet och i Norra ishavet. Både Norge och Storbritannien spelar i såväl fred som krig en viktig roll för att hålla kontroll på dessa ubåtar. Kinas allt större intresse för Arktis, och de ökade möjligheterna till sjöfart i Nordostpassagen, är också ett problem som det ligger i USA:s intresse att kunna hantera. Det är svårt att tro att USA skulle vilja avstå från möjligheterna att utnyttja brittiskt och norskt territorium i såväl fred som krig.

Europas betydelse som en hub för amerikanska operationer i andra delar av världen ska heller inte underskattas. Exempelvis ligger det amerikanska högkvarteret för operationer i Afrika i Stuttgart. Sigonella på Sicilen är en viktig bas för drönarinsatser i Mellanöstern.[37] Ramstein i Tyskland med sina 56 000 personer i olika underställda enheter är en transport- och logistikhub som stöder amerikanska operationer globalt.[38]

Likaså är skulle det antagligen vara tämligen svårsmält för amerikanska beslutsfattare att försätta sig i en situation där man bara skulle ha begränsad insyn i planerade större europeiska militära operationer, och där man äventyrar väl upparbetade samverkansmodeller som man själv är starkt beroende av.

Sammantaget finns det skäl att anta att USA även i framtiden kommer ha en tämligen omfattande närvaro i Europa. Den största faran i ett amerikansk tillbakadragande, även om det är begränsat är om det sker i närtid – innan olika europeiska länder hunnit genomföra sina upprustningsplaner, såväl de redan nu planerade som de vilka blir nödvändiga som ett resultat av att den amerikanska närvaron minskar.

Fortsatt amerikanskt engagemang i Europa – Nato aktivare ”out of area

Att USA:s vilja att dra det tyngsta lasset i försvaret av Europa är på upphällningen är uppenbart. Det är inte bara en fråga om rimlig fördelning av kostnaderna, utan också ett behov av satsningar i andra riktningar. Framför allt då Stillahavsregionen där Kina blivit ett allvarligt hot mot den säkerhetsarkitektur som varit rådande där sedan andra världskrigets slut.

Att omfördela resurser från Europa till Asien kan då ur amerikansk synvinkel framstå som frestande. Dock, Europas hittills bristande vilja och förmåga att omsätta sin ekonomiska och industriella styrka till militär hårdvaluta, det vill säga förmåga att på egen hand avskräcka Ryssland från att använda militärt våld mot europeiska stater försätter USA i ett dilemma. Vad är mest värt att fortsatt satsa stora resurser för att bidra till försvaret av Europa mot en eventuell angripare som i amerikanska ögon är en andra rangens nation men då också kunna påräkna stöd i att hantera Kina, eller kraftsamla de egna resurserna för att självt hantera ett allt starkare Kina, den enda verkliga globala konkurrenten?

Förutom de skäl som redovisats ovan, att kunna hantera hotet från de ryska strategiska atomubåtarna och utnyttja Europa som en plattform för operationer i Mellanöstern och Afrika, finns ytterligare ett antal faktorer som talar för en fortsatt nära militär samverkan mellan USA och Europa:

-             Det finns en värdegemenskap mellan USA och Europa som gör att USA ofta kan räkna med europeiskt stöd i olika säkerhetspolitiska sammanhang, som till exempel sanktioner mot skurkstater och terroristbekämpning.

-            USA:s militära styrka minskar relativt sett gentemot omvärlden, vilket ökar behovet av stöd från allierade.[39]

-            Den amerikanska försvarsindustrin har inte längre den kapacitet som den hade under kalla kriget, varken när det gäller produktion eller inhemsk tillgång till nödvändiga komponenter. USA är beroende av allierade.[40] 

För europeisk del öppnar sig därmed möjligheten att i utbyte mot en substantiell amerikansk närvaro i Europa stödja USA militärt i olika sammanhang där USA:s egen säkerhet är beroende av allierade. Militärt kan det bland annat röra sig om att stödja amerikanska operationer som syftar till att skydda gemensamma europeiska och amerikanska intressen Det kan gälla säkra sjövägar ”freedom of navigation” eller att bekämpa global terrorism. De europeiska medlemmarna i Nato skulle med en sådan behöva anpassa delar av sina försvarsmakter till ”out of area operations”. 

Ur svensk och nordisk synvinkel skulle ländernas försvarsmakter då behöva tillföras förmågor som medger insatser långt från hemländerna. Ser vi till vad de nordiska länderna skulle kunna bidra med så bör främst röra sig om sådana förmågor där vi kan komplettera vad större stater har. Det skulle kunna röra sig om marina förmågor anpassade för mer kustnära operationer ”brown water capabilities”. Specialförband av olika slag, bland annat förband med viss avancerad teknologi, eller som tillämpar metoder som skiljer sig från de amerikanska. Transportflyg och andra flygförband med speciella egenskaper som kan utgöra en bristvara bör också vara en del av den svenska paletten för ”out of area operations”[41].

Behovet av fast anställd personal, främst då soldater och sjömän, skulle också öka, då det är svårt att tänka sig att Sverige skulle skicka värnpliktiga för att strida utomlands om Sverige inte befinner sig i krig. Delvis skulle behovet av personal kunna tillgodoses av personer som anställdes för en kortare tid, till exempel värnpliktiga som fullgjort sin grundutbildning. Principiellt skulle denna typ av uppgifter inte vara något nytt för Försvarsmakten. De skulle kunna jämföras med de svenska insatserna i Afghanistan och Adenviken. Viktigt vid bedömningen av vilka förmågor som det kan bli aktuellt att utveckla speciellt för denna typ av insatser är att de även kan användas vid en kris eller ett krig i närområdet.

Sammantaget, en bibehållen amerikansk närvaro i Europa måste ses med såväl amerikanska som europeiska ögon. Det måste vara fördelaktigt för båda parter. Det innebär att utformningen av den amerikanska närvaron i Europa inte bara beror på ensidiga amerikanska överväganden och åtgärder, även vi kan påverka amerikanska bedömningar genom våra åtgärder.

 

Två scenarier

För att belysa ett minskat amerikanskt engagemang i Europa i två tidsperspektiv har två scenarier skapats.

Det första är om Ryssland skulle välja att omedelbart efter att kriget i Ukraina avslutats (här tas inte ställning till hur kriget upphör, bara att ryska förband kan frigöras för ett angrepp i en annan riktning) väljer att utnyttja då tillgängliga resurser för att utnyttja den situation som uppstått i och med att USA inte längre avser att bidra i någon större omfattning till försvaret av Europa. Här utformat som ett scenario vilket innebär ett angrepp mot Baltikum, plus Gotland, år 2028. Det är också en tidpunkt när de pågående upprustningsprogrammen i de flesta Natoländer inte hunnit slutföras.

Det andra scenariot innebär att Ryssland, efter att kriget i Ukraina avslutats, genomför en omfattande reorganisation och även en numerär förstärkning av sin krigsmakt. Scenariot är därför förlagt till 2032 och omfattar hela det nordisk-baltiska området. I detta skede bedöms också de flesta europeiska Natoländer hunnit tämligen långt i sina upprustningsprogram. En analys av ett sådant scenario kan därför ge en uppfattning om Europas möjligheter att självt hantera det ryska hotet i en situation där det amerikanska stödet är begränsat.

De slutsatser som dras från båda scenarierna kommer i första hand avse faktorer som berör Sverige. 

 

Scenario 1 – Baltikum 2028

Syfte

Syftet med scenariot är att, kopplat till ett minskat amerikanskt engagemang i Europa, försöka belysa konsekvenserna av ett ryskt angrepp som grundar sig på principen: hellre anfall med måttligt kvalificerade förband när motståndaren är oförberedd, än ett angrepp med förband av hög kvalité när motståndaren är väl förberedd.

Bakgrund

Den nya administrationen i USA har deklarerat att försvaret av alliansens europeiska medlemmar i huvudsak är ett europeiskt ansvar och har avbrutit planeringen för att förstärka Europa med markstridskrafter. En del förband har också tagits hem till USA. Visserligen kvarstår USA i alliansen men ser sin nya roll i huvudsak vara att stödja européerna med ”force multipliers” som tankningsflygplan, satellitinformation samt med begränsade flyg- och marininsatser. Det i väntan på att Europa bygger upp egna liknande förmågor. I Moskva tolkas denna utveckling som att riskerna med att med militära medel införliva de baltiska staterna med Ryssland är begränsade. Militärt då man inte behöver räkna med några mer omfattande amerikanska insatser och att sannolikheten för ett amerikanskt svar med kärnvapen bedöms som mycket låg.

Sedan det vapenstillestånd som påtvingades Ukraina 2026 har Ryssland mycket målmedvetet förberett eventualiteten att den nya amerikanska administrationen skulle minska sitt engagemang i Europa. Det var ett av skälen till att Ryssland accepterade vapenstilleståndet, det skulle öppna möjligheter för att på ett avgörande sätt ”knäcka” såväl Natos som USA:s trovärdighet som säkerhetsgarant. Två år senare har därför de ryska styrkor som dragits bort från Ukraina (riskfritt då Ukraina knappast tänker angripa Ryssland), ca 300 000 soldater, kompletterats och utrustats med ny materiel. Åtgärderna har inriktats mot att förbanden ska vara ”tillräckligt bra”, det vill säga uppnå den kvalitetsnivå som är möjlig inom två år med vapensystem som redan massproduceras, inte det modernast tänkbara. Något som bedöms räcka för att möta ett (europeiskt) Nato som bara kommit halvvägs i sin upprustning, där många program är inriktade mot 2030 och bortom. Samtidigt har man inför omvärlden tydligt basunerat ut den storstilade ”Upprustningsplanen 2032”. Det för att förmedla en bild att det är först efter 2030 Ryssland skulle vara kapabelt att genomföra en ny militäroperation i större skala.  De ”tillräckligt bra” förbanden finns nu gripbara för att med några veckors varsel genomföra en operation mot Baltikum.

Olika typer av hybridaktioner, i främst Europa, har också intensifierats i syfte att skapa inre motsättningar i olika länder, men också för att försvåra beslutsfattning inom såväl Nato som EU. Exempelvis har man aktivt hjälpt såväl vänster- som högerextremistiska grupper och även extrema religiösa grupperingar med att genomföra attentat av olika slag. För att bidra till att så långt möjligt splittra Natos uppmärksamhet har man det senaste halvåret också drivit en kampanj där Ukraina anklagas för att bryta mot fredsavtalet och där Ryssland nu hotar med militära åtgärder. Även Kina har bidragit genom att öka trycket på Taiwan och strandstaterna vid Sydkinesiska havet för att därmed bidra till att USA flyttar fokus mot Asien.

I januari 2028 gör man i Ryssland bedömningen att de relativa styrkeförhållandena mellan Nato och Ryssland är sådana att ett angrepp mot Baltikum har en tämligen hög sannolikhet att lyckas då den västliga upprustningen, mestadels med inriktning mot 2030 och bortom, ännu inte lett till några radikala förbättringar av alliansens militära förmåga. Det försprång Ryssland har, främst avseende numerär och krigserfarenhet och delvis även tekniskt inom till exempel telekrigföring, kommer dessutom med tiden att minska, bättre att slå till nu. De olika hybridaktionerna bedöms också ha bidragit till att underminera den politiska förmågan att fatta beslut, framför allt i Europa. Det stundande amerikanska presidentvalet hösten 2028, kopplat till de stora säkerhetspolitiska utmaningarna i Asien, bedöms också bidra till att Natos trots allt fortfarande ledande medlem inte kommer reagera beslutsamt och med stor kraft i samband med ett angrepp på Baltikum.

Den ryska ledningen beslutar sig därför för att genomföra en operation riktad mot Baltikum under våren 2028.  Som en del av den operationen ska Gotland tas för att försvåra eventuella förstärkningstransporter till Baltikum. Den svenska marinens och flygvapnets möjligheter att ingripa ska så långt möjligt begränsas.

Utveckling

Ungefär tre veckor innan angreppet börjar det finnas indikationer på att Ryssland eventuellt förbereder ett angrepp mot Baltikum. Signalerna är dock inte på något vis entydiga då det samtidigt pågår militära provokationer mot Ukraina och olika diplomatiska utspel och desinformationskampanjer i media som gör det svårt att skapa en tillräckligt entydig bild för att motivera stora och kostsamma beredskapshöjningar inom Nato. I de flesta östeuropeiska länder sker dock vissa beredskapshöjningar.

Cirka en vecka innan angreppet är underrättelserna så tydliga att Polen och de baltiska länderna mobiliserar delar av sina försvarsmakter. De västliga Natomedlemmarna (inklusive Sverige) är mer tveksamma till att vidta så drastiska åtgärder men vidtar vissa beredskapshöjande åtgärder. De länder, bland annat Storbritannien och Canada, som bidrar till de multinationella brigaderna i Baltikum (en per land) påbörjar överföring av de komponenter i brigaderna som inte är i Baltikum permanent. Det inkommer också en amerikansk förfrågan till Sverige om att få basera ett tjugotal amerikanska stridsflygplan samt några tankflygplan i Sverige inom ramen för DCA-avtalet. Något som godkänns av regeringen. Sammantaget åtgärder som bedöms ta cirka en vecka att genomföra. Syftet är att verka krisdämpande och markera att alliansen står bakom balterna. I Sverige beordrar ÖB ”Givakt” det vill säga att beredskapen höjs inom ramen för fredsorganisationens resurser. Bland annat sprids flygplan och fartyg för att minska verkan av ett eventuellt angrepp. Vid den svenska bataljonen i Lettland höjs också beredskapen.

Tre dagar före angreppet (som fortfarande ingen i väst säkert vet om det kommer) anländer en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp till södra delen av Norske Havet. I Sverige beordrar regeringen mobilisering av ett mindre antal förband, bland annat de två luftvärnsbataljonerna och förband som är avsedda för Gotland. Förbanden har 78 timmars mobiliseringstid.[42]

Förbanden på Gotland består i stort av en halv mekaniserad bataljon, en reducerad skyttebataljon och vardera ett luftvärns-, artilleri och ingenjörkompani.[43]  Därutöver finns också hemvärnsförband. Statusen på förbanden varierar då organisationen ska vara fullt utbyggd först 2030.[44] Av de två mobiliserade luftvärnsbataljonerna grupperas den ena för att skydda det basområde som det amerikanska flygförbandet kommer använda och den andra för att skydda Stockholmsområdet.

Angreppet mot Baltikum och Gotland inleds samtidigt med omfattande robotangrepp morgonen den XX maj 2028. Stridsplanen för Baltikum redovisas ej här.

Insatsen mot Sverige omfattar robotangrepp mot den eller de baser där den amerikanska flygstyrkan är baserad, svenska flygbaser och mot känd militär infrastruktur som till exempel flygverkstäder, fasta radarstationer etc. Angrepp och sabotageinsatser riktas även mot civil infrastruktur som el- och vattenförsörjning. Även drönare av olika slag används vid dessa insatser.

Två ubåtar befinner sig väster Gotland med uppgift att sänka eventuella transporter från fastlandet till ön.

För angreppet mot Gotland disponeras

-            ett spetsnazkompani,

-            en mekaniserad luftlandsättningsbataljon,

-            en reducerad marininfanteribrigad,

-            två ”drönarkompanier” (med såväl drönar- som antidrönarförmåga bla EW),

-            ett attackhelikopterkompani,

-            en luftvärnsrobotbataljon,

-            en kustrobotbataljon,

-            två roro-fartyg, samt

-            fyra landstigningsfartyg.

Operationen understöds inledningsvis, under ca tolv timmar, av flygstridskrafter från Kaliningrad och kontinuerligt av långräckviddiga drönare för spanings- och vapeninsatser.[45]

Den ryska planen för angreppet på Gotland innebär grovt sett nedanstående moment.

 I samband med de inledande robotangreppen 

-            genomförs omfattande flygrörelser med bomb- och attackflyg, vilka ser ut att kunna vara på väg mot södra Sverige, Stockholmsområdet och Bornholm (företagen genomförs generellt på hög höjd för att undvika beskjutning av luftvärn grupperat i Baltikum), syftet är att vilseleda Nato avseende var ett eventuellt ryskt anfall kan ske,

-             avviker två civila rorofartyg från sin kurs och löper cirka en timme senare in i Slite respektive i Kappelshamn. Tillsamman medför de två marininfanteribataljoner och en luftvärns- och en kustrobotbataljon,

-            sätter fyra landstigningsfartyg och fyra korvetter som övar i södra Östersjön kurs mot Gotland dit de kan väntas anlända inom cirka fem timmar medförande en marininfanteribataljon,

-             lyfter ett tiotal IL-76 transportflygplan från Kaliningrad med en luftlandsättningsbataljon och påbörjar luftlandsättningen på Gotland en knapp timme senare,

-            lyfter också attackhelikopterförbandet från Kaliningrad och anländer till Gotland cirka en timme senare (det åtföljs av några stora transporthelikoptrar som medför drivmedel och ammunition), samt

-            genomför spetsnazförbandet ett antal sabotage och överfall riktade främst mot militära förråd och elförsörjningen på ön, det opererar även ett antal drönare.

Den ryska planen har karaktären av att vinna eller försvinna, där den inledande insatsen måste leda till en avgörande framgång. Helst ska den leda till att hela Gotland kan besättas inom några få dygn, men åtminstone till att den norra delen av ön kan utnyttjas för gruppering av luftvärns- och sjörobotförbanden. Den anfallande styrkan kan knappast räkna med att förstärkas efter att mer omfattande strider börjat föras i Östersjöområdet. Först efter det att Baltikum besatts kan det förutsättas att förbanden på ön kan förstärkas.

Angreppet mot Baltikum genomförs inledningsvis med i storleksordningen sex divisioner plus kår- och arméresurser som robotförband mm, totalt cirka 150 000 man, förutom omfattande flygstridskrafter. Stridsplanen redovisas ej här. Det är dock uppenbart att styrkeförhållandet cirka 2:1 generellt, Ryssland kontra Nato, är ogynnsamt för Nato då det är Ryssland som väljer tid och plats för angreppet. I vald kraftsamlingsriktning kan den ryska överlägsenheten lätt bli 3:1. Räknas även olika typer av baltiska lokalförsvarsförband in kan styrkeförhållandena skenbart te sig gynnsammare, men de förbanden saknar den rörlighet som krävs för att snabbt kunna omdisponeras i den riktning där angriparen kraftsamlar. Sammantaget, utan stöd av ytterligare en eller två rimligt kvalificerade divisioner och kraftigt flygunderstöd är risken överhängande att Ryssland kan besätta huvuddelen av Baltikum inom några veckor.

Även om antaganden om förvarningstider, politisk villighet att fatta obekväma beslut etc alltid kommer vara förknippade med stora osäkerheter talar mycket för att Gotland kräver speciella lösningar för att det ska vara möjligt att möta flera av de scenarier som kan vara tänkbara för ett angrepp på ön. Att vara beroende av tillförsel av förband och förnödenheter från fastlandet för att kunna försätta förbanden på ön på krigsfot är inte acceptabelt. Här bör lösningar övervägas där bland annat förbanden på ön bemannas med i huvudsak personer som också bor på ön. Det skulle kunna innebära att mobiliseringstiden för huvuddelen av förbanden på Gotland skulle kunna vara 24 timmar. Det skulle visserligen innebära att det relativa värnpliktsuttaget på ön blev högre än på fastlandet, men den ”orättvisan” kan sannolikt minskas med ett lämpligt incitamentssystem, och måste vägas mot vad en förlust av ön kan innebära.

Antalet förband på ön är inte tillräckligt. En presumtiv angripare, kan beroende i vilket sammanhang ett angrepp genomförs och viljan att ta risker, sätta in sammanlagt i storleksordningen en ”lätt” mekaniserad brigad mot ön. För att göra att risken för ett misslyckande skall bli oacceptabelt hög borde därför de svenska förbanden på ön fördubblas utifrån nuvarande planering.  Tillförsel av bland annat en luftvärnsbataljon med blandad höghöjds- och låghöjdsförmåga framstår där som en självklarhet. Även om vi skulle kunna påräkna amerikanskt stöd så framstår som riskfyllt att räkna med att till exempel amerikanska luftvärnsförband skulle tillföras till ön i tid. Med den utveckling av drönarförmåga som skett i den ryska organisationen under kriget i Ukraina så är det mer än akut att förse svenska markstridsförband med olika typer av motmedel. Det på Gotland såväl som i övrigt i organisationen.  

För att säkerställa att flera länder i Nato känner ett eget engagemang för Östersjöområdet bör Gotland också ha en permanent allierad närvaro. Företrädesvis av sådana länder som har förband stationerade i Baltikum och som därmed har ett intresse av att förbindelserna till Baltikum kan upprätthållas.  I detta tidsperspektiv (2028) saknar Sverige möjligheter att förstärka den svenska närvaron i Baltikum på något påtagligt sätt, utöver att vidta begränsade åtgärder för att öka stridsvärdet på den svenska bataljon som finns där på rotationsbasis.


 

Scenario 2 – Hela det nordisk-baltiska området 2032

Syfte

Scenariot syftar till att, kopplat till ett minskat amerikanskt engagemang i Europa, belysa de problem Nato kan stå inför i det nordisk-baltiska området i ett tidsperspektiv när Ryssland kan bedömas ha återuppbyggt sin militära förmåga i stor skala, och introducerat lärdomar från Ukraina på stor bredd i organisationen.

Bakgrund

Ryssland har efter att kriget i Ukraina avslutats (här tas ingen ställning till hur, endast att Ryssland nu kan kraftsamla i andra riktningar). Inriktningen för det ryska återupprustningsprogrammet, i och med att USA i huvudsak dragit sig ur uppgiften att delta i försvaret av Europa, är nu att införliva de baltiska staterna i det ryska imperiet och att splittra EU och det som man i Ryssland ser som ”rest-Nato”. Den övergripande principen för utvecklingen av den ryska krigsmakten under perioden fram 2032 har därför varit att stärka den offensiva förmågan i nordväst, Norden-Baltikum, och i övrigt kunna avvärja ett angrepp i väst, riktning Polen och Tyskland. Reformen redan 2024 att återskapa Leningrads militärområde och att omstrukturera 14. Armékåren (Nordområdena) och 11.armékåren (Kaliningrad) till arméer kan ha varit ett första steg i den riktningen.[46] [47]

Olika bedömare har angett tiden för ett ryskt återupprustningsprogram, efter att kriget i Ukraina avslutats, till mellan fem och tio år.[48] Utöver detta har man i Ryssland också annonserat att armén ska utökas till 1,5 miljoner personer, det är en ökning med ca 300 000 sedan tidigare målsättningar.[49] I detta scenario bedöms de ryska stridskrafterna i Nordområdena omfatta ett trettiotal ubåtar (varav 20 attackubåtar), också ett trettiotal ytstridsfartyg, tio landstigningsfartyg,  sammantaget cirka 200 jakt- och attackflygplan, flygplan och helikoptrar för ubåtsjakt samt en marininfanteribrigad och 14.armén med två motoriserade/mekaniserade divisioner och kårförband.[50] I riktning mot Baltikum antas i storleksordningen sex (Baltikum) plus tre divisioner (Kalingrad), plus kår- och arméresurser kunna sättas in inledningsvis.  

Många europeiska upprustningsplaner omfattar ett liknande tidsspann, dryga fem år eller mer, till exempel kapacitetsmålen i det svenska försvarsbeslutet från 17 december 2024.

USA har nu omgrupperat det allra mesta av sina tidigare stridskrafter i Europa till Asien eller till Amerika. Man har dock inte lämnat Nato. Kvar i Europa finns bara vissa stabs- och logistikfunktioner i huvudsak inriktade på att stödja amerikanska operationer i Mellanöstern och Afrika. Dock bedriver USA tämligen omfattande marina operationer i Norske Havet, Barentshavet och Norra ishavet för att följa ryska Norra Marinens verksamhet. Det sker i nära samverkan med Norge och Storbritannien. Amerikanska flygplan och fartyg utnyttjar regelmässigt baser i båda länderna. Möjligheterna att omdisponera större styrkor till Europa med kort varsel är begränsade då de tidigare förråden med förhandslagrad materiel och andra förnödenheter som till exempel ammunition är avvecklade.

Natos europeiska medlemmar ökade efterhand sina försvarssatsningar under det sena 2020-talet för att anpassa sina förmågor till att kunna möta ett aggressivt Ryssland och kompensera för den kraftigt nedskurna amerikanska militära närvaron.  De flesta Natoallierade har vid denna tidpunkt nått en nivå där de avdelar cirka 3,5 % av BNP till försvarsändamål.  Här bör noteras att sju år är en tämligen begränsad tid för att anskaffa nya kvalificerade system som fartyg och flygplan, i den mån de inte redan är färdigprojekterade i början av perioden. Av de försvarsmakter som är av störst intresse ur svensk synvinkel antas Storbritannien vid den här tidpunkten ha förmåga att inom en månad kunna avdela fem till sex brigader till det nordisk-baltiska området (förutsatt att någon eller några av dessa inte behövs på annat håll).[51] Även en hangarfartygsgrupp och ett antal fregatter kan tänkas bli insatta i det nordiska området. I den norska försvarsplanen från 5 april 2024 föreslås kraftiga förstärkningar av det norska försvaret till 2036, bl a ska det då totalt finnas tre brigader (i dag knappt en), fregatterna ha omsatts, luftförsvaret ha byggts ut mm.[52]  Här förutsetts de flesta av dessa åtgärder ha vidtagits påskyndade av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Den finska försvarsmaktens manöverförband har ökat till tolv moderna brigader genom att tidigare ”lokalförsvarsbrigader” har kunnat tillföras modern utrustning. Därutöver har även lokalförsvaret, omfattande ett stort antal fristående bataljoner och kompanier, totalt dryga 150 000 personer, tillförts nya vapensystem. Det finska artilleriet med sina cirka 700 pjäser har moderniserats efterhand.[53]

De baltiska staterna antas genom forcerade upprustningsprogram ha kunnat skapa: Estland, två modernt utrustade brigader och ett antal lokalförsvarsbataljoner omfattande cirka 18 000 personer[54]; Lettland, en brigad och några fristående bataljoner och fyra ”lokalforsvarsbrigader” med totalt ca 12 000 personer[55]; Litauen tre brigader och sex lokalförsvarsbataljoner[56]. I vardera landet finns också en blandad allierad brigad och en divisionsstab.  I alla de baltiska länderna har det gränsnära försvaret förstärkts med olika fortifikatoriska åtgärder i tämligen stor omfattning. Förutom förbindelseförstöring har även omfattande mineringar, vilka kan läggas ut på något enstaka dygn, förberetts som en åtgärd för att fördröja en angripares framryckning.

Sammantaget innebär det att angriparen, Ryssland, kommer vara dubbelt överlägsen de i Baltikum utgångsgrupperade styrkorna när det gäller kvalificerade fältförband. Här måste också den ryska överlägsenheten avseende artillerisystem och flygstridskrafter vägas in.

Polen bedöms i detta tidsperspektiv ha sex divisioner varav tre skulle kunna sättas in i den baltiska riktningen.[57] Tyskland bedöms ha genomfört organiseringen av tre divisioner. [58] För att förbanden ska komma till verkan i Baltikum krävs dock att de framgångsrikt kan anfalla och framrycka genom ”Suwalkikorridoren”.

Alla ovanstående länder bedöms ha infört olika typer av drönare på stor bredd i sina organisationer till 2032.

För svensk del antas försvarsbeslutet från 2024 har implementerats fullt ut, samt att de åtgärder som förslås i slutet av detta dokument förhoppningsvis också vidtagits. 

Utveckling

Den ryska ledningen beslutar på nyåret 2032 att införliva de baltiska staterna med Ryssland. Kopplat till detta vill man försvåra för Nato att ingripa mot de ryska bassystemen på Kolahalvön och marinstridskrafterna i Barentshavet.

Under våren och sommaren 2032 genomförs i Ryssland flera omfattande militärövningar, främst i tre riktningar, Ukraina, Baltikum och på Nordkalotten. Flera tolkas i väst som tänkbara förberedelser för eventuella angrepp. Nato vidtar vissa beredskapshöjande åtgärder vid varje tillfälle. Även så vid de övningar som inleds i slutet på juli, men dock i mer begränsad omfattning än tidigare.[59] En vecka in i augusti börjar det framstå som mer troligt att det kan vara riktiga anfallsförberedelser i alla tre riktningarna. Dock är det svårt att fastställa i vad mån allt som syns är del av en verklig uppladdning och vad som kan vara delar av en skenoperation i syfte att hålla Nato i osäkerhet om den verkliga anfallsriktningen, eller om verksamheten återigen syftar till att sätta press västliga politiker att vidta impopulära och kostsamma beredskapsåtgärder som till exempel att mobilisera reservister, nu mitt i den europeiska semestermånaden. Under hela året har det genomförts olika typer av sabotage och påverkansoperationer i stora delar av Västeuropa, elkablar såväl till lands som till havs förstörs, media översvämmas av ”fake news” mm.

Den 11. augusti framstår tillgänglig information som så oroande att ett flertal länder i Nato beslut om att höja sin militära beredskap. I de flesta fall är det dock åtgärder inom ramen för fredsorganisationens resurser, bland annat vidtas förberedelser för att transportera planerade förstärkningar från Storbritannien till Nordområdena och Baltikum.  Det är semestertider i Europa och det är trots allt osäkert om ett krig är förestående varför den politiska viljan att kalla in reservister är begränsad. I de baltiska staterna, Polen och i Finland sker dock tämligen omfattande inkallelser. I Sverige beordrar ÖB ”Givakt” vilket bland annat innebär spridning av viktigare materiel, ökad mobiliseringsplatsberedskap, ökad lednings- och stabsberedskap etc. Dock, ingen kan ännu vara säker på att det verkligen kommer bli ett angrepp, och i så fall var. Meningarna är delade.

Den 18. augusti verkar det som om ett angrepp kan vara förestående mot Nordområdena och Baltikum. De underrättelser som finns tyder på att i första hand Nordområdena verkar vara hotade, bland annat har huvuddelen av där baserade ubåtar och ytstridsfartyg gått till sjöss, lastning tycks pågå vid landstigningsfartygen, förbanden i Pechenga och Alakurti verkar lämna sina fredstida förläggningsområden och röra sig mot finska gränsen. I anslutning till Baltikum, inklusive Kaliningrad, är den militära aktiviteten också hög men det har inte skett någon framflyttning av större förband till i direkt anslutning till gränsområdena.  I detta läge mobiliserar Finland ett antal av sina fältförband och vissa lokalförsvarsförband (här antas mobiliseringstiden röra sig kring 78 timmar). Norge mobiliserar båda sina nordliga brigader mm. Storbritannien påbörjar överföring av en brigad till Nordnorge och en brigad till Baltikum (båda förväntas vara på plats inom en vecka då det är väl förberedda alternativ). Brittiska, tyska och norska flottorna påbörjar ubåtsjaktoperationer i Norske Havet och i Nordsjön (dock utan tillstånd att använda vapenmakt). Sverige genomför partiell mobilisering vilket i stort innebär att: i armén mobiliseras Mekb19, de två luftvärnsbataljonerna och förbanden på Gotland samt resurser för att stödja den svenska närvaron i Lettland; i marinen basförbanden och en amfibiebataljon, i flygvapnet basbataljonerna och stridsledningsförbanden. Mobiliseringstiden för förbanden antas vara 78 timmar.[60] 

Den ryska planen för angreppet är i stort sett följande:

21. augusti

- Överraskande/kuppartat angrepp mot Gotland (se tidigare scenario).

- Robot- och flygbekämpning av flygbaser och annan militär och civil infrastruktur såväl i Baltikum som i de nordiska länderna, i det senare fallet kraftsamlad till att avskära landförbindelserna till övre Norrland.

- Sabotage och IT-angrepp mot elnäten i de nordiska länderna och Baltikum.

22. augusti

- Påbörjat angrepp genom norra Finland mot norra Sverige i syfte att flytta fram luftförsvarszonen kring baserna på Kolahalvön till en linje: västra Finnmark – Kiruna- Luleå.

- Angrepp för att ”stänga” Suwalkikorridoren”.

- Påbörjat angrepp mot alla de tre baltiska länderna med kraftsamling i riktning lettiska östersjökusten för att så tidigt som möjligt kunna hindra tilltransport av allierade förstärkningar.

- Fortsatt robot- och flygbekämpning av militära mål och civil infrastruktur.

24. augusti – 15.september

- Fortsatta angrepp i samtliga riktningar.

- Efterhand tilltransport av ytterligare förband från såväl Moskva militärdistrikt som Centrala militärdistriktet.

- Preliminär tidpunkt för när målen är uppnådda 15. September.

 

Analys

Nato är styrkeunderlägset i båda riktningarna, Nordområdena och Baltikum, både på kort och lång sikt. En underlägsenhet som till stor del skulle kunna ha avhjälpts efterhand, om amerikanskt stöd hade funnits tillgängligt.  Dock skulle situationen kunna göras hanterbar även inom ramen för enbart europeiska insatser om ambitionen fanns att genomföra utökade rustningsåtgärder jämfört med dagens planering. 

I norr är det generellt bristen på markstridsförband och långräckviddiga bekämpningssystem som utgör problemet, samt att de förstärkningar som kan tillföras av allierade tar lång tid att föra dit.  Det innebär att de nordiska länderna inledningsvis måste vara beredda med egna krafter fördröja ett ryskt framträngande. I det skissade scenariot skulle ytterligare ett fåtal tidigt gripbara brigader, kanske två eller tre, göra stor skillnad. För att få tillräcklig uthållighet och även förmåga till att slå angriparen krävs ytterligare förstärkningar. Här utpekar sig framför allt Storbritannien som det land vilket skulle kunna tillgodose det behovet, eventuellt också Frankrike. Fungerande förbindelser via Sverige är en förutsättning för framgångsrika operationer i Nordområdena. De geografiska avstånden gör också att långräckviddiga bekämpningssystem, vilka generellt är en bristvara, skulle kunna vara ett avgörande bidrag.

Försvaret av Baltikum är mer problematiskt. Ryssland har där bättre möjligheter att sätta in stora styrkor och där finns heller inget djup för Nato i bemärkelsen att man skulle kunna sälja terräng mot tid. Militärgeografin avseende vägar och järnvägar som underlättar en angripares framryckning och logistik är här ur rysk synpunkt också gynnsammare än i Nordområdena.  De cirka tre divisioner som Nato sammanlagt skulle disponera i Baltikum efter någon veckas förvarning (och beslut om åtgärder), innan förstärkningar tillförts från andra allierade är otillräckligt för att avvärja ett angrepp, speciellt som de inte kan utnyttjas samlat som en ”kår” för kraftsamlade insatser beroende på den mycket långa gränsen mot Ryssland och Rysslands möjligheter att välja angreppsriktningar. Det finns därför ett akut behov av förband med förmåga att genomföra motanfall, och att de kan tillföras från allierade i ett tidigt skede. Detta förutsätter att alliansen har goda möjligheter att skydda sjötransporter över Östersjön. Olika typer av tidiga flyginsatser med flygplan och drönare är ett nödvändigt bidrag för en framgångsrik markstrid.

 I båda fallen, Nordområdena och Baltikum är ett starkt luftvärn, kanske främst mot drönare, ett måste.

När det gäller att bidra med markstridsförband framstår Sverige och Storbritannien som de främsta kandidaterna, eventuellt också Frankrike. Sverige med sin geografiska närhet skulle också kunna var först på plats, och därmed skapa den tid som krävs för att brittiska och eventuellt franska förstärkningar ska hinna fram.

En grov skiss på vad Sverige skulle kunna (behöva) bidra med för att trovärdigöra ett ”europeiskt Nato” i ett scenario som utspelar sig i början på 2030-talet, och där USA i stort sett avvecklat sitt engagemang i Europa, skulle mycket grovt kunna se ut enligt nedan.

Förutom det som redan är angivet i försvarsbeslutet från den 17 december 2024 bör krigsorganisationen utökas med

-            ytterligare två ”lätta” brigader optimerade för strid i Nordområdena,

-            långräckviddiga bekämpningssystem främst avsedda för strid i norr, bland annat raketartilleri, drönare, attackrobotar till JAS-systemet,

-            avsevärt utökat luftvärn för förbindelseskydd och för skydd av de stridande förbanden,

-            divisionsledning och divisionsförband (artilleri, ingenjör mm) för att kunna leda och understödja insatsen av två svenska brigader i Baltikum,

-            långräckviddiga drönare baserade på Gotland för insatser i Baltikum,

-            ytterligare fyra ytstridsfartyg optimerade för sjöfartsskydd,

-            ytterligare fyra minsjaktfartyg för att hålla leder och hamnar öppna i Östersjöområdet, samt

-            ytterligare två flygdivisioner för främst luftförsvarsuppgifter,

-            ytterligare två radarspaningsflygplan,

-            och lufttankningsförmåga.

Listan kan te sig lång, men innebär i mycket grova termer ungefär en femtioprocentig ökning av den svenska organisationen i förhållande till nu gällande försvarsbeslut.

 

Slutsatser 

Generellt

Ett minskat amerikanskt engagemang i Natos försvar av Europa skulle innebära en avsevärd minskning av Natos konventionella avskräckningsförmåga. Något som skulle kunna locka Ryssland till att testa alliansens sammanhållning och samtidigt införliva länder som tidigare var delar av det ryska imperiet. 

Speciellt oroande är om en amerikansk neddragning av förmågan att agera i Europa skulle ske snabbt, något eller några år. Det skulle ge Ryssland möjligheter att utnyttja den tidslucka som skulle uppstå mellan ett amerikanskt tillbakadragande och innan europeiska rustningsåtgärder ger ett konkret utfall i ökad försvarsförmåga.

Alliansens europeiska medlemmar skulle på cirka fem års sikt, utan orimliga uppoffringar, kunna vidta en rad åtgärder vilka till stor del skulle kompensera för bortfallet av amerikanska förmågor.  Det förutsätter dock att de politiska ledningarna i de europeiska medlemmarna av Nato är beredda att mycket snabbt höja försvarsanslagen till sådana nivåer som var aktuella på 1980-talet, 3,5-4 av BNP.[61] De baltiska staterna och Polen är redan där.

Sett i ett Nordeuropeiskt perspektiv är de största bristerna kopplade till möjligheterna att förstärka Nordområdena för att skapa uthållighet, och i det baltiska fallet att kunna hejda ett angrepp innan man förlorat möjligheterna att ta emot hjälp. Svårigheterna att förstärka Baltikum är sannolikt det största och allvarligaste militära problemet i regionen, och därmed det allvarligaste orosmomentet när det gäller fred och stabilitet i det nordisk-baltiska området. Därutöver finns problemet att tidigt kunna möta ett angrepp, något som i grunden inte är ett problem kopplat till amerikansk närvaro, utan ett resultat av de nordiska och baltiska ländernas bristande tillgång på egna förband. I de finska och baltiska fallen på grund av att ländernas potential redan är i huvudsak utnyttjad, i de svenska och norska fallen på grund av bristande vilja att bidra efter förmåga.

De länder som framför allt kan komma i fråga för att till stor del ersätta amerikansk närvaro i det nordisk-baltiska rummet är Storbritannien och Frankrike. Förutom att de har potentialen att tämligen snabbt bygga upp styrkor av divisionsstorlek som skulle kunna sättas in i regionen, är de också kärnvapenstater vilket får ses som en stor fördel i det fall den amerikanska kärnvapenavskräckningen skulle minska i trovärdighet i ryska ögon. I detta sammanhang kommer det bli mycket intressant vad den till våren 2025 annonserade brittiska Strategic Defence Review kommer att säga om hur Storbritannien ser på sin roll i försvaret av Europa.

I en situation där den amerikanska närvaron i Europa bedöms minska framstår en mycket nära nordisk samverkan som än mer angelägen.  Här bör ett gemensamt ”Nordiskt kommando” övervägas då det amerikanskledda JFC (Joint Force Command) i Norfolk kanske inte längre är i alla avseenden den optimala ledningsfunktionen för det nordiska området.

Även om den amerikanska engagemanget i Europa kan minska radikalt kommer USA fortsatt ha säkerhetspolitiska intressen att bevaka i Europa. Att ha kontroll på den ryska ubåtsbaserade andraslagsförmågan i Barentshavet och Norra ishavet är primärt ett amerikanskt intresse, mindre ett europeiskt. Möjligheterna för USA att ha baser i Europa för att kunna agera i Mellanöstern och Afrika får heller inte negligeras. Europa och USA har sammanfallande intressen när det gäller till exempel terroristbekämpning, fungerande handelsflöden och att hantera ”skurkstater” varför det är svår att se en total frikoppling mellan Europa och USA på det säkerhetspolitiska området.  

För svensk del

Allvaret i den säkerhetspolitiska situationen, som kan bli än mer svårbemästrad i händelse av att det amerikanska engagemanget i Europa skulle minska, och den saktfärdighet med vilket det förra försvarsbeslutet (2020) genomförts, leder till slutsatsen att innevarande försvarsbeslut (2024) bör, grovt beskrivet, kompletteras enligt nedan. Med mål att förband och funktioner ska vara färdigorganiserade till omkring 2032:

-            Armén utökas med två brigader speciellt utrustade och utbildade för strid i Nordområdena, ytterligare en divisionsstruktur tillskapas med inriktning att verka i Baltikum, luftvärnsförmågan utökas drastiskt, införandet av drönare och motmedel mot drönare inriktas mot att alla fältförband och hemvärnet ska disponera ett förstahandsbehov av för sin typ av verksamhet lämpliga drönare inom två år, samt att försvaret av Gotland förstärks med ytterligare en mekaniserad bataljon och en luftvärnsbataljon.

-            Marinen utökas med ytterligare en sjöstridsflottilj optimerad för sjöfartsskydd, minröjningsförmågan utökas med ytterligare ett antal fartyg, ytterligare en amfibiebataljon organiseras.

-            Flygvapnet utökas genom att fler JAS 39 behålls så att det blir möjligt att organisera ytterligare två stridsflygdivisioner, ytterligare två radarspaningsflygplan anskaffas, lufttankningsflygplan anskaffas.

-            Logistikfunktionen utvecklas för att kunna stödja en svensk division i norra Finland och en reducerad svensk division (två mekaniserade brigader mm) i Baltikum.

Att genomföra ovanstående förändringar, förutom det som redan anges i försvarsbeslutet från 2024 kräver en annan syn på verksamhetens genomförande än den nu rådande.

Nedan några förändringar som antagligen krävs.

Ett avgörande problem för att genomföra såväl nuvarande försvarsbeslut såväl som en ytterligare utökning av krigsorganisationen är bristen på officerare. Det både på kort och lång sikt. Idag tar det fyra år att utbilda en officer från grunden. Ofta tar det sedan dessutom ett år eller två år till innan den nyutexaminerade officeren är krigsplaceringsbar. Totalt kanske fem eller sex år. I dagens säkerhetspolitiska situation är detta oacceptabelt. De rent militära kvalifikationerna för att kunna krigsplaceras på lägre officersbefattningar, typ plutonchef, borde kunna erhållas genom en målinriktad utbildning på i storleksordningen 2½-3 år (inklusive ett inledande år som värnpliktig). Officersutbildningen måste därför förändras så att officerare är krigsplaceringsbara omedelbart efter genomförd grundläggande officersutbildning och dessutom kunna genomföras på halva tiden jämfört med idag. Det kräver en avsevärt tydligare rekrytering mot och målinriktning av utbildningen mot tänkta krigsbefattningar.[62]

Användningen av reservofficerare i krigsorganisationen bör öka kraftigt för att frigöra aktiva officerare för befattningar som kräver deras bredare militära kompetens. Incitamenten för att såväl genomgå utbildning som att stanna kvar (eventuellt komma tillbaka) måste stärkas dramatiskt, gärna på ett sätt så att det väcker uppmärksamhet inom och utom Försvarsmakten.

Det så kallade sekventiella uppsättandet av förband är inte ändamålsenligt i dagens säkerhetspolitiska situation. Hela den tänkta organisationen måste utbildas samtidigt och så fort som överhuvudtaget möjligt. Förbanden får sättas upp efterhand som personal och materiel blir tillgänglig, där förbanden och deras användbarhet tillväxer stegvis. Ofta kommer det att leda till att personal finns men materiel saknas i större eller mindre utsträckning. Det får man så långt möjligt hantera genom att använda substitut, eller i ett övergångsskede anpassa förbandens uppgifter. Dessutom, det är svårt att se att Försvarsmakten inom överskådlig tid skulle kunna ha för mycket personal i det fall det skulle bli krig, med de behov av ersättningspersonal som då skulle uppstå. Såväl för att snabbare sätta upp de förband som föreslås i försvarsbeslutet som att lägga grunden för de ytterligare förband som föreslås i denna rapport måste antagligen formerna för dagens soldatutbildning delvis förändras. Exempelvis skulle den grundläggande soldatutbildningen till del kunna läggas ut på de utbildningsrupper som har förutsättningar: instruktörer, förläggningar och övningsområden. Östersund, med Grytans skjutfält med sin tämligen goda infrastruktur, skulle kanske här vara ett exempel. Erfarenheterna hur utbildningen av ukrainska soldater, operation Interflex, skedde under de senaste åren kanske till del skulle kunna utnyttjas för att organisera denna typ av utbildning.[63]

 

När det gäller anskaffning av materiel så måste sannolikt flera olika åtgärder tillgripas för att snabbt kunna sätta upp fler förband. Forcerad produktion genom att arbeta i flera skift där så är möjligt är en väg. Ofta kommer det innebära anställning och utbildning av mer personal, men där får staten ta på sig den ekonomiska risken om det på sikt skulle uppstå en övertalighet av människor och maskiner som inte behövs. Att öka takten av modifieringsarbetena på JAS 39 C/D och att låta modifieringarna omfatta alla plan kan vara ett exempel på där en sådan åtgärd kan övervägas. Likaså renoveringsarbetena på existerande stridsfordon, men även för nytillverkning. Även köp av utländsk färdigutvecklad, eventuellt också driftsatt materiel måste övervägas.[64] Med den hotbild som finns och som snabbt kan förvärras får vi vara beredda att acceptera att viss materiel som vi är i akut behov av kanske inte kommer vara det allra modernaste men den kommer vara till nytta.[65] 

Skulle situationen uppstå att materiel levereras innan personalen är utbildad så borde det inte vara något större problem att den är förrådsställd ett år eller två. Huvudsaken för närvarande är att den beställs snarast, för tidigast möjliga leverans.

Ovanstående åtgärder går inte att vidta inom rimlig tid med ett system där beställningar är beroende av en stegvis förstärkt försvarsbudget. Något som bland annat innebär att beställningar måste läggas med hänsyn till när medel blir tillgängliga någon gång i framtiden, trots att det föreligger ett akut behov och presumtiva leverantörer finns.  En metod att till stor del komma ifrån denna fördröjning vore att omedelbart skapa en stor investeringsfond som ligger vid sidan om Försvarsmaktens behov av medel för den ordinarie verksamheten som övningar, omsättning av materiel i normal takt, vidmakthållande av fastigheter etc.

Här bör noteras att behovet av att genomföra ovan skisserade åtgärder inte bara är betingade av ett minskat amerikanskt engagemang i Europa. Åtgärderna borde vidtas även om USA fortsatt aktivt tänker bidra till Europas försvar.  Det skulle ge den uthållighet som krävs för att täcka tidsluckan som med stor sannolikhet kommer att finnas mellan ett ryskt angrepp och till det att eventuella förstärkningar från USA hinner anlända.

 

Generalmajor (PA) Karlis Neretnieks har tidigare varit chef för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt samt chef för MekB 18 mm. Han är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.



[1] Ett exempel skulle kunna vara ubåtarna av Gotland klass som beställdes 2015 med leveransdatum 2022 och som kommer levereras 2027 https://www.fmv.se/aktuellt--press/aktuella-handelser/kontrakt-a26/

[2] Jämför antalet brigader i FB 2020 och FB 2024 (antalet brigader i FB 2020 kunde inte uppnås, samma löfte om fyra brigader upprepades därför i FB 2025, dock något förstärkta)

[3] https://kkrva.se/hot/2024:2/11-neretnieks-NATO-och-den-nordiska.pdf

[4] Death from above, The Economist, December 7 2024, sid 24, artikeln beskriver drönarutvecklingen i Ukraina

[5] https://www.understandingwar.org/backgrounder/ukraine%E2%80%99s-long-term-path-success-jumpstarting-self-sufficient-defense-industrial-base

[6] Ett exempel kan vara produktionen av pansarvärnskanonvagnen Hetzer i det då av Tyskland ockuperade Tjeckoslovakien. Under perioden april 1945 till april 1945 tillverkade de tjeckiska företagen BMM och Skoda 2584 sådana stridsfordon för den tyska krigsmaktens räkning. Hetzer - Wikipedia

[7] Kateryna Hodunova -intelligence-says/ I samma artikel anges att Putin angett antalet ryska soldater i Ukraina till 700 000

[8] Andrew A. Michta and Joslyn Brodfuehrer,  NATO-Russia dynamics: Prospects for reconstitution of Russian military power, https: https://kyivindependent.com/nearly-580-000-russian-troops-engaged-in-combat-against-ukraine-military //www.atlanticcouncil.org/in-depth-research-reports/report/NATO-russia-dynamics-prospects-for-reconstitution-of-russian-military-power/

[9] Nick Reynolds och Jack Watling, https://www.rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/russian-military-objectives-and-capacity-ukraine-through-2024  även om den ryska produktionen har och kommer ha problem att ersätta den materiel som förbrukas i striderna i Ukraina, så innebär produktionstakten av olika system att det skulle gå mycket snabbt att fylla upp förband med materiel när striderna väl upphör.

[10] Totalförsvaret 2025-2030, Prop. 2024/25:3, sid 75-82, där framgår tydligt att många större projekt visserligen påbörjas fram till 2030 men slutförs avsevärt senare,

[11] Western Military Capability in Northern Europe 2024, FOI-R-5636-SE, sid 56, Stockholm 2024

[12] Ibid

[13] Ibid sid 58

[14] Ibid

[15] 75 % tillgänglighet är det av US Navy eftersträvade målet när det gäller flygplan, i verkligheten verkar den vara avsevärt lägre. Navy, Air Force struggling to keep planes ready for take off - Breaking Defense , avseende fartyg i US Navy är målet satt till 80 %tillgänglighet men tycks vara mycket svårt att uppnå Can the Navy Achieve 80 Percent Surface Force Surge Readiness? | Proceedings - December 2024 Vol. 150/12/1,462 Tillgängligheten för de nordiska flyg- och marinstridskrafternas har satts till att vara omkring de amerikanska målvärdena, sannolikt varier siffrorna tämligen rejält mellan olika länder och olika system.

[16] Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad, DS 2024:6, sid 105

[18] Ibid

[19] Western military capability in Northern Europe 2023, FOI-R-5527—SE, sid 79, Stockholm 2024

[20] Totalförsvaret 2025-2030, Prop. 2024/25:34, sid 71-77

[21] Ibid

[22] Western Military Capability in Northern Europe 2024, FOI-R-5636-SE, sid 56, Stockholm 2024

[23] Hangarfartygsbaserade flygdivisioner är ofta mindre, omkring 12 flygplan, än landbaserade flygdivisioner.

[24]  Comprehensive Timeline of Operation Desert Storm Events, https://totalmilitaryinsight.com/timeline-of-operation-desert-storm/

[25] Western military capability in Northern Europe 2023, FOI-R-5527—SE, sid 87, Stockholm 2024

[26] Ibid, sid 99

[27] Ibid, sid 111

[28] Invånarantal, cirka: Estland 1,3 miljoner, Lettland 1,8 m, Litauen 2,8 m

[30] Ibid

[31] Ibid

[33] Border Fortifications https://www.mod.gov.lv/en/border-fortification             

[35] Tony Lawrence The Joint Expeditionary Force: Baltic Interests - ICDS, https://icds.ee/en/the-joint-expeditionary-force-baltic-interests/

[36] MARCOM (Allied Maritime Command), AIRCOM (Allied Air Command), MCLL (Multi Corps Land Component Command)

[41] Svensk flygspaning i Libyen år 2011  https://sv.wikipedia.org/wiki/Libyen_FL01

[42] Då de skarpa mobiliseringstiderna inte är öppna uppgifter har här ansatts samma tider som huvuddelen av de kvalificerade förbanden i den svenska Försvarsmakten hade under kalla kriget 78 timmar för de kvalificerade fältförbanden, där prioriterade delar av dessa ofta hade 24 timmars mobiliseringstid (t ex en bataljon i en brigad)

[43] https://sv.wikipedia.org/wiki/Gotlands_regemente_(nya)

[44] Ibid

[45] Tämligen snart efter ett krigsutbrott bedöms flygfälten i Kaliningrad exklaven vara obrukbara, eller åtminstone för farliga att använda, med hänsyn till att de ligger inom artilleriräckvidd från såväl Polen som Litauen.

[46] Michelle Grisé, https://www.rand.org/pubs/commentary/2024/07/russias-speedy-military-rebuild-doesnt-tell-the-whole.html , 05-07-2024, artikeln analyserar olika faktorer som kan påverka rysk styrketillväxt.

 

[49] https://www.nbcnews.com/news/world/putin-orders-russian-army-expand-war-ukraine-rcna171429

[50] Kataryna Zysk, Russia’s Forces in the High North: Weakened by the War, Yet Still A Multidomain Threat , High North News, 16-01-2024, de styrkor som ingår I scenariot innebär en tänkbar utveckling av det som redovisas i artikeln i det fall Ryssland prioriterar Nordområdena tiden fram till 2032.

[51] Nicholas Drummond, https://x.com/nicholadrummond/status/1799425702682407200

[52] https://www.regjeringen.no/en/aktuelt/new-norwegian-long-term-plan-on-defence-a-historic-plan/id3032878/

[53] Genom att finska planer rörande krigsorganisationen generellt inte är offentliga är detta ett antagande grundat på vad författarna anser vore en rimlig utveckling kopplat till ökade anslag och en negativ säkerhetspolitisk utveckling.

[54] Styrkeuppgifterna är hämtade ur Western military capability in Northern Europe 2023, FOI-R-5527—SE, sid90, Stockholm 2024, i scenariot antas det ha skett en viss volymökning och tydlig kvalitetsförbättring.

[55] Ibid, sid 104

[56] Ibid, sid 116

[57] Styrkeuppgifterna är hämtade ur Western military capability in Northern Europe 2023, FOI-R-5527—SE, sid 131, Stockholm 2024

[58] Ibid, sid 145

[59] Här kan eventuellt paralleller dras med det egyptiska agerandet under tiden före Oktoberkriget 1973 ”vargen kommer modellen”. När man reagerat på något ett par gånger men inget händer så är risken stor att man inte reagerar när något liknande händer igen, man har vants vid en ny ”normalbild”.

[60] Då olika förbands mobiliseringstider inte är offentliga antas här att framtida svenska mobiliseringstider vara ungefär desamma som gällde under kalla kriget.

[61] https://www.forcesnews.com/news/how-has-NATO-defence-spending-changed-over-time

[62] En inriktning med denna målsättning är inte oproblematisk med dagens officersutbildningssystem där Försvarsmakten inte äger rådighet över antagning till och inriktning av officersutbildningen. Här bör det bland annat övervägas om den mer akademiskt inriktade utbildningen som ingår i dagens grundläggande officersutbildning inte bör skiljas från den militära yrkesutbildning som krävs av en officer för att kunna verka på lägre befälsnivåer.

[63] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/hemvarnet-i-jamtland-ska-utbilda-ukrainska-soldater

[65] 1940, ett år efter andra världskrigets början, inköptes från Italien de två jagarna Romulus och Remus för att täcka flottans akuta behov av fartyg. De var visserligen byggda 1934 och tillhörde därmed inte den allra modernaste generationen, men de kom till god användning under beredskapsåren. Vi vet redan idag att flottan kommer ha en akut brist på fartyg i händelse av ett krig som berör Östersjön.

https://sv.wikipedia.org/wiki/HMS_Romulus_(27)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar