Translate

onsdag 15 maj 2019

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar