Den senaste tiden
har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om
hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför
liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har
”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell
krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga
att återta terräng, mm.
Till detta
har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka
egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare.
Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och
resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i
sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget,
synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått
helt klart.
Den tråkiga
verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en
Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta
delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade
avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att
vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som
en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ
synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av
satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är
inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i
storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår
militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra
Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna
kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t
ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det,
åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med
Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog
vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den
tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade
sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande
intressen.
Det är
därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller
att utforma det framtida svenska försvaret.
Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt
större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De
baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna
försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk
försvarsplanering. Något som rimligtvis också
borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller
Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor
som bör ställas är därför:
-
När,
hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i
vårt närområde,
-
Hur
kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan
tänkas vidta för åtgärder),
-
Vilka
svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara
Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos
trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken
för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,
-
Kan
det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att
underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och
i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att
slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller
Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och
att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror
jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu
är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större
sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.
*****
"Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?" Karlis
SvaraRaderaDet blir vi som får gå med kjolen och understödja Nato. Det följande är det s.k. värdlandsavtals, som landade i Stefan Löfvens knä, första paragrafs andra punkt:
1.2 Nato-ledd militär verksamhet: militär verksamhet inklusive övningar, utbildning, operativt experimenterande och liknande aktiviteter eller genomförande av ett strategiskt, taktiskt eller administrativt militärt uppdrag eller service- eller utbildningsuppdrag utfört av styrkor, samt processen att fortsätta strida, inklusive angrepp, förflyttning, försörjning och manövrer som behövs för att nå uppdragets eller operationens mål.
Det ger Nato full frihet att föra sina strider som de vill på svensk mark, svenskt hav och i svenskt luftrum. Finland och Sverige ska se till att underhåll och logistik fungerar, e.g. ge soldaterna mat eller leverera stridsammunition. Det var det borgerliga blockets bidrag till Sveriges försvar.
Överingenjör Helge Löfstedt uttryckte sig så här om vår antagliga samarbetsvillighet i tidskriften Försvarsutbildaren nr tre 2014; ”Problemet är väl närmast hur Sverige skall undvika att hamna i en situation där hjälpen tar sig förödmjukande former och som leder till att svenska önskemål negligeras i samband med konfliktens utveckling.”
Värdlandsavtalet är så dåligt för oss att det är en bättre idé att gå med i Nato än att stanna kvar i det totalt menlösa värdlandsavtalet.
Det är klart att USA inte vill svika balterna, men det kan vara att de inser att det blir omöjligt att försvara Baltikum om man inte redan nu tillför orimligt stora resurser till Norge och Polen. Tyskland kan i ett krigsläge förvägra amerikanarna tillträde eller genomfart till deras land och luftrum.
.
SvaraRaderaFrågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är; hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alt. gå med i Nato. Om vi bör vara alliansfria eller fullvärdiga Natomedlemmar kokar även ned till; Hinner NATO deployera styrkor via sjön eller via luften och utgångsgruppera innan den där enstaka veckan har tagit sitt, enligt förre ÖB Sverker Göransson, oundvikliga förlopp och Gotland och/eller norra Norrland är taget?
SvaraRaderaDet viktigaste tycks vid en ytlig anblick vara att få hjälp med flygstridskrafter. Men det hjälper inte med enbart flyg för att slå ryssen i norra Norrland, eftersom fienden har mobila luftvärnssystem. Därför så är det viktigaste för oss att vi disponerar egna luftvärnssystem i Norrland och gärna markbaserade kryssningsrobotar med stödjande UAS:er och kan möta fienden på marken.
Svaret på om NATO hinner deployera styrkor beror på vad det är för vapenslag vi förväntar oss ska hjälpa oss, och vilken del av Sverige det rör sig om. Flygförstärkningar skulle i princip kunna hinna hit innan veckan är över. Men då har vi kanske inte kvar några relevanta flygbaser med tanke på att vi sannolikt blivit förbekämpade. Då ställs vi inför ”fait accompli” vad avser Gotlands luftförsvar.
Det som eventuellt skulle göra någon skillnad på öjn (Gotland) är, jägare med FGM-148 Javelin mot stridsfordon och luftvärnssystem etc. Men framförallt målinmätningsförmåga till målinmätning av mål för kryssningsrobotar. Det senare kräver nog kompatibilitet på vissa områden, eftersom vi förmodat är dem enda som kan koordinatbestämma efter karta, och denna information ska sedan kunna länkas och tillnyttogöras av en plattform med kryssningsrobotar, som befinner sig e.g. i Skagerack.
I Norrland blir våra flygbaser sannolikt också förbekämpade. Men möjligen så är järnvägsförbindelsen mellan norska Trondheim, där USA åtminstone tidigare har förhandslagrat materiel, och Luleå intakt alt. kan repareras snabbt.
Göteborgs hamn kan användas, men Ryssland kan hota med att minera den. Oavsett om de gör verklighet av hotet eller inte så kommer man inte våga använda hamnen innan man har minsökt/minsvept.
Om finska armén håller ut i cirka 3 veckor så hinner amerikanska mekaniserade förband, utöver de stridsfordon som kan tänkas finnas förhandslagrade i Trondheim och det manskap som kan luftlandsättas, ta sig till Norrland via järnvägen. Men det finns ingen anledning att anta att järnvägen förblir intakt hela vägen. Fast hela vägen kanske inte behövs.
Jag säger det ödmjukt, för jag har haft fel många, många gånger. Ni får gärna rätta mig om jag har fel.
Om man tittar på vem som ständigt startar krig i världen, så kanske det inte är en dum ide att koncentrera sig på diplomati, avspänning och självständighet, om man vill undvika att hamna i konflikter från början.
SvaraRaderaHåller fullständigt med dig. Ta upp frågan med den ryska ledningen, ISIS m fl. När de insett det kloka i dina förslag så ska jag med glädje sälla mig till nedrustningsrörelsen.
Radera