Det han inte tar upp är hur olika typer av stridskrafter samverkar i båda
koncepten. Här går jag bara in på ”skalförsvarsprincipen”, den modell han
förespråkar. Förutsättningen för att för att ett ”skalförsvar” skall trovärdigt och avskräckande är
att sannolikheten är hög för att de olika fjärrbekämpningssystemen kan komma till verkan i alla skeden av en eventuell konflikt – en självklarhet
som inte är helt oproblematisk.
En angripare kommer självfallet göra allt han kan för att minimera risken för att
bli utsatt för bekämpning under de känsliga faser i en operation som
överskeppningar och luftlandsättningar utgör. Metoderna är många: bekämpning av
flyg- och marinbaser, minor i flottans leder, mord av nyckelpersoner t ex
flygförare, sabotage mm. Här tillkommer också olika typer av
vilseledningsåtgärder, t ex att locka bort våra stridskrafter genom att
genomföra skenföretag i en riktning för att skapa en lucka på någon annan
plats. Då angriparen väljer tid och plats kommer han rimligtvis också kraftsamla sina resurser vid rätt tillfälle och i rätt område. Risken finns att de av våra fjärrstridsförband som då finns gripbara kan ha stora problem att ingripa - vi blir undanträngda.
Om vi förberett
oss väl och snabbt kan vidta motåtgärder som t ex reparera landningsbanor, röja
minor mm behöver inte ”förbekämpningen” innebära att fjärrstridskrafterna
blir förlamade för tid och evighet, men risken är överhängande att deras insats blir fördröjd,
eller att de inledningsvis får liten verkan – angriparen lyckas föra över
tillräckligt stora styrkor för att nå sina mål. Vilka i dagsläget knappast är
att ockupera stora delar av Sverige, utan snarare att bara besätta begränsade
områden som ett led i ett större sammanhang där Nato är huvudmotståndaren, t ex
för att gruppera långräckviddiga system som skulle försvåra för Nato att hjälpa
sina baltiska alliansmedlemmar.
Avgörande
för att ett ”skalförsvar” skall fungera är därför två faktorer: en inledande
framgång får inte leda till att angriparen når sina mål och att
fjärrstridskrafterna har en möjlighet att ”komma igen”.
I båda
fallen är tillgången på slagkraftiga markstridsförband avgörande. Om en
angripare måste räkna med att möta ett kvalificerat motstånd på marken räcker
det längre inte med en begränsad insats - det som är möjligt att föra över medan
våra fjärrstridskrafter är nedtryckta, undanträngda eller bortlurade,
eventuellt allt på en gång. Angriparen måste tillföra större resurser. Han
hamnar i en ond spiral. Mer resurser, tar längre tid att föra över, ökar
sårbarheten, kräver mer skydd, blir än mer sårbart för störningar, kräver
ytterligare resurser. Våra fjärrstridskrafter kommer då få goda möjligheter att
verka, även om de varit ”sena i starten” – deras avskräckningsförmåga ökar
drastiskt.
Prioriteringsproblemet
är därför inte mellan fjärrbekämpningsförmåga och markstridsförmåga utan
snarare en avvägning mellan båda för att nå högsta totaleffekt, och där
uppenbara och farliga luckor undviks. Endast så skapar man en trovärdig avskräckningsförmåga. Tyvärr en omöjlighet med dagens
försvarsekonomi – oberoende av vilka avvägningar eller prioriteringar som görs.
En faktor
som också borde tillföras diskussionen om Försvarsmaktens utformning är hur
eventuell utländsk hjälp kan påverka ekvationen. Ett förhoppningsvis framtida
Natomedlemskap kommer att leda till frågan vad för typ av hjälp bör vi planera
och bädda för? Fjärrstridsförmåga, markstridsförband eller något annat? Vad
är sannolikast att vi kan få hjälp med? Dessutom kan vi, bör vi, då ha ett eget
operativt koncept för hur att försvara Sverige, eller ingår vi då i ett större
sammanhang där målet är att bidra till ökad säkerhet och stabilitet för hela
Östersjöregionen?
Jag hoppas
verkligen att debatten fortsätter. Speciellt när det gäller hur Försvarsmakten
bör se ut i ett ”Natokoncept”. Den frågan har inte många (några?) belyst.
*****
Jag uppfattar att du och @Twitt_Skipper väsentligen är överens. Både fjärr- och markstridsförmåga behövs, och i betydligt större utsträckning än FM i dag har råd med. Skipper huvudpoäng är att han anser att huvudfokus behöver förskjutas från armén mot marinen (främst ubåtsvapnet och ytattacken) och flygvapnet (spetsnos) - och då främst i förmågeavseende och inte försvarsgrenshänseende -, inte att man kan släppa allt vad markstridsförmåga heter; så läser jag honom i alla fall.
SvaraRaderaDet är f.ö. mycket upplysande att läsa inlägg med olika infallsvinklar på frågeställningen.
Jodå vi är helt överens att både markstridsförmåga och fjärrstridsförmåga är nödvändiga komponenter. Problemet är att en omfördelning av pengar från dagens redan otillräckliga markstridsförmåga till den också otillräckliga fjärrbekämpningsförmågan inte löser några problem. Jag skulle t o m vilja påstå att de osäkerheter en eventuell angripare ställs inför skulle minska om vi valde en utrerad lösning, marktung eller fjärrbekämpningstung. Men det är inte grundproblemet. Vi militärer (jag vet inte din bakgrund) är fostrade i en anda att alltid söka en lösning, vi har svårt att acceptera att vissa problem inte har någon fungerande lösning. Om vi skall fortsätta att leva med dagens försvarsanslag så skulle jag rekommendera att vi optimerar FM mot att vi får hjälp från Nato, trots att det kanske mest är en from förhoppning. Då skulle vi kunna skära ned på vissa förmågor till förmån för andra (där Nato eventuellt kan rycka in).
RaderaJa och vi behöver titta på det i samverkan med våra grannar, men jag ser det lite Geografiskt, I Syd skalförsvar, i Norr djupförsvar (försvaret kan börja Djupt in i Finland) då Norrland idag är den plats som kan hotas av större ryska markförband och i Syd är det Gotland och Åland som kan hotas främst av mindre elitförband.
SvaraRaderaNär det gäller Norrland så är självfallet marstridsförmågan en helt avgörande komponent. Angriparen behöver inte komma på "burk", vilket han måste i Syd. God markmålsförmåga hos Flygvapnet är dock ett mycket starkt önskemål - alltid stått på önskelistan för strid i Norrland, så länge jag varit med.
RaderaNär det gäller Syd bör faktumet att angriparen måste komma på "burk" i luften eller havet utnyttjas till det yttersta. Men, och här kommer haken med en utrerad fartygs- eller flygplanburen fjärrbekämpningsförmåga, den måste komma till verkan. Det är vad hela mitt ovanstående inlägg "Rätt men fel" handlar om. Vi måste kunna hantera situationen att fjärrbekämpningssystemen kan vara nedtryckta, undanträngda eller bortlurade. Dessutom måste vi tvinga motståndaren att sätta in så mycket resurser att en tämligen snabb och begränsad insats, säg ett dygn, inte får avgörande konsekvenser.
Det måste alltså finnas något rejält elakt som man måste hantera när han kommit hit - tvingar fram stor (sårbar) resursinsats - ger fjärrbekämpningssystemen goda möjligheter att verka även om de får en "sen start" - något vi definitivt måste vara beredda på.
"Mindre elitförband" , beror på vad du menar, några luftlandsättningsbataljoner, det som ryms på några rorofartyg eller vad?
Ja, Bataljonsstridsgrupper med LL eller Marininfanteri. Du har rätt men då måste man skydda sina fjärrbekämpningsförmågor genom fortifikatoriskt skydd, spridning och rörlighet. Men klart, även det kostar pengar som vi inte har idag.
SvaraRadera