Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.

Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.

Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.

 
 

Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.

Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.

Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.

Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.

Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  

Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” - militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.

En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.

I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.

Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?

Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.

Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.

Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt - hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.

Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?

I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.

Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?

Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 

Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  

Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.

Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.