Recensionen är också publicerad i Militärhistorisk Tidskrift vilken ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademien och Försvarshögskolan gemensamt (väldigt läsvärd för övrigt)
Svensk
pansarhistoria Pionjärtiden 1918-1936
Författare
Christer
Badstöe
Tommy
Nilsson
Thorleif
Olsson
Kjell
Svensson
Måns
Thuresson
Förlag/Utgivare
Svensk
Pansarhistorisk Förening
Milipress AB
Åter ser vi
bilder och filmsekvenser med stridsvagnar som framrycker över fält och ger eld
mot olika mål eller där de står som utbrända vrak i något vägskäl. Den här
gången i Ukraina. Visserligen ser stridsvagnarna annorlunda ut än 1916 då de
för första gången uppträdde på slagfältet, men det vi ser skulle lika gärna
kunna illustrera situationer från nästan vilket krig som helst sedan dess och
fram till våra dagar. Stridsvagnen har sedan sin tillkomst varit ett
regelmässigt, ofta dominerande, inslag i markstriden.
Att det
skulle bli så var inte på något vis självklart. Ett tal av fältmarskalken
Douglas Haig, brittisk högste befälhavare på Västfronten 1915-1918, som han
höll strax efter första världskriget refererades av tidningen The Times enligt
föjande ”He was all for using
aeroplanes and tanks, but they were only accesories to the man and the horse”.
De som såg
en mer framträdande, kanske avgörande, roll för stridsvagnen hade en lång en
lång och krokig väg att vandra innan de lyckades övertyga sin omgivning om
potentialen i det nya vapensystemet. Boken Pionjärtiden 1918-1936 är en
fascinerande och mycket väldokumenterad berättelse om stridsvagnens väg in i
den svenska armén. Det ska på en gång sägas att boken inte bara är läsning för
”pansarnördar”. Genom att den beskriver såväl de svenska stridsvagnarnas
tekniska utveckling, deras plats i organisationen och taktiska användning, och
inte minst de människor som var delaktiga i en process där enskilda initiativ
ofta var avgörande, gör boken till intressant läsning för både pansarexperten
och även den militärhistoriskt intresserade lekmannen.
Som så ofta
i militära organisationer fanns det ett tidigt intresse för nymodigheter, medan
ett införande på större bredd dröjde. Redan 1919 skrev chefen för
generalstaben, generallöjtnant K.G. Bildt till Kungl. Majt. att han önskade att
anskaffa en ”engelsk s.k. tank” för utprovning. Nu blev det inte riktigt så. Den första
vagnen som kom till Sverige var en fransk stridsvagn av typen Renault FT, inte
den tyska LK II, som varit den vedertagna sanningen. En av de myter författarna
lyckats vederlägga genom att studera tidigare oanvänt källmaterial.
Som ett
litet kuriosa, dåtidens processer behöver inte skämmas för sig jämfört med
dagens när det gäller snabbhet i att anskaffa ny materiel för utvärdering inför
eventuell anskaffning. Den 11. januari 1921 beviljade riksdagen pengar för
anskaffning av stridsvagnsmateriel. Den 22. januari skickade Arméförvaltningen
brev till militärattachéerna i bland annat London, Berlin och Paris där de
ombads undersöka möjligheterna att köpa stridsvagnar. Attachén i Paris meddelar
den 22. februari att Frankrike sannolikt är berett att sälja en vagn med
ammunition och andra tillbehör. Den 21. juni avgår leveransen från Rouen och
Sveriges första stridsvagn anländer till 17. juli till Stadsgården i
Stockholm. Processen i Tyskland var
obetydligt långsammare. De första delarna, som skulle monteras ihop i Sverige,
till de tyska vagnar som i Sverige med tiden blev Stridsvagn fm/21 anlände i
september samma år. Som det verkar av korrespondensen tycks det inte ha
förekommit några mer omfattande underhandskontakter med till exempel
potentiella leverantörer före den 22. januari.
Beskrivningen
av försöken med de första fem tillgängliga vagnarna, både i form av
dagboksanteckningar, försöksprogram, avdelad personal och materiel leder
onekligen till tanken ”där hade jag velat vara med”. Styrningen från högre chefer och förvaltning
till major Bertil af Burén som var försöksledare var i stort sett ”Här har du
grejorna (fem vagnar), du disponerar fyra officerare, tre underofficerare och
ett trettiotal soldater. Du har två månader på dig”. Rapporten efter försöken
är imponerande i sin bredd av frågor som behandlas, såväl tekniska som
taktiska, och i sina förslag. Efterhand genomfördes också försök där vagnarna
deltog i fälttjänstövningar (civilt språkbruk ”manöver). Beskrivningarna från
dessa övningar ger ofta en intressant tidsbild och kan även vara dråpliga. Vid
en fälttjänstövning i Skåne 1923 greps den skyttetrupp som angreps av
stridsvagnarna av panik och en underofficer drar i förtvivlan sin sabel för att
värja sig mot de anfallande stridsvagnarna. Kapten Gösta Hahr beskriver senare
episoden i en artikel i Göta Livgardes kamrattidning.
Det
omfattande avsnittet om hur Strv fm/21 bidrog till kunskaps- och
taktikutveckling under 20-talet innehåller ett unikt bildmaterial från den då
enda svenska stridsvagnsbataljonen, utrustad med blygsamma tio stycken vagnar.
Bilderna visar verksamhet i vintermiljö, överskeppningar, materieltjänst,
uniformer framtagna speciellt för stridsvagnstjänst, människorna som var med –
framställningen blir levande.
Dock, ganska
snart blev det uppenbart att de tidiga och primitiva stridsvagnar som inköpts
omedelbart efter första världskriget måste ersättas. Början på 1930-talet
innebar därför en period som kan beskrivas som experimentens tid. Beskrivningen
av utvecklingen och utprovningen av olika prototyper, utländska som svenska, är
också en fascinerande berättelse om svensk industrihistoria. Företag som
Landsverk och Bofors visar där på en imponerande innovationsförmåga. Bara för
att nämna en unik teknisk lösning som utvecklades i Sverige. Landsverks modell
L-60 från 1935 var den första stridsvagnen i världen att använda
torsionsfjärdring. Ett fjädringssystem som sedan användes hos de tyska
stridsvagnstyperna Tiger och Panter, den ryska T 54 och dagens Leopard 2. Här beskrivs också den koppling som bland
annat Landsverk hade till tysk stridsvagnsutveckling under en period där
Tyskland enligt Versailles-fördraget var förbjudet att inneha stridsvagnar.
Den globala
ekonomiska krisen under början av 1930-talet innebar att det inte skedde någon
anskaffning av nya stridsvagnar under den perioden. Trots magra budgetar
fortsatte man dock med att pröva olika prototyper, svenska som utländska. Även
beredskapsaspekten, krigstillverkning av stridsvagnar i Sverige, var med som en
parameter vid utvärdering av olika koncept. Något som onekligen leder till
reflektioner om dagens diskussion om önskvärdheten av att ha inhemsk produktion
av viss krigsmateriel, och vår förmåga att lära av historien.
Försvarsbeslutet
1936 var olyckligt för stridsvagnvapnets utveckling. En fungerande
organisation, där omfattande kompetens som hade byggts upp under lång tid slogs
sönder genom beslutet att lägga ned Göta Livgarde. Som för övrigt lades ned
hösten 1939 strax efter andra världskrigets utbrott.
Förutom
värdet av den kunskap som skapats genom det mycket omfattande arbete som
författarna lagt ned på att söka och hitta nya källor och tidigare inte
publicerade fotografier ger boken en lättillgänglig helhetsbild av
stridsvagnsvapnets utveckling i Sverige under dess först tjugo år. Det utan att
den vetenskapliga kvalitén eftersatts. Ett trevligt grepp, men som sällan
förekommer i böcker av den här arten, är att man också lagt vikt vid att
presentera de personer som spelade viktiga roller vid stridsvagnens införande
och användning i den svenska armén under denna tid. Boken har också utförliga
källhänvisningar och ett omfattande personregister. Ett extra plus är att det i
slutet av boken finns förklaringar av olika militära fackuttryck, uttryck som
av nödvändighet måste förekomma i en bok som denna. Men även där har
författarna på ett bra sätt lyckats balansera texten på ett sätt som gör att
den är lättläst även för en lekman.
Som det
framgår av flera bilder, och även i texten var det stridsvagnsbesättningar som
var först i Sverige med att använda basker, då i form av stridsvagnsmössa m/30.
Den diskussion som nyligen förts på sociala media, bland annat Twitter, i den
frågan kan därmed anses vara avslutad.
Sammantaget,
en väl läsvärd bok.
Det är
glädjande att författarna avslutningsvis flaggar upp för en eventuell
uppföljare; Beredskapstiden 1939 -45.
För den som
efter att ha läst boken vill se och känna på de svenska pansartruppernas
utveckling fysiskt, inte bara söka information i form av bilder och text, kan
ett besök på Sveriges stridsfordonsmuseum Arsenalen i Strängnäs rekommenderas.
*****
Karlis
Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för FHS, chef MekB 18 mm