Nordic Baltic Security

My intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12 December.

The conventional military threats that we can see in the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.

If I begin with the Baltics.

If there is a serious crisis or a war NATO has to use Swedish territory and airspace to support military operations in and near the Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally large, extent. In both cases it is a question of geography.

The Russians are of course fully aware of this and would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support the Baltic States.

A quite attractive option as a first step in a Baltic operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect swift support from anyone.

The Finnish case is a bit more complicated as its importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian “smash and grab” operation.

Another factor perhaps also making it less attractive, from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers some protection for the Russian heartland.

This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic State security leads to some conclusions:

-         If the Baltic States would be attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own policies.

-         Secondly, the security of the Baltic States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish territory. 

-         From a Russian point of view there could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the Baltic Sea region.

This said, the overall conclusion is that the best way to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of operations in the Baltic region.

This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the defence of Europe.

In case of a crisis Russia might want to increase its air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern Norway.

A very disturbing sub-problem for both Finland and Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.

To borrow some Swedish and Finnish territory in such a situation would be a quite attractive option as it would not lead to an automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any binding security agreements with the US or NATO.

These military assessments regarding the Baltic Sea region and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it would also, which is far more important, increase stability and security in the whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed conflict in the region less likely.

                                                                 *****

Militär allians med Finland eller inte?

Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se   

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

-          En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,

-          Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,

-          Man använder varandras övningsanläggningar,

-          Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,

-          Mm.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

-          Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,

-          Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,

-          Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställa upp för striden.

Knutet till samma problem - kommer länderna gå i krig av samma orsaker - går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.  

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

-          Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,

-          Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

-          En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

                                                                 *****

Erfarenheter från kriget i Ukraina - ukrainske arméchefen på FHS 20 november

Här några spridda noteringar från ukrainske arméchefens presentation på FHS den 20 november.

När det ryska angreppet mot östra Ukraina började våren 2014 (strax efter annekteringen av Krim) så blev följande brister i den ukrainska organisationen tydliga:

-          De ukrainska förbandens utgångsgruppering (d v s fredsgarnisoner) var fellokaliserade, krävde långa och tidsödande tilltransporter innan de kunde sättas in,

-          Förbandens olika funktioner var inte samövade på högre taktisk nivå (brigad),

-          Den materiella tillgängligheten var låg,

-          Man var oförberedd för ”hybridkrigföring”.

Åtgärder sedan 2014 för att öka försvarsförmågan:

-          Huvuddelen av tidigare tillgängliga och nyuppsatta förband har organiserats i brigader för att säkerställa allsidigt användbara och samövade förband,

-          Antalet brigader har under de gångna tre åren ökat från 20 till 34,

-          Militärdistrikten (4 st) har förstärkts med redan inledningsvis tilldelade förband (brigader, lokalförsvar mm),

-          En operativ reserv i form av en armékår har skapats,

-          Det pågår en omfattande anskaffning av ny materiel och mycket omfattande renoveringar av ”arvmateriel”.

Andra erfarenheter:

-          Såväl hotet från som de egna möjligheterna med elektronisk krigföring var tidigare gravt underskattat,

-          Elektronisk krigföring ett av huvudmedlen att möta hotet från drönare (och också ett av de stora hoten mot egna drönare),

-          De ryska styrkorna har god förmåga att störa ut sambandet på kompani- och bataljonsnivå,

-          Rysk artillerield mycket effektiv för att försvåra ukrainsk verksamhet,

-          Egen förmåga att bekämpa fientligt artilleri viktigt och mycket höga krav på egen rörlighet för att undvika rysk artilleribekämpning – skjut under kort tid, sedan omedelbart omgruppera,

-          Förmåga till indirekt eld måste finnas på alla förbandsnivåer bataljon, brigad, division.

Slutligen: Striderna har hitintills kostat Ukraina 2500 döda och 7500 sårade soldater.

Cyber security - a third pillar in total defence

Introductory remarks at the 10th Annual Nordic IT Security Conference 7 November

Very honoured to be invited to this panel.

My background is military and security policy and I will speak from that perspective.

Start with a quote.

”War is violence aiming at making our opponent to give in to our demands”

When the military philosopher Carl von Clausewitz wrote this in the early 19^th century the only way to achieve this was by destroying the opponents military forces. The agrarian societies of those times very resilient regarding other types of threats.

When warfighting became more industrialised and therefore more dependent on civilian society, industry, communications and energy, these assets also became targets for the enemy.

This started in earnest with the First World War and reached extreme proportions during the Second World War, when even the civilian population of a country was seen as a legitimate target.

As a result of this most countries created civilian defence structures to ensure that society would go on functioning also in wartime.

Thus creating a defence structure resting on two pillars – military defence and civilian defence.

My point here today is that the digitalisation of almost all functions in a modern society is just as big a game changer when it comes to defence as the industrial revolution and urbanisation more than hundred years ago – the reason why we created civilian defence to keep society functioning in case of war.

Our dependence on information technology has created vulnerabilities, that if we don´t address them, will pose a greater, and a more probable, threat than most conventional ways to wage war.   

This brings me back to Clausewitz:  “War is violence aiming at making our opponent to give in to our demands”.

Today violence in the Clausewitzian sense could just as well be cyber warfare. It is not the means that are important. It is what you want to achieve – to force your opponent to give in to your demands.

My conclusion is that this has led to an urgent need to create a third pillar in our total defence structure, with equal status as military and civilian defence – cyber defence. 

                                            -----------------------------

Värnplikt - lönsamt för samhället?

Nedanstående inlägg har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se  

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister.  Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel.  Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?  

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.

Karlis Neretnieks

                                                                 *****

Har vi en ledningskris i Sverige?

Är det så att vi i en ökad utsträckning ser: radikala verksamhetsförändringar vilka ter sig som obegripliga för medlemmarna i organisationen - chefer som tar dåliga beslut därför att de inte lyssnar på personer som har till uppgift att ge dem råd - chefer som inte vågar fatta beslut ”hellre göra ingenting än riskera att göra fel” - chefer som främst ser sig som regeluttolkare istället för ledare vilka ska styra och utveckla verksamheten – chefer som tillsätts på andra meriter än professionalism - organisationskulturer där den enskilde riskerar repressalier om han eller hon påpekar oegentligheter eller framför obekväma fakta – en tendens att fatta kortsiktigt populära beslut men negligera deras långsiktiga konsekvenser – en utveckling där regler och kontroll blir viktigare än resultatet?

Det är upp till den enskilde att bedöma om han eller hon tycker sig känna igen någon eller några av dessa företeelser. Om nej – sluta läsa här. Annars.

Att det skulle gå att skapa det perfekta ledningssystemet eller att det skulle finnas en ledningsmodell som passar alla organisationer är en chimär.

Det är dock inte osannolikt att vissa grundregler för hur ledning kan och bör utövas är allmängiltiga, speciellt sådana som visat sig fungera i situationer där god ledning är en helt avgörande faktor för att nå önskat resultatet.

I boken Att leda i svåra lägen görs en analys av olika faktorer som tycks vara speciellt betydelsefulla i den svåraste och mest resultatkrävande ledningsmiljö som finns – ledning i krig.

Grundat på tjugofem militärhistoriska exempel analyseras faktorer som: hur organisationsstrukturer påverkar möjligheterna att leda, metoder för att skapa ledningskulturer som medger effektiv styrning men som samtidigt ger medarbetarna utrymme för eget handlande, vikten av en gemensam grundsyn i organisationen, chefens roll som föredöme och ledare, vikten av att förstå den egna organisationens sätt att verka samt stabers (rådgivares) roll i ett väl fungerande ledningssystem. Några exempel belyser också konsekvenserna av övermod och vådan av att inte ta åt sig information. Exemplen spänner över alla ledningsnivåer, från strategisk ledning på högsta nivå till att personligen leda praktisk verksamhet på fältet.

Exemplen kommenteras av ett tjugotal erfarna civila chefer, bl a Mikael Odenberg, Eva Hamilton, Nils Bildt, Jan Nygren, Cecilia Skingsley m fl, där de drar slutsatser om, och i så fall på vilket sätt, det som illustreras i exemplen kan ha bäring på ledning i civila sammanhang.

Sammantaget framgår att likheterna mellan god militär och civil ledning är påfallande. Något som inte borde förvåna. Ytterst är det i båda fallen en fråga om att påverka människor och att skapa en fungerande interaktion mellan människor. Att ha god kunskap om den verksamhet man ska leda skadar inte heller.

Förhoppningsvis kan exemplen i boken, och de civila chefernas kommentarer, leda såväl till eftertanke som konkreta åtgärder hos alla som på ett eller annat sätt är engagerade i ledning i dess vidaste bemärkelse. Som chefer, rådgivare, forskare, debattörer eller på något annat sätt.

                                                                 *****

http://www.di.se/opinion/debatt-vad-militara-chefer-kan-lara-chefer-i-naringslivet/

http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

P.S. Författarna till Att leda i svåra lägen deltar gärna i diskussioner/seminarier rörande exemplen och slutsatserna i boken. 

Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se     

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

 Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

• Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.

• Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.

• Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.

• Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.

• Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.

• Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

                                                                             

Karlis Neretnieks

Hur hamnade vi där vi är - svensk säkerhetspolitisk utveckling

Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmakten fram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas - ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att "Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge."  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

---

[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha - vet de vad de får?

Detta inlägg från mig finns också på KKrVa blogg sedan några dagar.

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter mm.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.   

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt att den möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära?  Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

1.       Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?

2.       I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskehavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?

3.       Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa att skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?

4.       Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?

5.       Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur att agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

                                                                                       *****

---

[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.