My
intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region
arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12
December.
The conventional military threats that we can see in
the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic
States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.
If I begin with the Baltics.
If there is a serious crisis or a war NATO has to use
Swedish territory and airspace to support military operations in and near the
Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally
large, extent. In both cases it is a question of geography.
The Russians are of course fully aware of this and
would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy
long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating
a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support
the Baltic States.
A quite attractive option as a first step in a Baltic
operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as
Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect
swift support from anyone.
The Finnish case is a bit more complicated as its
importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic
States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian
“smash and grab” operation.
Another factor perhaps also making it less attractive,
from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic
operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers
some protection for the Russian heartland.
This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic
State security leads to some conclusions:
-
If the Baltic States would be
attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own
policies.
-
Secondly, the security of the Baltic
States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish
territory.
-
From a Russian point of view there
could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the
Baltic Sea region.
This said, the overall conclusion is that the best way
to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region
ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be
an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of
operations in the Baltic region.
This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic
region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to
a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is
regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in
the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the
defence of Europe.
In case of a crisis Russia might want to increase its
air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be
to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I
northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such
systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern
Norway.
A very disturbing sub-problem for both Finland and
Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected
with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia
confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to
protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.
To borrow some Swedish and Finnish territory in such a
situation would be a quite attractive option as it would not lead to an
automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any
binding security agreements with the US or NATO.
These military assessments regarding the Baltic Sea region
and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would
have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would
not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it
would also, which is far more important, increase stability and security in the
whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed
conflict in the region less likely.
*****
Jag tror inte att ryssarna deployerar det extremt långräckviddiga luftvärnssystemet S-400 Triumf på Gotland det första de gör vid en landsättning från havet. I synnerhet inte om Sverige och kanske Finland utgör primära ryska måltavlor under falskt ryskt bedyrande till Väst att Rysslands ”Natobröder” förstås inte kommer att beröras av kriget, därför att ett sådant agerande skulle undanröja alla tvivel om vilket Rysslands nästa mål är, nämligen de baltiska Natostaterna.
SvaraRaderaSedan är det så att S-400 inte är optimal på Gotland för att använda mot mål som flyger på lägre höjd över delar av det svenska fastlandet, och det kan man tacka radarhorisonten för. S-400 systemen täcker stora ytor, men endast när den har stöd av Over The Horizon-radar och radarkalibrerande satellit av typ KYuA-1 m.fl system, som tar lång tid att bygga upp.
Ändå hotar S-400 Natoländers säkerhet och Natos intressen deployerad på Gotland, och förutsättningarna för Nato att kunna försvara alt. återta Baltikum minimeras. Ryssland kan inte både köra med kanonbåtsdiplomati och reassurance samtidigt mot Nato. Det ska sägas att S-400 antagligen endast kommer att brukas mot mål som flyger över Östersjön, men om S-400 deployeras på Gotland så utgör de ett hot mot svenskt flyg enbart genom sin blotta existens och vi måste anpassa vårt beteende efter den.
För Ryssland är det även en prioriteringsfråga, de kan inte prioritera allt samtidigt vid en sjöväga invasion av Gotland. Jag tror därför att ryssarna satsar på att föra över många MBT:er och BMPT:er och närskyddsluftvärn för dessa och basområdena i första hand.
I ett senare skede kan de bygga en phased array OTH-B radar på Fårö, med en minsta täckning på 300 km (upp till 300 km ligger skip-zonen där man är blind) och en högsta täckning på 900 km approximativt Sydväst, som strömförsörjs av oss svenskar, åtminstone om Sverige fortsatt ska kunna göra anspråk på Gotland, och då kan vi lika gärna lägga ned F 17 i Kallinge, Blekinge.
Men då måste de först bygga ut sitt satellitnät med fler radarkalibreringssatelliter av typ KyuA-1. Ligger OTH-B radarn på Fårö så täcks F 17 in då denna flygbas i så fall ligger bortom skip-zonen. Även vattenvägarna till Karlskrona örlogsbas täcks in. Radarvågorna från en OTH-B radar studsar i jonosfären, därav skip-zonen.
Kan de ta flygplatsen vid Visby intakt så utgår jag ifrån att de även kan använda den som start- och landningsbana för att målinvisa med A-50 Mainstay som kan spåra flygande mål på 230 km avstånd.
Ett citat av Clausewitz:
SvaraRadera"…Vi är helt övertygade om att Frankrike varje gång kan slå tillbaka och straffas på detta sätt, om det ånyo försöker uppträda så övermodigt mot Europa, som det gjort under 150 år. Endast på andra sidan paris, vid Loire, kan Frankrike förmås acceptera dem villkor, som freden i Europa kräver. Endast på så sätt kan relationen mellan 30 000 000 och 75 000 000 snabbt demonstreras. Men detta kommer inte att ske, om Frankrike skall förbli inringat av arméer från Dunkerque till Genua så som skett i etthundrafemtio år. De allierade arméer, där man ställer upp femtiotals olika små mål, av vilka inget är starkt nog att övervinna den tröghet, de friktioner och de främmande inflytelser, som finns överallt och som ständigt återkommer.
Hur litet dem nu rådande förhållandena i den tyska förbundshären motsvarar angivna krav är uppenbart för läsaren. I denna organisation utgör den federala delen av Tyskland kärnan. Österrike och Preussen är därigenom försvagade och förlorar sin naturliga betydelse. Men en federativ stat har i krig en mycket murken kärna. Där finns ingen enhet, ingen energi, inget rationellt sätt att välja fältherren, brist på auktoritet och ansvar.
Österrike och Preussen är de båda naturliga tyngdpunkterna i det tyska riket, från vilka stöten skall utgå. Där ligger spänsten i svärdets klinga. De är monarkier, är vana vid kriget, har sina klara intressen, är självständiga stater och dominerar över dem andra staterna. Dessa naturliga egenskaper utgör de grunder, efter vilka den tyska militära organisationen bör utformas och inte efter någon falsk föreställning om enhet. Att skapa enighet under dessa förhållanden är helt omöjligt och den, som försummar det möjliga i sökande efter det omöjliga, är en dåre." Carl von Clausewitz i ”Om kriget”, åttonde boken nionde kapitlet – ”Krigsplanläggning när målet är att förinta fienden.”
Det är av ovanstående skäl som en europeisk försvarsgemenskap inte kommer att bli lyckad. Om man däremot byter ut Preussen och Österrike med USA, som den naturliga tyngdpunkten, så får man ett NATO. Fast skyddspatronens generositet är alltid ändlig. I dessa tider tycks den ändligare än vanligt.