Translate

onsdag 8 juni 2022

Sveriges roll i Nato

 

Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022

Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.

Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.

Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.

Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.

Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.

De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.

Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt.  Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet.  Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.

En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.

Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.

Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.  

Luftrummet i vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas. 

Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.

Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar