Det här inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Lagt upp det här mera som en "arkivåtgärd".
Den ryska uppmarschen kring Ukraina liknar ett skådespel där åskådarna med teaterkikare kan följa allt som sker på scenen i detalj. Men ser vi också en revolution när det gäller framtida krigföring? Är tiden förbi när det var möjligt att genomföra ett överraskande angrepp?
Vikten av
att överraska motståndaren har i militära sammanhang alltid framhållits som en
avgörande komponent i krigskonsten. Sun Tzu säger ”förbrylla, vilseled och överraska fienden”. Clausewitz ”Överraskning är inte bara ett medel för att
uppnå numerär överlägsenhet; men bör också betraktas som en grundläggande (krigförings-)princip
på grund av sin moraliska effekt (påverka fiendens stridsmoral). Arméreglemente del 2 från 1995 skriver ”Överraskning eftersträvas alltid… ” och
ägnar sedan en hel sida för att beskriva hur det kan uppnås. I Försvarsmaktens
skrift Militärstrategisk doktrin från 2016 sägs ”Överraskning förblir en viktig komponent i hotbilden”.
Fördelarna
med att överraska motståndaren gäller alla nivåer. Från strategiska överfall
som Pearl Harbour, eller operativa överraskningar som Ardennerna 1940 och
Suezkanalaen 1973 till taktiska överraskningar som luftlandsättningen på Eben
Emael.
Inget talar
för att överraskning inte skulle vara en viktig framgångsfaktor även i
framtiden - men kommer det att vara möjligt?
Det är
uppenbart att en uppmarsch av den storlek som vi sett kring Ukraina de senaste
månaderna inte går att dölja. De sensorer som kan upptäcka vad som sker är
alltför många och för bra. Övervakningssatelliter med SAR- teknik,
(Synthetic-aperture radar) har idag förmågan att även i mörker och dåligt väder
upptäcka enskilda stridsvagnar och robotfordon. Den här typen av information
finns kommersiellt tillgänglig. Den är inte längre förbehållen välfinansierade och
tekniskt avancerade underrättelsetjänster. Kombineras det satelliterna ser med
information från kvalificerade drönare och signalspaning kommer det inte vara
många fysiska aktiviteter som kan hållas dolda. Analyseras dessutom
informationen i realtid med stöd av AI kommer det inte vara lätt att förbereda
ett större militärt angrepp utan att det upptäcks i ett tämligen tidigt skede.
Till detta bör läggas sådan information som kan hämtas på internet eller i mobilnät
i form upplagda bilder från mobiltelefoner, avlyssnade konversationer,
platsinformation om var en person befinner och hackade meddelanden. Nej, att
dölja en uppmarsch, eller större förbandsförflyttningar överhuvudtaget, låter
sig inte göras.
Problemet
att åstadkomma överraskning är inte begränsat till den operativa nivån, även på
stridsteknisk och taktisk nivå; hos plutoner, kompanier, bataljoner och
brigader kommer det krävas ett nytänkande avseende hur åstadkomma överraskning.
Konflikten i Nagorno Karabach, mellan Azerbajdzjan och Armenien, 2020, kan vara
en illustration av utmaningarna. Azerbajdzjanska drönare slog där ut viktiga
delar av det armeniska försvaret på några få veckor. Drönare av typen TB2 och
Harop, köpta ”över disk” från Turkiet respektive Israel, upptäckte såväl som
bekämpade mycket framgångsrikt flera olika typer av markmål. Under striderna
ska bland annat flera dussin luftvärnsställningar, många artilleripjäser och
hundratals pansarfordon ha förstörts av de Azerbajdzjanska drönarna. TB2, och
andra likartade system, har en uthållighet på upp mot tjugofyra timmar i
luften. De kommer att finnas i anslutning till de flesta tänkbara grupperingsområden
nästan oavbrutet. Det kommer att vara svårt att samla förband för att genomföra
ett överraskande större anfall, om man inte har medel för att förblinda eller
bekämpa drönarna på något annat sätt. Men det kommer inte att räcka. Förverkligas
existerande planer när det gäller antalet SAR-satelliter kommer sådana kunna
avspana valfritt område på jordklotet var femtonde minut, oberoende av väder
och sikt. En tjänst företaget Cappela planerar att kunna erbjuda sina kunder.
Satelliter har blivit ett problem även för den taktiska nivån.
Att
överraskning är något eftersträvansvärt har inte upphört att vara sant därför
att det blivit svårare att uppnå det. Frågan blir; vad kan göras för att skapa
överraskning?
På
strategisk och operativ nivå kan vi se framför oss att ett angrepp startas
direkt ur förbandens fredsgrupperingar, och då med framförallt stående förband.
Det gäller såväl mark-, sjö- som luftstridskrafter. Därmed undviker man såväl
förflyttningar, vilka sannolikt är omöjliga att dölja, som avslöjande
mobiliseringsåtgärder. De förband som ska följa upp de inledande insatserna mobiliseras
och flyttas fram först efter att angreppet påbörjats. Operativ rörlighet blir i
en sådan modell en avgörande förmåga. För någon som ska angripa Sverige blir då
främst transportflyg för bland annat luftlandsättningar och tonnage som kan
lastas och lossas snabbt, till exempel moderna färjor, avgörande system. I det
här konceptet utgör långräckviddiga bekämpningssystem som kryssningsrobotar också
en viktig komponent då de kan verka direkt från sina fredsgrupperingsplatser,
utan några röjande förberedelser.
Nackdelen,
risken, med modellen är självfallet att om anfallsavsikten röjs i förtid,
spionage, något viktigt sambandsnät hackats, eller på något annat sätt, så är
risken stor att angreppet misslyckas då de stridskrafter som kan sättas
inledningsvis är ganska små. Det senare förutsätter förstås att försvararen
disponerar slagkraftiga och snabbt gripbara resurser som kan användas,
försättas i hög beredskap, även vid svaga angreppsindikationer.
Dock, det
finns en stor fara i att ensidigt satsa på att möta denna typ av överraskande angrepp.
Om det ur angriparens synvinkel inte spelar någon större roll om försvararen få
tid att förbereda sig, det vill säga försvararen har inte förmåga att tillväxa
även om han får en längre tids förvarning, så kommer angriparen självfallet
inte välja denna tämligen riskfyllda modell. Han kommer då ladda upp med det
som behövs, även om det syns, och först därefter gå till angrepp.
Även om det
inte går att uppmarschera oupptäckt finns det andra sätt att försöka överraska
på operativ nivå, främst då kanske med vilseledning. Ett historiskt exempel
skulle kunna vara skapandet av general Pattons ”spökarmé” i sydöstra England
1944 inför D-dagen, operation Fortitude. Dess fiktiva existens och gruppering
avsåg att få tyskarna att tro att invasionen skulle komma i Calaisområdet, inte
i Normandie. Här användes bland annat skenmål och skensignalering i stor skala.
För att säkerställa att den blev upptäckt gjorde man det ”lagom svårt” för
tyskt spaningsflyg att flyga över området. Det fick inte vara för lätt då
skulle tyskarna bli misstänksamma, men heller inte så svårt att de inget
upptäckte. Kan man skapa illusionen att motståndaren försöker dölja något, men
inte lyckas fullt ut, så blir den inhämtade informationen trovärdigare.
Ett annat exempel
kan vara Suezkanalen 1973 där återkommande stora egyptiska övningar i anslutning
till kanalen med tiden blev en normalbild som ledde till att israelerna inte
reagerade i tid när en ”övning” övergick till ett angrepp.
Båda de här
metoderna kan utvecklas. En variant på ”Fortitudemodellen” kunde vara att
utnyttja de moderna informationssystemens stora kapacitet och de olika tekniker
de använder genom att ”mata” dem med vad man vill att de ska upptäcka. Ju fler
olika sensorer som samlar information desto fler olika möjligheter att spela in
information som, om det görs skickligt, kan bli ömsesidigt förstärkande.
Bara som en enkel
illustration av hur man skulle kunna bygga upp en skenbild idag - verkligheten
är avsevärt mer komplicerad. Något upptäcks av källa A (t ex en satellit ser
slarvigt igenlagda stridsfordonsspår), konfirmeras av källa B (drönare som
upptäcker några avsiktligt dåligt maskerade skenmål) och källa C (några
soldater som ”ringer hem” på mobilen till familjen i ett i övrigt extremt
radiotyst område). Den här metoden är ”dual use”. Den kan användas till att få
motståndarens underrättelsetjänst att dra slutsatsen; ”vi har hittat fiendens anfallsförband, här kommer anfallet att ske”.
Men den kan också vara en metod att ekonomisera med egna förband. Skapa en bild
av att ”här är försvaret starkt”, och
förhoppningsvis få angriparen att avstå från att angripa den platsen, eller
förbruka resurser på att bekämpa skenmål. I vad mån anekdoten från andra
världskriget om det tyska skenflygfältet som britterna bombades med skenbomber
av trä är sann eller inte tvistar de lärde om. Dock, dåligt genomförd
vilseledning är bortkastad möda, det är en svår konst.
Ser vi på
taktisk nivå så kommer möjligheterna att uppträda i större förband, och även
bedriva statisk strid, att bli mindre. Det kommer framtvinga ett antal anpassningar
i hur vi för striden, utveckling av olika signaturdämpande åtgärder och
införande av medel för att bekämpa eller på annat sätt neutralisera en fiendes
olika underrättelsesystem. Det skulle leda för långt att här försöka beskriva alla
de åtgärder som kan vara aktuella och olika forskningsprojekt som borde
initieras. Men att det måste göras är uppenbart.
Sammantaget
innebär den tekniska utvecklingen att även små stater idag har möjlighet att
skapa sig underrättelseunderlag som tidigare bara var förbehållet ett fåtal större
stater. Den möjligheten bör vi inte försitta. Där kan man förundra sig över den
styvmoderliga behandling som rymd- och drönarområdena fått i det senaste
försvarsbeslutet. Dock, och det är ett stort dock, med enbart information vinns
inga krig – det behövs verkanssystem också. Vad ska man annars med
informationen till?
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar