Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se
Idag sker det
ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:
-
En
gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella
krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,
-
Båda
ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross
Border Training”,
-
Man
använder varandras övningsanläggningar,
-
Möjligheterna
till gemensamma materielinköp studeras,
-
Mm.
Från
politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas
ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för
situationer bortom fredstid.
Allt detta
är mycket positivt. Bland annat innebär det:
-
Att
det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
-
Att
viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
-
Att
förmågan till att strida tillsamman ökar.
Men kanske
viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för
eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor
tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter
vid ett angrepp eller inte?
Men det är
just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska
samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva
inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.
Är båda
länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i
krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en
kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa
Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att
utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?
Så länge den
frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara
begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte
bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp
eller inte.
Finns det
sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske
med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och
vilka mål man ställa upp för striden.
Knutet till
samma problem - kommer länderna gå i krig av samma orsaker - går det inte
heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t
ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för
luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.
Det enda sättet
att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande
militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.
Det av flera
skäl.
Även om
hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika
slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle
kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper
till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.
För finsk
del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också
skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det
svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga
kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte
stor, men dock.
Att då
förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet
skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på
grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att
försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.
Förutom
militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också
kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.
I fallet
Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut
i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många
svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både
det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till
händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan,
i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att
förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.
Jag tror att
även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland
har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna
sammanfattas som:
-
Små
länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen
kolliderar,
-
Det
finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar
med dig,
-
En
egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en
stormaktskonflikt.
Paradoxalt
nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det
gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller
ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen
försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa
handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt
större utsträckning än i Sverige.
Även om det
finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt
kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt
överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar
osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas
säkerhetspolitiska problem.
Jag har här
inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar
båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland
vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och
USA.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar