Motiven är
tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett
saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan
övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det
riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.
Eller än
värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper,
system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som
självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner
sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.
Till detta
kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar
förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av
pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där
konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna
sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta
svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast
ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer
som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess
uppdragsgivare).
Det finns
dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även
om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall
riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska
ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan
innebära.
I fallet IO
14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats
för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär
allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för
Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara
öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att
våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att
försvara Sverige.
I liten
skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under
pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras,
ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra
helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till
det att IO 14 är "färdig". Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av
andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan
brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi
jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.
Det här är
ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa
till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara
säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått,
organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.
Självfallet
finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att
bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur
tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.
Problemet är
att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer.
Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex
logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i
tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i
planeringen.
Krigsparallellen
kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är
i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det
ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man
acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som
ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna
förbereda organisationen för krig, t ex som det skedde när det gäller
anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov
styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.
Frågan som dock
alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de
initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd
förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det
ens någonsin kommer att inträffa.
Sammantaget,
långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till
att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den
skall hänga med i utvecklingen.
KN
Håller med
SvaraRaderaGivet tid så får alarmisterna alltid rätt.
SvaraRaderaGod Jul Karlis!
SvaraRadera