Föredragen och diskussionerna var vid åtskilliga tillfällen
påtagligt ”raka”.
Den för mig kanske starkaste aha-upplevelsen var att Ukrainakrisen
och Rysslands stormaktsambitioner knappt nämndes överhuvudtaget. Ur ett
asiatiskt perspektiv finns det åtskilliga andra problem som är avsevärt
allvarligare. Dessutom, vid samtal med flera av delegaterna så var förståelsen
för det ryska agerandet i Ukraina förvånansvärt stor ”Krim är väl egentligen en
del av Ryssland, de bor ju mest ryssar där – eller hur?” Det väcker onekligen
tankar om hur isolerat, ekonomiskt och politiskt, Ryssland är, eller kanske inte är, i ett
globalt perspektiv. Det går här inte att bortse ifrån att nästa år kommer Asien
stå för ca 50 % av världens BNP. Europa (och USA) är inte längre centrum i
världsalltet.
Ett område där de asiatiska länderna och ”väst” däremot tycks
ha ett starkt gemensamt intresse är kampen mot terrorism. Ett mantra som
återkom i många av talen var hotet från ”extremism, terrorism och separatism”.
Tolkningen är här i många fall ganska vid. Men intrycket är att IS, Al Qaida
och liknande organisationer ses som ett speciellt allvarligt hot. I Malaysia,
Indonesien och de centralasiatiska länderna är huvuddelen av befolkningen
muslimer, där ses hotet som mycket påtagligt. Den framtida utvecklingen i
Afghanistan är därför ett stort bekymmer. Trots att flera länder, kanske främst
Kina, skulle vilja se en minskad amerikansk närvaro i Asien så finns det här en
viss ambivalens. Vem skall nu hindra Afghanistan att bli ett basområde för
extrema muslimska rörelser? Mycket tyder
på att SCO (Shanghai Co-operation Organisation – Kina, Ryssland, Kazakstan,
Kirgizistan, Tadzjikistan, och Uzbekistan) från att ha haft en ganska diffus
inriktning kommer att spela en allt större roll som säkerhetspolitiskt
instrument. Framförallt då kopplat till bekämpning av ”extremism, terrorism och
separatism”.
De allra största mellanstatliga säkerhetspolitiska
utmaningarna i Ostasien, som de flesta talarna också pekade på, är de
territoriella konflikterna till havs. Främst då Sydkinesiska sjön där bl a Kina,
Vietnam, Filippinerna och Brunei har överlappande krav. Kopplat till detta
finns också olika tolkningar om hur ”freedom of navigation” inom de olika
ländernas ekonomiska zoner (200 sjömil) ska tolkas. Här finns mycket tydliga
åsiktsskillnader mellan Kina och USA. Kina hävdar att det här bör finnas
restriktioner bl a vad avser militär verksamhet medan USA hävdar att man har
rätt att utan begränsningar t ex bedriva övningar på internationellt vatten. Det har förekommit flera incidenter såväl till sjöss som i luften där båda parter hävdat sin tolkning. Ytterligare
en territoriell konflikt med potential att leda till väpnade aktioner är
tvisten mellan Japan och Kina om överhögheten över Senkaku/Diaoyu-öarna. Det är
uppenbart att alla länder som på ett eller annat sätt är berörda, inte bara
direkt men även indirekt, t ex Singapore, är allvarligt oroade över vad dessa
territoriella och havsrättsliga konflikter eventuellt kan få för
konsekvenser.
De mindre (allting är relativt) asiatiska länderna har
hamnat i ett svårlöst dilemma. Inget av dem kan enskilt balansera Kinas växande
politiska, militära och ekonomiska makt. De ser därför gärna att USA har en
fortsatt stark närvaro i Sydostasien. Deras militära samarbeten med USA har
i många fall stärkts de senaste åren. Det gäller bl a Filippinerna, Japan och
Singapore. Att de gemensamt, utan USA:s direkta stöd, skulle kunna bilda en
motvikt mot Kina är osannolikt, bl a av historiska skäl. Förhållandet mellan de
två starkaste ekonomierna i området (förutom Kina) Japan och Sydkorea är
fortfarande mycket infekterat på grund av Japans uppträdande i Korea under det andra
världskriget. Samtidigt som de mindre länderna upplever ett hot från Kina så är
det också helt klart att man ser samarbete med Kina, och med varandra, som helt
avgörande för sin ekonomiska utveckling. När det gäller att producera varor är
ekonomierna i Ostasien idag mer integrerade än de inom EU. För att ytterligare komplicera bilden finns
det en gemensam stolthet, vilken man delar med Kina, att vara den del av
världen som leder den globala ekonomiska utvecklingen, och också över att man
frigjort sig från ”västs” pekpinnar och dominans. Den sista faktorn bör inte
negligeras när vi i Sverige och Europa funderar på (och sannolikt överskattar)
vårt inflytande i internationella sammanhang.
Trots alla problem och risker som togs upp vid konferensen
finns det också en klar vilja att hitta konstruktiva lösningar. Förutom ökad
transparens och utökade dialoger efterlyste man framförallt två saker;
utvecklade konfliktlösningsstrukturer och förtroendeskapande åtgärder. Till
skillnad från Europa där det under det Kalla kriget växte fram olika mekanismer
för att minska riskerna för krig; OSCE, CFE-avtal, inspektioner av varandras
övningar mm, finns det väldigt lite av sådant i Asien. Här finns det dock flera
problem att övervinna. Tanken på t ex inspektioner av varandras militära
verksamhet och kontroll av antalet vapensystem av någon sort i ett givet område är mycket
främmande för flera av länderna. Både USA och Kina vill dessutom gärna begränsa
den andres inflytande vilket också försvårar möjligheterna att bygga fungerande
krishanteringsstrukturer. Dock, som Singapores försvarsminister sa ”jag tror det är fullt
möjligt, men istället för att satsa på konceptuella lösningar låt oss istället
göra det som är praktiskt möjligt vid varje tillfälle”.
Några talare pekade också på de asiatiska ländernas framtida
ansvar för global säkerhet. Idag är det i huvudsak USA som garanterar
säkerheten för världens sjöfart. Efterhand som USA:s beroende av energi från
Mellanöstern minskar kommer sannolikt den amerikanska militära närvaron i
Indiska Oceanen också att minska. Det kommer innebära risker för såväl Kina,
Japan och många andra asiatiska länder med deras stora beroende av olja och gas
från Mellanöstern. Det gavs inga lösningar, men tankarna på eventuella
konsekvenser var flera; vad kommer Indien tycka om en stark kinesisk närvaro i
Indiska Oceanen, de mindre asiatiska länderna blir än mer beroende av kinesisk
välvilja, vad kommer länderna i Mellanöstern tycka om asiatisk militär närvaro
i sitt omedelbara närområde, vill Kina och/eller andra asiatiska stater ta på
sig rollen som ”världspolis”, eller är det ett gemensamt intresse som kan leda
till utökad samverkan och större förtroende mellan länderna i Ostasien?
Slutligen en optimistisk bedömning som också framfördes av flera
talare. Naturkatastrofer som: Aceh, jordbävningen i Sichuan och inte minst
sökandet efter det försvunna flygplanet MH 370 ledde till en långt gången och i
flera avseenden spontan samverkan mellan militära och civila myndigheter från
många länder och där USA också var delaktigt. Det visade att det finns områden
inom vilka man vill och kan samverka med militära resurser, det är ett
hoppingivande första, litet, steg för att minska spänningarna i regionen.
Sammantaget en utomordentligt intressant konferens, och en nyttig
påminnelse om att världen är större än Europa.
KN
Bara en liten reflektion angående förflyttandet av maktcentrum; Men det gemensamma språket på konferensen var engelska, eller hur?
SvaraRaderaRoger
Intressant fråga. Jag vet inte riktigt. Allt simultantolkades till engelska och kinesiska. De kinesiska föredragshållarna talade mestadels kinesiska. Men ok, de flesta av konferensdeltagarna hade engelska som enda gemensamt språk på kafferaster och middagar.
RaderaKina, en slumrande jätte i öst. Kina har en ENORM produktionskapacitet. En av de avgörande orsakerna till utgången av andra världskriget var den stora produktionskapacitet som USA hade vilket gjorde att de kunde ersätta förlorad materiel men även personal på löpande basis. Hur ser dagens militärer på det förhållande idag mellan t.ex 300 miljoner amerikaner och 1500000000 kineser, 1:5 i styrkeförhållande grovt räknat. Har 1,5 miljarder mer "rätt" än 300 miljoner amerikaner? Hur klarar sig då ett land med 10 miljoner? Indien med 1,5 miljarder.
SvaraRadera