Inlägget har tidigare publicerats på KKrVa blogg (2023-12-18) och i en något förkortad form i SvD (2024-01-14)
De
senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle
kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Institute for the Study of War)
har genom att lägga upp kartbilder med bland annat roboträckvidder (The High Price of Losing
Ukraine) försökt klargöra för västliga beslutsfattare vilka följderna skulle
bli. Nedan redovisar jag min syn rörande konsekvenserna inom tre specifika
områden, i det fall Ryssland skulle lyckas besegra Ukraina: rysk självbild och krigföringspotential
samt militära operativa konsekvenser. Slutsatsen är mer än tydlig; det är
obegripligt, gränsande till självmordsbeteende, att västliga politiker kan
överväga, eller av partitaktiska skäl hamna i, en politik som skulle kunna leda
till att Ryssland ges ens hypotetiska möjligheter att lyckas med sitt anfall
mot Ukraina.
Begreppet
”väst” som används i texten ska ses som ett grovt samlingsbegrepp för den europeiska
och nordamerikanska kultursfären och de värderingar som präglar dess politiska
system.
Rysk självbild och synen på väst
Ur
rysk synvinkel, både hos den politiska eliten som hos stora delar av
befolkningen, skulle ett vunnet krig sannolikt styrka uppfattningen att
militärt våld fungerar som ett medel för att ta tillbaka landområden som man
anser sig orättvist ha förlorat. Krig är därmed ett berättigat och användbart
instrument för att återställa Rysslands rättmätiga gränser, vilka de nu är:
Sovjetunionens, Tsarrysslands eller något annat, beroende på den för
ögonblicket styrande regimens tolkning. Detta skulle innebära skrämmande
perspektiv för de baltiska staterna, Belarus och Moldavien, men också för
länder som Georgien och Armenien i Kaukasus. Även Finland skulle ha goda skäl
att överväga hur långt Rysslands ambitioner kan tänkas sträcka sig. Länderna i
Centralasien skulle hamna i ett besvärligt dilemma i valet mellan att
eventuellt försöka hantera ryska imperieambitioner på egen hand eller närma sig
Kina.
Den
i ganska breda kretsar i Ryssland rådande uppfattningen att väst är degenererat
och styrs av konflikträdda politiker vilka inte kommer stå upp mot Ryssland
kommer att befästas.
Sammantaget,
risken för en än mer aggressiv rysk utrikes- och säkerhetspolitik, där militära
maktmedel är en avgörande komponent, kommer att öka.
Det
är heller inte omöjligt att ryska framgångar i Ukraina, kopplat till ett lamt
västligt agerande, kan leda till att även Kina uppfattar sig ha fått ökad
handlingsfrihet, till exempel rörande Taiwan och för att med vapenmakt hävda
sina intressen i Sydkinesiska sjön. Dessutom, vad innebär det för västs image
och trovärdighet som samarbetspartner i resten av världen i en tid när såväl
ekonomiskt som militärt samarbete spelar en allt större roll?
Rysk militär potential
Ett
ockuperat Ukraina, om än med en till stor del mot Ryssland fientligt stämd befolkning,
kommer leda till att rysk militär potential kommer att öka rejält. Att få
tillgång till ytterligare cirka 35 miljoner (innevånare i Ukraina 2024)
människor innebär potentiellt cirka två miljoner fler ”ryska” soldater. Med
ryska metoder för utskrivning, inriktad mot ”icke ryssar”, och genomförd med
brutala medel, så kommer det vara många ukrainare som kommer tvingas att slåss
för Ryssland i ett framtida krig.
Ukraina
är relativt industrialiserat, fabrikerna kommer inte att försvinna vid en
ockupation. Kompetensen att producera krigsmateriel är tämligen hög. Arvet från
tidigare när det gäller att tillverka flygmotorer, flygplan, robotar finns till
del kvar, men även nya viktiga sektorer har tillkommit, bland annat produktion
av drönare. Kapaciteten för att producera ammunition har på senare tid också ökat
drastiskt. I händelse av en ockupation kommer fabrikerna övergå till att producera
materiel för den ryska krigsmakten. Det är verklighetsfrämmande att tro att produktionen
skulle upphöra på grund av strejker eller sabotage. Det är bara fromma
förhoppningar av sådana som inte själva riskerar, eller har upplevt, hänsynslös
repression. Erfarenheterna från andra världskriget är tydliga. Industrin i
ockuperade länder fortsatte att producera sådana produkter som Nazityskland
behövde. Människorna behövde en utkomst av något slag. Andra tvingades att
arbeta under hot, mot dem själva eller deras familjer. Det kommer inte vara
annorlunda här.
Militära konsekvenser
I det fall Ukraina skulle inkorporeras i Ryssland så kommer det ryska behovet av att
ha en stark gard i söder att försvinna vid ett angrepp mot exempelvis Baltikum
och eller Finland. Mer resurser kommer att kunna avdelas i den riktning man
väljer att agera. Ryssland kommer dessutom totalt sett också disponera större
resurser än vad väst hittills har haft skäl att planera för.
Nato
kommer behöva höja garden i de flesta riktningar: Svarta havsområdet,
Östersjön, Baltikum, Nordkalotten, Östeuropa generellt, Sverige och Finland. Om
det inte genomförs en mycket kraftig upprustning kommer alliansen, relativt
sett, vara svagare på varje plats där man kan komma behöva möta ett ryskt
angrepp.
Förutom
att styrkeförhållandena generellt kommer påverkas till Natos nackdel så kommer
även de ryska praktiska krigföringsmöjligheterna att förbättras.
Logistikorganisationen kommer att bli robustare genom att antalet användbara
järnvägslinjer och landsvägar i öst-västlig riktning blir fler. Antalet
flygfält som kan disponeras, både för transporter och för spridning av
stridsflygplan kommer att öka. Systemet med flodkanaler i Ukraina kommer att
kunna utnyttjas för att öka redundansen i det ryska transportsystemet. Möjligheterna
att ”sälja terräng” i en riktning för att kunna kraftsamla i en annan kommer att
förbättras. Luftförsvarszonen över södra Ryssland och i Svarta havet kommer bli
djupare och luftförsvaret därmed mera effektivt. Antalet garnisoner i södra
Ryssland kommer kunna minskas och resurserna i stället koncentreras till andra
mer prioriterade riktningar. Något som
ökar möjligheterna att påbörja angrepp överraskande på dessa platser. Behovet
av att inför ett anfall genomföra omfattande och avslöjande truppförflyttningar
kommer att minska.
I
den mån den estniska underrättelsechefens, överste Margo Grosbergs, hypotes
från september i år stämmer så kommer det ta tre till fem år för Ryssland att
återupprusta efter det att kriget i Ukraina är avslutat. Att det kan ske så
snabbt beror bland annat på att den ryska industrin redan till stor del ställt
om till krigsproduktion, till skillnad från västliga producenter av
krigsmateriel.
Om
medlemsländerna i Nato önskar parera en sådan utveckling, speciellt då om
Rysslands militära potential skulle öka med resurser från ett ockuperat
Ukraina, talar vi om mångåriga satsningar på kanske 5 % av BNP, sannolikt mer. Polen
är redan på väg mot den nivån, medan länder som Tyskland, Holland, Danmark,
Sverige med flera, ännu inte nått 2 %. När Sverige försökte rusta i kapp, för
att möta händelseutvecklingen i början av andra världskriget satsades drygt 10
% av BNP på försvarsändamål. Det tog ändå mer än fem år att genomföra många av de
åtgärder som beslutades 1941 och 1942. Sveriges och andras utgångsläge idag är
inte bättre, snarare sämre. Den övervägande delen av Natos europeiska medlemmar
saknar idag förmågan att föra krig i större skala. Antalet förband är för litet,
förbanden och ledningsfunktionerna är dåligt övade för storskalig strid,
tillgången på ammunition och andra förnödenheter är otillräcklig. Tidningen Der
Spiegel angav i somras att tillgången på artilleriammunition i Tyskland skulle
räcka för endast några dagars strid. De upprustningsplaner som finns i olika
Natoländer är i de flesta fall inriktade mot att avhjälpa de allvarligaste
bristerna till år 2030, eller senare. De baltiska länderna och Polen har högre
ambitioner när det gäller att i närtid stärka sina försvarsmakter. Sannolikt är
det inte av en tillfällighet. Det är också de länder som i förhållande till
sina ekonomiska resurser ger mest stöd till Ukraina.
Den
motståndare väst kommer ha att möta kommer vara en annan än den som legat till
grund för nuvarande planering och rustningsåtgärder. Ryska förband, främst
deras chefer, kommer ha en omfattande krigserfarenhet. Metoder kommer ha
utvecklats för att möta moderna västliga system. Existerande materiel och egna
metoder kommer ha förbättrats. Nya teknologier kommer att ha introducerats.
Exempelvis har den ryska förmågan att störa en motståndares drönare och
precisionsstyrda ammunition utvecklats drastiskt bara under det senaste året.
Den ryska krigsmakten kommer helt enkelt ha blivit större och farligare.
Slutsatser
De
potentiella följderna av en rysk seger i Ukraina skulle innebära att hoten mot
länder som tidigare var delar av de tsarryska och sovjetiska imperierna skulle
öka drastiskt. Något som skulle framtvinga, med dagens ögon sett, extrema
rustningsbehov för att balansera det ökade ryska hotet. Det skulle gälla såväl
de direkt hotade staterna som länder vilka på grund av sin geografiska belägenhet
riskerar att bli indragna i en konflikt. Sverige är där ett tydligt exempel.
Sannolikt
skulle även den globala stabiliteten påverkas genom att väst låtit en demokrati
gå under i ett krig mot en auktoritär maktspelare. Framtida deklarationer om
att väst står för, och är berett att försvara, en lag- och fördragsbunden internationell
rättsordning, skulle klinga ihåliga.
Att
säkerställa att Ukraina inte förlorar kriget är en mycket billig investering
jämfört med de risker och kostnader som ett uteblivet stöd skulle leda till.
*****
Karlis
Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan,
ledamot
av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar