Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…

 

Inlägget har tidigare publicerats som en artikel i septemberutgåvan 2023 av tidningen Axess. 

I sången I natt jag drömde, med svensk text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär”. Kanske inte en sanndröm, men ändå ganska nära en framtida verklighet. Inte beroende på att mänskligheten insett det vansinniga i att föra krig, utan för att det kommer råda brist på soldater.

När man ser bilder från kriget i Ukraina slås man av hur få soldater det vanligen är på varje bild, och hur mycket äldre de ofta verkar vara, jämfört med liknande bilder från första eller andra världskriget. Det är ingen tillfällighet, det är ont om soldater, och färre kommer de bli.

Befolkningsutvecklingen i de flesta länder är negativ. Det gäller inte bara rika länder i väst utan är ett globalt fenomen. Europa, Nordamerika, Kina, Sydamerika och Sydostasien överallt underskrider födelsetalen de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningarna inte ska minska. Singapore och Sydkorea ligger idag på nivåer kring 1 barn per kvinna, Italien 1,4. I de flesta länder debatteras hur man med en krympande befolkning ska kunna upprätthålla olika samhällsfunktioner. AI och robotar anges ibland som en del av lösningen.

Vad då med framtida krig, vem ska utkämpa dem och med vilka medel?  

Hur demografi påverkar möjligheterna att föra krig är ingen ny fråga. Kring sekelskiftet 1900 var den franska politiska och militära ledningen allvarligt oroad över Frankrikes långsamma befolkningstillväxt jämfört med Tysklands. Mellan 1871 och 1911 ökade Frankrikes befolkning från ca 36 miljoner till drygt 39 miljoner, medan Tysklands invånarantal steg från 41 miljoner till nästan 65 miljoner. Det är inte svårt att förstå de franska bekymren i en tid när mängden soldater var en nyckelfaktor i striden. För att i viss mån kompensera för den relativa bristen på soldater förlängdes värnplikten i Frankrike 1913 från två till tre år.

Problemet idag är inte knutet till något enskilt land, i stort sett alla länder står inför samma utmaning, en generell brist på soldater i förhållande till de uppgifter som ska lösas. Länders ytor kommer inte att minska, de gränser som ska försvaras kommer inte vara kortare. Viktiga objekt vilka måste skyddas kommer heller inte bli färre. Vem ska göra det?

Förutom att den totala tillgången på människor minskar så kommer antagligen även den procentuella andelen av en befolkning som kan ges militära uppgifter också att bli mindre.

Den framtida bristen på arbetskraft kommer sannolikt leda till en lägre redundans i såväl företag som andra samhällsfunktioner. Det i kombination med en ökad specialisering i många yrken gör att den gamla tumregeln att cirka tio procent av en befolkning kan tas ut till krigstjänst antagligen inte längre kommer gälla. Dessutom, om framtidens familjer i huvudsak är ettbarnsfamiljer, hur stor kommer viljan vara att skicka ut det enda barnet i krig, hur behjärtansvärt ändamålet än kan vara?

Konsekvenserna av den demografiska utvecklingen för framtidens krigföring måste börja hanteras redan nu. Risken är annars stor för suboptimeringar där dyra vapensystem som anskaffas och tänkta kvalificerade funktioner inte kan bemannas. Huvuddelen av de vapensystem vilka kommer införas de närmaste åren kommer vara i bruk även om trettio år, när de redan nu tydliga demografiska förändringarna kommer ha slagit igenom fullt ut. De Leopard-stridsvagnar vi använder idag köptes i början på 90-talet. Flottans ubåtar av Gotland-klass togs i bruk 1996, och kommer vara i tjänst åtskilliga år till, liksom stridsvagnarna. Materiel som anskaffas idag kommer leva minst lika länge.

Kan vi då dra några slutsatser redan nu? Att tro att man i framtiden kommer kunna rekrytera och behålla soldater utan att betala konkurrenskraftiga löner är en chimär. Värnplikt kommer antagligen fortsatt vara en nödvändig bemanningsprincip, speciellt i länder med få innevånare. Antalet presumtiva yrkessoldater kommer helt enkelt vara för litet. Det kommer heller inte vara möjligt att skicka ut soldater i strid utan att ge dem bästa tänkbara förutsättningar att verka och överleva. God utrustning, utbildning och sjukvårdstjänst kommer bli än viktigare. Förlusttoleransen kommer vara låg, avsevärt lägre än vad vi räknade med under kalla kriget. Likaså kommer det vara nödvändigt att acceptera en större åldersspridning hos soldaterna och att många kanske kommer vara kvinnor i fertil ålder. Eventuellt inte oproblematiskt i en tid när befolkningar minskar på grund av låga födelsetal. Framtida krigskyrkogårdar kommer inte, som tidigare, till nittio procent bestå av gravar med stupade unga män i tjugoårsåldern.   

Även om det kommer finnas färre soldater är det inte mycket som talar för att fortsättningen på Cornelis Vreesvijks dröm kommer besannas ”Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”. Frågan är snarare, var krävs det oundgängligen människor på framtidens slagfält?

 

Kriget kommer i allt större utsträckning att ”robotiseras”. Granater och robotar kommer själva söka sina mål. Det kommer inte vara mänskliga ögon utan olika sensorer som hittar vad som ska bekämpas. Vapensystem kan ges förmågan att själva avgöra om, hur och när ett mål ska bekämpas - om vi så önskar. Plattformar som flygplan, fartyg och stridsvagnar kommer till stor del vara obemannade. Kriget kommer lika mycket utkämpas med informationsteknologi och inom det elektroniska spektrumet som med konventionella vapen. För att hantera denna extremt komplexa stridsmiljö kommer det krävas personer med kompetenser som också kommer var mycket eftersökta i det civila samhället. För militära organisationer kommer det därmed inte bara vara en fråga om att rekrytera personal överhuvudtaget, en lika stor utmaning kommer vara att hitta och locka rätt människor. Bristen på piloter och tekniker i det svenska flygvapnet och svårigheten att rekrytera besättningar till Royal Navys atomubåtar är inga tillfälliga fenomen.

Kommer det finnas länder som har bättre förutsättningar än andra att hantera den här utvecklingen? Eller om frågan ställs på ett annat sätt: kommer västvärldens försprång inom vapenteknologi bestå? Kanske, kanske inte. Polen, Finland och Estland har valt sydkoreanska artillerisystem framför västerländska, inte bara därför att de är billigare. Hur kommer dagens ledande försvarsföretag stå sig i konkurrensen med Samsung eller Huawei när det gäller morgondagens IT-baserade vapenteknologi, där gränsen mellan civil och militär informationsteknologi dessutom till stor del håller på att suddas ut. Kan detta, i kombination med bristen på soldater, i vid bemärkelse, leda till att civila företag och deras medarbetare också får en direkt stridande roll?    

Samtidigt som vi redan ser delar av framtidens krig i Ukraina ser vi också bilder där det är uppenbart att människan inte försvunnit från slagfältet. Kommer informationsteknologi i olika tillämpningar kunna ersätta människan som en oundgänglig del av striden? Visserligen är datorer redan i dag duktigare än människan på att spela det kinesiska strategi- och taktikspelet Go. Ett spel mer komplicerat än schack. Men gäller det även strategier och taktik i krig?

Det som antagligen främst skiljer krig från de flesta andra verksamheter är att det oväntade är regel. Fordon med viktiga förnödenheter kör vilse eller blir bekämpade, människor grips av panik, alla strävar efter att överraska motståndaren, och lyckas ofta. Plus ett oändligt antal andra faktorer som inte heller kan förutses genom logiska resonemang eller genom att analysera data från tidigare händelser.

Kommer vapensystem styrda av informationsteknologi vara duktigare än människor att hantera det oförutsebara? Det som militärfilosofen Carl von Clausewitz kallade slagfältets friktioner. Eller kommer människan fortfarande ha ett försteg när det gäller att skapa det för en motpart oväntade, eller ha en bättre förmåga att hantera det oförutsebara, och därmed inte kunna avvaras?

Slutligen, vad om de tekniska system som ska kompensera för bristen på soldater blir så effektiva att risken för långdragna utnötningskrig ökar? Blir då angrepp på civila mål och människors föreställningsvärld, påverkansopertioner, sättet att försöka bryta motståndarens vilja att kämpa vidare?

                                                                 *****