tisdag 23 augusti 2016

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?




Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.



                                                                 *****

7 kommentarer:

  1. Exakt vad menar du med detta? Kan du utveckla dig lite.

    "Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”."

    Det är ju fortfarande USA vi är beroende av på många sätt. För du kan väl inte mena att balterna kommer att undsätta oss i händelse av ett ryskt krig mot Sverige allena. Menar du att USA, oavsett vem som vinner valet, ser Baltikum som den partner som tar sin situation på störst allvar och därför förtjänar hjälp i amerikanarnas ögon, till skillnad från många andra typ Sverige?

    I så fall håller jag med dig angående det att balterna tar sin situation på största allvar. För dem gäller det liv eller död. Men om du menar att detta garanterar Baltikum amerikanskt stöd i händelse av krig om den sittande presidenten heter Donald Trump så håller jag inte med dig. Jag tror visserligen att Trump kommer att nyansera sig något om han blir president. Men mannen tror att han är intelligent när han är korkad. Hans framgångar - och motgångar - i affärsvärlden kommer sig från hans buffliga mobbarattityd, inte av hans stora intelligens för den besitter han absolut inte. Mannen är en medelmåtta som bäst. Han vet bara inte om det än.

    SvaraRadera
  2. Karlis - vi har inget att lära av Baltikum eller något annat land i världen vad det gäller energisäkerhet. Sverige är no 1 i världen vad det gäller energiteknik, dvs kraftgenerering, kraftöverföring, kraftautomation etc. Sen att få personer i Sverige, inklusive staten vet om det är en annan sak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert rätt när det gäller vår tekniska förmåga. Men att jag tror inte att det vore fel att delta i verksamheten i det center of excellence som avhandlar energisäkerhet. Det finns andra aspekter som också bör vägas in: t ex hur kan de nordisk - baltiska länderna stödja varandra med energi i händelse av kriser - vilka tankar har dom - kanske något vi kan lära oss? Energi är också ett säkerhetspolitiskt instrument enligt mitt förmenande.

      Radera
    2. Jag håller med om att vi bör delta i dessa Center of Excellence. Men betänk att genom ABB Sverige så är Sverige en supermakt vad det gäller energiteknik. Den teknik som är ett måste för överföring av el över långa avstånd, HVDC, uppfanns av ABB i Ludvika. Den kabel som har lagts ut, trots ryska provokationer, är tillverkad av ABB och det är ABBs fartyg som har lagt ut kabeln. Det är ABBs ställverk och datasystem som reglerar denna el och då inte bara i Sverige och Västeuropa men också i Ryssland. Ryssland köper denna utrustning och system från bl a ABB Sverige.

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Det svenska elsystemet är idag starkt hopkopplat med de nordiska grannländerna men också med de baltiska länderna, Polen och Tyskland. Energisäkerhet är givetvis en central fråga för oss att ständigt avhandla med våra samarbetspartners. Viktigare än någonsin blir det att diskutera leveranssäkerhet och självförsörjningsgrad när vi börjar på allvar ställa om vårt system med oplanerbar, förnybar energi (vindkraft och solkraft) och storskaligt avvecklar kärnkraft efter 2020 som idag ger oss planerbar kraft och stabilitetssäkrande svängmassa genom sina tunga roterande turbiner och generatorer. Nära samarbete med det nya Centre of Excellence för energisäkerhet i Vilnius är i det perspektivet utmärkt. För övrigt anser jag att Nordstream 2 är ytterst tveksamt ur säkerhetspolitiskt perspektiv.

    SvaraRadera
  5. Klart vi skall fortsätta utveckla samarbetet med de Baltiska staterna. Nu är de ju en samarbetspartner på lika villkor,inte bidragstagare. Tags att tänka om och ta in Baltikum ännu mer i det Nordiska samarbetet. Här är vi olika när det gäller Nato, Euro och EU samarbetet. Men vi måste kunna samarbeta ändå...

    SvaraRadera