tisdag 30 augusti 2016

Framtida officersutbildning - kommentarer





Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”



Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”



Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.



Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) - väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

5 kommentarer:

  1. Bra, men för lite och försent. Detta har varit kännt i 10år. Var är de riktiga ledarna som inte gått i pension?

    SvaraRadera
  2. Karlis, jag tycker du har en bra poäng när du skriver om vad som bör krävas av chefer på olika nivåer. Jag har vid samtal med engelska veteraner från andra världskriget många gånger kommit in på frågan om vad de tyckte utmärkte en bra högre chef. Svaren jag fick var ofta samstämmiga. Man brukade säga att man förväntade sig av en högre chef att han skulle kunna sitt jobb, dvs. ha ordentliga kunskaper. Han skulle också veta vad han ville åstadkomma med soldaternas hjälp (”beslut i stort”) och inte tveka om hur man skulle gå tillväga för att nå resultat. Mycket viktigt var också att chefen skulle vara beslutsam och ha en stark vilja att genomföra det han tänkt sig, dvs. precis det du pekar på.
    Vill gärna i ämnet komplettera med ett citat från en skribent som var ung artilleriofficer i Burma. Han skrev om hur mötet med deras nye divisionschef generalmajoren Frank Messervy 1944 uppfattades av honom och hans officerskamrater. Han skrev*: ”One could not fail to be impressed by his confidence and to get the feeling that here was a General who really knew what he was talking about and who would not squander our young lives in unnecessary battles. We went away much impressed with our moral at a high pitch.”
    Med vänlig hälsning
    Stig H. Moberg

    *) G.W. Robertson, The Rose and the Arrow (1986), s. 144

    SvaraRadera
  3. "Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det." Karlis

    Helt klart kan man inte klara sitt jobb utan praktisk utbildning och övning på KFÖ-nivå och gärna stridserfarenhet. Men man bör inte undervärdera soldaters kognitiva förmågor. I den tyska krigsmakten under vk2 fick den menige soldaten och alla befäl träna sig i att tänka två grader över sin egen taktiska roll, så att han skulle kunna få förutsättningarna att agera uppdragstaktiskt efter eget huvud. Får befälet en stridschock så spelar detta mindre roll med en sådan doktrin, där ett underbefäl kan ta över rollen från sin chockade överordnade. Det scenario du beskriver med en chef som fortsätter att utöva sin auktoritet utan att veta vad han sysslar med tror jag är sällsynt i den svenska krigsmakten. Sagt med en viss ödmjukhet.

    Om möjligt så är det ännu viktigare idag att lära soldater och befäl hur man ska föra strid på en övergripande och ofta vapengrensöverskridande nivå med GAPS (Ground Aided Precision Strike) och CAS efter uppfinnandet av andra än dumma bomber på attackflyg och helikoptrar.

    Precisionseldledd ammunition kräver att eldledare har kunskap om Archersystem och dess ammunitionstypers användningsområden och begränsningar och detsamma gäller M/41 ammunition som STRIX. Stridsbåt 90H med AMOS Naval skulle ha tillfört mycket till kustnära strid, och eldledd på land av Halvplutonen eller andra arméstyrkor så kommer den att kunna åstadkomma mycket, djupt in på e.g. Gotlands fasta mark eller mot örlogsfartyg. Men det kräver väl också vissa kunskaper och framförallt information och förhandsinformation.

    Då kommer vi in på radiohantering. I den tyska vk2 krigsmakten fanns det inget manburet radiosystem. Däremot hade varje stridsvagn en radio. Men vare sig det rör sig om radio 480 eller radio 180 eller något annat system så krävs det att operatörerna och varje enskild soldat har ett öga för radiomediets begränsningar. Men även satellittelefoners begränsningar och "fönster" för satelliters överflygning.

    Du får gärna montera ner resonemanget om du inte håller med.

    SvaraRadera
  4. Jag instämmer i mycket av dina synpunkter, tycker också att utredaren gjort ett bra jobb och har några kommentarer.

    Jag uppfattar utredningen något tvådelad, där Ekenberg lyser genom i den första halvan och Försvarshögskolan mer i den andra.
    Detta präglar också mycket av utredningen: den lutar stundtals för mycket åt de formella skolstegens roll i officerens utveckling och för lite åt den målbild som utbildningen ska verka mot. Nu kan jag förstås inte invända mot att en utbildningsutredning huvudsakligen skriver om utbildning, men friheten att tydligare beskriva målbilden hade man kunnat ta sig mer av.

    Du beskriver detta bra, tycker jag, i den i (förhållande till sin viktighet) tunna förklaringen till skillnaden mellan specialistofficer och officer. Den är ju huvudsakligen en cirkeldefinition. Den är inte fel, men den ger inte heller någon vidare vägledning.

    I många länder är rekryteringen mot officersyrket oerhört fokuserat på ledarakapet. Brittiska arméns utmärkta rekryteringsmaterial gör det extremt tydligt att efter tio månader på Sandhurst och några månaders kompletterande utbildning ska du kunna leda en pluton i strid - och det var inte ovanligt att relativt färska plutch också gjorde det; förr på Nordirland, senare i Jugoslavien, Irak och Afghanistan. Jämför detta med den bedrövliga debatt som fördes i Sverige runt 2011-12, där man kollektivt ondgjorde sig över hur oanvändbar en fänrik är, i stället för att fråga sig vad de tre årens officersprogram borde ge dem!

    En mer riktad officersutbildning tror jag också är helt rätt väg för alla försvarsgrenar. Jag anser själv att vi ska rekrytera våra det som inte får heta underofficerare ur soldatleden och göra övergången från erfaret gruppbefäl till sergeant betydligt mindre besvärlig än nu, men det måste finnas en naturlig väg för en officer att komma in som aspirant och formas mot officersyrket. Dessa får gärna vara aspiranter som redan har sina akademiska studier klara och här bör fixeringen vid ämnet krigsvetenskap släppas snarast - det är intellektuellt rörliga och bildade människor vi ska ha in och det kan man få annorstädes ifrån också.

    Dina förslag om aspirantskolor tycker jag är rätt. Dessa bör vara huvudvägen in för officerare. Grundläggande soldatfärdigheter är lika viktiga som grundläggande sjömanskap är i min förvarsgren, men detta kan och måste går att förvärva på annat sätt än att tjänstgöra flera år som soldat/sjöman. I alla fall klarar de flesta andra länder detta.

    Förbandsanknytning och tydlig yrkes- / truppslagsfokusering tror jag också är bra i början. Sedan kan man bygga på bredden - idag görs närmast tvärtom.

    /JHS

    SvaraRadera
  5. Alltid lika roligt och stimulerande att läsa dina inlägg. Det bidrar till en nödvändig debatt om hur utbildningssystemet ska utformas för att stödja träningen av officeren (oavsett specialist eller taktisk) mot färdighet och förmåga att lösa aktuell uppgift. Den uppgift kommer ju att variera så frågan är hur mycket som ska stoppas in i starten och hur mycket som ska tillföras efterhand. Den taktiska officeren utbildas mot att bli chef på olika nivåer och, precis som du själv konstaterar, så skall hen tjänstgöra kort tid på lägsta nivån för att i "unga" år ta sig vidare mot mer komplexa (vet att det är lite fel ord eftersom jag inser att det mest komplexa är att i strid ta beslut som direkt påverkar liv och död) uppgifter. Om OF 1 (som nu innefattar fk-lt-kn) ska vara en duglig plutonchef när ska hen bli det? På officersprogrammet eller efter tre-fyra års tjänst vid förbandet? Officersprogrammet är idag en högskoleutbildning med syfte att skapa en bildad officerskår där vetande, kunnande och klokhet står i fokus. Jag argumenterar för att efter OP måste försvarsmakten ha ett utbildningssystem där det som kallas gröna molnet utgör fokus. Högre officersprogram är en del i dessa moln och inte att jämföra med det vi lärde oss på MHS/FHS då det kanske inte platsar i utvecklingen av kunskaper, färdigheter och förmågor just då. Tyvärr ger ppt-bilder lätt en falsk bild över hur systemet måste hänga ihop.
    När NBO infördes blev alla officerare över en natt instruktörer (det som plutonsofficeren var i det gamla systemet) för att sedan i ett repetativt vplutbildningssystem vinna tillträde/väljas ut för nästa nivå. Det är också i huvudsak det kollektiva minne som huvuddelen av officerskåren idag värderar dagens utbildning utifrån. Men hur såg löjtnanten ut som kom från Karlberg (motsv för marinen och flygvapnet)? Var han fullfjädrad plutonchef/bataljonsadjutant eller behövdes det träning för att de skulle bli duktiga chefer? Hur snabbt blev de kompanichefer? Jag är väl medveten om att kraven förändrats och att förbanden, efter avvecklat vpl-system, blivit så mycket bättre på strid (!!?) på lägre nivåer att chefer måste vara duktiga på att praktiskt hantera stridsfordon, artilleripjäser mm men frågan är om de ska vara den bästa på att vara vagnschef eller på att kunna leda förbandet och omsätta högre chefs beslut/vilja i verksamhet. En svår balansgång och en förtroendefråga, precis som du beskriver.
    Jag uppmanar till en fortsatt diskussion om hur den taktisk officeren ska utvecklas för att nå erforderlig förmåga. Jag lovar att så länge jag är programchef lyssna på de goda förslagen och driva på för förändringar som leder till att vi i slutänden får välutbildade chefer

    Ingemar Gustafsson

    SvaraRadera