tisdag 25 augusti 2015

Hur utveckla armén?



 
I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/ ) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:
Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.
”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.
Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.
 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.
Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.
Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:
-         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,
-         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.
Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt - inte ens i de viktigaste riktningarna.
 
Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”
Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning - ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet - att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.
Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).
I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.
En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.
Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system - områden där det antagligen finnas civilbefolkning.
Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser
Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd - kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.
 Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”
Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering
Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.
Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  
Sammanfattande slutsatser
Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.
Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
-         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
-         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.
-         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 
-         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).
-         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.
-         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).
Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.
Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   
Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.
Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.
Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.
 
                                                    *****
 
 

10 kommentarer:

  1. En ide att testa för att rekrytera kompetent personal utan plikt skulle jag tycka vara "högskolebrigader":
    Välj ett antal populära utbildningar (Handels, civ ing, läkare mfl) för varje av dessa tillsätter man varje år en kvot av ca ett kompani som förutom kursen antas till militär utbildning. I kort tänker jag mig det som följande:
    1. Första året tjänstgör du med GMU (i princip 100%, eventuellt förberedande kurser)
    2. Sedan börjar du din utbildning och tjänstgör ca 20% (viss beredskap+övningar under lov samt speciella kurser t.ex. radarteknik)

    Vid en femårig utbildning skulle detta ge 6 kompanier, om man sedan kvarstår som mobiliserbar i ca 10 år så blir det 16 kompanier per skola. (till kostnaden av 2)

    Fördelarna är som jag ser det flera:
    1. Man slipper studielån och kan därför rekrytera studieovana personer
    2. Man får mer pengar och blir mer vältränad som ung (=får ligga mer:-)
    3. Bra erfarenhet som stärker CV:t från början
    4. Vi får kompetenta soldater som snabbt kan mobiliseras på strategiska platser
    5. Vissa kanske väljer officersbanan (eller reservare) och utgör ett bra komplement till övriga officerare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett samhälle som bygger på tvång och plikt är ett defekt samhälle!

      Skulle snarare vilja se att skolväsendet fullt ut avgiftsbeläggs för att täcka den totala undervisningskostnaden.

      Här skulle den som ej är villig, eller ej kunna betala utbildningens kostnad, kunna erhålla en femårig högskole/universitets-utbildning i utbyte mot 3.5 års militär tjänstgöring (plus framtida rep-övningar). Utöver detta, skulle rekryten efter fullbordad tjänstgöring belönas med ett framtida valfritt skattefritt år.

      För den som ej är intresserad att, i större grad, vidareutbilda sig vid högskola/universitet bör 3.5 års militär tjänstgöring kunna bytas mot fyra(4) valfria skattefria år.

      Detta skulle också innebära att nivån på universitetsutbildningarna skulle lyftas, då rekryten under sin militärtjänstgöring skulle kunna tillgodogöra sig de grundläggande teoretiska högskolekurserna inom matematik, statistik, fysik osv. Även grundkurser, på högskolenivå, inom programmering, signalbehandling/processing (vilket de facto även är relevant för en rent "grön"-biologisk universitetsutbildning) skulle kunna tillgodogöras under militärtjänstgöringen.

      Radera
  2. Bra , intressant och konstruktiv läsning Karlis!

    SvaraRadera
  3. Hej

    Klokt? Absolut! Tråkigt/Fantasilöst? Tycker jag verkligen inte!

    Ett par fråga Karlis: Anser du att införandet av bekämpningsförband med lång räckvidd, typ MLRS, skulle kräva en ny ledningsnivå inom armen, alltså fördelning/division? Eller skulle sådana förband kunna underordnas och ledas av en brigadstab, alltså de tre brigadstaber du förordar, givet att ytterliga ISTAR-förmåga tillförs? Eller skulle sådana bekämpningsförmåga kunna ledas av de 4 regionala staberna?

    Med vänlig hälsning / Gustaf

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gustaf,
      Det enkla svaret är ja. Dock en väldigt komplicerad fråga. Hypotetiskt: Sverige utsätts för angrepp där syftet är att "låna" t ex delar av Blekinge och Gotland. Vad ser vi: insatser mot riksledningen i Stockholm och stora delar av den militära ledningsstrukturen, flyg och robotangrepp mot flyg- och marinbaser, omfattande sabotageverksamhet i södra Sverige, flyktingströmmar i angripna områden, fientliga mineringar till sjöss och till lands, otal civila myndigheter som kräver info och besked av FM om allt mellan himmel och jord mm mm. Här, mitt i detta kaos, skall nu FM sannolikt mobilisera förband samtidigt som man måste påbörja strid med det man har, mot en motståndare vars utbredning och syften är oklara. Motstridig och förvirrad information strömmar in från i stort sett alla delar av landet. Samverkan måste ske med polis, länsstyrelser, kommuner m fl. De enskilda förbanden måste få uppgifter, och genomförandet av uppgifterna måste ledas och följas upp. Här får vi inte heller glömma behovet av att leda marin- och flygförbanden (och logistik). Att allt detta skulle kunna ske från en (högsta ledningsnivå) är en orimlighet.
      Det krävs fler ledningsnivåer. Det är ett av skälen till att fältförbanden bör organiseras i fasta brigader, det löser åtminstone problemet med att leda bataljonerna. Dock brigader slåss inte i ett vakuum - se den inledningsvis beskrivna situationen det är ett oändligt antal "detaljer" runtomkring som måste hanteras, logistik, samordning med andra förband t ex HV (ytövervakning och strid), M och FV basförband, civila myndigheter (vilka vägar blockerade av flyktingar, var finns sjukvård tillgänglig - fungerar Karlskrona lasarett fortfarande? mm mm). Dessutom rent militära avvägningar, tex vem kan terrängen och infrastrukturen och hur den påverka milop, var inledningsvis lägga eldtillstånd med MLRS för optimal effekt? Skall HV i Karlskrona ha eldtillståndet för att försvåra pågående landstigning eller skall brigaden ha det för att understödja anfallet mot luftlandsättningarna på Ronneby, räcker ammunitionen till båda uppgifterna, hur lång tid innan mer ammunition tillgänglig? Vem dialogiserar med insatsledningen i HKV om samordning med stridskrafter ur andra försvarsgrenar?

      För mig framstår den lämpligaste lösningen att de regionala staberna förstärks kraftigt för att kunna lösa mycket av det jag räknat upp - det så att brigadchefen kan ägna sig åt sin huvuduppgift att leda brigaden, svårt nog - jag lovar. Lösningen med fördelningsstaber var lämplig då vi hade många förband, och fördelningsstaber som var öronmärkta för vissa landsändar (åtminstone i utgångsgruppering). De kunde då sina direkt underlydande förband och det mesta som påverkade operationer i "deras" landsända. Det skulle behövas fyra fem fördelningsstaber (som skulle ha totalt tre brigader att strida med) för att uppnå samma kunskaper och förmåga till strid i en given landsända. En dålig balans i mina ögon. Dessutom, att tro att en "luftlandsatt" fördelningsstab på ett effektivt sätt skulle kunna leda strid utan omfattande rekognoseringar, samverkan och dialog med underlydande förbandschefer är en chimär. Därför hellre förstärka de regionala staberna rejält. Här skulle man då också få en viss redundans och förmåga att föra striden vidare även om den centrala insatsledningen av någon anledning längre inte kan leda. Långt svar - ledsen.

      Radera
  4. Tackar för ett mycket utförligt svar, inget fel med långt för min del - tacksam för att du tar dig tid. Kan du trots detta inte undvika att ett par följdfrågor, ber om ursäkt för det på förhand:

    För det första: Ifall de regionala staberna tilldelas "egna" bekämpningsförband och tillräckliga resurser för att leda striden i sin region med denna bekämpningsförmåga som sin hammare; Kommer dessa staber kunna klara av både denna uppgift och samtidigt i samverkan med andra myndigheter säkerställa att samhällets kritiska infrastruktur inte kollapsar? Är inte risken är att man blir ok på mycket men inte bra nog på varken det ena eller det andra. Eller är kanske min fråga felställd och det är just denna typ av samverkan och samlad regional ledning som krävs för att klara allt från katastrofer, hybridkrig till smärre invasion (kanske en ledande fråga…)?

    För det andra: Kan man tänka sig att militärregionernas förmåga att leda strid med understöd av bekämpningsförband kan öka på kort sikt igenom att undbat delas upp och tillsammans med hv-undkompanierna (som visserligen sinsemellan har skiftande förmåga/kapacitet) ger de regionala staberna en egen organisk ISTAR resurs? Eller en nationell undbat viktigare ifall vi måste välja?

    PS: Om två ex/varianter på mina följdfrågor dyker upp så beror det på att min telefon strulade och jag inte kan se ifall den första varianten skickades. Ta i så fall gärna bort det tidigare. DS

    SvaraRadera
  5. En fördel med att tex (åter-)införa Långräckviddigt luftvärn i Flygvapnet är att dom har mer vana att hålla en incidentberedskap. Det vore en väldigt bra fredsgruppering om några batterier alltid har eldledningen bemannade dygnet runt även om dom normalt inte kan flytta på sig kvällar och helger.
    Moderna batterier har ju inkapslare robotar som kan stå i eldberedskap i år, desutom kan med fördel systemet integreras med datalänkar så tex jaktflyget kan peka ut mål.

    SvaraRadera
  6. Frågan är om man inte borde dra nytta av USA's överskått på min och splitterskyddade fordon och köpa in ett större antal surplussfordon till hemvärnet.

    SvaraRadera
  7. Hallå, är inte någon expert på ämnet här men hade en fundering ang attacker med kryssningsmissiler. Sådana har ju då blivit mängdvapen ist som förut enstaka stora. Ryssland har ju bland annat KH - 101, lågflygande som kan komma i stora mängder. Kommer inte en sådan svärm riskera att tömma nästan hela vårt lager av luftvärnsrobotar i en första våg? Inbillar mig att det vore gött att kunna upptäcka och låsa på och bekämpa dessa. Går det att göra detta med allmålskanoner 57mm 40 mm i exempelvis överljudsfart på kort håll ? Finns det isof någon mening med att sätta upp sådana som komplement till LVrobot hos baser på land ex. Mvh

    SvaraRadera